”Jag är glad att jag slutade och inte blev en av dem som inte kan ha ett vanligt liv”

24 år gammal är han en pensionerad hockeyspelare. Till skillnad från många andra som drabbats av mängder med hjärnskakningar lämnade David Lillieström Karlsson sporten på sina egna premisser. Han hade bestämt sig för att inte bli ett offer.
– Jag lovade mig själv att jag inte skulle tillåta mig att bli det, säger den tidigare AIK-spelaren.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Ilska.
Sorg.
Lättnad.
Glädje.
De olika stadier som David Lillieström Karlsson beskriver påminner om känslostormen många upplever när ett förhållande tar slut. På sätt och vis var det precis så det var. Efter att ha tillägnat hela livet åt sin barndomskärlek ishockey beslutade han sig för att ta ut skilsmässa. Det var ett synnerligen ofrivilligt men ändå kalkylerat beslut.

Efter fyra hjärnskakningar och de obehagliga konsekvenser de förde med sig kände David att han stod vid ett vägskäl. 24 år gammal hade han säkert kunnat pressa sex-åtta år till ur kroppen, men till vilket pris? Efter den fjärde hjärnskakningen i Kallinge-Ronneby i januari 2016 – en brutal tackling som slutade med att han blev medvetslös och fick hämtas av ambulans på isen – kröp sanningen sig på likt en ovälkommen följeslagare. En smäll till och allt skulle vara över.

Den smällen kom i slutet av september.

”ALLA SOM HAR HAFT HJÄRNSKAKNINGAR BLIR EXPERTER”

Efter ett par säsonger i Hockeyettan hade David Lillieström Karlsson sökt sig till Storbritannien och Guildford, en dryg timme sydväst om London. Flytten till England var en nytändning för den i Huddinge fostrade centern, som har representerat AIK i både SHL och Hockeyallsvenskan. David hade inlett säsongen med tre mål och fem poäng på de fem inledande matcherna i den brittiska ligan EIHL. Han trivdes utmärkt och hockeyn kändes äntligen riktigt bra igen efter den ödesdigra tacklingen han fick den där hemska januarikvällen för snart två år sedan. Men glädjen blev kortvarig.

Lördagen den 30 september spelade David Lillieström Karlsson sin sista match i karriären, en cupmatch mot Milton Keynes Lightning med sitt Guildford Flames. När vi ses på ett kafé på Södermalm i Stockholm tar han mig igenom händelseförloppet där allt tog slut.
– Det kom en passning som hamnade lite bakom mig och studsade i sargen och sedan in framför mig. Medan jag försökte lokalisera var pucken hamnade kom deras backcheckande forward och bara körde rakt över mig, trots att jag inte hade pucken.

Han tystnar för en stund.
– Jag var vid medvetande, men kände direkt att det var en hjärnskakning. Alla som har haft många hjärnskakningar har blivit någon form av expert. Man vet direkt när det är en hjärnskakning eller inte.

Foto: Uffe Bodin

”DÅ BRAST DET, JAG BARA GRÄT”

Det som följde var ett par riktigt tuffa dagar. Inte nog med att han skulle återhämta sig efter ännu en smäll mot huvudet som riskerade att ge långvariga effekter. Redan innan hjärnskakning nummer fem hade han bestämt sig för att det skulle vara över om han drabbades av ytterligare en huvudskada.
– Det blev omtumlande när jag för första gången erkände för mig själv att det var över. Då bara brast det, jag bara grät. Men det var också lättnad. Man har levt lite med en stress kring det här, en undermedveten oro. ”Vad händer efter nästa smäll?” Eller ”Fan, nu går det bra, måtte jag inte få en hjärnskakning för då är det över”. Sådana grejer. Det blev en lättnad på så vis att jag kände att jag aldrig mer skulle behöva oroa mig för en hjärnskakning igen.

