Möt en av våra mest framgångsrika: ”OS-guld – annars skulle jag mista jobbet”

Old School Hockey bjuder i dag på en intervju med en av våra stora förbundskaptener.
Curt ”Curre” Lundmark berättar om livet som förbundskapten och OS-gul
–  Det jag plockar med mig därifrån är förberedelserna. Richard Fagerlund gick ut redan i juni och krävde guld. Annars skulle jag mista jobbet. Jag hade det helvetet över mig hela tiden, säger han.

VÄSTERÅS (HOCKEYSVERIGE.SE)

Curt Lundmark är en av Sveriges mest framgångsrika förbundskaptener. Två VM-guld som assisterande och ett OS-guld som headcoach. Den nu 80-åriga västerbottningen hade även en mycket fin resa som spelare även om det lätt faller i glömska när man ser till hans tränargärningar. En resa som inleddes utanför Skellefteå.
– Jag växte upp i en by som min mamma kom ifrån, Frostkåge, vilket ligger en och en halv mil norr om Skellefteå. Ytterligare en och en halv mil norrut ligger Byske. När jag var tio år flyttade vi ner till Skellefteå, berättar Curre Lundmark för hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY när vi ses i klassiska Rocklundahallen i Väster.
– I Frostkåge lärde jag mig åka skridskor, hantera klubba och puck ute på tjärnarna. Stod och sköt mycket mot garageporten. Det var så man började på den tiden. Jag fick skridskor av mina föräldrar ganska tidigt, sådan man knöt på pjäxorna. Senare fick jag halvrör, medar, vilket var lite flottare.
– Då jag blev lite äldre fick jag åka till järnhandeln Kåge och köpa mina första riktiga skridskor. Det var stort så det bara visslade om det.

Då Curt Lundmark var tio år flyttade familjen ner till Skellefteå. Det var också där han började spela ishockey organiserat för första gången.
– Pappa jobbade som tapetserare och mattläggare i Skellefteå. Han hade egen firma medan mamma var hemmafru. När vi flyttade ner till Skellefteå bodde vi i samma hus där pappa hade företaget. Det låg i källaren. Där han tog emot möbler som han stoppade om. På dagarna lade han mattor. Han var en knegare.
– När vi flyttat blev det Skellefteå AIK för mig via kvarterslag som man hade på den tiden. Vi hette Sparta och bildades av vår klass. Vi var faktiskt väldigt duktiga och var en riktig sport klass där alla åkte skidor, spelade fotboll, hoppade höjd, spelade ishockey…

– Norrvalla, alltså idrottsplatsen, låg nära Norrhammarskolan. Det vill säga norr om älven. Det var vi ett gäng som höll ihop dagarna i enda. Från tidig morgon till sen kväll och sysslade med olika idrotter. En fantastiskt lärorik tid.

Curt Lindmark fortsätter:
– Sedan hade vi en väldigt förstående lärarinna, Gunhild Forsén, som förstod idrott och oss grabbar. ”Grabbar, ska vi inte gå ut och spela fotboll idag i stället?” Gunhild visste att var hon snäll mot oss så ställde vi upp för henne. Vi kunde gå ut och spela brännboll eller andra aktiviteter i stället för att ha lektion. Hon var otroligt bra.
– Jag har tänkt på det många gånger, vart jag fick det här stora intresset ifrån. Det var nog framför allt från det här stora sällskapet, umgänget och kompisarna jag hade. Vi var ett idrottsgäng som gillade varandra, hade rätt lärare och gick på rätt skola.
– Dessutom kom vi till en förening som verkligen tog hand oss på ett väldigt fint sätt. Jag vill gärna framhålla det när jag är ute och pratar om att förstå ledarskapets betydelse. Att man hamnar rätt som ung eftersom det påverkar än genom livet på något sätt.

När du stod på Norrvalla och frös, vilka förebilder hade du bland hockeykillarna då?
– Hasse Svedberg var min stora förebild. ”Myggkedjan” (Eilert ”Garvis” Määttä, Karl-Sören Hedlund och Anders ”Akka” Andersson) var väldigt duktiga. Harry Granberg var en tekniker…
– Det var dom här killarna jag såg på då jag stod på läktaren och frös. Norrvalla var dessutom blåshål nummer ett, skrattar Curre Lundmark och fortsätter:
– Vi hade ett väldigt bra juniorlag vid den här tiden med bland andra Ove Stenlund och Bosse Åström som båda senare hamnade i Västerås. Lars-Åke Wärning var också med i det laget, men även Håkan Nygren var där uppe sväng och som jag spelade med.
– Vi spelade faktiskt om att vinna Junior-SM, men förlorade mot Wifsta/Östrand med (Jan-Erik) ”Biffen” Nilsson och grabbarna. Tyvärr hade vi många skador i vårt lag just då. Vi fick också åka tåg ner till Stockholm för att möta AIK på Solna-is och det var väldigt stort som 17-åringar.

Du fick senare spela med dina idoler, hur var det att kliva in bland dom här ”gubbarna”?
– Det var otroligt stort att få komma in i det omklädningsrummet. Redan då hade Skellefteå någon form av mentorskap. Min stora idol, Hasse Svedberg, blev den som tog hand om och skolade in mig i det där.
– Hasse var en ganska välväxt farbror. Mamma var väldigt orolig varje gång vi hade träning ”Fick du bära på den där Hasse Svedberg på den här träningen också? Har du ingen lättare spelare du kan få bära?”

Skellefteå var bra även vid den här tiden och alltid med och slogs i toppen.
– Då var det bara fyra backar och såklart inte så lätt att slå sig in i den backbesättningen.
Jag spelade oftast med Elon Sundström. Alltså Patrik och Peter Sundströms pappa.
– Min första match var borta mot Wifsta/Östrand. Bestående minne jag har från den är att det luktade sulfit. Det vill säga skit, skrattar Curre Lundmark.

