”Monstret” om klubbvalet: ”Jag siktar på att vinna SM-guld igen”

Efter åtta år på andra sidan Atlanten är nu Jonas ”Monstret” Gustavsson redo för en comeback i Sverige. I en intervju med hockeysverige.se berättar han om åren på andra sidan – men också om varför valet föll på Linköping och vad han har för förväntningar.
— Nu kanske jag kan få chansen att gå hela vägen med Linköping, vinna deras första SM-guld och skapa historia, säger han.

SHL kommer att bli en profil rikare kommande säsong. Jonas Gustavsson återvänder till svensk hockey efter åtta säsonger i NHL. Gustavsson, som nu hunnit bli 32 år, lämnade Sverige och Färjestad efter SM-guldet 2009. Sedan dess har han spelat för Toronto, Detroit, Boston och Edmonton. Men från och med i höst och tre säsonger framåt kommer han att tillhöra Linköping.
— Jag tänkte nog inte så mycket på vilka förväntningar jag hade då jag åkte över till Toronto. Min förhoppning var att slå mig in i NHL. Det skrevs ganska mycket, vilket jag tog med en nypa salt, om att jag skulle ta över i NHL, säger Jonas Gustavsson med ett lätt skratt när hockeysverige.se får en intervju med honom från hemmet i Edmonton.
— Snacket var lite så att jag skulle gå från elitserien till att vara en av dom bästa målvakterna i NHL. Så var dom olika förhoppningar från medierna i Nordamerika. Självklart visste jag att jag hade mycket jobb framför mig om jag skulle ta en tröja i ett NHL-lag.

Hockeyintresset i Karlstad i all ära, men hur skulle du beskriva att det var då du kom över till Toronto?
— Det var faktiskt ganska overkligt. Det började redan då vi skulle flyga över dit och mellanlandade i Frankfurt. Då kom det fram folk, antagligen kanadensare, som redan då kände igen mig. Dom ville snacka hockey, ha autografer och så vidare. Det här var inget jag själv riktigt var van vid. Då undrade jag faktiskt vad jag hade gett mig in på (Skratt). Framförallt vart min fru lite förvånad.
— Direkt när jag kom över förstod jag vilket tryck det var kring hockeyn i Toronto. Jag är från Stockholm och där var det ingen som lade märke till mig så det var lite skillnad. I Karlstad, mot slutet, när vi gick ut och käkade en bit var det kanske någon som kände igen mig i alla fall.
— När jag kom till Toronto, vilket är en jättestor stad, trodde jag att jag skulle gå under radarn där också, men riktigt så var det inte. Jag försöker vara avslappnad och varken för hög eller för låg. Det försökte jag vara där också och inte sväva iväg och tro att jag var något mer än vad jag var bara för att det var folk som kände igen mig.

BLEV ORDINARIE DIREKT

Jonas Gustavsson tog ganska snart en ordinarie plats i Toronto, vilket givetvis uppmärksammades en hel del.
— Jag hade fått ganska goda signaler om att så länge jag tog puckarna jag borde på försäsongen så skulle jag få starta i NHL. Sedan var det upp till mig att visa att jag ville stanna där. Det var den inställningen jag också hade på första campen.
— Då fick jag mitt första hjärtproblem, vilket ställde till det en del. Jag kom tillbaka först i slutet av campen och spelade två halva matcher innan serien skulle börja. Det gick ganska bra och jag fick starta med laget i serien. Tyvärr åkte jag på en skada redan i andra matchen och var borta i tio matcher. Det gjorde att det blev en lite tung start och vi förlorade tio matcher i rad inledningsvis. Det var lite segt att sitta vid sidan av och se laget torska tio matcher i rad.
— Det blev ändå en ganska bra när jag väl kom in och spelade igen eftersom vi vann en del matcher i rad då.

