Underbarnet Anders Hedberg: ”Det vi upplevde var unikt”

Anders Hedberg är ett av de största underbarnen som kommit fram inom svensk ishockey genom alla tider. Han debuterade i seniorsammanhang redan som tolvåring hemma i Svedjeholmen. Sin sista match spelade Hedberg 1985 då han avslutade sin sjunde säsong med New York Rangers i NHL. Han har inte bara fått sin tröja hissad i MoDo:s hemmaarena utan även hyllats stort tillsammans med Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och Bobby Hull i Winnipeg.

– Svedjeholmen, där jag kommer ifrån, ligger på andra sidan om Moälven om du står vid ”Kempis” (Kempehallen), säger Anders Hedberg när hockeysverige.se ber honom att sammanfatta sin hockeykarriär.
– Kempehallen var där ishallen kom att byggas och Kempevallen var fotbollsplanen i området. Jag började inte spela ishockeyn nere på ”Kempis” utan vi hade en liten förening hemma i Svedjeholmen där jag spelade mina första matcher på månskensrinken i byn.
– Däremot så spelade jag även fotboll och det gjorde jag med Modo och då höll vi till på Kempevallen.

Som tolvåring gjorde alltså Anders Hedberg debut i seniorsammanhang då Svedjeholmens division 5-lag slängde in honom i seriespelet.
– Det var ju lite andra förutsättningar då även om det förekommer än i dag att fjortonåringar debuterar längre ner i seriesystemet. På den här tiden så var man pojkspelare upp till femton år, sedan junior upp till nitton innan man blev senior. Det fanns inte åldersklasser i pojklagen och inga b-juniorer, utan dom bästa i laget fick helt enkelt vara med dom äldre lagen oavsett i vilken ålder man var.

Hur gammal var du när det blev aktuellt med spel på andra sidan Moälven för Modo?
– Jag var 16 år då. Jag spelade fotboll med Modo så jag var väl ingen alldeles okänd varelse för klubben.
– Hockeyn hade varit på mig under några år för att få mig dit, men jag hade bestämt mig för att om jag skulle byta klubb så skulle jag garanteras att träna med A-laget och det löftet fick jag först då.

Spelade TV-pucken och debuterade för MoDo – samma dag

Söndagen den 22 oktober 1967 kom att bli ett väldigt speciellt datum för Anders Hedberg.
– Då tänker du antagligen på den dagen då jag spelade TV-pucken för Ångermanland och debuterade i Allsvenskan för Modo samma dag? Jag hade bestämt mig för att spela TV-pucken med mina kompisar så Allsvenskan fick komma i andra hand. Då ryckte ”Kabben” Berglund in och arrangerade ett flygplan som tog mig från Sundsvall till Örnsköldsvik.
– TV-puckmatchen, som var mot bland andra Börje Salming i Norrbotten (Vinst 6-0), började klockan 13 och Allsvenska matchen, som var mot AIK, började klockan 17. Vi vann TV-puckmatchen mot Norrbotten med 6-1 vill jag minnas och jag var inblandad i alla målen. Men sedan förlorade vi i Allsvenskan mot AIK med 5-3, fast jag fick göra mål på ”Honken” Holmqvist som var vår stora landslagsmålvakt och storstjärna vid den här tiden. Den dagen var självklart en stor dag för mig.

Minns du vilka som du spelade ihop med i debuten med Modo?
– Det kan ha varit Torbjörn Hübinette och Christer Nilsson som jag sedan spelade med resten av säsongen men jag är inte helt säker.

Två spelare Anders Hedberg spelade med i MoDo var nyligen bortgångne Lasse Öhman och hans bror Tore.
– Lasse Öhman hade varit i MoDo några år och var hyfsat rutinerad då jag kom upp i A-laget. Jag var 16 år då och han 25, etablerad. En fantastisk skridskoåkare. Han och hans bror, Tore, spelade tillsammans med Åke Eklöf, som var deras center. Det var andrakedjan i MoDo.
– Lasse och Tore kom från Piteå och just hans skridsko åkning var underbar. Lasse hade ett sådan flyt i åkningen. Det var som musik att se den åkningen.
– Han var en ödmjuk norrlänning med inga stora ord. Tydlig, men gjorde inget väsen av sig. Jag har bara det bästa att säga om Lasse och även hans bror. Trots att han var så mycket äldre accepterade han oss unga killar och jag minns honom som en ödmjuk person.

