Sovjets röda stjärna – Old School Hockey Sergej Makarov

I dag ska Old School Hockey ta er med på en resa för att träffa en av 1980-talets riktigt stora forwards, Sergej Makarov. Hans skridskoskicklighet, explosivitet, teknik och spelintelligens gjorde honom till en av de mest respekterade spelarna genom alla tider. Makarov är inte känd för att ge alltför många intervjuer och därför känns det extra kul att få berätta om denne fantastiske hockeyspelare för er läsare.

Förra veckan fick ni träffa den legendariske backen Slava Fetisov här i Old School Hockey. I dag följer vi upp det med en intervju med en av lagkamraterna i den fruktade, sovjetiska förstafemman som krossade det mesta i sin väg under framför allt 1980-talet. Vi syftar på ingen mindre än Sergej Makarov

Han föddes 1958 i Tjeljabinsk, en stad i Uralbergen som inte ligger långt ifrån den kazakiska gränsen, cirka 150 mil från Moskva. Att det skulle bli hockey var ganska naturligt, berättar Makarov när vi börjar vår pratstund.
– Alla ungdomar ville spela hockey. Det var en väldigt stor sport i Sovjetunionen då jag växte upp där. Anledningen till att jag just började med hockey var att min bror, Nikolaj Makarov, spelade. Jag var bara fem år och spelade med killar som var sju år så det var bara att kämpa på om du ville låna pucken.
– När jag var barn hade vi det inte så lätt. Pappa (Michail) jobbade nästan alltid och mamma (Evdokija) var hemma och tog hand om oss fyra barn. Min bror, Nikolaj, är tio år äldre än jag och satt ofta barnvakt åt mig. När han skulle träna fick jag helt enkelt följa med till isbanan. Det blev så att min bror dessutom var med och hjälpte min pojklagscoach.

Var det bara hockey som gällde för dig då du var barn hemma i Tjeljabinsk? 
– Nej, nej! Jag älskade alla idrotter och ville prova på allt. Vintertid var det mest hockey, men i skolan och på fritiden spelade jag fotboll, basket, volleyboll och så vidare.

Varför hamnade du i just i CSKA?
– Fram till 1978 spelade jag för Traktor, som klubben hette hemma i Tjeljabinsk. Vi hade ju
obligatorisk värnplikt i Sovjet och Röda arméns hockeylag, CSKA, tog de spelare man ville ha från alla delar av landet. Tichonov ville att jag skulle flytta till Moskva och så fick det bli.
– Jag var väldigt glad för den här chansen och tack vare det fick jag chansen att vinna mästerskapet i Sovjet elva gånger. Redan året innan hade jag spelat för Tichonov i landslaget.

Kände du Alexej Kasatonov, Igor Larionov, Vladimir Krutov och ”Slava” Fetisov redan innan du kom till CSKA? 
– Nej. Krutov och Larionov är yngre än jag. Båda är födda 1960 så vi hade inte spelat tillsammans i något juniorlandslag eller i klubblag. Fetisov och jag är jämngamla och spelade tillsammans i juniorlandslaget. Om jag inte minns fel spelade även Kasatonov med oss i junior-VM borta i Kanada. Han kom från Leningrad, Fetisov från Moskva och jag från Tjeljabinsk.

TRÄNINGSANLÄGGNINGEN – ”ETT FÄNGELSE”

Sergej Makarov har kallat CSKA:s camp, Archangelskoje, för ”ett fängelse”. När man ser bilder från området kan man förstå vad Makarov menade. Hela anläggningen påminner om en sliten grå militärförläggning där skillnaden var att man inte bodde i stora sovsalar utan två och två i varje rum.
– Sergej Babinov kom liksom jag från Tjeljabinsk och jag bodde en hel del med honom under min första tid i Moskva. Han blev som en extra bror för mig och hjälpte mig med allt nytt som det innebar att komma till CSKA:s anläggning. Jag tillbringade även mycket tid tillsammans med Babinov när vi hade ledigt på somrarna.
– Vi bodde på anläggningen ute i Archangelskoje och där levde vi tillsammans med laget elva månader om året och vi hade nästan ingen kontakt med våra familjer utanför området. Alla dagar såg likadana ut och gick efter ett förutbestämt mönster. Frukost, träning, tvättning, mat, träning, mat och sedan gick vi och la oss för att dagen efter göra samma rutiner igen.

En ung Makarov.

