Djurgårdens pålitliga guldback: “Jag gillar det grisiga spelet”
Sophie Johansson var med på Djurgårdens resa från att starta upp damlaget till att vinna SM-guld.
I Old School Hockey berättar backen om sin karriär – och kärleken till Djurgården.
– Min stora dröm har alltid varit att spela för Djurgården. När jag var liten och folk frågade vad jag hade för mål så var det att Djurgården skulle starta ett damlag, säger Johansson.
TÄBY (Hockeysverige.se)
Det finns många spelare som aldrig kommit till landslaget, men ändå har betytt mycket för sin klubb. En av dessa är backen, Sophie Johansson. Hon var med och kom att betyda väldigt mycket då Djurgården tog klivet upp i SDHL, etablerade sig där och vann klubbens första SM-guld på damsidan. Hennes hockeyresa började norr om Stockholm, i Vallentuna.
– Att växa upp i Vallentuna var faktiskt väldigt bra. Jag spelade hockey med killarna då jag var yngre. Det var ett bra och tryggt gäng som aldrig gjorde skillnad på att jag var tjej, berättar Sophie Johansson och fortsätter:
– Jag har dessutom en fördel av att komma från en stor familj, fyra syskon (Andreas, Charlotte, Catharina och Michael) som alltid tävlat, spelat och lekt. Jag har fått lov att ta för mig, vilket jag haft en fördel av inom hockeyn.
Sophie är tvilling och hennes bror Michael, liksom övriga syskon, har alltid stått henne nära.
– Jag och Micke vara alltid väldigt tajta. Vi spelade i samma hockeylag och han är lite av anledningen till att jag spelade hockey.
– Innan åkte jag konståkning med mina två systrar, men slutade. Jag saknade ändå att åka skridskor. Då såg mamma (Gunilla) fördelen med att ha två av sina barn i samma lag. Det var hon som, jag tänkte säga övertalade mig, men tvingade mig att börja åka till ishallen för att vara med på Mickes träning. Redan efter en träning var jag fast och på den vägen är det. Då var jag tio år.
Det är trots allt ganska sent, hur var det då att komma in bland hockeykillar som spelat under några år?
– Första träningen fick jag en klubba i min hand så jag frågade varför jag skulle ha den, säger Sophie Johansson med ett skratt och fortsätter:
– Det var lite på den nivån. När vi sedan började åka skridskor, där hade jag en ganska stor fördel från konståkningen. Vi skulle åka helvarv baklänges och då varvade jag killarna. Då åkte killarna och satte sig i båset och tyckte att det inte var så roligt att en tjej var med.
Hade du hockeyrör då?
– Nej. Första två veckorna åkte jag med konståkningsskridskor. Sedan skulle vi spela match på halvplan. Då fick jag inte ha konståkningsskridskor. Det var på med hockeyrören, ut på isen och letade efter taggar.
– Jag ramlade på en gång och stukade handleden, men jag vågade inte säga någonting så jag spelade den matchen med en stukad handled.
– Det var en liten omställning från konståkningsskridskor som jag inte riktigt hade föreställt mig.
Vem var största talangen av dig och Micke?
– Det var egentligen Micke. Han var otroligt duktig, men valde till slut fotbollen före hockeyn.
– Jag spelade fotboll i Vallentuna fram till det att jag började på gymnasiet. Där blev det som ett litet vägskäl. Jag var inte hundra procent säker på om jag skulle välja fotboll eller hockey. Det blev hockey och Micke valde fotboll.
– Vi följdes åt även på gymnasiet där vi gick i parallellklasser efter jag spelade hockey och han fotboll.
Sophie Johansson: “Jag har alltid gillat att förstöra för motståndarna”
Sophie Johansson har gjort sig ett namn på att vara backen laget alltid kan lita på. Det var också en position hon hade redan från början.
– Ja, jag har alltid varit back. Det var någon tränare som sa åt mig ”Du är back” så då blev det ”Okej, jag spelar det”.
– När jag var yngre älskade jag det tuffa spelet, tacklas… Jag har alltid gillat att förstöra för motståndarna, vara i sarghörnen och gräva. Samtidigt hade jag kanske inte bästa handlederna så det var ganska naturligt att det blev en backposition.