Anders Hedberg etablerade sig som fixstjärna under sina fem år med Modo AIK. Sin poängmässigt bästa säsong med Modo gjorde Hedberg 1969/70 då han på 28 matcher gjorde 14 mål, 25 assist, totalt 39 poäng. Som 19-åring slutade han trea i SM-slutspelets poängliga efter Lars-Göran Nilsson från Brynäs och Hans Jax från Leksand. Samma säsong blir han dessutom vald till JEM:s bästa spelare vid turneringen som spelas i Genève där Sverige kom trea efter Sovjet och Tjeckoslovakien.

Därför blev det en flytt till Djurgården: ”Skolan”

Inför säsongen 1972/73 skulle Hedberg komma att flytta söderut. Ny klubbadress blev Djurgårdens IF med Johanneshovs Isstadion som hemmaarena. En arena där Hedberg tidigare fått sitt internationella genombrott under VM 1970. En turnering där Sverige vann VM-silver efter Sovjetunionen.
– Anledningen till att jag flyttade till Stockholm var för att gå på skola. Min far var inte ett dugg idrottsintresserad. Men han gav mig ett fantastiskt råd: du får spela hur mycket du vill, men du måste sköta skolan och nu hade jag kommit in på Gymnastik och Idrottshögskolan.
– I all idrott måste du ha en balans i ditt liv. Det är grunden till ett bra idrottande. Om man tittar historiskt bakåt så hade vi i Sverige försprång gentemot våra konkurrenter, Ryssland, Tjeckien och Slovakien, vi hade bättre skolutbildning och det gjorde i förlängningen att vi förstod normer, organisation, lagbyggnad, förändringar och blev mer nyfikna. Vi var bättre på det förr och måste hitta tillbaka dit igen.
– I dagens värld när utbildning betyder allt, så har du som förälder ett enormt ansvar att påverka barnen till att på ett seriöst sätt sköta skolan. Då blir du en bättre hockeyspelare. Jag har inte sett något tillfälle där en seriös skolgång förstört för en kille eller tjej i deras idrottsliga karriärer.

Varför just Djurgården och inte AIK?
– Orsaken var ganska enkel faktiskt. Lägenheten som Djurgården erbjöd mig låg betydligt närmare GIH än vad den lägenheten gjorde som AIK erbjöd, skrattar Anders Hedberg och fortsätter:
— Den låg någonstans på Söder vilket jag inte hade en susning om vad det var då jag kom till Stockholm från Norrland. För mig var det viktigt med närheten till skolan så jag kunde utnyttja håltimmarna på bästa sätt.

Hur upplevde du skillnaden på atmosfären kring ishockeyn i Stockholm mot den du hade växt upp med i Örnsköldsvik?
– I Ö-vik dominerade hockeyn precis som den gör idag. I Stockholm kunde du vara mer anonym. Men då det handlade om match eller träning var det egentligen ingen skillnad. Djurgården spelade sina matcher på Johanneshov och det var minst lika gemytligt som hemma i Kempehallen.

Björn Palmqvist, Stig Larsson, ”Totte” Bengtsson och så vidare. Det var många starka karaktärer som mötte dig i Djurgårdens omklädningsrum. Hur upplevde du den sammanhållning som fanns hos Djurgården vid den här tiden?
– Den var mycket fin och jag hade inga problem alls. Djurgården var inne i en generationsväxling där de killar du nämner var på andra sidan av sin topp i karriären. Rolle Stoltz hade slutat spelat och var nu lagledare.
— Personligen gjorde jag inga bra år i Djurgården och jag vill inte skylla på något men jag var trött mest jämt eftersom pluggandet tog så mycket kraft. Även Åke Eklöf från Modo spelade för Djurgården då och även om han var lite äldre än jag så pluggade även han i Stockholm.
– Samtidigt som jag kom till Djurgården så var en ny generation spelare på väg fram med bland andra ”Myggan” Wallin, som kommit till Djurgården något år tidigare från Almtuna, och Per-Allan Wikström som hade kommit fram via det egna leden.