Vid JVM-turneringarna 1977 och 1978 fick Makarov vara med om att kunna titulera sig världsmästare för första gången. Vid turneringen 1978 slutade han dessutom på tredje plats i poängligan efter Wayne Gretzky och landsmannen Viktor Sjikurdjuk med 14 poäng på sju matcher.
– Båda turneringarna minns jag mycket väl. Att spela i ett JVM var ju något som man drömt om som barn. Nu vann vi dessutom guld båda gångerna, vilket var en fantastisk framgång och ett minne som jag alltid kommer att bära med mig.
– Den första turneringen spelades i Tjeckoslovakien och den andra i Kanada. Jag minns ju Wayne Gretzky väldigt väl redan från den turneringen. Vi visste alltid att Kanada hade bra spelare med eftersom de är ett så stort hockeyland. Vi visste även om att Gretzky var väldigt bra trots att han var flera år yngre än oss andra. Vi vann matchen mot Kanada och Gretzky på deras hemmaplan och fick i stället spela final mot Sverige. Den finalen vann vi med 5-2 och jag gjorde ett par av målen.

VÄRLDSMÄSTARE SOM 19-ÅRING

Vid VM-turneringen i Prag 1978 kom Sergej Makarov, som fortfarande tillhörde Traktor Tjeljabinsk, med i det sovjetiska laget. Som 19-åring vann han där sitt första VM-guld av totalt sju.
– Det var självklart ett väldigt stort steg att ta från juniorlandslaget till A-landslaget. Det var efter JVM-turneringen i Kanada som jag och ”Slava” (Fetisov) fick besked om att vi var aktuella för spel i VM. Fetisov var redan från början ordinarie men jag var bara extraforward.
– Vi fick en del skador innan turneringen och även en på Vladimir Petrov under turneringen, vilket gjorde att jag fick spela alla matcherna. Det var ju inte Tichonovs tanke från början.

Hur var relationen mellan er spelare och Viktor Tichonov vid den här tidpunkten?
– Visst var det lite skakigt i början att få den omtalade Tichonov som coach, dessutom var det ju i ett VM. Valerij Charlamov, som spelade hos Tichonov till vardags i CSKA, tillhörde lagets äldre spelare och han tog väldigt bra hand om mig under första tiden i landslaget. Det var ju en stor ära för mig att det var just han som gjorde det eftersom det var min stora idol när jag var yngre.

”VI TRÄNADE HÅRDAST AV ALLA”

Det här inledde en era som skulle ta Sergej Makarov fram till sju VM-guld, två OS-guld och en Canada Cup-seger. Lägg därtill att han blev sovjetisk mästare elva gånger, kom med i Sovjets All-Star Team åtta gånger, vinnare av Sovjets skytteliga nio gånger, utsedd till Sovjets bästa spelare tre gånger, uttagen i VM:s All-Star team åtta gånger och en gång utsedd till hela VM:s bästa forward.
– (Skratt) Det är kul när du läser upp alla de här framgångarna som jag fått vara med om. Men det är inte jag själv som har vunnit allt det här utan vi har alltid varit ett bra lag vid varje framgång.

Varför var Sovjet så mycket bättre än alla andra nationer vid den här tiden? 
– Vi tränade hårt, hårdast av alla. Jag vet inte om några andra lag än vi i CSKA tränade tre eller fyra gånger om dagen nästan hela året om. Hård träning och självklart mycket talang gjorde att vi blev så framgångsrika.

Slava Fetisov.

Inför VM 1981 i Göteborg bildades den nya superkedjan som skulle axla manteln från Charlamov, Petrov och Michailov.
– Igor Larionov spelade inte i CSKA då men jag, Krutov, Fetisov och Kasatonov spelade tillsammans i klubblaget. Jag minns inte varför Tichonov satte samman just oss fem, men vi gjorde succé tillsammans och finalen mot Sverige vann vi med 13-1.
– Det är fel att säga eller jämföra vilken kedja som är den bästa genom alla tider. Det man kan säga om oss var att vi hela tiden improviserade på isen och hela tiden försökte hitta nya spelsätt så att inte motståndarna kunde läsa vårt sätt att spela. Lite skämtsamt sa man att Krutov och Larionov kunde lura nio spelare på isen samtidigt. Fem hos motståndarna och fyra i egna laget.

”VI UNDERSKATTADE USA”

Sergej Makarov vann OS–guld med Sovjet 1984 i Sarajevo och vid spelen i Calgary 1988. Vid turneringen i Sarajevo förde han en ganska anonym tillvaro och svarade ”bara” för sex poäng på turneringens sju matcher. Vid spelen i Calgary fyra år senare så var Makarov betydligt mer framträdande då han svarade för elva poäng på åtta matcher. På det kom han trea i Sovjets poängliga efter sina vapendragare Krutov och Larionov.

När samtalet kommer in på OS 1980 i Lake Placid och Sovjets överraskande förlust mot USA, säger Makarov ödmjukt:
– Vi underskattade USA och det är något som man aldrig får göra eftersom alla lag som är med i en stor turnering är bra. Visst var vi favoriter att vinna den matchen men många glömmer att USA hade ett bra lag som deras coach Herb Brooks hade gjort ett väldigt bra jobb med. Nu vann vi silver i stället och Sverige slutade på bronsplats.