Den 32-åriga målvakten med anrika Stocksund som moderklubb har under stora delar av sin karriär haft skadeproblem, men hur det har påverkat sin utveckling som målvakt har han svårt att svara på.
— Det är alltid svårt att spekulera i hur det hade sett ut om jag aldrig hade skadat mig. Det är inte heller någonting jag försöker fokusera på. Det hade kunnat bli bättre eller det hade kunnat bli sämre.
— Allt jag vet är att jag har försökt göra allt för att hålla mig på banan genom att vara noggrann i förberedelserna. Senaste säsongerna har jag inte haft några återkommande problem. Har jag haft några skador så har det kanske varit något typ av helt ny skada. Exempelvis skadan i axeln som jag hade för två eller tre år sedan. Det var en skada jag aldrig hade haft tidigare. Det värsta som kan hända är om man får en skada som är återkommande i en ljumske eller vad det kan vara. Genom mina skador har jag fått lite mer information om hur min kropp fungerar, om jag ska något positivt i det.

SÄSONGEN BLEV INTE VAD HAN HOPPADES PÅ

Senaste säsongen tillbringade ”Monstret”, som han kallas här i Sverige, i Edmontons organisation. Det blev bara sju NHL-matcher med Oilers och stora delar av säsongen tillbringade han i farmarlaget Bakersfield.
— Klart att säsongen inte blev vad jag hade hoppats på. Jag startade bara fyra eller fem matcher i NHL. När jag startade så gjorde jag det med fyra, fem veckors mellanrum. Det är inte optimalt om man ska känna sig varm i kläderna. Det går att träna hur mycket som helst, men det är när man spelar match som man får den här tajmingen. Med det sagt så förväntas du ändå gå ut och leverera topprestationer.
— Jag hade några bra matcher, men i det stora hela blev det aldrig så att man körde med mig överhuvudtaget. Dels handlade det om att (Cam) Talbot ville spela varje match, 15-20 matcher på raken, och inte så mycket om att tränaren inte ville spela mig.
— När jag gick ner och spelade i AHL fick jag spela 20 matcher där. Säsongen kan jag egentligen sammanfatta med tiden jag var där för jag tycker att kvantiteten i NHL var för liten för att ge mig själv ett betyg.
— I AHL kändes det bättre och bättre och det flöt på ganska bra faktiskt. Det var skönt att få känna på att spela fyra matcher på rad. En sväng där spelade jag till och med nio raka matcher. Det här gjorde att det faktiskt var roligt att gå ner och spela i AHL. I slutet var det faktiskt så att jag hellre ville vara där nere än att sitta på bänken i NHL och spela en match i månaden.

När du ser tillbaka på NHL-karriären, Toronto, Detroit och Boston, tre av ”original six” i NHL, hur är känslan att fått den här chansen?
— Det är både tur och medvetna val. När det blev Toronto hade jag flera lag att välja på, men jag ville hamna i en riktig hockeymarknad. Nu var det inte enbart därför jag valde Toronto utan det var där jag hade störst chans att få speltid.
— Efter Toronto hade jag, nu kommer jag inte ihåg exakt, men jag hade nog fyra, fem lag att välja på. Detroit var ett lag jag alltid hade velat spela i med deras historia och alla svenskar som har och även nu spelar där. Det var också ett medvetet val. Det fanns andra städer där det kanske var lite varmare och sol, men det var inte jag inte intresserad av då. Jag ville komma till ett lag som hade bra chans att gå till slutspel eftersom det var något vi missade med Toronto varje säsong.
— Sista säsongen i Detroit var den jag nästan missade hela efter att jag hade skadat ordentligt i axeln. När jag väl kom tillbaka fick jag dessutom en mildare hjärnskakning. Petr Mrázek kom upp från farmarlaget och tog över som förstamålvakt före Jimmy Howard så det var svårt att skicka tillbaka honom till farmarlaget då jag kom tillbaka i slutet av säsongen.
— Jag förstod situationen eftersom det var Mrázek som även stod i slutspelet. Det fanns ingen plats kvar för mig längre.