Vad är ditt starkaste minne från de båda åren i Djurgården?
– Vi gjorde inget speciellt bra i ligan utan vi smetade mest omkring i mitten av serien under mina år i klubben.
— Fast ett riktigt fint minne är Ahearne Cup. Det var lag från både öst och väst som var med och spelade. Då spelade man inte Allsvenskan mellan jul och nyår utan i stället så spelades den här turneringen.
– Man verkade då inte förstå att det var en riktig publikhelg som hade varit perfekt publikmässigt för allsvenskt spel. För under Ahearne Cup var det nästa alltid full på läktarna.

Fick proffskontrakt efter VM: ”Några som försörjde sig på hockeyn”

VM 1970 där Sverige vann silver på Johanneshov som vi nämnde vi tidigare, hur upplevde du som 19-åring den turneringen?
– Hela turneringen var ju en fantastisk upplevelse eftersom den gick på hemmaplan och det gick bra för Tre Kronor. De högsta ratingsiffrorna någonsin i svensk TV är väl från vår finalmatch mot Sovjet det året. Matchen förlorade vi med 3-1 och jag har för mig att det var Håkan Wickberg som gjorde Sveriges mål.

Är 5-3-målet på Tjeckoslovakien ditt personligen starkaste minne från turneringen?
– Det kan man väl säga eftersom det målet avgjorde matchen.

Var inte du aktuell redan 1969 för VM-spel?
– Jo, jag skyllde på att jag ville lägga tid på mina studier före hockeyn. Men i själva verket var jag nog mest rädd för att jag inte skulle vara förberedd på att spela i VM.
— Jag var 18 år och kom från lilla Svedjeholmen. Vad hade jag att göra i ett VM, skrattar Hedberg. 

Efter VM 1974 i Helsingfors fick Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson proffskontrakt med Winnipeg Jets i WHA.
– Första gången proffsspel kom på tal var efter VM 1970 då Vancouver Canucks ringde och lyssnade ifall jag var intresserad. Jag hade inte haft en tanke på att kunna försörja mig på ishockeyn. Jag hade heller inte haft en tanke på spel i NHL. Sen kände jag mig heller inte mogen för att ta det steget.

Var det överhuvudtaget någon som försörjde sig på ishockeyn i Sverige vid början av 1970-talet?
– Det var kanske några som till exempel ”Lill-Strimma” Svedberg och Nisse Nilsson som försörjde sig på hockeyn. I Nisses fall var han anställd på JOFA i Malung, men det var han nog mest för att kunna spela hockey.
– Andra gången det var aktuellt med proffsspel var vid VM 1972. Alan Eagleson ville ha över Thommie Bergman och mig. Då var vi yngst i Tre Kronor. Thommie fick åka över till Detroit Red Wings själv för jag ville slutföra min utbildning först.

Bildade kedja med ”Lill-Pröjsarn” och ”Bobby” Hull

Winnipeg Jets blev annars rena svenskkolonin med dig, ”Lill-Pröjsarn”, Willy Lindström, Mats Lindh, Curt Larsson Dan Labraaten, ”Taxen” Sjöberg, Kent Nilsson med flera, hur kom det här sig?
– Det var inte bara svenskar från Europa utan vi hade även ”Hexi” Riihiranta och Veli-Pekka Ketola från Finland.
– Det var Gary Wilson, en idrottsläkare från Winnipeg, som efter att ha varit här i Sverige och jobbat på GIH som övertalade Winnipegledningen att satsa på just nordiska spelare.