Det blev bara ett par säsonger i Skellefteås A-lag innan han flyttade norröver till Kiruna.
– Mitt starkaste minne från tiden i Skellefteå är att få komma in och umgås med dom här stora killarna. Att göra resan in i det laget, till spelarna som var så duktiga.
– Ove Stenlund och jag är jämnåriga. Vi fick den stora äran att formas in i den gruppen som var väldigt stark och ett härligt gäng.

”Jag stack till Kiruna medan andra åkte till Småland”

Formade den här tiden dig till den person du är idag?
– Ja, skulle vilja påstå det. Just därför är jag så mån om att du i unga år får rätt ”inputs” från skolan, duktiga ledare och medspelare som tar hand om dig på ett bra sätt.
– Vi blev aldrig mobbade av spelarna, men vi hade en tränare, Lennart Höglander, som mobbade. Det var också vad som gjorde att vi unga killar spred åt olika håll i landet. Han tyckte helt enkelt inte om oss. Vi skulle inte komma upp dit och vara uppkäftiga.

Fick du inte vara kvar eller valde du själv att lämna Skellefteå?
– Jo, jag hade fått vara kvar, men av olika anledningar valde vi att försvinna åt olika håll. Det var tragiskt helt enkelt. Jag stack till Kiruna medan andra åkte till Småland och åt andra olika håll. Samtidigt hade Skellefteå ett väldigt bra lag och det var svårt att slå sig in där.
– Lennart Höglander kunde hockey och var väldigt duktig på träningslära, men han var ingen bra ledare och hemsk mot oss ungdomar. Vi blev utvisade tio minuter från träningarna och fick i stället sitta bredvid och frysa.
– Han betedde sig väldigt illa mot oss och det är hemskt att behöva säga det om honom eftersom han var oerhört duktig rent hockeymässigt.

Formade det här dig i motsatt riktning då du själv blev ledare?
– Ja, för så får man bara inte bete sig som ledare. Det gäller att förädla och inte fördärva människor.

IFK Kiruna, vilket Curre Lundmark valde att spela för efter Skellefteå, var under 1960-talet ett topplag i Division 2, alltså motsvarande nivå som dagens Hockeyallsvenskan.
– Jag skulle ha gjort lumpen i Boden, men vi hade en målvakt, Anders Bohm, som kom från Kiruna ner till Skellefteå. ”Klimpen” (Lennart Häggroth) kom också därifrån, men Anders var från IFK.
– Det var just splittringen, att jag ville ifrån Skellefteå för att utvecklas. Då fick jag frågan om jag var intresserad av att komma till Kiruna. ”Ja, absolut”. Man flyttade då mig från Boden till Jägarskolan i Kiruna.
– En ledare som hette Irving Hjelm och var högt uppsatt inom polisen sa ”Jag fixar så du kommer upp till Kiruna. Det är inga problem för mig att lösa det”. Jag har aldrig ångrat att jag skrev på för Kiruna och det var jättefina år där uppe.

Det blev fyra säsonger i Kiruna för backen från Frostkåge.
– Vi hade ett fantastiskt lag där. Det enda som saknades var att vi inte vann serien och fick kvala till allsvenskan även om vi var nära varje säsong.
– Bland annat var Lars-Göran Nilsson med där uppe första säsongen. Han var jättebra, otroligt snabb och en härlig kille. Vi hade mycket roligt tillsammans.
– Vi var ett gäng killar som verkligen trivdes med varandra. Samma sak där, att vi umgicks dygnet runt. Vi kunde åka och fiska på nätterna och allt möjligt skoj.

Hur var hockeyatmosfären i Kiruna?
– Jag lyckades ganska bra där uppe och tillhörde topparna i laget, men starkaste minnena därifrån är derbyna. Innan hade jag inte en aning om att det var på det sättet.
– När jag kom dit tänkte jag nog med ”Vad då derbyn? Vi hade haft derbyn mot IFK Umeå”. Det visade sig bara vara en lek jämfört med hur det var i Kiruna. Där var det på liv och död. Första derbyt, när jag kom ut på isen var det fullproppat. På ena sidan IFK: fans och andra AIF:s.
– Alla säsonger var det på samma sätt. Det var jätteroligt att spela dom här matcherna, vilka man alltid såg fram emot. Vi var osams så det osade katt.

Kunde ni umgås med varandra utanför rinken?
– Inte mycket. En vän som jag har idag ”Stigge” Salming, vi var som hund och katt på varandra. Vi brukar skoja om det nu när vi träffas, att vi bråkade både på och vid sidan av planen. Det var verkligen fanatiker på båda sidorna. Stod man för nära sargen kunde man bli fasthållen så det inte gick att komma därifrån.
– Det var en promenad på 150-200 meter från omklädningsrummen till arenan. När jag kom ut från arenan från ett av derbyna fick jag ett slag av en piassavakvast i kvast i huvudet så jag hamnade på lasarettet i två dagar efter att ha fått en hjärnskakning, skrattar Curre Lundmark.

Trots flera fina säsonger tog varken IFK eller AIF sig upp till allsvenskan under Curre Lundmarks tid i klubben.
– Vi spelade avgörande matcher, men då ville det sig inte. Luleå var också med och dom lyckades vinna serien, men inte vi. Vi var med och nosade under alla säsonger jag var där uppe, men det gick inte fullt ut. Det var frustrerande att vi inte kunde ta det här sista stegen.

