DUVEFELT: Går det att frånsäga sig ett supporterskap?

Med Washington Capitals i Stanley Cup-final är det dags för Hockeysveriges skribent att omvärdera sina principer och ställa sig frågan: går det att frånsäga sig ett supporterskap?

Få saker inom idrottsvärlden är så polariserande som supporterskap. De som befinner sig nära en specifik lagidrott – må så vara atleter, experter, journalister, sponsorer eller supportrarna själva – vet exakt vad ett djupt förankrat supporterskap kan innebära, såväl för individen som för laget denne följer. För en utomstående kan ett supporterskap däremot uppfattas som märkligt. Rättelse: det är ett märkligt fenomen. Att, dag som natt, leva och dö med en grupp individers med- och motgångar. En grupp som du egentligen, om sanningen ska fram, inte har någon som helst möjlighet att påverka. Likväl är det för den insatte supportern lika självklart att bege sig till arenan eller tv-apparaten när det vankas match, som för arbetaren att bege sig till jobbet en måndagsmorgon. Kanske ännu mer självklart.

Mitt eget supporterskap började i september 2005… och tog slut i maj 2015. Jag tror det tog slut då i alla fall. Mina känslor de senaste dagarna har tvingat mig att omvärdera mina tidigare så fasta principer.

EN BITTER MORGON MED FÅGELKVITTER

Jag kan än idag minnas bitterheten jag kände den där tidiga vårmorgonen för tre år sedan. Hur fåglarna kvittrade glatt utomhus och hur jag i ögonblicket mest önskade att de skulle hålla käften. Jag hade precis bevittnat Washington Capitals – mitt Washington Capitals – stå för ytterligare ett uttåg mot New York Rangers, denna gång i match 7 av Stanley Cup-slutspelets andra runda.

Det var inte bara ett uttåg. Nej, som är (var?) brukligt för Capitals i slutspelet var det ett spektakulärt misslyckande. Många förutspådde inför Rangers-serien en tät drabbning som förmodligen skulle gå sju matcher. Låt gå för det, men sättet lagen hamnade där på var högst anmärkningsvärt. Capitals hade ledningen med 3-1 i matcher innan Henrik Lundqvist bestämde sig för att slita avancemanget ur händerna på Nicklas Bäckström och kompani. Det spektakulära tappet innebar att Capitals för femte gången i slutspelet sumpat en 3-1-ledning i matcher – mest i NHL:s historia. Ett mindre smickrande rekord, likt många andra avtryck Capitals gjort på NHL-historien: klubben satte exempelvis under sin första säsong i NHL, 1974-75, ett rekord som fortfarande står sig – minst poäng i ligans historia.

När jag efter några timmars sömn vaknade till stod beslutet klart för mig. ”Nu räcker det”, sade jag till mig själv.

RESAN SOM CAPITALS-SUPPORTER

Jag hade varit med på resan i ett decennium vid det här laget. Jag låg vaken mitt i natten och lyssnade på internetradio i oktober 2005 när Alexander Ovechkin – framspelad av en av mina absoluta favoritspelare Dainius Zubrus – gjorde sitt första mål i karriären. På den tiden gick det nämligen inte att se matcherna live. I alla fall inte om du inte var villig att riskera din dators hälsa med diverse virusfyllda piratstreams. Jag pratade så mycket om Capitals att min nu avlidna mormor (vila i frid), en kvinna som inte hade en susning om varken hockey eller USA, lärde sig Ovechkin och Bäckströms namn och varje dag började följa resultatsektionen i tidningen för att hänga med i det jag pratade om.

Jag fanns där under de horribla 70-poängssäsongerna klubben satte ihop säsongerna 05-06 och 06-07. Jag var med om ett decennium av fantastiska laguppställningar och grundserier, följt av osannolika misslyckanden i slutspelet. Missförstå mig rätt, inget lag förtjänar att belönas med en Stanley Cup utan att jobba för det. Men för Capitals gick det bortom hårt jobb. Känslan var att en förbannelse – inte helt olik ”Curse of the bambino” – vilade över laget från den amerikanska huvudstaden.

ETT BOBBLEHEAD UTAN HUVUD

Sagt och gjort, dagen efter uttåget mot Rangers skänkte jag mina supporterprylar till Myrorna och slängde det som ingen skulle haft nytta av. Än idag äger jag inget Capitals-relaterat med undantag av en Mike Green ”Bobblehead” som saknar huvudet… av någon anledning. När jag sedan för något år sedan började skriva om hockey var det en fördel att inte vara knuten till något lag. Har du inte ett supporterskap kan du utan problem förhålla dig objektiv till alla lagen, resonerade jag.

De senaste två åren har jag om vartannat inte brytt mig ett dugg om Caps, om vartannat kikat in lagom för att försäkra mig om att ”japp, de chokeade i slutspelet i år igen”. Jag förväntade mig mer av detsamma i år.

STANLEY CUP-SLUTSPELET 2018

Sedan hände något. Ovechkin, Bäckström och deras mannar vände underläge 2-0 i matcher mot Columbus Blue Jackets. De drev ut slutspelsdemonen Pittsburgh Penguins via en dramatisk övertidsvinst signerad Evgeny Kuznetsov.

”Please fucking score”, sade Ovechkin efteråt i en intervju om vad han kände när Kuznetsov åkte in fri mot Matt Murray.

Jag ska erkänna att jag såg matchen. Någonstans kände jag exakt samma sak. Gör bara mål, för fan.

När Capitals eliminerade Tampa Bay Lightning i match 7 av Eastern Conference-finalerna häromnatten satt jag även då och tittade på matchen. Jag upptäckte att jag knöt näven lite extra när Capitals gjorde mål. Min bror – som jag för övrigt lurat in till att följa Capitals, sorry Pontus – har ofta ifrågasatt om jag verkligen slutat heja på Capitals.

Jag har hela tiden varit benhård i min övertygelse att så absolut var fallet. Jag menar, jag har ju inte kollat varken matcher eller blivit känslomässigt investerad i det som skett?

”ONE MORE”

I samband med att en tår envist började krypa fram ur ögonvrån när jag såg Alex Ovechkin och Nicklas Bäckström, helt omtumlade efter segern mot Tampa Bay, krama om varandra på isen och lova varandra ”one more” tvingades jag inse att så kanske inte var fallet.

Capitals gör nästa vecka sin första Stanley Cup-final sedan 1998. Jag var inte med då. Den här gången kommer jag vara med. Någonstans tror jag att även min mormor är med på resan… om inte annat lär hon se till att kolla upp resultatet.

A hug over a decade in the making #StanleyCup #ALLCAPS pic.twitter.com/5uKb7SZtoz

— Washington Capitals (@Capitals) May 24, 2018