Vid Canada Cup 1981 fick Sovjet och Sergej Makarov sin revansch. I finalen ställdes man mot ett Kanada med spelare som Ray Bourque, Denis Potvin, Larry Robinson, Marcel Dionne, Bryan Trottier, Mike Bossy, Guy Lafleur och Wayne Gretzky i laguppställningen. Domare var för övrigt masen Dag Olsson, uppväxt i Orsa
– Den finalen minns jag, skrattar Makarov och fortsätter:
– Det var jämt länge men i andra perioden gjorde Larionov 1-0. Kanada fortsatte spela jämt med oss i andra perioden fast till slut visade vi oss vara överlägsna och vann med 8-1. Det var som du förstår väldigt kul att få slå Kanada på deras hemmaplan

Sergej Makarov gjorde själv en mycket fin turnering och svarade för sju poäng. Kamraten från Markarovs femma, Aleksej Kasatonov, visade sig vara poängstarkast i Sovjet med åtta poäng.

KALLADE MÄSTARCOACHEN FÖR ”DIKTATOR”

Viktor Tichonov.

Makarov spelade för CSKA Moskva mellan åren 1978 och 1989. Samtliga säsonger i klubben blev han och hans lagkamrater sovjetiska mästare. Under säsongen 1988/89 gick Igor Larionov ut i tidningarna och anklagade Viktor Tichonov för att agera som en diktator. Den här artikeln skakade om hela det sovjetiska hockeysystemet. Utåt sett tog Tichonov lätt på kritiken och menade att det handlade om att Igor Larionov var på väg nedåt i sin karriär. Även Slava Fetisov, Sergej Makarov och Vladimir Krutov instämde i Larionovs kritik. De ville att man skulle bli behandlade som vanliga idrottsmän och att man skulle få mer tid att träffa sina familjer. Inga orimliga krav för en utomstående. Alexej Kasatonov valde emellertid att stödja det kommunistiska systemet och Viktor Tichonov, något som kom att splittra vänskapen mellan kamraterna i superkedjan.

Den klassiska CCCP-tröjan.

Hur reagerade Viktor Tichonov och det ryska hockeyförbundet när fyra av er i superfemman ville ta klivet över till NHL 1989?
– Fetisov och Larionov blev väldigt illa behandlade när de ville lämna Sovjet för NHL. När det gällde mig själv var det faktiskt förvånansvärt tyst. Även om inte alla som bodde i Sovjetunionen visste hur det såg ut utanför vårt lands gränser var vi spelare priviligierade som hade fått resa runt om i världen.
– Steget över till Calgary var inte så stort för mig. Dessutom åkte Sergej Prijachin över och spelade med Calgary samtidigt och det är som ni säkert förstår väldigt skönt att ha en landsman med sig till ett nytt land.

Var det inte stor omställning socialt att flytta från Moskva till Calgary?
– Visst var det skillnad att bo i det gamla Sovjet om man jämför men hur de var i Kanada. Jag tyckte trots allt att det fungerade bra. I början hade jag en del problem med språket, men jag förstod oftast vad mina kompisar sa även om jag hade svårt att uttrycka mig ibland.
– Första träningen med Calgary ställde sig alla i omklädningsrummet upp och sjöng den sovjetiska nationalsången (skratt). Det året började dessutom med att Calgarys general manager Cliff Fletcher tog med hela laget till Moskva på försäsongen för att spela en rad träningsmatcher. Jag vet ju inte säkert, men jag tror att det ingick i överenskommelsen vid övergången för mig och Prijachin.

Det har talats om att trevliga middagar där du, Roger Johansson, Jonas Bergqvist och tjecken Jiri Hrdina deltog.
– Det stämmer, hur känner du till dem? skrattar Sergej Makarov.
– Vi hade mycket trevligt tillsammans. Våra fruar var oftast med också. ”Smiley” (Jonas Bergqvist) är ju en väldigt snäll och varm person liksom hans fru Ewa. Roger var väldigt trevlig han med, liksom Hrdina. Man visste att det skulle bli mycket skratt de kvällar vi träffades. Vi var ganska nya i NHL och Calgary alla fyra, men blev goda vänner och umgicks en hel del där borta i Calgary.

FICK NHL ATT ÄNDRA PÅ ROOKIEREGLERNA

Sergej Makarov gjorde 86 poäng under sin första säsong i NHL vilket motsvarade alla förväntningar med råge. Många så kallade förståsigpåare trodde innan Makarovs rookiesäsong att omställningen skulle bli för stor. Makarov utsågs till årets rookie och erhöll Calder Memorial Trophy. Att han fick priset vid 31 års ålder gjorde att man redan säsongen därpå ändrade reglerna i NHL så att ingen spelare över 26 år skulle kunna få priset.