Det svåraste var att vänja sig vid tanken på att han inte längre var en hockeyspelare. För många som investerat hela sina liv i sporten innebär det en identitetskris. David tror att han skonats från det tack vare ett rikt liv vid sidan av sporten, men berättar hur han bara någon dag efter beslutet att lägga av såg ett klipp på Twitter – en snygg dragning följt av ett läckert mål – som fick det att brista.
– Jag tänkte instinktivt ”Shit, det där ska jag göra på nästa match” och sedan kom man på sig själv: ”Just ja, jag ska aldrig mer spela en professionell hockeymatch i hela mitt liv”. Det är då det slår en så hårt och tårarna kommer, säger David Lilleström Karlsson som även hade tufft att hålla känslorna i styr när han skulle berätta för lagkamraterna i Guildford att han skulle sluta.
– Jag ville inte be tränarna berätta att jag hade packat och dragit. Jag ville säga det till dem själv, men jag kunde inte prata i mer än 30 sekunder innan det brast. Då hade det ändå gått en vecka sedan jag berättade för mina närmaste att jag skulle lägga av.

David i Östersunds tröja förra säsongen. Foto: Bildbyrån/Peter Skaugvold

”JAG INSÅG ATT JAG BEHÖVER EN PLAN B”

När David Lillileström Karlsson tillkännagav beslutet i ett instagram-inlägg den 24 oktober skrev han:
”Efter ytterligare en hjärnskakning, där antalet är lika med fingrar på min hand, så var jag skyldig mitt framtida jag att lägga av.”
Han utvecklar:
– Insikten kom i år. Efter smällen i Kallinge var jag medvetslös, hämtades av ambulans och sådär, men ändå var det första jag tänkte på när jag vaknade upp var ändå ”okej, jag ska tillbaka till Allettan”. Det fanns ingen tanke på att ”ja, det här var farligt, David”, de tankegångarna fanns inte då.
– Det här är en insikt jag har fått på senare tid, inför förra säsongen. När jag fick perspektiv och såg vilka problem jag hade fått insåg jag att det var rätt allvarliga grejer.

Vad var det för typ av problem?
– Det var nervproblem, skakningar i händerna, mycket problem med nacken och andra saker som kopplades till den smällen jag fick i Kallinge. Min finmotorik och balans fungerade inget vidare. Jag fick hjälp med det och de problemen är borta, men det var först i somras.
– Jag hade börjat känna någon slags oro och insåg att jag behöver en plan B. Det är därför jag har haft det här jobbet vid sidan av på g, jobbat på somrarna och pluggat extra. Jag fattade att jag inte skulle kunna hålla på tills jag är 35.

”OBEGRIPLIGT ATT HAN FÅR SPELA”

Han har även sett flera avskräckande exempel som fått honom att reagera. Spelares mörka vittnesmål om hur deras liv förändrats och i vissa fall till och med förstörts av hjärnskakningar. David Lillieström Karlsson insåg att han inte under några omständigheter ville hamna där själv. Även om det innebar att han tvingades sluta.
– Vem var den senaste? Sebastian Lauritzen… Han har haft åtta hjärnskakningar och ändå inte riktigt lagt ned helt. Han skulle bara inte spela mer den här säsongen. För mig är det obegripligt att han ens får spela.
– Han berättade vidriga saker, som att hans barn inte kände igen honom som person i hans beteende. Och det är ju så. Man blir så annorlunda som person när man är i hjärnskakningsrehabilitering. Jag känner ju själv att mitt tålamod är sämre än det var innan.

Kan du ge konkreta exempel?
– Som i vardagen… När man väl blir ledsen eller nere över något, då blir man mer nere än man var innan hjärnskakningen. Det är svårare att ta sig ur den spiralen. Har man dessutom fler saker man kan addera till den spiralen, typ vad ska man göra efter karriären eller vad ska man ha för jobb, och inte kan ha ett vardagligt liv som Lauritzen inte verkar kunna ha just nu… Det är det som har gjort att jag lovat mig att så där ska jag inte tillåta mig själv att bli.

Foto: Bildbyrån/Johanna Lundberg

SÅGAR ”HJÄRNTRAPPAN”: ”HÅLLER INTE MÅTTET”

Sin första hjärnskakning fick David Lillieström Karlsson som sistaårsjunior. Året var 2012, han spelade SHL-hockey med AIK, jagade en plats i Juniorkronorna inför JVM och slet för att få ett nytt kontrakt. Smällen kom på försäsongen och han vilade bara någon vecka innan han kom tillbaka. För tidigt skulle det visa sig. 17 matcher in på säsongen kom nästa smäll. På intet sätt märkvärdig, men tillräckligt hård för att spoliera resten av året.
– Det sitter någonstans i ens DNA som hockeyspelare, eller egentligen vilken sport man än utövar, att man vill tillbaka. Håller ingen dig tillbaka kommer du att gå tillbaka innan du är hel. Med en hjärnskakning är det så diffust, för du vet i regel inte exakt när du har återhämtat dig heller, konstaterar han.

