”Vi vill komma hem och spela några år”

Daniel Sedin ser en framtid i Modo

Tvillingarna Sedins målsättning är fortfarande att vinna Stanley Cup. Bortom det finns även en annan dröm: att vinna SM-guld med Modo. Till hockeysverige.se säger Daniel Sedin att det finns planer på en framtid i Modo.
– Vi har sagt att vi vill komma hem och spela några år också. Då vill man inte vänta allt för länge, säger Sedin.

Vancouver Canucks har inlett den här säsongen på ett mycket imponerande vis. Just nu är man ligans femte bästa lag och har bara förlorat två matcher efter ordinarie speltid.
– Det är nog vår bästa inledning någonsin, sedan vi kom över i alla fall. Utav tolv matcher har vi vunnit åtta. Det har fungerat bra tycker jag men sedan finns det alltid saker som kan förbättras.
– Defensivt har det fungerat fantastiskt bra. Offensivt kan vi så klart göra fler mål, men så länge man vinner matcher så är alla glada och nöjda. Det känns stabilt, säger Daniel Sedin till hockeysverige.se.

Kan du peka på vad som gör er så pass stabila i inledningen?
– Jag vet faktiskt inte, men jag tror att en av orsakerna är att vi har i stort sett samma lag som vi hade ifjol. Samma tränare och samma lag har gjort att vi vet hur vi ska spela.
– I och med den här korta försäsongen som blev tror jag att lag som har många nya spelare har haft det lite svårare. Samma sak om man har fått in en ny tränare. Vancouver har kvar samma tränare och samma spelare vilket innebär att vi vet vad vi har att förvänta oss ute på isen och det känns fantastiskt bra.

Hur ser du på din egen insats så här långt med 12 matcher och tio poäng?
– Helt okej. Jag visste att det skulle ta lite tid att komma in i det hela. I första fem, sex matcherna kom vi inte upp i vår normala standard. Senaste fem sex matcherna har det istället funkat riktigt bra.
– Det är bara att köra på och det är en så pass kort säsong så det går inte att gå runt och fundera för mycket.

”Folket lever med Canucks”
Daniel Sedin var en av NHL-spelare som inte valde att söka sig till en europeisk klubb för att få matchträning under lockouten. I stället valde han att stanna kvar i Vancouver för att träna.
– Vi var ett gäng på sju, åtta stycken som i stort sett tränade tillsammans måndag till fredag. Både på isen och utanför isen så att säga. Vi hade mycket kul tillsammans så det har varit perfekt.

Har det varit många negativa reaktioner bland fansen i Vancouver mot er spelare i samband med lockouten
– Nja, många fans var väldigt kritiska till situationen. Men man möter också många fans som var på spelarnas sida i allt det här. I slutändan är alla trots allt glada att det har kommit igång igen. Särskilt här uppe i Kanada där hockeyn är så pass stor.

I Vancouver är hockeyn extremt stor. Får du gå i fred ute på gatorna i stan eller vill folk komma fram till dig för att prata hockey?
– Hockeyn är stor, folket här lever verkligen med Canucks. Både i med- och motgång. Är vi bra så är alla glada och nöjda men går det dåligt så är det tvärtom.
– Klart att det är både positivt och negativt. Men jag skulle aldrig byta bort det här mot någon annan situation. Folk visar att dom bryr sig och visar att dom är intresserade. Jag tycker helt enkelt att det är fantastiskt att få spela i Kanada.

Thomas Gradin, Lars Lindgren, Lars Molin, Per-Olov Brasar och så vidare. Det är många svenskar som har varit framgångsrika ute på isen i Vancouver. Hur hög status har svenska spelare både i föreningen och ute på stan?
– Väldigt hög status. Namnen du har nämnt var dom första som kom över till Vancouver och man kan säga att dom har öppnat dörrarna för oss andra.
– Just dom killarna hade redan då väldigt stor respekt med sig. Sedan har du ju även Markus Näslund och Mattias Öhlund så det har varit ett fantastiskt gäng svenska här vilket har varit väldigt kul.

Du reste över till NHL och Vancouver år 2000. Hur har du förändrat dig som spelare sedan dess?
– Som spelare vet jag inte, men när jag kom över så var kanske inte det fysiska förberedd på det tuffa spelet som är här borta. Vi hade spelat fotboll ganska långt upp i åldern och hade kanske inte hunnit med att köra den styrketräning som behövs.
– Det blev som att vi inte klarade av att spela det spel som vi ville spela. Efter lockouten 2004 hade vi haft tre somrar på oss och träna ikapp det fysiska och då gick det bra den säsongen. Det var första året som vi kände att vi kunde spela som vi ville och hade framför allt förutsättningar för att göra det. Det var då det lossnade.
– Just som hockeyspelare har jag kanske inte förändrats så mycket utan det är mer fysiken. Sedan handlar det mer om saker utanför. Vi har fått gått igenom väldigt mycket och fått ta emot ganska mycket kritik både från fans och från media här borta. Det har gjort oss starkare och i dag har vi lätt för att ta både med- och motgångar vilket känns skönt.

Hur reagerar du och Henrik på den här provokationen som är mot er, bland annat i samband med finalspelet mot Boston 2011?
– Vi spelar ju i en kanadensisk stad där alla kräver att man ska vara bra i stort sett varje match. I ett finalspel vill man kliva fram och producera och det kanske vi inte gjorde i den utsträckning som det krävdes av oss.
– Klart att det var tungt, men det får jag ta. Det var bara att bita ihop, köra och hoppas att jag får en ny chans i ett finalspel.

”Vill vinna SM-guld”
Daniel Sedin går nu in på sin tolfte säsong i NHL, men han vet inte riktigt hur länge han kommer att fortsätta spela där.
– Jag har ett år kvar på mitt kontrakt, efter det får vi se. Jag kommer att ta år för år och så länge kroppen känns hel så kan man fortsätta ett tag till här borta.
– Men vi har sagt att vi vill komma hem och spela några år också och då vill man inte vänta allt för länge utan man vill fortfarande kunna vara i hyfsad form och kunna bidra med någonting.

Drömmen eller målet är med andra ord att få avsluta hockeykarriären som spelare i Modo?
– Ja, absolut. Det har vi sagt enda sedan vi åkte över hit, att vi ville tillbaka till Modo och vinna ett SM-guld. Så länge vi är friska och hela så är det något som vi kommer att göra. Det är inget snack om det. När det sedan blir kan jag inte svara på idag.

Text: Ronnie Rönnkvist