Djurgårdens norrländska stjärna

Old School Hockey – Björn Palmqvist

Han föddes och växte upp utanför Örnsköldsvik. Ändå är Björn Palmqvist ändå främst ihågkommen som en av Djurgårdens stora legendarer. I dagens Old School Hockey berättar Palmqvist om vägen från Bjästa till Stockholm och sina elva säsonger i Djurgårdens färger.

Björn Palmqvist var djurgårdsforwarden som verkligen personifierade den gamla järnkaminsandan. Detta trots att han inte har rötterna i Stockholm utan i Bjästa, en ort cirka 15 kilometer sydväst om Örnsköldsvik.

I dag bor Björn Palmqvist i Härnösand, ytterligare en bit söderut på kartan jämfört med Bjästa.
– Mycket tid går till att fiska och fixa med torpet som jag köpt utanför Härnösand. Jag är ju pensionär men just nu så hugger jag lite ved så det kan bli varmt i stugan under vintern, men jag väntar också på att isen ska gå upp så jag kan åka ut och fiska igen.
– Det blir inte så mycket hockey längre. Jag gillar inte riktigt det här med att man kastar in pucken och jagar. Så spelade Kanada mot oss på 1960- och 70-talet och det tyckte vi var jättebra. För när vi tappade pucken skickade kanadensarna den tillbaka till oss. Vi tackade och tog emot för när kanadensarna skulle checka fast oss så spelade vi bara pucken förbi deras killar, skrattar Björn Palmqvist när Old School Hockey får prata med honom om hans fantastiska hockeykarriär.

Att Örnsköldsvik, där Alfredshem som senare blev Modo kommer ifrån, är ett stark hockeynäste är allmänt känt. Men hur var Bjästa att växa upp i som idrottsgrabb?
– Det var ju så att det fanns en eldsjäl i Bjästa, en byggnadsmästare vid namn Knut Andersson som ville starta upp ett hockeylag i byn. Han startade upp från noll och vi gick raka vägen upp i division 3 på bara ett par säsonger.
– Det fanns klubbar i alla byar runt om då. 13-åringar kunde spela med tioåringar och så vidare, det spelade ingen roll bara man var duktig. Det är väl ett parfrån Bjästa till Örnsköldsvik, fem kilometer till Domsjö precis som till Järved. Så alla ville hela tiden det bästa för Modo och hockeyn i Ångermanland.

Redan 1961 lämnar Björn Palmqvist Bjästa för att skriva på för Alfredshem.
– Jag spelade back i Bjästa och vi spelade DM-final mot Alfredshem. Det råkade bli så att jag klippte in två mål. Efter det blev väl gubbarna där intresserade av mig och frågade om jag ville komma ner dit och provträna. Egentligen var Alfredshem mer intresserade av Anders Nordin som också spelade i Bjästa.

Hur delaktig var Carlabel ”Kabben” Berglund (pappa till tidigare Djurgårdsspelaren Bo Berglund) i övergången?

Foto: Arkivbild

– ”Kabben” var ju stora idolen och skötte väldigt mycket i Alfredshem, även min övergång till klubben. Han var en fantastisk entusiast som på kvällarna var ute i byarna kring Örnsköldsvik och lärde oss pojkar skjuta och åka skridskor. Allt var enklare på den här tiden och det fanns en mer personlig relation till ledarna.
– Givetvis hade Alfredshem väldigt nytta av att han gjorde det här jobbet då man senare skulle värva spelarna dit.

Modo var på väg upp i seriesystemet då du kom till klubben. Hur märkte man av det på intresset i Örnsköldsvik då för hockey?
– Intresset för hockeyn där har alltid varit fint även om laget åkte upp och ner mellan allsvenskan och division 1 under flera år. Det fungerade som så när jag kom dit att vi nya bara fick spela varannan match. Men jag fick ganska snabbt spela alla matcher vilket var lite överraskande. Nu efteråt har jag fått höra att det var en relativt stor sponsor, en målerifirma, som sagt att ”Nu låter ni grabbjäveln lira annars drar jag tillbaka min sponsring”, skrattar Palmqvist.