Du spelade i samma kedja som ”Lill-Pröjsarn” och självaste Robert ”Bobby” Hull i Winnipeg Jets. Hur pass hög klass höll ni som kedja betraktat?
– Vi fick aldrig mäta oss med NHL-kedjorna i och med att vi spelade i WHA. Men vi spelade mot ryssarna som var representerade i Kanada i den gamla Izvestija-turneringen i Moskva och vi klarade oss väldigt bra.
– Det som vi alla upplevde som unikt var att det klickade omedelbart mellan oss tre på isen. Uffe och jag tittade på varandra och sa: Undrar vad Bobby sa efter vår första match ihop. Bobby ringde en kompis och sa ”This is unbelievable”. Vi hade alltså samma känsla alla tre. Fast Bobby Hull kanske var den största ishockeyspelaren i världen vid den här tiden blev han bara en kedjekompis och god kamrat, varken mer eller mindre.

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, varför valde du då Winnipeg Jets i WHA när du blev proffs i stället för NHL-spel med Buffalo Sabers?
– För det första kunde jag, Hedberg och Sjöberg gå till Winnipeg tillsammans. Det var oss tre man pratade om som kunde bli proffs efter Helsingfors-VM 1974. Det hade gått bra för Thommie Bergman 1972 och för Inge Hammarström och Börje Salming 1973. Anders hade kunna gå till Toronto han med, men jag tror att han kände för mig och Sjöberg. Fast framför allt kände han för Gary Wilson som forskade på GIH ute på Lidingö och som var från Winnipeg. Han sa att vi säkert kommer att få spela med Bobby Hull.
– Vi pratade mycket om att vi skulle vara oerhört mycket starkare om vi är tre svenskar som kommer till en klubb. Lars-Erik kunde gå till Minnesota om han velat, men vi valde att gå alla tre till samman klubb och det har jag aldrig ångrat. Det var bara ett problem med kedjan där jag Bobby Hull och Anders spelade. Det var att Bobby var född 1939. Han var 35 år när vi kom över.
– Jag tror inte att alla förstår vad vi har betytt för internationell ishockey. Vi var dom som blandade den här europeiska ishockeyn med den nordamerikanska. Jag vet att Bobby tycker att det är bedrövligt att jag och Anders inte är i Hockey Hall of Fame med tanke på vad vi gjorde med det här Winnipeg Jets. Men Hockey Hall of Fame är fortfarande bara NHL och man är antagligen förbannade på att WHA fanns överhuvudtaget.

När satte coacherna ihop er tre i samma kedja?
– Dom hade väl inte mycket att säga till om utan det var Bobby Hull som bestämde vilket han också hade i sitt kontrakt. När vi tränade lite innan träningslägret hade börjat och åkte runt lite med universitetslaget var det nästan som musik. Vi behövde inte prata så mycket om det. Det blev att vi pratade lite om positioner i egen zon, men när vi fick pucken blev allt bara naturligt.
– Bobby ville spela på det sättet med att byta plats och allt sådant, men tidigare hade han oftast krockat med sina lagkompisar eftersom dom inte förstod att fylla hans utrymme som han hade lämnat.
– Sedan är det kul att höra Glen Sather, som spelade mot oss med Edmonton, säga att han byggde Edmontonlaget med Wayne Gretzky och Mark Messier efter Winnipeg Jets modellen och lite även från hur Montreal Canadiens var. Det tycker jag är oerhört stort att få höra från människor som är så stora.
— – Första året hade vi även medspelarna emot oss. Dom såg det som att här kommer fyra svenskar och tar våra jobb. Dom undrade nog hur många fler spelare finns det av den här kalibern i Europa.
– Vi ville inte, som då var tradition, gå ut och käka lunch tillsammans och dricka sex, åtta eller rent av tio öl efter varje träning. Där hade vi också stöd av Bobby för han gick inte ut. I stället åkte han till sin farmor och jobbade med biffkorna.