Hemmaarena för Kiruna-lagen var Matojärvi Ishall.
– Det var den och arenan nere i Jönköping som var första riktiga inomhusarenorna i Sveige. När jag kom upp 1963 invigdes Matojärvi med väggar också. Innan hade det bara varit tak. Hangarerna ute på flygfältet var byggda på samma sätt. Där uppe var det alltid en fantastisk is.

Inför säsongen 1968/69 värvandes Curre Lundmark till Västerås IK.
– Anders Engström, som bodde i Norrland, hade ett öga för den Brynäs. Man kallade också honom för ”Brynäsögat”. Jag var också på väg till Brynäs under alla år i Kiruna, men Gävle hade inte utbildningen som jag hade påbörjat där uppe.
– Jag var i Södertälje, Stockholm och Göteborg, men det blev Västerås. Det blev att jag var ute och åt många middagar med olika klubbar.
– Jag hade möjligheten att åka tidigare, men blev kvar två säsonger till i Kiruna. Det var sammanhållningen och kamratskapet som gjorde att det var väldigt svårt att flytta därifrån. Jag hade gått en elektrikerutbildning och hade ett bra jobb på en konsultfirma som ritare. Den utbildning jag börjat med i Kiruna kunde jag fortsätta i Västerås.
– Stig Pennemo, som var ledare i Västerås, och vi båda träffades uppe i Kiruna och förhandlade. Sedan blev jag ”Lappjäveln” i Västerås och man sa aldrig Curre till mig.

I Västerås spelade redan Karl-Sören Hedlund, Bosse Åström och Ove Stenlund som Curre Lundmark spelat med i Skellefteå.
– Jag misstänker att det fanns ett visst intresse från killarna jag hade spelat med att jag skulle komma hit, men det vet jag inte säkert.

Hur var steget att ta från Division 2 till allsvenskan?
– Det var en väldigt stor skillnad. På den tiden var det ett stort hockeyintresse i Västerås. Samtidigt hade jag en väldigt rolig tid i Västerås. Vi hade även här ett jättebra kamratskap och jag trivdes med laget.
– Däremot hade vi inte någon jättebra tränare som kunde forma oss. Annars hade vi alla möjligheter i världen med (Bengt-Göran) ”Mysing” Karlsson, bröderna Thelin (Göran och Ove), (Kent) ”Putte” Persson…
– Vi hade embryot till att bli ett riktigt bra lag, men fick inte till det och hade inte heller den här riktiga kravbilden på oss. Det var spretigt.

Vilka hade ni som tränare under din tid som spelare i Västerås?
– Bland annat Karl-Sören Hedlund. Sedan hade vi Åke ”Professorn” Lundström, men första året hade vi tjecken Jiri Martys. Han var säkert en duktig tränare, men det blev inte riktigt vad vi hade hoppats på.
– Vi var i slutspel första säsongen, men åkte ut snabbt där på grund av att vi inte hade något strikt spel att luta oss mot. En säsong åkte vi till och med ur och hamnade i divisionen under. Mycket på grund av att vi inte hade kraven på oss att vara ett elitlag.
– Nu ska jag inte belasta någon för det utan det var vi spelare som inte själva tog det ansvaret. Det var ändå vi som skulle göra det, men vi tog det inte på allvar. Varför vi inte gjorde det kan jag förbanna både mig själv och vår grupp för.

Ni hade väldigt många bra spelare Uno ”Garvis” Öhrlund, Janne Östling…
– Ja, vi hade jättebra spelare som lyckades på andra ställen. Hade jag åkt till Brynäs hade det blivit helt andra krav på mig. Där ställde killarna krav på varandra så det nästan blev åt fel håll.
– Här i Västerås var det inte så utan vi blev nästan för snälla mot varandra i stället. Det är nog också varför jag ofta tänker på vad man kan påverka internt om man får informella ledare som tar tag i sådana här saker.

Västerås stora stjärna under Curre Lundmarks första säsonger var just Uno ”Garvis” Öhrlund som varit med om att vinna VM-guld 1962 i Denver, Colorado.
– Han var en duktig ishockeyspelare, men ingen informell ledare. Snäll, go och hittade sina favoriter. Han kunde även hitta dom han inte tyckte om.
– Alla hade en väldig respekt för ”Garvis”. Den stora spelaren som alla tydde sig till. Jag kom bra överens med honom, men det fanns också dom som inte gjorde det.
– Det blev som olika läger och det är för jävligt att det blev så för vi hade, som sagt var, embryot till att bli så mycket bättre än vad vi var.

Samtidigt var hockeyn enormt stor i Västerås vid den här tiden.
– Ett vansinnigt stort intresse och det var fullt på alla våra matcher. Vi brukar skoja om att det var lika mycket folk på våra träningar som det är på matcherna här idag.

Säsongen 1970/71 åkte Västerås ur allsvenskan, vilken var landets högsta serie, och ner i det som då hette Division 2.
– Då var det väldigt mycket ner här i stan, men sedan kom vi upp igen. Men det blev en jäkla massa trassel i ekonomin och blev några väldigt tuffa år.
– Stig Pennemo var envåldshärskare och skulle rådda det här laget. Hans hockeykunskaper var rätt begränsade, men hade ett affärssinne som var enormt. Kanske att han skulle varit lite mer åt ishockeyhållet så vi kunde forma allt på ett annat sätt.
– Jag vill inte lasta ”Stigge” för det. Han var jättesnäll och jätteduktig på alla sätt och vis, men det fanns inte den här riktiga hockeyådran hos honom. När sedan ”Liston” (Lennart Söderberg) kom hit tog fotbollen över. Talangerna som hade dubbla intressen hamnade i fotbollen. Det gjorde att vi hade några riktigt jobbiga år.