– Jag tyckte att det jättekul att sänka killarna. Fick jag in en bra tackling visste jag att jag skulle få jubel både från grabbarna i ens eget lag, men ibland även från andra laget. Killarna blev väldigt griniga när dom blev sänkta av en tjej,
Var du ensam tjej i det här laget?
– Det var lite till och från. Ett tag var vi tre tjejer i laget. Vissa stunder var jag ensam andra gånger var vi flera.
Moderklubben är Vallentuna, men sin seniorkarriär inledde hon i Ormsta.
– Det var också ett ganska naturligt steg eftersom Vallentuna och Ormsta delade ishall,
– Jag spelade först med killarna. Sedan startade Thomas Holm upp tjejverksamhet i Vallentuna. Det blev till slut Vallentuna/Ormsta som hade hand om tjejverksamheten. Sedan tog Ormsta över och efter ett tag blev det Ormsta/SDE till det som idag är SDE.
Som coach i Ormsta fick Sophie Johansson tidigare storspelaren i AIK, Kai Nurmi.
– Jag älskar Kai. Han är en spännande individ med ett otroligt hockeytänk och är fantastisk på det sättet.
– Det var nog en otrolig omställning för honom att komma in i damhockeyn. I början, precis som för flesta killarna som kommer in i damhockeyn, förstod han inte varför man hela tiden skulle förklara och alla frågorna som kom upp.
– Han kom ändå in i det väldigt bra och jag lärde mig mycket av honom. Vi har fortfarande lite kontakt med varandra via sociala medier.
Gick upp till Riksserien med Ormsta
Michelle Löwenhielm, Ida Winkler, Frida Ekdahl, Hanna Åström med flera. Många av spelarna i Ormsta kom senare skulle göra starka avtryck i Riksserien och SDHL.
– Det var ett otroligt tajt gäng. Jag tror att det är ganska vanligt inom damhockeyn att man blir tajta. Framför allt var vi många i samma ålder där vi utvecklades in i vuxenvärlden.
– Vi gjorde väldigt mycket tillsammans. Under lediga dagar umgicks vi, gick ut och käkade tillsammans, hade filmkvällar och hela den biten.
– Samtidigt var det fantastiska hockeyspelare. Man såg redan då ”Mishan” (Löwenhielm) kom upp och spelade med oss, hon är några år yngre, att hon tog för sig på en gång. Jag kunde stå på träningarna och bara kolla på henne samtidigt som alla förstod att hon skulle bli något riktigt bra.
– Hanna Åström är en som lade av alldeles för tidigt. Där tappade vi en otrolig spelare.
Hur upplevde du steget in i det som då hette Riksserien?
– Som ett stort steg, men ändå inte. Jag var van att spela med killar. Slutade spela med killarna i Vallentuna när jag var 15 år och började då spela med Ormstas 91-killar. Gick som ensam tjej hockeygymnasiet med killar. Alla träningar var med enbart killar så jag fick det här tempot i kroppen som jag kanske inte fick då jag bara spelade med damerna.
– Klart att matchtempot gick upp några nivåer från Division 1 till Riksserien. Vi kom dit lite som ”underdogs” och var inte riktigt där. Det kanske inte var menat att vi skulle spela i Riksserien den säsongen. Det blev också en tuff säsong för oss, men jag lärde mig mycket och fick kämpa i motgång.
Kunde du använda dig av ditt fysiska spel då du kom upp till Riksserien?
– Nej, det kunde jag väl inte riktigt göra. Jag fick tänka till och anpassa mig. Domarna var väldigt hårda med framför allt tacklingar vid den här tiden.
– Det var en extremt svår omställning. Speciellt då jag spelade tjej- och killhockey samtidigt. Ena dagen hade jag match med killar och fick tacklas. Dagen efter skulle jag spela tjejer. Då fick jag ofta besöka utvisningsbåset en del.
Flyttade till Luleå – efter orden från Mats Sundin
Inför säsongen 2011/12 valde Sophie Johansson att flytta norrut och spela för Munksund/Skuthamn i Riksserien.