Blev ettårsfall
Under flera säsonger i både Modo och Djurgården var kedjan med Palmqvist, Kent Lindgren och Henry ”Henna” Svensson en mycket omtalad och fruktad kedja.
– Första gången vi tre spelade tillsamman var på ett landslagsläger för ungdomar eller juniorer på Bosön i Stockholm. Nu minns jag inte ledarens namn men han sa: ”Ni tre som kommer från Norrland och Alfredshem kan väl testa att spela tillsammans?”
– Det gick ju hur bra som helst för oss och då vi kom hem till Alfredshem sa vi till ”Kabben” att nu vill vi tre spela tillsammans och det fick vi.

När tog Djurgården kontakt med er tre första gången?
– Djurgården pratade aldrig med oss tre samtidigt utan det var först ”Henna” som blev klar för Djurgården. När dom kontaktade mig hade jag ingen aning om att ”Henna” skulle dit utan det var först efter Nordvall på Djurgården och jag gjort klart som det började gå upp för mig att alla tre skulle värvas dit.

Det måste ha handlat om väldigt stora pengar eftersom alla tre blev så kallade ettårsfall?
– Fruktansvärt stora pengar! Haha…
– Minns jag inte helt fel så var det 30 000 kronor för alla oss tre tillsammans, något som Djurgården ansåg vara på tok för dyrt. Det var Modo-basen Sven-Olof Sandberg som agerade surgubbe och tyckte att han fått för lite betalt.
– Jag kan i dag faktiskt ha förståelse för hans agerande. Tänk er själva att hela förstakedjan blir värvad till samma klubb samtidigt. Det var svarta helsidor i tidningarna här uppe.

Fortsatte du, ”Henna” och Kent att spela tillsammans även i Djurgården?
– Vi var avstängda fram till den 15 januari den säsongen. Första matchen i slutspelet efter avstängningen var på Hovet mot AIK. Vi vann med 6-1 och vår kedja gjorde en jäkla massa mål.

Foto: Arkivbild

Lindgren 1+2, Svensson 1+1, Palmqvist 1+2 och Martin Lehman skrev: ”Matchen blev ett stort genombrott för Modo-trion ”Henna” Svensson – Björn Palmqvist – Kent Lindgren. Palmqvist var primus motor och valsade om väldeliga med AIK-försvaret.”
– Sedan spelade vi ihop under två säsonger innan Djurgårdens tålamod tröt då det gick lite dåligt för laget. Vi splittrades och senare flyttade ”Henna” upp till Timrå och Kent till Heffners/Ortviken.
– ”Henna” och Kent spelade faktiskt tillsammans i Heffners/Ortviken när laget spelade i allsvenskan säsongen 1970/71. Även Kents bror Tommie, som också spelade i Djurgården, var med den säsongen.

Även Christer Shelstedt som spelat med Björn Palmqvist i Djurgården var med i Heffners/Ortviken denna säsong.

Hur gick det att ställa om socialt från att bo i Bjästa till livet i Stockholm?
– Jag har alltid varit lite av en ensamvarg och aldrig varit beroende av att alltid ha vänner omkring mig. Så det blev aldrig några problem.

Var det stor skillnad på den hockeyn som spelades i Modo mot den som Djurgården spelade?
– Nej, inte mycket. Det gick väl lite fortare i Modo eftersom man alltid haft många skridskoskickliga spelare i laget. Men annars var det ganska likvärdigt.

När blev du radarpar med Stig ”Stickan” Larsson och vad gjorde att kemin stämde så bra mellan er båda?
– Vi började väl spela i samma kedja ungefär samtidigt som ”Henna” och Kent lämnade laget. Varför det fungerade så bra? Ja du, var det inte bara så att vi båda var så jäkla bra helt enkelt, haha…
– Skämt åsido så tänkte vi väl ungefär likadant när vi var där ute på isen. Det brukar ju vara det som kännetecknar ett bra radarpar.

Flyttade till Umeå för att få jobb

Foto: Arkivbild

Inför säsongen 1973/74 väljer Björn Palmqvist att inte förlänga kontraktet med Djurgården. Ny klubbadress blev Björklöven från Umeå.
– Det var väl lite trassel i Djurgården och då hörde Björklöven av sig och frågade om jag var intresserad av att komma dit upp och spela. Det lät ju ganska kul att prova på så jag klev upp till gubbarna i Djurgården och sa: ”Nu har jag varit så länge i Djurgården så nu vill jag prova på spel i Björklöven”.
– Det blev ju ett herrans liv och Modo lade sig i och ville att jag skulle spela där i stället. Men nu blev det en säsong i Björklöven och jag trivdes ganska bra även där.