Efter att Västerås tagit steget upp igen blev Curt Lundmark kapten och mer och mer en ledare för gruppen.
– Jag fick ett mer ledaransvar. Varför vet jag inte, men det kanske är en egenskap jag har, att jag brydde mig och lade mig i saker.

Tog du också ledarskapet?
– Ja, det vill jag nog säga att jag gjorde. Jag gillar att vara en informell ledare. Det låg nog i mitt DNA på något sätt.
– Sista åren som spelare ville jag gå och utbilda mig så jag kunde fortsätta som ledare.

Utvecklades du mycket som hockeyspelare sista åren i Västerås?
– Nej det tycker jag inte. Jag utbildade mig som ingenjör och fick ett ansvarsfullt jobb på ett företag här. Att vara duktig på mitt jobb blev också en viktig del i mitt liv.
– Jag hade en viktig roll då jag var uppe i Kiruna. Där var jag mycket tillsammans med en kille som heter Guy Kangas. Vi spelade som backpar och hade en väldigt stor roll i laget. Allt gick väldigt bra.
– När jag sedan kom ner till Västerås fick jag en mer undanskymd roll. En defensiv roll och jag fick inga direkta direktiv. Det fick bli som blir. Jag saknade att vi inte hade några direkta roller i Västerås, kände mig vilsen många stunder och undrade vad fan vi egentligen höll på med.
– Efter att vi gått upp igen började vi våga bestämma mer hur vi skulle spela och vem som skulle göra vad. Vi som hade varit med ett tag blev nog äldre och visare.

Säsongen 1974/75 blev hans sista som spelare i Västerås.
– Det var den här långa serien där vi flängde och for innan det blev elitserien. Företaget där jag jobbade krävde mer och mer av mig. Då kände jag att nu fick det vara nog. I stället ville då Västerås att jag skulle fortsätta som tränare.
– Det är något jag ångrat så här i efterhand, varför jag tog mig an det på en gång tillsammans med Danny Malone som var huvudansvarig. Det borde jag ha väntat med ett par år.
– Efter Danny fick jag huvudansvaret, vilket jag inte var mogen för. Det blev jobbigt att leda spelarna jag själv hade spelat med. ”Kommer du håg när du själv spelade, då var det inte så…”
– Jag var rätt tuff och ställde krav, vilket jag gärna ville göra. Det fick man inte riktigt göra då man hade spelat innan, så det blev lite tveeggat. Polarna hade jag ändå kvar. Några av dom hade slutat samtidigt som jag och vi hade helt enkelt ett för dåligt lag. För unga spelare och hade inte erfarenheten.
– Samtidigt var det mycket skit i tidningarna och jobbiga år helt enkelt. Då tröttnade jag som ledare och sa att jag skulle satsa på jobbet fullt ut, men det blev inte så, skrattar Curre Lundmark.

Trots att han bestämt sig för att sluta som tränare blev det en fortsättning.
– Jag träffade en ledare nere på stan som frågade ”Vi har ett pojklag som är intresserade av om du skulle kunna ta hand om dom.” Det var killar födda 1963 med bland andra Lasse Ivarsson.
– Trots allt var jag lite sugen på det, men ville fundera. Jag tog mig an det laget och det har jag aldrig ångrat. Då fick jag växa ihop med dom killarna på ett mer naturligt sätt. Att forma mig själv som ledare och killarna som spelare. Vi hade några fantastiska år tillsamman och vi tränade som ett A-lag. Både barnen och föräldrarna ställde upp till 100 procent. Jag fick 13 av killarna in i A-laget på 1980-talet. Det var häftigt, jättehäftigt.

Curre Lundmark jobbade senare även med Västmanlands TV-pucklag och juniorlandslag.
– Att jobba med unga spelare är min styrka. Bland annat med den här, säger Curre Lundmark då Per ”Hellas” Hellenberg kommer förbi och hälsar som hastigast.

Curt Lundmark fortsätter:
– Att följa killarna från pojklag till juniorlag och A-lag har varit fantastiskt. Samtidigt växte hockeygym starkare och starkare. ”Hellas” kommer från hockeygyms 64:or. 66, 67 och 68:orna hade jag i TV-pucken.
– När jag då tog A-laget i Västerås igen kände jag alla killarna bra och vi var så nära varje säsong att gå upp. Sista säsongen mötte vi HV71 i en avgörande match. Skulle vi ha vunnit hade vi gått upp, men nu vann HV71 med 3-2.
– Då sa jag till mig själv och min hustru att nu fick det här vara för det verkar som han där uppe inte vill att vi ska ta det här steget.

Men…
– Denny (Eriksson) ringde några dagar efter den matchen. Han bad att jag skulle komma ner till Jönköping för att prata med dom. Efter det mötet blev det HV71 för mig.
– Vi hade bildat ett företag tillsammans i Västerås jag och några till. Jag lovade att nu vara med där i stället. ELKON skulle vi heta och allt var klart. När jag hade varit ner till Jönköping fick jag åka för att träffa mina arbetskamrater och säga ”Tyvärr, jag vill prova mina vingar”. 
– Som tur var förstod mina arbetskamrater mig ”Gör det du”. När jag var i Jönköping åkte jag hem varje tisdagskväll. Då spelade man alltid söndagar och torsdagar så kunde jag åka hem tisdagar, jobba onsdagar för att sedan åka och träffa laget i antingen Jönköping eller vart dom var någonstans. Det blev dubbelskifte under några år och en väldig belastning.

Hur trivdes du i Jönköping?
– Mycket bra. Jag blev oerhört väl omhändertagen där nere. Det är onekligen mina guldår i hockeyn.