– Jag skulle börja plugga. Som man gör kollade jag runt på olika universitet där jag kunde kombinera skola med hockeyn. Pluggade jag i Luleå skulle jag kunna spela med Piteå.
– Jag hade hört väldigt mycket gott om Piteå. Dessutom skulle en av mina bästa kompisar som spelat med mig i Ormsta, Sofie Andersson, också spela där. Jag tog kontakt med henne och det visade sig att hon även skulle plugga i Luleå.
– På den vägen var det, men jag bestämde mig ganska sent för att flytta upp. Först var jag lite tveksam till Luleå. På den tiden sommarjobbade jag på en skärgårdskrog. En av våra stamkunder var Mats Sundin. Han hade sitt landställe i närheten och brukade vara där och käka.
– Två veckor innan jag skulle bestämma mig var Mats och käkade lunch. Vi stod och snackade lite. Jag berättade att jag kommit in, men var inte säker på om jag skulle flytta upp. Han sa på en gång ”Är det någon gång du ska göra ett äventyr så är det i den här åldern. Det är bara att åka och jag vet att det är jättefint där uppe”.
Tänk ändå att Mats Sundin påverkat din hockeykarriär.
– Ja, men han vet nog inte om det själv, skrattar Sophie Johansson.
– Efter det åkte jag hem. Funderade lite och sa sedan till mamma att jag bokat en flygbiljett. ”Nästa vecka flyttar jag upp till Luleå”. När jag packade frågade hon om jag hade något boende. ”Nej, det har inte”.
– När jag landat på Kalax ringde jag till ett vandrarhem.
– ”Hej, har ni någon säng?”
– “Nu har du jättetur för det är en som precis har flyttat ut.”
– Jag bodde där i fyra dagar. Fick sedan en lägenhet via Blocket. Jag hade med trunken. Ringde till Ronny Stenberg. ”Hej, jag vill spela hockey med er och tänkte komma på träningen imorgon.”
– Dessutom fick jag nummer 13 då jag spelade i Piteå, vilket var lite roligt eftersom det var ”Suddens” förtjänst att jag kommit dit.
“När vi kom ut på isen hörde vi knappt introt eftersom hela arenan exploderade”
Det här kom såklart att bli första gången den då 21-åriga hockeybacken från Vallentuna flyttade hemifrån.
– Den flytten var faktiskt inte jättesvår. Jag bodde ensam i två månader sedan lyckades jag få en lägenhet som jag delade med Sofia Andersson.
– Vi gick båda på universitetet och spelade i Piteå. Jag tror att vi var fyra som bodde i Luleå och pendlade till Piteå, så vi delade bil fram och tillbaka. När jag ser tillbaka så saknar jag den här tiden otroligt mycket.
Munksund/Skuthamn kunde visa upp en imponerande laguppställning. Melinda ”Brallan” Olsson, Rebecca Stenberg, Emma Eliasson, Lisa Ekberg…
– Laget höll en otroligt hög nivå. När jag nu ser tillbaka tycker jag att vi borde ha tagit oss längre än vad vi gjorde. Speciellt då Elin (Holmlöv) och ”Pilla” (Pernilla Winberg) kom in. Dessutom kom Jennifer Wakefield in till slutspelet.
– Vi hade lite otur i slutspelet. Jag kommer ihåg att vi blev bortdömda i första matchen. Vi gjorde ett viktigt mål, men domaren såg inte att pucken var inne eftersom han inte stod på rätt plats. Eftersom vi inte hade målkameror så var det som det var.
– En otroligt lärorik tid. Att spela med alla de här spelarna med sin erfarenhet. För mig var det en helt ny nivå, men också bra för mig att se hur dom betedde sig på och utanför isen. Förberedelser och allt.
Vad är bästa hockeyminnet från tiden i Munksund/Skuthamn?
– När vi spelade kvartsfinal mot Brynäs som var jättefavoriter. Vi hade hemmamatch och fyllde hela LF Arena. Slutsålt och kö långt ut på parkeringen. Jag vet att man till och med fick neka personer att komma in.