Foto: Arkivbild

Första tiden i Calgary Flames var också fylld med konflikter mellan Makarov och coachen Terry Crisp. Crisp ville att Makarov skulle dumpa mer puck och gå på mål oftare medan Makarov själv ansåg att det var genom hans tekniska hockey som han utnyttjades bäst som spelare. Det gick så långt att Makarov gick ut i tidningarna och sa att han gärna såg att han skulle bli såld till Vancouver där Larionov och Krutov spelade.
– Jag var över 30 år då jag kom till Calgary och det skulle vara svårt för mig att ändra spelstil. Spelarna i NHL sköt hårt och väldigt ofta, men de träffade sällan mål. Jag var inte van med det från Sovjet så jag hade ganska svårt att anpassa mig till det sättet att spela i början.

Hur reagerade du på att San José Sharks köpte dig 1993?
– Jag såldes först till Hartford Whalers, men där spelade jag aldrig utan såldes vidare till Sharks där min vän Igor Larionov också spelade. Jag såg det mest bara som en ny spännande utmaning.

EN LYCKAD ÅTERFÖRENING I KALIFORNIEN

Makarov i Sharks.

I San José Sharks blev Makarov framgångsrik i kedjan med Johan Garpenlöv och Igor Larionov, den så kallade GLM-linan.
– Larionov, Kasatonov, Fetisov och jag blev kvar i NHL länge, trots att vi inte var så unga när vi åkte över dit. Att då få chansen att spela med Igor igen var givetvis väldigt trevligt. Vår kedja hade nog en ganska stor del i att vi redan första säsongen i klubben tog oss till Stanley Cup-slutspelet och slog ut Detroit Red Wings. Johan var en väldigt bra spelare som passade in i mitt och Larionovs sätt spela hockey.

Johan Garpenlöv till OLD SCHOOL HOCKEY:
– Vi spelade en europeisk hockey med mycket puckkontroll. Det var inte bara att dumpa in pucken och köra som man var van med från NHL. Gjorde man det så fick man Makarovs svarta blick på sig och då kom ofta Larionov framglidande vid nästa avblåsning och sa att så där skulle vi inte spela i den här femman.
– En annan viktig orsak till vår framgång var att vi hela tiden fick spela med samma backpar bakom oss, Sandis Ozolins och Jeff Norton. Det gjorde att vi fick kontinuitet i det spel som vi ville spela. Det var en del konflikter med tränaren Kevin Constantine om hur vi skulle spela innan han insåg att det var bäst att lämna oss européer i fred och låta vår femma spela på det sätt som passade oss bäst.
– Det var ju fantastiskt kul att spela med Larionov och Makarov i San José, herregud de hade ju varit mina idoler när jag växte upp.

SCOTTY BOWMAN BAKOM DE FRIARE TYGLARNA

Även i San José Sharks var det alltså ideliga konflikter med coachen Kevin Constantine. Både Makarov och Larionov ansåg att det spelsystem som laget hade inte passade in på det tekniska spelarmaterial som klubben förfogade över. Men om Makarov och Terry Crisp aldrig rökte fredspipa fanns det hela tiden en ömsesidig respekt mellan ryssen och Constantine.
– Han kom med lite märkliga spelsystem som han ville att jag och Igor skulle spela efter. Då hörde Scotty Bowman av sig till honom och sa att du kanske skulle låta ryska veteranerna spela sitt spel i stället. Constantine lyssnade på Bowman och oss båda vilket han ska ha ”cred” för. Tillsammans med Johan blev vi efter det ganska framgångsrika.

Foto: Arkivbild

Efter tiden i San José Sharks spelade Makarov en kort tid i Dallas Stars liksom i schweiziska Fribourg-Gottéron. I den sist nämnda klubben återförenades Makarov med två av sina vänner från CSKA och Sovjets landslag, Andrej Chomutov och Slava Bykov.
– Det var efter VM 1996 som Dallas general manager Bob Gainey kontaktade mig och frågade om jag ville komma till Texas och spela hockey. Jag tackade ja men upptäckte snabbt att Ken Hitchcock inte skulle låta mig spela. Så Dallas och jag kom överens gemensamt att bryta mitt kontrakt, berättar Sergej Makarov om avslutningen av NHL-karriären.

Hur ser ditt liv ut i dag? 
– I dag jobbar jag en del med ishockey och eftersom det är en sport som jag alltid har älskat så ser jag det som ett privilegium. Jag tycker väldigt mycket om att spela tennis också, så det försöker jag få tid till att göra så ofta jag kan.