Känner du dig fortfarande lite som hemma då du kommer till Jönköping?
– Ja, det gör jag faktiskt. Det är roligt att komma in i hallen där och bli så väl mottagen.
– Jag åkte ner dit med en kille härifrån Västerås för att titta på en match. Han sa ”Jag har aldrig upplevt något liknande, vad har du gjort med dom där nere?”
– Jag tror Pelle Mårts känner samma sak när han kommer ner dit. Har man gjort intryck där nere och ställt upp för laget och folket där så ställer dom upp för dig.
– Dessutom hade vi Denny Eriksson. Vilken fantastisk ledare. Lika snäll, go, trevlig och rar på alla sätt och vis behandlade han oss tränare och spelare lika illa om vi hade fått stryk. Det var svart eller vitt och fanns inget mitt emellan.
– Jag blir nästan rörd när jag tänker på Denny och hur mån han var om sin förening. Häromdagen såg jag en bild på honom, Ove Jungåker, Jan Larsson och ”Jompa” Nyqvist. Det var dom fyra starka där nere och verkligen staka ledare och profiler. Jag har aldrig upplevt något liknande.

Under sina år som headcoach utvecklades Curre Lundmark mycket som ledare.
– Ja, det vill jag nog hävda att jag gjorde. Det var onekligen att strå vassare att komma dit ner. Vi var dessutom nykomlingar i elitserien och det fanns ett djävelusiskt intresse.
– Nu är det mycket folk på första träningen på alla arenor, men när jag kom ut på första träningen där nere satt det 1000 personer uppe på läktaren. Jag frågade Bengt Halvarsson ”Vad gör dom här?” Bengt svarade ”Dom tittar på träningen”
– När vi gjorde våra övningar fick vi applåder. Något sådant hade jag aldrig upplevt tidigare.

I HV71 fick han bekanta sig med en av Finlands bästa backar.
– Kari Eloranta. Han var onekligen nyckeln för oss och kunde spela halva matcher och mer än så.
– När jag får frågan om vilken som är den bästa hockeyspelaren jag haft så tror många att jag skulle svara ”Foppa” (Peter Forsberg), Mats Sundin eller Börje Salming. Men en av dom bästa jag har haft med att göra både som människa, ishockeyspelare och ledargestalt är just Kari Eloranta.
– Lugnet och tryggheten han spred i laget var helt makalöst. Hade vi inte haft Kari första året… Vi kanske hade klarat oss kvar, men vi ledde faktiskt serien efter nio omgångar och fram till den 19:e omgången. Det var sensationellt att vi vann matcher och hur vi spelade. Vi hade dessutom Ivan Hansen, Bengt Kinell, Hasse Sjöö, Hasse Wallin, Thomas Lindster, ”Bergarn” (Jan Bergstrand)… Det var ett väldigt starkt lag som kunde spela ishockey och vinna matcher.

När blev du och Pelle Mårts parhästar?
– Under HV-tiden, andra säsongen ringde Tommy Sandlin till mig. Han frågade om jag var intresserad av att samtidigt ägna mig åt ett landslag. ”Vi har Vikingarna (B-landslaget) och jag tycker att du är klippt och skuren för att jobba med det”.
– Klart att jag blev väldigt smickrad att Tommy hade ögon för mig. Vi kände varandra och hade mötts innan, men att han hade spanat in mig och kände att jag hade dom egenskaperna kändes såklart bra.
– Jag svarade att jag var beredd att ta Vikingarna, men måste naturligtvis prata med HV71 eftersom det skulle bli dubbeljobb. Jag ringde upp till Bosse Berglund, som var landslagschef då, och tackade ja. Jag dubbeljobbade under två säsonger. Sedan jobbade jag även med J20-landslaget sista året, så det var en jäkla soppa sista säsongen jag var där nere.
– Pelle hade jag spelat med i Västerås. Han var även spelare i Västerås när jag var ledare där. Vi kände varandra utan och innan. När jag fick frågan om att ta över landslaget efter Conny (Evensson) gick min fråga direkt till Pelle om han var intresserad. Jag tyckte att vi skulle bli ett idealiskt par. Pelle med sina kvalitéer och egenskaper tillsammans med mig och mina egenskaper. Pelle sa ja på en gång och vi blev ett bra team som trivdes med varandra.
– När jag var ledare i Västerås och Pelle spelare var det mycket att jag pratade med honom eftersom han är en klok människa. Jag kunde bolla idéer med honom som, vilket är en trygghet som ledare, att ha en informell ledare. 

Vid VM 1991 klev Curre Lundmark in som assisterande Förbundskapten till Conny Evensson. En resa till Finland som slutade med guld.
– Mitt starkaste minne från den turneringen är vändningen vi gjorde i Helsingfors. Vi låg under med 4-2. Sedan gjorde ”Sudden” (Mats Sundin) 4-3 och 4-4.
– Vi var redan losers och hemmapubliken i Helsingfors hade redan räknat hem att dom vunnit över oss, men vi fick då den här vändningen. Det var så oväntat. Vi var inte så mycket sämre som lag, men att ha 4-2 i baken och vända det på den korta tiden och att Mats Sundin gjorde båda…

Vad säger det om gruppen ni hade i den turneringen?
– Vi var favoriter och hade ett fantastiskt material att jobba med. Det var ett avgångsbetyg några av spelarna skulle skaffa sig. Vi hade Mats Sundin och Nicklas Lidström. I övrigt var det i princip gräddan av vad svensk hockey kunde ställa på isen.
– När vi hade fått styrk med 7-1 i en träningsmatch på Globen mot ett blekt kanadensiskt lag började jag undra vad det här skulle bli för något. Vi fick också ganska mycket skit i media. Sedan gick vi igenom hela den turneringen obesegrade.