Ni hade ett ganska starkt lag med killar som Kjell ”Garinccha” Sundström, Ulf Lundström, John Slettvoll, Ulf Barrefjord och så vidare?
– Absolut och vi gick till slutspel den säsongen. Men när vi väl var i slutspelet trodde man att publiken skulle komma till våra matcher. Fast i stället verkade som hela stan och även vissa av spelarna i laget var nöjda med att ha tagit sig till slutspel. När Frölunda, som var lite av favoriter, var i Umeå i början av serien så var det bara 700 personer och tittade, väldigt märkligt.
– Det var inte därför det bara blev ett år i Björklöven utan det var för jobbsituationen. Jag jobbade som brandman och blev lovad ett jobb där uppe. Nu visade det sig att stationen hade två vikarier som hade förtur före mig och jag ville gå före dom båda.

Så då återvände du till Djurgården efter säsongen?
– När vi skulle åka till Izvestija-turneringen i Moskva den säsongen skulle vi samlas i Stockholm. Då passade jag på att gå in till Arne Palm, som då jobbade i Djurgårdens styrelse och även på slakteriet i Johanneshov, och frågade om jag fick komma tillbaka. Han skrek, tjoade och blev alldeles tokig. Klart du får komma tillbaka skrek han.
– Efter det åkte jag ner till brandstationen i Haninge där jag jobbat tidigare och frågade om min plats fanns kvar. Jo, den fanns kvar så jag var välkommen tillbaka även dit.

Vilken säsong i Djurgården ser du som din starkaste?
– Ingen aning faktiskt. Jag tycker att jag krigade på varje säsong. Vi hade ett taskigt lag under dom här åren och storbultar som ”Tjalle” Mild och killarna hade slutat.
– Det blev att jag fick dra ett ganska tungt lass själv. Oftast gick det väl ganska bra det med.

Åkte ur elitserien

Foto: Arkivbild

Redan första året som elitserien blev permanent i svensk hockey, 1976, åker Djurgården, tränade av Hans ”Tjalle” Mild, ur högsta serien. Nu väntade i stället spel i division 1 norra.
– Det var fruktansvärt jobbigt givetvis eftersom vi hade ett bra lag på gång. Men jag kommer ihåg när det mer eller mindre stod klart att vi skulle få kliva ner en serie efter det att vi förlorat mot Frölunda i Göteborg. Då höjde jag rösten och sa åt killarna att nu jävlar ser alla här till att vi blir kvar och tar upp Djurgården till elitserien igen. Det var ju vi som hade dragit ner laget i division 1.
– Det gav väl ett ganska bra resultat och jag tror att det bara var ”Kenta” Nilsson som lämnade laget. Säsongen efter var vi tillbaka i elitserien igen.

Du slutade 1978 vid en ålder av 34 år. Fanns det inga tankar på att fortsätta spela i Djurgården eller i något annat lag?
– Jag hade, som sagt var, dragit ett ganska tungt lass under några år och bett djurgårdsledningen att värva lite bra spelare, men utan resultat. Trots allt hade jag kommit upp i åldern och det var inte då som nu då alla hockeyspelare automatiskt blir TV-reportrar, experter eller agenter efter karriären. Visserligen var Hasse Svedberg och grabbarna på mig och ville att jag skulle fortsätta spela men jag måste tänka på mitt civila jobb också.
– När det var klart att jag inte skulle spela vidare passade Djurgården på att värva fyra nya spelare. Det var Mats Waltin, Håkan Dahllöf, Anders Kallur och Håkan Eriksson. Då sa jag faktiskt till ledarna att det kändes konstigt att man ersatte mig med fyra spelare först nu då jag slutat efter alla år som jag tjatat.

Nervös debut i Tre Kronor

Foto: Arkivbild

Trots att Palmqvist lagt upp skridskorna på hyllan dök han upp någon säsong senare i division 3.
– Det var Lars Karlsson, som jobbade på ishockeyförbundet och även var tränare ute i Haninge, som bad om min hjälp som tränare i första hand. Jag hade väl hållit uppe med hockeyn i ett år men då man snörade på sig skridskorna igen så visade det sig att man inte hade tappat så mycket. Vi gick upp i tvåan redan den första säsongen.
– Jag och ”Stickan” Larsson var även med några matcher med IFK Tumba en säsongen och hjälpte dom i kvalet. Det var Hans-Åke ”Fajsing” Karlsson som frågade oss om vi kunde hjälpa till och det gick ju bra det med.