– Vi var inte riktigt vana vid storpublik och med allt vad det innebär. Jag kommer ihåg att vi skulle ha intro för första gången. När vi kom ut på isen hörde vi knappt introt eftersom hela arenan exploderade. Vi lyckades även vinna den matchen. Allt gick som det skulle för oss.
Fick sin drömflytt – till Djurgården
Efter tre säsonger i Piteå valde Sophie Johansson att lämna Norrbotten och flytta hem till Stockholm. Ny klubbadress blev Djurgården som då spelade i Division 1.
– Jag pluggade klart och fick sedan ett nytt kontraktsförslag. Under hela den vevan hade jag hört att Djurgården skulle starta upp ett damlag. Från det att jag var liten har jag alltid varit jättedjurgårdare. Min stora dröm har alltid varit att spela för Djurgården.
– När jag var liten och folk frågade vad jag hade för mål så var det att Djurgården skulle starta ett damlag. ”Jag vill spela för Djurgården.”
– Jag ringde till Dani (Danijela Rundqvist) och frågade om det fanns en plats. ”Du får gärna komma och provträna med oss om du vill det.” Då var det bara att packa väskan och flytta hem.
Blev det en stor kontrast att komma ner till Stockholm och spela för ett nystartat lag?
– Ja, det var såklart en stor kontrast. Djurgården var, precis som du säger, nystartat och vi spelade i Division 1.
– Med det laget vi hade blev det egentligen ingen omställning i träningar och farten där. Det var i matcherna jag märkte skillnad. Runt om var Djurgården väldigt proffsiga även om laget var nystartat och vi spelade i Division 1. Förutsättningarna var dom samma om inte bättre i Djurgården än vad vi hade haft uppe i Piteå.
Djurgården vann samtliga matcher under lagets första säsong och tog steget upp till Riksserien.
– Det är en av mina roligaste säsonger. Många som kom in hade kanske tappat lite av suget för hockeyn och ville hitta något nytt.
– Vi var en extremt tajt grupp och gjorde väldigt mycket tillsammans vid sidan av. Det var inte bara hockey, men såklart är det alltid kul att vinna matcher. Säsongen var speciell och jag kommer ihåg att vi en helg hade en träningsmatch mot ett Riksserielag på morgonen. Efter den åkte vi vidare och spelade en vanlig seriematch på eftermiddagen.
Trots att Djurgården var ruggigt överlägsna var det en speciell känsla för Sophie Johansson att fått vara med om att ta upp sitt lag till Riksserien.
– Det var jättemånga känslor och glädje. Även om vi visste själva hur bra vi var och hade chansen var det ändå ett slutspel som skulle spelas. Det skulle spelas mot lag från Riksserien så vi visste att vi var tvungna att höja oss en nivå från serien.
– Att gå igenom slutspelet obesegrade var en häftig känsla. Glädje rakt igenom och man kände av den glädjen i hela föreningen.
Hur agerade föreningen när ni tog det här steget?
– Föreningen var såklart jätteglada för vår skull. Det märktes både från styrelse och ledning. K-G Stoppel var extremt inblandad i avancemanget och har gjort mycket för Djurgårdens damlag.
Tina Enström, Danijela Rundqvist, Julia Östlund, Alexandra Cipparone (tidigare Palm), Frida Ekdahl, Ida Press, Felicia Linder, Lisa Edman, Elin Benn, Emelie O´Konor…
– ”Valle” (Valentina Lizana)…
Vad var nyckeln i den här gruppen som gjorde er framgångsrika?
– Otroligt skickliga spelare såklart. Också att vi hade det väldigt roligt tillsammans. Jag tror att det var viktigt att vi hade alla stjärnorna, men dom gjorde själva ingen skillnad på att dom var så mycket bättre.
– Vi hade några spelare som till exempel Tina (Enström). Hon kunde ta pucken och göra exakt vad hon ville ute på isen. Tina hade säkert kunnat gjort tio mål i varje match om hon velat. Det gjorde hon inte eftersom Tina är en som gillar att passa och göra assist i stället.