Vid VM 1992 i Prag inleddes turneringen svagt och Expressen hade en helt svart framsida efter att Tre Kronor spelat 0-0 mot Italien och förlorat mot Tyskland. Trots allt avslutades turneringen med ett svenskt guld.
– Vi åkte dit med 16 VM-debutanter. Innan VM hade vi haft OS och dom flesta av spelarna där tyckte att det fick räcka. I princip alla sa nej. När Conny och jag åkte dit sa vi ”Vad ska det här bli”.
– I andra matchen spelade vi dessutom 0-0 mot Italien som dessutom hade ett friläge med en minut kvar, men gjorde inte mål.
– Vår resa ner till Bratislava på natten efter att vi fått stryk med 5-2 mot Tyskland och var totalsågade… Thomas Malmqvist hade en svart sida i Expressen. Sedan stod han och delade ut den tidningen på hotellet där vi bodde.
– Vi bodde på hotellet Forum i Prag. Efter matchen stannade vi till där för att käka innan vi satte oss på bussen ner till Bratislava. Medan vi var inne och åt hade chaffisen suttit och druckit öl. Han var bra packad. Jag vet inte hur många ”pinkepauser” vi hade på vägen ner.
– Jag och Conny satt bakom honom. Jag slog honom hela tiden med en tidning i skallen för att han skulle hålla sig vaken. Bussen vinglade till. Jag slog honom i skallen igen och sedan gick bussen rakt ett tag innan det var dags för en ny klapp med tidningen i huvudet på honom. Janne Vanek var tolk åt oss
–”Pojkar, ni får inte slå chauffören så hårt i huvudet”.
– ”Han är ju för fan full”
– ”Det är ingen fara…”

Tre Kronor tog sig till en final mot Finland som man vann med 5-2.
– Den här turneringen var fantastisk på många olika sätt. Sedan kom Micke Andersson och Calle Johansson. Två spelare som betydde så otroligt mycket. Framför allt på planen, men också med Calle Johanssons ledaregenskaper vid sidan av. Tryggheten han skapade i laget. Sedan åkte vi upp till Prag och spelade semifinalen och finalen.
– I finalen mot Finland var vi bästa laget. Samma sak i semifinalen mot Schweiz. Det var aldrig något snack. Den vann vi med 4-0.

VM 1993 spelades i München.
– Då tog jag över som huvudansvarig efter två guldmedaljer med Conny. Vi skulle fortsätta den här guld eran, men det blev ”bara” final. När vi kom hem till Arlanda var det inte någon där för att ta emot oss. Lite skillnad mot dom två turneringarna innan,
– Jag tycker ändå att vi gjorde en väldigt bra turnering där med tanke på att vi i princip hade ett helt nytt lag. Semifinalen mot Tjeckien ledde vi med 3-2. Micke Nylander dribblade och slog sedan en icing. På det gjorde Tjeckien 3-3. Jag tänkte ”Va fan”, men sedan vann vi i sudden.

OS 1994 i Lillehammer och ett historiskt första svenskt guld för hockeyn.
– Det jag plockar med mig därifrån är förberedelserna. Richard Fagerlund gick ut redan i juni och krävde guld. Annars skulle jag mista jobbet. Jag hade det helvetet över mig hela tiden.
– Niklas Andersson på Expressen var den som gick ut med det här. Jag var och jobbade i Västerås, men på väg hem till Skinnskatteberg där jag bor ringde Niklas.
– ”Jag har pratat med Richard”
– Jag hann tänka ”Jaha, vad händer nu?”
– ”Han sa att han kräver guld av dig annars skulle du mista jobbet”.
– ”Det kan han väl inte ha sagt?”
– ”Jo, det var precis vad han sa”

På kvällen ringde Curre Lundmark till Richard Fagerlund.
– ”Jag pratade med en journalist idag som säger… Sa du verkligen det här?”
– ”Det kan du ge dig fan på. Vi måste kunna ställa krav på varandra.”
– ”Det är ett halvår till vi ska spela. Vi har inte ens tagit ut ett lag eller vet vilka som är tillgängliga.”
– ”Det är bara att åka dit och vinna”.

Guld blev det och en nöjd Richard Fagerlund mötte upp Curre Lundmark efter matchen.
– Där ser du. Det är min förtjänst att ni vann.”

Tre Kronor fick också ihop ett väldigt bra lag med bland andra Tomas Jonsson, Mats Näslund, Håkan Loob, Peter Forsberg, Magnus ”Sigge” Svensson med flera.
– Den här truppen med spelare som hade en oerhörd erfarenhet och kunskap som visste hur man hanterar det här. Till det kom ”småknopparna” med Kenny Jönsson, Jörgen Jönsson, Peter Forsberg, Tommy Salo…

Tommy Salo var väl tredjemålvakt från början?
– Det påstår han själv, men så var det inte. Det spelades en internationell turnering i Frankrike så vi skickade ner Tommy dit för att möta transatlanterna. Både USA och Kanada var med där.
– Pelle Mårts och Tommy Boustedt var ledare där. Samtidigt var jag och Tommy Tomth ledare för Tre Kronor under Sweden Hockey Games.
– Vi hade andra tankar än Tommy själv kring hans kapacitet. Sedan ville vi se hur andra målvakterna skötte sig. Hade dom stått på öronen och räddat alla puckar kunde vi såklart inte plocka bort dom, men nu blev det att Håkan Algotsson behövde åka hem eftersom han skulle bli pappa.