Det David framför allt är kritisk till är den så kallade ”hjärntrappan” som de flesta klubbar använder för att se hur väl en spelare har återhämtat sig från en hjärnskakning. Han ser klara brister i testformen.
– Det håller inte måttet. Du ska följa en trappa där du gradvis höjer din belastning för att se hur kroppen och framför allt huvudet reagerar, men det är jättesvårt att veta vad resultatet egentligen betyder. Det blir aldrig svart på vitt. För att det ska funka måste du vara helt ärlig mot dig själv och det är svårt att vara det. Om det är en viktig säsong, du sitter på utgående kontrakt eller vad som helst, då kommer du att göra allt för att spela. Är du inte hundra procent ärlig mot dig själv kommer det inte att fungera, menar han.

I NHL har många klubbar gått över till att göra datatester där man testar spelarna inför säsongen, när de är friska, och sedan igen efter en hjärnskakning för att se hur långt ifrån sin friska nivå de ligger. David Lillieström Karlsson hoppas att det här ska anammas i Sverige också.
– Med datatesterna blir det svart på vitt. Då kan man jämföra sina testresultat med när man var frisk. Om man då kommer fram till att man inte har samma resultat kan en läkare bara säga stopp. Men med hjärntrappan måste läkaren lita blint på att spelaren är ärlig. Det är inte så lätt alla gånger.

Är det här ett extra stort problem inom hockey, där man nästan förväntas spela skadad många gånger?
– Absolut, det förväntar man sig av sig själv också. Hela den mentaliteten finns i din ryggrad, hos din tränare och alla andra. Sedan är det rätt färskt hur farligt det är med hjärnskakningar. Det är först nu man börjat inse hur allvarligt det faktiskt är. Jag tror ändå att det görs framsteg.

PRATADE MED SANNY LINDSTRÖM

Det är just det som gör David Lillieström Karlsson hoppfull. För även om det bara är ett par år sedan som hockeyn började ta hjärnskakningar på allvar har utvecklingen tagit snabba steg i rätt riktning. Dessutom pratar spelarna mycket mer öppet om det här sinsemellan, vilket gör att skammen över att gå skadad inte är lika påtaglig som tidigare.
– Det tror jag är otroligt viktigt, att man har andra i sin omgivning som förstår vad man går igenom. I fjol hamnade till exempel Patrick Cehlin i samma sits som jag gjorde under mitt JVM-år när jag var borta hela året. Vi pratade en hel del om det då, utbytte erfarenheter.
– Sanny Lindström pratade jag med när jag var yngre på grund av vår gemensamma Huddinge-anknytning. När jag hörde de problem han hade efter karriären som hajade jag till. Men det räcker egentligen att läsa alla artiklar. Det finns bra reportage och det har belysts på ett bra sätt de senaste åren. Jag tror verkligen att folk är mer medvetna om problematiken nu.

Intervjun går mot sitt slut och 24-åringen framför mig ler stort. Trots att han inte längre har ”hockeyspelare” på sitt visitkort har han funnit sig till rätta i tillvaron. Den femte hjärnskakningen kunde ha förstört hans liv helt och hållet. I stället sitter han en och en halv månad efter den sista smällen framför mig och pratar glatt om sitt nya jobb som rekryterare, den ljusa framtiden och möjligheterna som livet efter ishockeyn erbjuder.
– Det är två faktorer som har gjort att det har gått bra. Dels för att jag fick komma hem till min flickvän, min familj och mina vänner, dels jobbet jag har nu.
– Lone, min flickvän, har betytt något oerhört för att jag ska våga ta det här beslut innan hockeyn hade förstört mitt liv. Nu älskar jag fortfarande sporten i stället för att jag ska behöva må dåligt över den. Hon räddade livet på mig.

Han ler igen.
– Det var länge sedan jag var så här glad. Det är nog flera år sedan. Det har varit olika sorters sorg, men nu är det bara lättnad och lycka. Jag är glad att jag slutade och inte blev en av dem som inte kan ha ett vanligt liv på grund av att man har kört hela vägen in i väggen.