Tina Enström gjorde 38 mål och totalt 91 poäng på 27 matcher under säsongen. Alltså drygt tre poäng per match i snitt.
Sophie Johansson:
– Det var väldigt inkluderande och vi strävade hela tiden efter att bli bättre som lag. Vi höjde varandra och samma sak på träningarna, att vi pushade varandra att göra det här lilla extra för att bli bättre.
Sophie Johansson om SM-guldet
Redan under Djurgårdens andra säsong i högsta serien, som då bytt namn till SDHL, vann laget SM-guld efter att besegrat HV71 i finalserien.
– Den säsongen var som en berg- och dalbana. I december var vi uppe och mötte Luleå och åkte på “stordäng”, 11-0.
– Hela laget satt på hotellet efter matchen och sa att det här var något vi aldrig ville vara med om igen. Vi tog nya tag. Kom tillbaka efter det och blev lite bättre för varje dag. Där någonstans var vändningen på den säsongen. ”Okej, nu har vi nått botten så nu är det bara att komma uppåt igen”.
– Vi spelade ihop oss otroligt bra. Kom till slutspel där vi först slog ut Leksand och sedan Linköping. Samtidigt slog HV71 ut Luleå i semifinal. När vi fick höra det kände hela laget att vi skulle vinna guld. Jag tror att vi vid den tidpunkten aldrig tidigare hade förlorat mot HV71.
– Det blev en otrolig ”boost” i hela gruppen och alla kände att gör vi det vi kan och ska kommer guldet vara vårt.
Djurgården vann bortamötet med HV71 1-0 och hade då chansen att avgöra finalserien på Stora Mossens ishall i Bromma. Hallen tog 1 300 åskådare och det var ”lapp på luckan”.
– Det var väldigt mycket nerver. Innan förstod jag inte riktigt att det var en final och att vi kunde gå därifrån med ett guld. När vi åkte ut på isen förstod vi att det var fullsatt och ett jäkla drag…
– Det kändes i hela gruppen hur taggade alla var på att vi skulle spela hem guldet. Dessutom blev det en väldigt spännande match. Vi ledde med ett mål när Tina (Enström) med 20 sekunder kvar valde att lägga en ”puck out”. Det blev en riktig nagelbitare, säger Sophie Johansson samtidigt som hon spricker upp i ett stort leende innan hon fortsätter:
– Många säger att det var synd att vi inte fick spela på Hovet, men jag tror att det var bra för att spela på Mossen. Vi hade spelat många matcher där innan och gillade isen. Det trycket och stämningen som blev där inne hade inte blivit den samma på Hovet.
Coach för guldlaget var Jared Cipparone.
– Jared är en väldigt hård tränare, men samtidigt väldigt sympatisk. Han har en förmåga att kunna switcha från kompis till coach, vilket många coacher inte har. Utanför isen tog han en roll. När man sedan kom till Hovet klev han in i tränarrollen.
– Sedan är Jared kanadensare med allt vad det innebär (skratt). Det gäller att lära sig hur en kanadensare fungerar.
– Han var såklart jätteviktig för vårt lag och fick ihop gruppen otroligt bra. Nu vet jag inte hur vi skulle spelat med en annan tränare, men han var en stor bidragande orsak till att vi vann guldet.
Lämnade Djurgården: “Fick inte till det längre”
Sophie Johansson är inte känd som någon skyttekung, men hade en stor och viktig roll på isen i guldlaget.
– Som jag sa tidigare om då jag var yngre, att jag gillar det grisiga spelet, sarg ut och att spela enkelt. Det har alltid varit min roll.
– Jag har alltid tyckt min roll varit rolig, att vara nere, gräva, få ut pucken och se då motståndarna blir frustrerade. Alla lag behöver spelare med den rollen. Som lag kan du inte bara ha finlirarna.
Du är social och verbal, hur var din roll i omklädningsrummet?
– Där skulle jag säga att jag hade en ganska viktig roll. Jag har alltid varit den som peppat, hållit humöret uppe och försökt få ihop oss som en grupp.
Efter säsongen 2019/20 valde hon endast 30 år gammal att lämna Djurgården.