Även Michael Sundlöv hade lämnat OS-byn.
– Ja, han hade åkt hem. Han var nog inte glad på mig eftersom han i princip blev uttalad tredjemålvakt. När Micke inte är glad är han inte glad. I stället för att ha Micke kvar pratade jag med honom och sa att det var lika bra att han åkte hem. ”Om det skulle hända någonting är resan tillbaka lika lång som den då åker hem”.
– Han tyckte att det var en bra lösning. När sedan ”Algot” kom in på natten och berättade han skulle bli pappa ordnade vi hans transport. Direkt på morgonen tog jag kontakt med Micke och han sa ja. Det var inget konstigare än så och det blev ganska naturligt.
– Att Tommy kom in och var så in i helsike bra… Jag och Pelle var aldrig oroliga för det. När Tommy spelade i landslaget, han debuterade dessutom i Norge, gjorde han alltid bra ifrån sig.
– När jag hade juniorlandslaget i Finland var Tommy med på träningslägret i Eskilstuna. Jag tyckte att jag hade med för många VIK:are och kunde inte ta med en till för då hade det blivit ett väldigt oväsen. Däremot ångrar jag så in i helvete att inte Tommy blev med. Jag är nästan övertygad om att vi hade blivit världsmästare då. Så bra var han.
– Nu litade jag på (Joakim) Persson och (Jonas) Levén som blev mina målvakter då, men dom hade inte den klassen som Tommy hade. Duktiga målvakter och bra männsikor, men ska du vinna en turnering måste du ha en målvakt som står på öronsnibbarna och gör avgörande räddningar. Precis sådana som Tommy gjorde OS. Han tog fem straffar på raken och fixade guldet till oss i Lillehammer.

Vad ser du som Tommy Salos styrka?
– Låt oss kallade hans DNA. Tommy är Tommy. När det är som jävligast är han som lugnast. ”Pekka” (Lindmark) hade samma egenskaper.

VM 1995 i Globen blev Curre Lundmarks sista turnering som Förbundskapten.
– Det var en fantastisk turnering och en upplevelse att få vara med under ett VM på hemmaplan.
– Jag var med även 1989 tillsammans med Tommy (Sandlin) och ”Fisken” (Bengt Ohlson). Jag tog mycket lärdom av det året. ”Going for gold” och en hets. Globen var ny och vi fick aldrig något lugn.
– Nu skulle vi hållas ifrån den här hetsen. Vi skulle först bo borta vid Skansen på Hasselbacken. Jag vägrade och ville inte att vi skulle åka genom stan varje gång utan jag ville bo på Globen.
– Det blev ett jäkla liv om det. Bråk och tjafs, men jag höll fast vid det. Där fick jag ”Challe” (Berglund), som var lagkapten, att backa upp mig, att spelarna ville också bo på Globen. Förbundsfolket sa att det skulle bli så stimmet, men jag tyckte att vi var där vi skulle vara och få den här stämningen. Känna trycket som är runtomkring. Få grabbarna att känna hur viktigt det här är.
– Skulle vi bo borta på Hasselbacken hade vi inte fått känna på den här stämningen. Till slut vann vi den kampen. Jag tror att det var en del i att vi lyckades så bra som vi gjorde där.

Sverige gick till final, men förlorade den till Curre Lindströms Finland.
– Det var många som sa ”Hur kan ni förlora mot Finland?” Det kan man göra och är ingen skam. Finland hade ett fantastiskt lag i det VM. Dessutom hade dom en väldigt bra målvakt i Jarmo Myllys. Snacka om att stå på öronsnibbarna.
– Den där returen som blev trean för Finland förbannar mig ännu, hur lätt dom fick göra det målet. Själva upplevelsen med festivalområdet är något som har etsat sig fast hos mig.

Curre Lundmark var även coach i tyska Preussen.
– Olle Öst hade varit där tidigare. Han var frågade om jag var intresserad. Förbundet ville att jag skulle fortsätta med landslaget, men jag tyckte att skulle jag göra något utomlands så ville jag ta det här nu.
– Richard och jag hade ett samtal som gjort att det fortfarande sjunger i öronen på mig. Jag tackade nej och jäklar vad arg han blev. Han hade pratat med Wayne Fleming och några andra.
– ”Nu måste du ta det här.”
– ”Nej, jag kommer inte att ta det här”
– Jag hade redan varit i Tyskland och gjort klart samtidigt som jag kände att det sporrade mig. Olle hade pratat med ledningen där och sagt att jag gillar att jobba med yngre människor. Preussen hade ett gäng yngre tyska pojkar som ville etablera sig i det här laget tillsammans med transatlanterna.

Var det en kul resa?
– Fantastiskt roligt och vi lyckades bra. Vi vann serien, men fick stryk av Hardy (Nilsson) och hans Düsseldorf i semifinalen.
– Jag var för färsk, inte som ledare, men i tysk hockey där det är så mycket transatlanter. Den här fula hockeyn som jag inte gillar var man tvungen att acceptera där nere.
– En av spelarna jag hade var Tony Tanti. Plötsligt var vi bara fyra spelare på isen en match. ”Vart är Tony?” Då låg han i deras bås och fick stryk så han inte kunde vara med något mer.
– En kul grej, Tony Tanti sa till mig efter en tid
– ”Jag har varit hemma hos dig”.
– ”Har du varit hemma hos mig?”
– Då visade han en bild på ett kanadensiskt lag som varit i Västerås och spelat Viking Cup. Han var med i det laget. Mina döttrar var i den åldern och jag hade två av spelarna boende hemma hos mig och som bjudit hem ett helt gäng. Hela mitt hus var fullt av kanadensare och tjejer när jag kom hem en kväll. Min fru var i upplösningstillstånd. ”Ut ur vårt hus.” Då var Tony en utav kanadensarna.
– Tony var en riktigt bra hockeyspelare. En buffel. Dessutom hade jag John Chabot, en center. Dom var i Tyskland för att förlänga sina karriärer och tjäna lite pengar.