NY ERFARENHET

Ny klubb för Jonas Gustavsson blev då alltså Boston.
— Jag var inte så jätte-het på marknaden eftersom jag inte hade fått spela speciellt mycket. I slutet av sommaren erbjöd Boston mig en try-out. Där var det första gången slumpen som avgjorde att det blev ett tredje av ”original six” lagen.
— Det var också en ny erfarenhet att få spela sig till ett kontrakt. Tajmingen kanske inte var optimal eftersom min fru var gravid i nionde månaden under ”training campen”. Det slutade med att den första matchen jag skulle spela, den morgonen var det dags. Jag gick in till tränaren och frågade om jag kunde hoppa över den matchen och ta ett flyg till Detroit. Jag kom tillbaka efter någon dag, men det kanske inte var optimalt då man ska försöka ta ett kontrakt. Jag fick ändå en chans till av tränaren och spelade tillräckligt bra för att få ett kontrakt.

Efter åtta säsonger i NHL väljer han nu alltså att återvända hem till svensk hockey och SHL.
— Ska jag vara ärlig så kände jag lite för att återvända efter säsongen i Boston även om det långa stunder där fungerade det riktigt bra och jag gjorde bra matcher, men jag spelade ändå inte på två eller tre veckor efter att jag gjort en bra match. Jag visste att skulle jag vara kvar här så skulle det bli att jag byter NHL-lag om inte varje så i alla fall varannan säsong. Dessutom kanske jag bara skulle få spela 15 till 20 matcher per säsong.
— Vi tog ett år till här i Edmonton, men vi kände redan innan säsongen började att det här skulle bli sista säsongen här borta. Redan då började alltså tankarna på att flytta hem och förhoppningsvis kunna få en annan roll där jag vet att om jag gör en bra match så har jag goda chanser att få spela nästa match. Visserligen är konkurrensen hård oavsett vart man är, men jag ville vara där möjligheten finns att bygga upp en strike av matcher om det går bra. Jag vill hellre spela i ett lag som har behov av mig än att sitta på bänken i NHL och tjäna lite mer pengar.

Varför blev det just Linköping?
— Agenten kollade runt på marknaden och det fanns ett antal erbjudanden i Sverige, men även några utomlands. Jag kände snabbt att Linköping passade mig och min familj. Jag är från Stockholm och det är nära dit även om det inte var den stora anledningen.
— Linköping är ett lag jag tror på. Dom gick ganska bra i grundserien förra säsongen. Det känns idag som att det är många lag som kan vara med och slåss om ett SM-guld och Linköping är ett av dom. Jag siktar på att vinna SM-guld igen för tittar jag bakåt i karriären så är mitt starkaste minne då jag fick vara med och vinna SM-guld trots att jag har fått vara med i VM, OS och spelat i NHL. Men att just få vinna någonting är det som slår högs för mig.

Var Färjestad aktuellt?
— Jag har många bra minnen därifrån och det finns fortfarande mycket folk runt och i laget som jag känner. Självklart hade det kunnat vara ett alternativ, men nu vart det Linköping och det är jag väldigt glad för. Det ska passa för båda parter och jag kände att Linköping var det bästa alternativet. Både jag och min fru är glada att vi hamnade där samtidigt som det känns spännande att Linköping inte ännu fått det här guldet som man velat vinna under många år.
— Nu kanske jag kan få chansen att gå hela vägen med Linköping, vinna deras första SM-guld och skapa historia.

I Detroit Foto: All Over Press

När spelade du på stor rink senast?
— Det var nog när jag gjorde en välgörenhetsmatch mot Järfälla med (Niklas) Kronwalls lag någon sommar om det nu räknas (skratt). En riktig match, det måste ha varit bronsmatchen i VM 2010.

Är du rädd för den omställning som det kommer bli att spela på stor rink?
— Klart att det kommer att bli skillnad. Även om hockeyn i SHL liknar mer och mer den i NHL så är det skillnader då det gäller vinklar, vilka lägen man ska göra vissa typer av räddningar, när man ska blocka och så vidare.
— Normalt går man ut och stoppar pucken mycket mer där borta. Förhoppningsvis kan jag använda mig mycket av det i Sverige, men det blir kanske en lite annan avvägning när jag kan gå ut och stoppa pucken i rundeln eftersom det är längre avstånd till sargen och lite sådana saker.
— Det kommer säkert vara en övergångsperiod, men förhoppningsvis kommer det gå hyfsat smidigt.