MJÖRNBERG: Dilemmat som VM och Hockeyettan delar

Jag gick på hockey-VM, såg ett stjärnstarkt Kanada besegra Frankrike med 5-0 och landade i tankegångar om Hockeyettans utmaningar. Publiktillströmningen, eller kanske snarare bristen på publiktillströmning, till de mindre spektakulära matcherna är något de två hockeytävlingarna kommer ha gemensamt.

Ett gäng extremt skickliga kanadensiska hockeyartister spelar hockey mot ett Frankrike som utifrån bästa förmåga kämpar väl. En rätt trevlig tillställning på alla sätt och vis. Men i skrytrenoverade Globen gapar mer än två tredjedelar av stolarna tomma.

För mig är det tyvärr en temperaturmätare på en hockeynation vars generella hockeyintresse faktiskt är ganska svagt.

Det är så klart att slå in en öppen dörr att orera om att ishockey-VM inte engagerar i Sverige. Så har det väl varit länge och grundprissättningen på stolarna är så klart helt horribelt hög.

Men att det i en miljonstad som Stockholm bara bänkar sig drygt 4000 personer när Kanada kommer dragandes med ett stjärnspetsat lag och att många i den publikskaran dessutom är turister från Lettland, Finland och Slovenien som ändå är på plats och inte har så mycket bättre för sig i väntan på det egna landslagets matcher än att se mer hockey. Det säger en hel del.

Att det ser ut så trots att biljetterna till de ”mindre spektakulära” matcherna slumpas ut (det har till exempel kastats plåtar över skolor i Stockholmsområdet), säger precis lika mycket. Folk är helt enkelt inte särskilt intresserade.

SHL kan skryta över hajpade publiksiffror, sett i ett bredare perspektiv är känslan att hockeyn håller på att mista sin attraktionskraft och det är en utmaning som man inte bara kan låtsas som den inte finns och titta åt andra hållet utan något som verkligen måste funderas över.

Svaret på problemet är uppenbarligen inte hopplöst glättig powerbrejk-underhållning, självupptagna publikcoacher eller en läktarklättrande maskot.

Bra hockey och bra hockeyspelare är helt uppenbart inte heller gott nog. Spelet i sig är inte själva grejen. Det måste byggas en identitet. Och här kan jag dra en väldigt tydlig parallell mellan pågående ishockey-VM och det nya seriespel som väntar i Hockeyettan till hösten.

För med 20 lag i två serier kommer ju alla matcher betyda lite mer (precis som alla matcher betyder mycket för vissa av lagen i VMs gruppspel), men det kommer också bli väldigt många matcher av karaktären ”mindre spektakulära”.

Toppmatcherna säljer sig själva. När Tre Kronor spelar är det drag i Avicii Arena, det är lika självklart som att det gungar på läktarna när Karlskrona tar emot Mörrum eller när Boden och Piteå går i klinch. Men allt det där andra, det är väl egentligen det som visar hur hockeyn mår.

Rent krasst, NKT Arena kommer inte fyllas för att Mjölby och Järfälla kommer på besök i höst. Hudiksvall kommer inte ha final fem-stämning när gästande lag heter KB65 eller Enköping. Det blir lite samma sak som Kanada-Frankrike eller Lettland-Slovenien i hockey-VM.

Det är ett fokus som måste finnas med nu när serien struktureras om. Det pratas väldigt mycket om ekonomiska utmaningar, resor och kostnader. Förr all del även lite om att det ska ”bli kul att möta nya lag” och att upplägget är sportsligt ”spännande”. Men jag saknar diskussionen om hur den nya Hockeyettan ska göras intressant för publiken. Hur klubbarna ska jobba med det.

För det duger inte att i slutändan stå där och skylla på att konkurrensen från halvdana webbsändningar stryper publiktillströmningen. Att det är en för lagen ”sportsligt spännande” serielunk eller ”kul att möta nya lag” kommer inte heller sälja några extra biljetter.

Klubbarna måste ställa sig frågan vad de kan göra för att engagera en publik. Det är ett långsiktigt arbete vars tankeprocess måste vara igång nu.

Att vinna hockeymatcher är ett enkelt svar (som inte alltid räcker till), men det krävs mer än så. I min bok är det ganska enkelt, vägen till att bygga ett hockeyintresse går via att hitta glöden till ett lag och det hittar man genom att bygga en identitet. Det måste finnas en plusfaktor att komma till ishallen och det är upp till varje klubb att hitta det där unika. Om det så är att spela överdådigt offensiv hockey med artisteri, få blodet att spruta längs sargerna eller göra spelarna till tydliga karaktärer och profiler man som fansen kan identifiera sig med.

Det finns till exempel inte något mer osexigt än att säga att man vill vara en utvecklingsstation från unga talanger som ska vidare någon annanstans. Det kan mycket väl vara så, men vill man engagera en publik måste man tala om sin verksamhet på ett helt annat sätt. Skit i vart de ska eller vad klubben gör, hajpa upp att ”kom och se the rising stars” istället. Som ett exempel.

Just den där identiteten saknas förstås i ishockey-VM i Stockholm. Allt är överdådigt snyggt och proffsigt, men ett mer plastigt och själlöst arrangemang får man leta efter och där har Hockeyettan något unikt.

Hallarna må vara sunkiga och svinkalla, spelarna långt ifrån eliten och arrangemangen rattas runt av några få ideella krafter. Men det går att göra mycket med små medel. Att försöka ordna arrangemang som inte bara är pliktskyldiga utan som faktiskt har mervärde och som får publiken att vilja komma tillbaka.

Om det sedan börjar med att öppna grindarna och ha gratis inträde mot de mindre attraktiva lagen, skicka ut spelarna att bli profiler i skolorna, lägga hela arrangemangsbudgeten på ett pyrotekniskt intro eller att spela en hockey som utmärker sig på ett så explicit vis att det blir en snackis på byn. Det svaret kan vara olika i olika klubbar, men Hockeyettan är en bonnanivå där det går att komma väldigt nära både lag och spelare och där de spartanska förutsättningarna skulle kunna spinnas till något som går att romantisera. Att göra det exotiskt lockande. Det finns en autencitet.

Går klubbarna inte den där extra milen och anstränger sig väldigt mycket extra för att vinna sina fans riskerar många av matcherna i den nya Hockeyettan att bli som Kanada-Frankrike.

En på många sätt väldigt sevärd hockeymatch som sågs av alldeles för få.