Du blev även mästare i Finland med Jokerit.
– Ibland kan jag tänka ”Varför stannade jag inte i Tyskland ett eller två år till”. Hjallis (Harkimo) var nere till Tyskland flera gånger och ville att jag skulle komma till Jokerit.
– Hjallis hade bestämt att jag skulle komma till Helsingfors så det blev att jag till slut sa ja till det. Jag var också sugen på Jokerit som var det bästa laget i Europa. Dessutom ett fantastiskt gäng.
– Jag lämnade Berlin bakom mig, lite vemodigt måste jag säga eftersom både jag och min fru trivdes väldigt bra där. Vi bodde bra och hade allt vi kunde önska.
– När jag kom till Finland hade Jokerit vunnit i princip allt som gick att vinna, Det kunde i princip bara gå sämre. Nu gick det ganska bra fram till jul. Alla spelare var då borta med olika landslag. Juniorlandslaget, B-landslaget som var på För-OS i Nagano och A-landslaget, så jag hade tre spelare på våra träningar.
– Vi hade spelat borta mot Frölunda, oavgjort. Sedan kom Frölunda till oss precis efter juluppehållet och vi fick stryk med 1-0. När vi hade vårt måndagsmöte satt vi som vanligt och planerade. Då sa Hjallis plötsligt
–”Curre, jag tror inte att du är någon vinnare längre och jag tror att våra vägar skiljs åt efter den här säsongen”.
– Det är du som bestämmer, inte jag”.
– Klart jag blev förvånad. Hjallis var stenhård. Vi skulle alltid vinna. Vi vann skotten med 60-11, men fick stryk med 1-0.

Curre Lundmark fick också sparken, men skulle coacha laget resten av säsongen. 
– Det skulle vi naturligtvis hålla hemligt, men efter det vann vi i princip allting. Kvart, semi och final 3-0, 3-0, 3-0. Vi spelade helt enkelt en väldigt bra hockey och trivdes med varandra.
– När vi blev hyllade på Senatstorget kom Waltteri Immonen, vår lagkapten, och frågade om jag inte skulle vara tränare för dom nästa säsong. Jag svarade att jag inte visste och att han kunde prata med Hjallis.
– Hjallis sa nej och att det var klart med Sakari Pietilä från Luleå. Det blev ett jäkla oväsen. Grabbarna blev besvikna och ledsna. Jag sa att det var okej och det är så den här branschen fungerar. Man kan såklart räkna med att sådant här kan inträffa, men inte efter en sådan säsong. Vi hade varit otroligt bra.
– Sommaren gick och jag hade kontakt med några av spelarna som inte riktigt trivdes med Sakari. I november ringde lagkaptenen och frågade vad jag skulle göra den säsongen.
– ”Jag har ingenting”
– ”Kan du inte komma tillbaka till oss?”
– ”Det räcker att Hjallis sparkat mig en gång”
– En torsdagskväll ringde dessutom Hjallis och började surra om att jag skulle komma dit. Jag var lite sugen, men sa att jag måste prata med min hustru först. Klockan två på natten ringde Hjallis tillbaka och då hade även Gunilla sagt ja till det här.

Redan på lördagen var första matchen, Ilves borta i Tammerfors.
– Vi vann den matchen. Jokerit hade värvat dit Mika Nieminen som hade varit uppe i Luleå. Dessutom hade vi Otakar Janecky. Han var den klart uttalade stjärnan i laget. Allting kretsade kring honom. Nu kom Mika Nieminen och utmanade Otakar. Det blev två tuppar på gödselstacken. Då blir det oftast inte bra.
– Jag fick aldrig det där att lira. Jag tror aldrig i mitt liv har fått jobba så mycket i ett omklädningsrum som dom här månaderna jag var där borta. Min styrka har varit att ena olika grupper, men jag fick aldrig det här att bli ett lag.
– I februari fyllde min fru år så jag planerade att åka hem för att fira henne. Vi spelade på fredagskvällen mot IFK (Helsingfors) och förlorade med 4-1. På lördag morgon flög jag upp till Kiruna för att fira henne och sedan tillbaka till Arlanda på söndag morgon.

Men…
– När jag kom till Arlanda för att checka in sa hon i incheckningen.
– ”Din biljett gäller inte”
– ”Skojar du med mig?”
– ”Nej, den är annullerad”.
– Jag ringde till Hjallis och sa att jag stod på Arlanda och ska flyga över, men att min biljett inte gällde. ”Nej, du har fått sparken”, skrattar Curre Lundmark.
– Jag stod där på Arlanda som en byfåne och hade fått sparken. Det blev slut där. Vi låg trea i serien så det var inte katastrof på något sätt.

Hur ser Curre Lundmarks liv ut idag?
– Jag hade problem med hälsan under covidåren och väldigt illa däran. Två duktiga läkare, en på hjärtat och en på höften, gjorde att jag fick livet tillbaka. Jag är dom båda evigt tacksamma att jag fick den hjälpen.
– Många gnäller på sjukvården, men jag vill hylla den. Kanske att jag haft tur som fick två så skickliga läkare. När dom skulle operera höften upptäcktes det att jag hade ett hjärtfel så jag var tvungen att ta det först. Nu går jag med en defibrillator.  Jag var nyligen hos läkaren och han tyckte att jag hade fantastiskt fina värden samtidigt som jag känner mig stark.
– Sedan har jag mitt gamla umgänge och vi trivs fantastiskt bra tillsammans. Vi har roligt, tränar, äter, spelar golf och åker för att tittar på hockey tillsammans.
– Min fru är frisk och kry. Jag har två friska döttrar som i sin tur har barn som också mår bra. Jag tycker absolut att jag är en lyckligt lottad man, avslutar Curre Lundmark med leende.