Curt Larsson:
— I början var det ingen respekt alls. ”Lill-Pröjsarn” och Hedberg slogs ihop med Bobby Hull direkt, men det vart slagsmål i varje rink som vi kom till. Alla skulle märka svenskarna. Bobby, Anders och ”Lill-Pröjsarn” spelade rätt bra ihop och gjorde mycket mål. Det här gjorde kanadensarna lite frustrerade.
— Dom var hela tiden på och hackade på Anders och ”Lill-Pröjsarn” medan Bobby försökte hålla motståndarna lugna och styra upp det. Det hjälpte inte utan det var slagsmål hela tiden

Även Curt Larsson hamnade i ett par fighter. En som han minns speciellt väl var mot San Diego.
— Jag var med på en bänkrensning i San Diego där jag var ute på isen och fightades. Hur det gick? Jag fick tag på deras värsta slagskämpe. Bobby Hull hade toupé och han hade tagit med mig till Toronto och skaffat en åt mig också. Man gjorde en fläta runt huvudet så man blev snygg och sedan sydde man på den där. Frugan och ungarna gillade inte det där och tycke nog att det där inte var pappa.
— I alla fall fick deras slagskämpe tag på mitt hår. Han drog och drog medan jag höll emot. Till slut gick trådarna av så han stod där med toupén i handen och skrek: ”Jag har skalperat honom!” Då slutade hela slagsmålet, ha ha…
— Jag blev utsedd som matchens lirare och då ville man intervjua mig på isen. Ja sa bara snabbt: ”I dont speak english”. Jag ville ju bara bort därifrån samtidigt som publiken skrek: ”Vart har du håret?”, skrattar Curt Larsson. 

Lämnade för Rangers: ”Hade vi vetat det skulle vi kanske stannat”

Inför säsongen 1978/1979 kom Anders Hedberg och ”Lill-Pröjsarn” att flytta till USA och spela för New York Rangers i NHL.
Anders Hedberg:
– Det var en mycket kontroversiell övergång, men jag och Pröjsarn var så kallade free agents och hade väl anbud från mer eller mindre alla NHL-klubbar, men några föll bort tidigt när vi skulle välja.
– Presidenten i NHL, John Ziegler, och vår egen advokat hjälpte oss eftersom det blev ett väldigt liv när vi skulle lämna WHA. Jag tillhörde egentligen Toronto Maple Leafs och ”Pröjsarn” tillhörde Buffalo, men Ziegler hävdade att vi var ”free agents” så vi kunde till slut välja Rangers.
– Hade vi vetat att Winnipeg Jets bara något år senare skulle bli invalda i NHL så kanske vi skulle ha stannat kvar där eftersom vi trivdes fantastiskt bra i Winnipeg, men det är rent hypotetiskt.

Var det aldrig aktuellt att Bobby Hull skulle följa med redan då?
– Han kunde inte först eftersom han inte var ”free agent”, men några år senare, 1981, försökte Bobby sig på en comeback i NHL och Rangers men då blev ”Pröjsarn” skadad och jag slog upp en skada redan innan Canada Cup det året så det blev aldrig någon återförening.

Säsongen 1984/1985 kom att bli din sista i NHL. Var det aldrig aktuellt med en fortsättning i Sverige?
– Nej, jag hade visserligen förfrågan om att stanna och spela i Rangers, men jag hade bestämt mig och så fick det bli.

Blev GM för Tre Kronor: ”Det finaste du kan representera”

Du kom att representera Tre Kronor vid 100 tillfällen och senare var du även General Manager för ett av våra folkkäraste landslag, vad betyder Tre Kronor för dig?
– Mycket! Tre Kronor är vårt ansikte utåt och det finaste du kan representera i Sverige som hockeyspelare. Sedan är det viktigt att ha något att sluta upp kring och något att vara stolta över.

Var det ett naturligt steg för dig att ta till en ledarroll inom ishockeyn?
– Ja, eftersom min inriktning i skolan byggde på hockey och mitt examensarbete i gymnasiet handlade om ungdomsishockeyn i Modo. När jag växte upp fanns det givetvis inga tankar på att jag skulle bli just tränare. Men när jag närmade mig trettio år så kom tankarna på att jag kanske skulle bli tränare efter karriären.
– När jag sedan väl slutade bestämde jag mig för att tränare inte var min grej. Management inom ishockeyn var i stället något för mig.

