NHL-avtalets historia och framtid

Det svenska avtalet med NHL har på något sätt blivit ”nytt”. Jag har aldrig sett så många människor tidigare rasa över hur hemskt det är att NHL ”kan ta spelare hur de vill” som jag gjort den här veckan.

Som vore det något som inte varit aktuellt sedan svenskar började flytta i mängder över till Nordamerika.

Vi vet att Sverige försökt sätta stopp för möjligheterna att dra över flera gånger. Redan i början av 90-talet tvingade Svenska Ishockeyförbundet alla spelare i sina juniorlandslag att skriva på ett avtal om att de inte fick åka över till NHL innan de var en viss ålder. Jag tror att det var 22-23 år eller så men minns inte den exakta åldern.

Skrev man inte på fick man inte spela i landslaget och grabbarna skrev givetvis på. Det är nog inte så värst lätt att vara 16-17 år och få ett avtal som säger ”skriv på detta om du ska vara med och lira i landslaget”.
Detta var ju dessutom på en tid då agentverksamheten i Sverige var väldigt begränsad. Den kom inte igång på allvar förrän runt 95-96 nånstans när Bosmandomen slog igenom.

Mikael Renberg och Markus Näslund i synnerhet har jag starka minnen av hamnade i stora konflikter med Svenska Ishockeyförbundet för att man drog över och bröt mot avtalet man hade skrivit på.
Det innebar inte bara att man skulle förbjudas att spela i landslaget i framtiden, utan även i svensk hockey överhuvudtaget.

Något som redan ett år efter Renberg stuckit över i viss mån ställde till det under den första NHL-lockouten som innebar att spelare kom hem och spelade i Europa igen. Han fick helt enkelt inte komma hem och lira med Luleå, var det sagt från start. Men någonstans i den vevan fick man en lösning på det där urbota korkade avtalet man hade skrivit. Man insåg att inga spelare kommer bry sig och att de enda förlorarna är förbundet och klubbarna.

Förbundet försökte sedan delvis stoppa spelare från att, inte åka till NHL, men åka från att lämna svensk hockey för att åka och lira juniorhockey i Kanada. Det var för bara några år sedan där spelarna skulle tvingas skriva på avtal för att få spela i juniorlandslagen eftersom förbundet ansåg att det kostar dem en massa pengar att ha spelare i landslagen och då ska de inte behöva gå lottlösa om de väljer att lämna landslagssatsningen sista 1-3 åren.
Man skulle skriva in att spelarna fick böta om de lämnade. Allt var planerat och klart, men med agentverksamhet i full blomning var det givetvis dödsdömt och blev aldrig någon verklighet.

Förbund och klubbar försökte sedan även stoppa svenska övergångar till NHL för ett par år sedan när man körde avtalslöst i ett par år. Poängen var att försöka få NHL-klubbarna att förhandla direkt med klubbarna om ett pris för att få loss spelarna… ”som i fotbollen”.
Att det blev som det blev var väl mest en konsekvens av att IIHF inte kunde ena alla nationer om att skriva på ett nytt avtal när KHL helt enkelt inte ville gå med på de summor det handlade om.

Det slutade med att inte en enda svensk klubb fick en enda krona under avtalet. Jag antar att vi aldrig heller fick se en enda förhandling om ett pris för att lösa en spelare.

Det slutade istället med att spelarna antingen skrev kortare kontrakt för att kunna lämna sina klubbar, eller skriva in klausuler som gjorde att de fick bryta kontraktet efter varje säsong om någon NHL-klubb var intresserad.

Alla insåg att det var ohållbart att sakna ett avtal. Det är därför Sverige enskilt tämligen snabbt ordnade fram ett eget avtal. Man insåg att runt 30 miljoner kronor för att tappa 20 spelare per år är en bättre deal än att få noll kronor för att tappa 15, även om det innebär att man måste släppa ALLA spelare oavsett kontraktssituation fram till 15 juni.

Även om vi gärna vill tycka att 240k/325k dollar är en ganska liten summa för att släppa spelare – ”jämfört med fotboll”, så handlar det om att göra bästa möjliga av en ganska dålig situation. För det klart att det i grund och botten är uruselt att man ska behöva släppa kontrakterade spelare för strax över 1,5 miljoner SEK – men har man hela bilden klar för sig (som jag hoppas att ni har efter den här texten) så inser man snabbt att man ska vara glad att det dyker upp några pengar överhuvudtaget.

Att sätta hårt mot hårt ger ungefär lika stort spelartapp, men noll kronor i ersättning eftersom NHL inte har och som hockeykartan ser ut idag inte, aldrig heller kommer hamna i läget där man kommer sitta och ”likt fotbollen” förhandla fram övergångspriser med berörda klubbar.

NHL är för stor cirkus för att det ska bli så. Och framförallt är NHL inte medlemmar i IIHF, vilket gör att man lite mer kan ha egna regler till skillnad från fotbollen där ligorna ingår i sina förbund.

Men oavsett vilket tror jag inte att det hade varit aktuellt för hockeyn att ”jobba som fotbollen” av den enkla anledning att det inte är fotboll vi snackar om. De har sitt system, där övergångssummor är och alltid varit en del av sporten medan hockeyn – precis som bandyn, basketen, handbollen och i princip allt som inte har med fotbollen att göra jobbar på ett annat sätt.

I fotbollen är det nära på något fult när en spelare ”går som Bosman”, medan det i hockeyn aldrig snackas om ”han kommer gå som Bosman” överhuvudtaget eftersom det i hockeyns värld – med all rätt – bara kallas för att ”hans kontrakt går ut”.