– Tiden i Djurgården efter guldet var också lite upp och ner. Vi fick in Roger Öhman. Han hade heller inte coachat damer innan. Det märktes och han hade ganska svårt att få ihop gruppen. Det blev lite splittrat.
– Det fanns folk i laget som tyckte om honom och att han var en bra coach. Sedan fanns det andra som inte alls förstod sig på Roger och hans spelidé, vilket gjorde att vi helt enkelt inte fick till det tillsammans.
Blev det splittringar inom gruppen?
– Ja och nej. Jag skulle inte säga att det blev några splittringar i gruppen på så vis att vi bråkade och blev en dålig stämning.
– Det var mer att vi hade olika filosofier angående hockeyn. Att det kunde bli olika diskussioner angående det.
Efter Roger Öhman kom Alana Blahoski in som coach. Hon hade tidigare varit coach för USA:s VM-lag.
– Det var spännande eftersom det här var första gången jag hade en kvinnlig coach. Alana är väldigt skicklig. Däremot var hon mycket en ”skills coach” och hade tidigare coachat enskilda spelare, vilket gjorde att det blev mycket fokus på individerna och kanske inte lika mycket på laget som helhet och att få ihop spelet tillsammans.
– Alana var kvar en och en halv säsong. Precis vid jul andra säsongen fick hon sparken. Då kom ”Rille” (Rickard Hårdstam) in som även idag är tränare i Djurgården.
Hur delaktiga var ni spelare i att Alana Blahoski fick lämna Djurgården under säsongen?
– Vi var nog ganska delaktiga i det och hade en nära dialog med sportchef och styrelse om vad vi som grupp tyckte och tänkte. Hur vi ville gå vidare.
– Det var alla i lagets beslut, men också Alanas. Hon kände säker att hennes tid var inne för att gå vidare.
Varför valde du att lämna Djurgården och varva ner med spel i SDE:s andralag?
– Det var helt enkelt eftersom jag inte fick till det längre med träningar i kombination med jobbet.
– Jag hade haft ett par år då det var otroligt slitsamt, jobbade heltid, spelade hockey på heltid och var aldrig hemma. Nya förutsättningarna som Djurgården fick, att man skulle börja träna lite bättre tider och försöka få in morgonpass…
– Jag kände att jag inte skulle få ihop schemat eller vara med på alla träningar och hela den biten. Det kom att helt och hållet bli mitt beslut. Jag fick ett kontraktsförslag av K-G (Stoppel) som var sportchef då. Han såg värdet i att jag skulle vara kvar, men kanske inte som en toppspelare utan mer för sammanhållningen av gruppen och det jag tillförde utanför isen.
– Det skulle inte vara schysst mot tjejerna. Kan jag inte ge hundra procent ska jag inte vara där. Inte när det gäller högsta serien.
Trots det har hon spelat ”på skoj” både i SDE:s Division 1-lag och med Sollentuna i tvåan.
– Det har bara varit på lattjo. Det har inte riktigt varit att jag kunnat gå och komma som jag vill, men det har inte gjort något om jag missat några träningar.
– Hade jag bokat in något annat då det var match fick det vara så. Det har varit otroligt roligt och nu i Sollentuna är det många yngre tjejer som jag får vara med om att forma.
Är du mamman i laget?
– Tjejerna kallar mig faktiskt för pappan i laget, skrattar Sophie Johansson och fortsätter:
– Det är jätteroligt. Unga tjejer som kommer in och har höga mål med sin hockey. Tjejer som ska söka in på hockeygymnasier och är som svampar. Dom lyssnar på allt och vill höra historier, trix och tips. Dom kommer fram och frågar mig om saker under träningarna. Sådant tycker jag är otroligt roligt.
– Det har varit en omställning från att vilja vinna varje match till att vi spelar lite för att det är roligt. Resultatet beror på vilka som hade tid att komma på matchen.
Sophie Johansson om jobben utanför hockeykarriären
Sophie Johansson valde tidigt under sin karriär att satsa på sitt jobb inom Better Hockey.
– Det var lite roligt eftersom jag hamnade på Better Hockey av en slump efter det att jag flyttat tillbaka till Stockholm. Jag spelade med Djurgården och bodde hemma i Vallentuna.