Vilket råd skulle du ge en ung spelare idag att tänka på redan nu till den dagen som ishockeykarriären är över?
– Du måste ha balans i ditt liv. Flexibilitet och hela tiden avväga tiden mellan idrott, skola och fritid så du har harmoni i det du gör.

Du spelade, 1976, med i den första Canada Cup-turneringen någonsin, där Tre Kronor slutade fyra, hur upplevde du förväntningar som var på er proffs inför turneringen?
– Jag tror att det generellt var så att vi spelare såg oss lite som underdogs. I alla fall gentemot Kanada. Men bara för att vi var några killar som spelade i NHL så var vi inte lika starka som Kanada.
— Jag och Uffe var i WHA, Börje Salming och Inge Hammarström i Toronto hade gjort några säsonger i Toronto då och Thommie Bergman hade spelat för Detroit Red Wings. Det skapade orealistiska förväntningar på oss, något som vi killar drogs med i.

Just Börje Salming var en som Anders Hedberg uppskattade. Då hockysverige.se träffade honom på utdelningen av Börje Salming Cougar Award delade han med sig sina minnen av honom.
– Minnena av Börje är så många eftersom vi lärde känna varandra redan i Juniorlandslaget. Mitt bästa minne är då han vände hem till Sverige och skulle flytta hem till Brynäs. Jag var sportchef i AIK och sa till Börje ”Du kan inte flytta till Gävle utan kom till Stockholm och AIK i stället”. Han var faktiskt inte svårövertalad alls. Det blev jättefint för både AIK och Börje att han stannade i Stockholm.

Ni hade även det ärrade proffset Juha Widing med i laget.
– Det stämmer och han var något av en udda fågel. Ingen kände Juha då och han spelade i Los Angeles Kings som verkligen låg långt bort från Sverige men även en bit från oss andra i NHL och WHA.
– Juha hade NHL-status men vi tyckte nog redan från början att det inte såg speciellt bra ut. Fast det vill man ju inte säga då man är i väg så där som lag.

Har hyllats av både MoDo och Winnipeg

När hockeysverige.se hade ett samtal med Anders Hedberg inför tröjhissningen i det som då hette Fjällräven Center berättade han:
– Herregud, jag växte upp en kilometer från Kempehallen i Svedjeholmen, på andra sidan Moälven som jag sa tidigare. Visserligen är jag en Svedjeholmspöjk men jag är fostrad av Modo som först var Alfredshem. ”Kabben” Berglund var min idol och stora förebild. ”Kabbens” puckprat i Örnsköldsviks Allehanda var min lärobok.
– Jag gjorde fem år i klubben innan jag flyttade till Stockholm och Djurgården. Då handlade det inte om någon värvning utan jag flyttade för att plugga. När jag flyttade började Per Lundqvist, som bodde på fel sida älven från mig sätt, etablera sig i Modo och idag hänger hans tröja också i taket. Där finns även ”Nicke” Johanssons tröja, Nicke som jag spelade både fotboll och hockey tillsammans med i Modo. Vi spelade även i landslaget tillsammans.
– Jag är gift med en tjej från Örnsköldsvik och när vi var borta i Kanada och USA reste vi alltid hem till ”Ö-vik” där vi tillbringade somrarna. Folk har frågat mig om jag är djurgårdare eller AIK:are nu då jag bor här i Stockholm. Jag är ju Modo-it och inget annat skrattar Anders Hedberg.
– Jag är verkligen extremt lycklig att Modo vill visa uppskattning på det här sättet.

Inför hyllningar i Winnipeg, där inte Bobby Hull deltog på grund av någon som han inte uppskattade hos Winnipeg Jets tidigare, sa Anders Hedberg bland annat följande till hockeysverige.se:
– Jag tror knappt ni kan förstå hur vi har sett fram emot att komma tillbaka hit till Winnipeg. Här är inte hockey bara underhållning utan det är en del av livet. Det är inte riktigt som hemma, men nästan.
– När vi kommer till Winnipeg så hälsar alltid folket i stan oss välkomna hem, avslutar Anders Hedberg. 

Source: Anders Hedberg @ Elite Prospects