Och det kan vara viktigt för er att inse just det. Att det här med jämföra hockeyläget med fotboll och tro att det finns någon möjlighet att ha det så är bara en ren utopi. Inget annat.

Vi snackar gärna om hur bra det är med KHL och hur de minsann åtminstone betalar för spelarna de tar, så vet jag inte om det i ett snittpris verkligen är mer pengar per spelare det betalas än vad NHL betalar via avtalet.

För bland de där 300-900 000 dollarna KHL-klubbar betalar för att lösa ut elitseriespelare från sina kontrakt, så finns det en mängd spelare som åker dit med gratis-klausuler eller som är kontraktslösa.
Så på det stora hela vet jag inte om KHL verkligen betalar mer. Man betalar bara mer för de spelare som har kontrakt, medan NHL betalar för alla spelare de tar över. Även de som sitter utan kontrakt.

Det är en helt okej deal. Hur många idrotter vet vi där klubbar får över 1,5 miljon SEK för spelare som är kontraktslösa?

Under hockey-VM i maj fick de europeiska nationsförbunden för övrigt ett nytt NHL-avtal presenterat för sig, så att det i framtiden inte bara lär vara svensk hockey som finns med i ekvationen om att få NHL-pengar, även om man just nu är det enda land som har avtal med NHL.

Något som, om det blir påskrivet under sommaren löser sig med att så många klubbar skriver på att IIHF går in som mellanhand, mycket väl kan komma att Leksand – exempelvis – måste släppa 50% av summan man får för Raffl till Villach.
Enligt vad jag har förstått det ska Österrike nyligen ha skrivit på avtalet, men det är för mig ännu oklart exakt vad det innebär.

Pengarna som betalas ut för spelare som lämnat för NHL i sommar betalas inte ut förrän runt årsskiftet och om övriga nationer skriver på avtalet och IIHF går in som mellanhand kan det mycket väl bli tal om att retroaktivt göra det enda rätta och splitta pengarna över gränserna.

För i sig har ju Norge, Danmark och Österrike inte mycket för att skriva på ett NHL-avtal om man bara får pengar för spelare som lämnar landet direkt för NHL-kontrakt.
Antalet spelare som gått från dessa länder direkt till NHL är lätträknade och det man har att vinna pengar på är att få del av de pengar som delas ut för var spelaren spelat de fyra senaste åren.

NHL-pengakakan delas ut i fyra lika stora bitar. En bit (25%) för var och ett av de fyra senaste säsongerna. Vilket skulle ha gett Fredrikshamn 50% och Herning 25% när Frederik Andersen skrev på för Anaheim förra sommaren men där 100% istället gick till svensk hockey.

Eller som när Jonas Holös skrev på för Colorado och 50% skulle ha gått till Sparta Sarpsborg, men där 100% gick till svensk hockey.

Vi har nämligen inga problem att gråta över hur illa NHL behandlar svensk hockey och hur översittiga de är, trots att vi gärna är om inte lika hemska så åtminstone någorlunda hemska mot folk som är mindre än oss själva.

Men för att runda av det här: Vill man göra det enkelt för sig är avtalet mellan NHL och svensk hockey något som båda parter troligen är ganska nöjda med. Båda ser sig delvis som vinnare.

NHL gör det för att man anser sig betala 240k-325k dollar för att kunna plocka kontrakterade spelare fram till 15 juni och fram till 15 juli för de som draftas under sommaren (15 augusti om man betalar 100k dollar extra).
Svensk hockey anser sig vara vinnare för att man får pengar även för icke-kontrakterade spelare eller spelare som ändå hade haft en klausul. Plus att man har ett relativt tidigt datum som deadline, runt tre månader före ligastart.

Eftersom många haft invändningar tunt just fallet Michael Raffl och hur det skulle vara meningslöst att ha ett kontrakt om de ändå inte gäller, som alldeles för många har valt att raljera kring så ska jag separat försöka att förklara den biten också.

Kontrakt har man i huvudsak för att spelaren inte ska kunna gå till andra klubbar. Att just NHL kan plocka kontrakterade spelare (oavsett det finns en klausul eller inte) innebär långt ifrån att spelaren inte är kontraktsbunden i övrigt.
Kontraktet hade 1) varit bra att ha om det INTE blivit något NHL-avtal i början av maj och 2) väldigt bra att ha för att slippa att riskera att han försvinner till en konkurrerande elitserieklubb eller liknande.

Att sedan Svenska Ishockeyförbundets avtal med NHL ”står över” kontrakt mellan dess medlemmars klubbar och deras spelare – som i Raffls fall där han saknar en klausul – är i sak inte speciellt märkligt i sig.
Jag är till och med ganska säker på att en spelare kan ha ett avtal om att han måste betala en viss summa pengar för att bryta sitt kontrakt för NHL-spel, utan att den klausulen skulle vara gällande i slutändan. Se bara hur det var för Mikael Renberg när han skrev på för Toronto och hade en vitesklausul i sitt kontrakt som hävdades bryta mot hur man fick formera sina avtal.

Att SIF:s avtal går före klubbarnas avtal är i praktiken lika logiskt som att Sveriges rikes lag på sina håll gör över individuella avtal.
Om jag skriver ett avtal med en kompis om att jag har rätt att döda honom, så kommer jag visserligen kunna sitta och vifta med det där avtalet i domstolen – men jag kommer inte komma speciellt långt med det. Jag kommer fortfarande dömas för vad jag har gjort eftersom avtalet vi kan kalla ”svensk lag” går över avtal för Sveriges ”medlemmar” som strider mot det överliggande avtalet.

Text: Robert Pettersson