När fick du testa på spel i Tre Kronor första gången?
– I Norge tror jag att det var och det var jäkligt hårda bud, skrattar Palmqvist.
– Det är sällan som jag haft så darriga ben som efter den matchen. Det var väldigt stort att få spela med storheter som ”Sura-Pelle” Pettersson, ”Nisse” Nilsson och ”Lasse” Lundvall. Det slutade oavgjort om jag inte minns fel och det måste ha varit i januari 1963.

Var det då som du fick spela tillsammans med Anders ”Acka” Andersson och Eilert ”Garvis” Määttä första gången?
– Nej, det var senare på ett träningsläger i Kanada. Det fungerade väldigt bra för oss tre och vi spelade ihop en hel del matcher. Mot Norge i debuten spelade jag i en kedja med Lars-Åke Sivertsson och Lennart ”Tigern” Johansson från Brynäs.

Vad bär du med dig för starka minnen från VM-debuten?
– Ljubljana 1966 och det var en kanonkul turnering. Vi slutade fyra och kom utanför pallen. Jag var lite av städgumma i laget och fick hoppa in lite här och var. Ett tag spelade jag med ”Nisse” Nilsson och ”Sura-Pelle” då Lundvall var skadad. Några matcher spelade jag med Sven Tumba och Ulf Sterner. Men det var aldrig några problem att hoppa mellan kedjorna för jag har nog alltid haft ganska lätt att anpassa mig.

Saknade hockeyn efter karriären

Foto: Arkivbild

Björn Palmqvist spelade även dom mycket omtalade VM-turneringarna i Stockholm 1969 och 1970. Två turneringar som egentligen inte skulle spelats i Sverige. Turneringen 1969 var tänkt att den skulle spelas i Tjeckoslovakien, men ryssarnas invasion av Prags gator 1968 stoppade dom planerna. Turneringen 1970 skulle spelas i Kanada men man drog sig ur efter en skandal med USA:s landslag under en turné i Schweiz.
– Det var väldigt roliga turneringar. Vi var verkligen på gång då och nära att ta guldet. Stämningen kring turneringarna var ju fantastiska och vi fick höra att folket hemma i stugorna var beredda att kasta ut TV- apparaterna när vi inte spelade bra.
– Sedan var ”Honken” Holmqvist fantastiskt bra. Det är ju så mycket lättare att spela då du vet att man har en målvakt längst bak som tar tre frilägen av tre. Andra viktiga spelare under turneringarna var Tord Lundström, Håkan Wickberg och det här Brynäsgänget liksom Roger Olsson, Leif ”Blixten” Henriksson och killarna från Frölunda.

Du var oftast ensam djurgårdare i Tre Kronor. Hur påverkade det dig?
– Det var inget som spelade mig någon roll. Jag tror att det var inför OS i Sapporo som ”Stickan” Larsson var på väg att få följa med. Men då skadade han sig just innan turneringen.

Vid VM 1972 i Prag är både Palmqvist och Stig Larsson med. Palmqvist kom då att göra sitt poängmässigt bästa VM med sju mål och två assist. Det kom även att bli hans sista VM.
– Om det var mitt bästa VM får andra avgöra. Det var i alla fall mitt sista. Något år efteråt flyttade jag till Umeå och jag var väl med i några landskamper till och från. Kjell Svensson blev förbundskapten 1973 och alla ledare ville ju ha sin profil på spelarna i sitt lag och där passade jag väl inte riktigt in.
– Vid VM 1973 i Moskva skulle jag vara reserv på hemmaplan. Men det tackade jag nej till eftersom jag var mitt uppe i flytten då. Tur var väl det för redan i någon av de första matcherna skadade sig någon och reserven fick kallas in.

Var det ett stort steg att ta från ishockeyspelare ut i det civila livet?
– Fy fan ja… Nu blev det en svordom, förlåt ha ha…
– Men jag trodde nästan att jag skulle dö då jag inte fick träna hockey. Jag var ofta ute och sprang i skogen och då kunde man ibland se Hovet som en hägring framför sig. Ni vet att kroppen värkte och jag hade hela tiden tankarna på att spela hockey när jag var på jobbet.
– Det gick bättre allt eftersom och till slut fungerade det till och med riktigt bra. Nu har klubbarna blivit bättre på att ta hand om sina spelare efter att dom slutat. Men då jag spelade så fanns det inget sådant tänkande alls.

Text: Ronnie Rönnkvist