– Då behövde dåvarande ägaren, Thomas Westberg, hjälp på lagret under julhandeln. Det var perfekt för mig. Jag jobbade 50 procent på lagret för att sedan kunna träna och spela.
– Efter jul behövde Thomas lite hjälp på kontoret. Jag flyttade upp dit och där blev jag fast. Nu har jag varit här under tio år. Idag är jag VD för både det svenska och amerikanska bolaget.
– Jag blev faktiskt VD redan under tiden jag var aktiv och spelade i Djurgården, så under två år jag kombinerade dom karriärerna. Vilket också i slutändan gjorde att jag inte hade tid med både och. Det är ändå tidskrävande även om jag hela tiden haft en väldigt bra dialog med både Thomas och tränarna. Det blev ändå svårt att ge den kraft och energi som båda yrkena kräver.
Hockeyn har fortfarande en viss stämpel på sig att vara ”grabbig”, har du mött fördomar kring din roll som VD på just ett hockeyföretag?
– Absolut. Både då jag varit på möten med förbundet och hockeypappor som ska handla hockeyutrustning. Folk ringer och vill ha råd kring produkter. Då händer det att dom undrar om det finns någon annan att prata med. Jag brukar bara garva åt det och det är inget som jag heller ska lägga så stor vikt vid.
– Många som ringer har haft koll på vem jag är. Bland annat pappor som ringer för att handla åt sina döttrar. Dom är tvärtom och tycker det är jättekul att det är en tjej och i stället pratar en timme om allt och ingenting. Jag får båda delar och jag måste säga att det går framåt på det här området.
Du har även jobbat inom Djurgårdens IF, berätta.
– Jag hade ett år i styrelsen. Det var ett ganska turbulent år och vi fick inte riktigt ihop det som styrelse. Djurgården gjorde ett omtag och gjorde om nästan hela styrelsen. Några blev ändå kvar.
– Otroligt mycket tid och energi gick till det jobbet. Det var ett väldigt lärorikt år för mig att få se hur en stor förening styrs från den sidan. Jag har alltid varit på andra sidan och den som skrikit högt efter att få mer resurser eller var det nu kunde vara.
– Det var väldigt spännande att vara där och då även kunna hjälpa damerna. Ha fokus på damerna, vilket också var mitt fokus när jag klev in i styrelsen. Jag hade väldigt mycket hjälp i det av min styrelsekollega, Linda Juhlin. Hon stod vid min sida hela det året och vi krigade väldigt mycket för att damerna skulle få bättre förutsättningar.
Hur ser Sophie Johanssons liv ut idag?
– Det är otroligt annorlunda jämfört med då jag spelade hockey. Fortfarande mycket jobb, men också lite hockey såklart. Jag är och kollar på matcher, men spelar även lite själv.
– Framför allt har jag idag tid för familj och vänner. Idag kan jag även vara med på olika event, födelsedagar och släktmiddagar som jag inte kunnat tidigare.
– För ett par år sedan då jag spelade i Djurgården skulle min gudson döpas. Bara det att vi hade seriepremiär borta mot Linköping samtidigt. Så det blev:
– ”Nej, ni får klara er utan mig.”
– ”Du är gudmor och ska vara här och läsa en dikt.”
– ”Det finns en gudfar, han kanske kan köra båda delarna?”
– Jag åkte till Linköping och jag tror, men vet inte säkert, att vår pappa (Alf) satt i kyrkan med mobiltelefonen och kollade vår match, skrattar Sophie Johansson.
– Klart det är roligt att nu kunna vara med på allt sådant. Jag har sju syskonbarn och det är jättekul att kunna vara med och umgås med dom, vara mer delaktig i deras liv och uppväxt. Dessutom har jag ett jättestort intresse för fotboll och då framför allt Djurgården Fotboll, så det är jätteroligt att nu kunna gå på fotbollsmatcher. Det blev inte så många medan jag fortfarande själv spelade.
– Det är en helt annan fas i livet än när jag spelade hockey, avslutar Sophie Johansson.
Den här artikeln handlar om: