Poängmaskinen från Södertälje

Old School Hockey – Glenn Johansson

Om Anders Eldebrink är den största kultspelaren i Södertälje SK:s historia så kommer inte Glenn Johansson långt efter. I dagens Old School Hockey delar den tvåfaldige poängligavinnaren med sig av flera historier från sin framgångsrika karriär.

En av Södertälje SK:s största profiler genom alla tider är Glenn Johansson. Han debuterade högsta serien redan 1974 och spelade för sportklubben, bortsett från en säsong i Djurgården, till och med 1988.

”Glenna” Johansson vann dessutom poängligan två säsonger efter varandra, 1985/86 och 1986/87. Bara Håkan Loob slår Glenn Johansson på fingrarna där. Tre av de fyra poängtitlarna han vann under sin karriär i Sverige kom i rad. Sven Tumba, Lars-Göran Nilsson och Tord Lundström har vunnit poängligan tre gånger, men inte efter varandra.

När vi träffar Glenn Johansson pågår det renoveringar i vissa delar av Scaniarinken, eller Axa Sports Center som arenan heter i dag, och där han numera jobbar.
– Jag säger fortfarande Scaniarinken ibland, skrattar han och visar på dom nya projekt som kommunen valt att lägga pengar på inne i hallen innan han fortsätter:
– Man renoverade stora delar av hallen för ett antal år sedan, men det var mest dom här holkarna där sponsorerna sitter. Tittar du på utrymmena vid omklädningsrummen är de ungefär som när jag själv spelade.

Varför blev det just hockey?
– När jag växte upp spelade man fortfarande i två divisioner. Det var ju ”Stisse” Johansson och killarna som spelade i SSK vid den här tiden. Då spelade man inte här utan på månskensrinken. Där var jag ofta som barn och kollade på deras matcher.
– Att det just blev hockey för min del var ganska naturligt eftersom Södertälje då var en hockeystad.

Då?
– Ja, det är inte samma intresse i stan kring hockeyn i dag. Konkurrensen från fotbollen och framför allt basketen gör sitt till givetvis. Fast å andra sidan var jag på Syrianska mot Helsingborg för ett tag sedan och då var det bara 2 000 åskådare på plats.

Hur minns du tillbaka på A-lagsdebuten säsongen 1974/75?
– Första matchen i A-laget var inte den säsongen utan redan 1972. Jag var sexton år och vi spelade träningsmatch mot Nacka, som var ganska bra vid den här tiden. I samma kedja som jag spelade även Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg. Bara det var ju stort.
– ”Lillen” spelade i alla fram till mig så jag kunde stänka dit pucken. Jag blev jätteglad, men ”Lillen” rörde inte en min utan åkte bara och satte sig i båset. Det här brukar vi fortfarande skoja om när vi ses på någon veteranhockeymatch.

Glenn Johansson jagas av Hammarbys Tony Landeskog, far till en viss Gabriel. Foto: Rolle Rygin

Fagerlunds trestegsraket misslyckades
Södertälje SK har en av svensk hockeys finaste historia med inte mindre än sju SM-guld mellan åren 1925 och 1985.
– Det var tufft att komma upp i A-laget eftersom det var väldigt bra spelare i SSK. Jag hade turen att få spela tillsammans med Dick Yderström och Börje ”Poppen” Burlin inledningsvis. Det innebar att jag fick en bra inskolning på hur det fungerar i A-laget. Det var ju jag och Anders Eldebrink som kom upp ungefär samtidigt. Två Södertäljepojkar.
– Självklart hade folk i stan som krav att vi skulle spela i högsta serien. När vi sedan åkte ur elitserien 1978 var det tungt, jäkligt tungt. Richard Fagerlund var ordförande i SSK på den här tiden och han hade satt upp en trestegsraket som skulle sluta med SM-guld. Så blev det ju inte direkt.

Foto: Arkivbild

Varför åkte ni ur 1978, trots allt ligger ni fortfarande på kvalplats med tre omgångar kvar att spela?
– Det var struligt hela det året med tränare som kom och gick. Det började med Göran Bruksner, men när vi låg sist en bit in i serien åkte han bort och Curre Larsson hoppas in som tränare. När det fortfarande gick trögt kom Kjelle Svensson tillbaka som tränare. Så säsongen avslutades med att det var Curre och Kjelle som var tränare för oss. Allt var i alla fall väldigt rörigt det året och mycket tränarskiften.

Den 15 mars 1978 kom att bli ett historiskt datum för Södertälje SK. Efter att ha förlorat mot blivande svenska mästarna, Skellefteå, med 6-2 samtidigt som argaste konkurrenten Timrå besegrade Leksand med 7-3 stod det klart att SSK åkt ur elitserien.
– Det här var första gången som SSK åkte ur högsta serien så det var riktigt dystert i hela Södertälje.
– Södertälje är en hockeystad så det blev att alla var på oss spelare ute på stan och ville prata hockey.

Då valde du spel i Djurgården i stället?
– Det var när Södertälje inte lyckades gå upp igen. Vi hade kvalat året innan och spelat tre oavgjorda matcher och vunnit en vilket gjorde att vi blev kvar i ettan.
– Jag ville spela i elitserien. Anders (Eldebrink) och jag var upp och besökte Skellefteå, men det blev Djurgården för mig och Anders valde att stanna i SSK.
– Det blev ingen bra säsong. Kontrasterna var också ganska stora mellan klubbarna. Skillnaden mellan SSK och Djurgården var som mellan SSK och Södertäljepojkarna AIF åt andra hållet. I Djurgården kunde Ulf Adelsohn dyka upp i omklädningsrummet efter matcherna. Så var det inte riktigt i SSK. Det var helt enkelt inte en lika stark organisation i SSK.

Spelmässigt?
– Vi hade Bert-Ola Nordlander som tränare och jag minns att jag missade en dragning på egen blå mot Frölunda som det blev mål på. Efter det blev jag bänkad i säkert tio matcher, skrattar Johansson.
– Början var annars ganska bra i Djurgården och jag spelade i landslaget, men efter att det gått sämre och sämre där så förlorade jag även den platsen.

Foto: Rolle Rygin

Du gjorde 16 A-landskamper. Hur minns du debuten?
– Det var 1979 i Prag under Rude Pravo-turneringen. Jag kom med eftersom Leffe Holmgren från AIK tvingades att tacka nej.
– Det gick hyfsat för mig i turneringen. Jag delade rum med Mats Waltin och jag minns att ”Walle” sa: ”Strula inte till det därute på isen utan se till att du blir kvar i landslaget nu!. Det var ju lättare att komma in än att åka ur ett landslag på den här tiden, haha…

Kastade av sig skridskorna – i protest
I det här laget krigade killarna för en plats till OS men Glenn Johansson tror inte att han var aktuell för OS-spel i Lake Placid.
– Nej, det tror jag inte. Jag hade Tommy Sandlin, Leffe Boork och Curre Lindström som förbundskaptener. Curre kände jag ju bra sedan tidigare då han tränade Södertälje.
– En kul episod med Curre är då vi spelade Izvestija (Moskva). Jag spelade i en Södertäljekedja med Peter Ekroth, Anders Eldebrink, Thom Eklund och Peter Gradin. Inför sista perioden i sista matchen mot Finland bänkade Curre mig. Av ren protest lämnade jag kvar utrustningen i omklädningsrummet. När vi fick powerplay i slutet av matchen skrek Curre: ”Hela SSK-femman ska in!” Tyvärr Curre, jag har inte snörat på mig skridskorna. Det hör till saken att jag och Curre är och har alltid varit goda vänner.

Redan efter en säsong i Djurgården väljer Glenn Johansson att återvända till Södertälje. Ett Södertälje som med ny tränare vid rodret hade tagit sig tillbaka till elitserien.
– Då hade Lennart Källén kommit in som tränare. Södertälje hade dessutom värvat Jan ”Lill-Janne” Eriksson, Tomas ”Malin” Jernberg och Krister ”Nippe” Bergström från Brynäs. Alla tre var riktigt bra och framförallt ”Lill-Janne” var ruggigt bra.
– Jag hade haft tungt i Djurgården, något annat ska man inte säga, samtidigt som SSK gått upp det året vilket gjorde att det blev helt naturligt att gå tillbaka.

Säsongen 1984/85 vinner Södertälje SK SM-guld. Året innan hade laget förlorat den avgörande semifinalen mot AIK med hela 11-1.
– Våra ledare, Nisse Andersson och Sonny Danielsson, hade värvat ihop ett otroligt bra lag. Thom Eklund från Björklöven, Hardy Åström från Modo, Anders ”Masken” Carlsson Brynäs och Bosse Ericson från AIK. Peter Wallin, Peter Ekroth och ”Säcken” (Hans Särkijärvi) kom alla från Djurgården och var revanschsugna.
– Vi gick upp 1982/83, året efter åkte vi ut mot AIK i semifinal, torsk 11-1 i den avgörande matchen. Vi visade i alla fall att vi var med redan då så det var ingen stor överraskning att vi vann guldet.

Ni ledde med 6-1 i den avgörande finalen mot Djurgården 1985, men höll på att tappa den ledningen.
– Jag har aldrig varit så nervös inför en tredje period som då. Jag trodde aldrig vi skulle klara det. Djurgården gick ju upp till 6-3, men närmare än så kom dem aldrig.

Kan du sätta ord på känslan när slutsignalen gick?
– Nej. Jag är ju SSK:are och det här var det man alltid velat uppnå. Stort och fantastiskt skönt.

Lahtinen – en nyckel till guldet
Timo Lahtinen var tränare för Södertälje guldåret 1985. Hans ledarskap ser Glenn Johansson som något väldigt viktigt för det här guldet.
– Timo var bra. Han kunde motivera folk och var den som kom in och körde hårt och införde riktig sommarträning. Det var både fys och mycket springande upp och ner för läktaren.
– Jag tror att han var jätteviktig för guldet och att det just kom en tränare utifrån med nya idéer till Södertälje.

Firades ni stort ute på stan efter guldet?
– Nej, ingenting. Damerna vann basketen samma år och vi skulle göra någon grej tillsammans med dem. Jag tror att det slutade med att man tog något kort med lagen på samma bild utanför stadshuset här i Södertälje, skrattar Glenn Johansson.

Foto:

Glenn Johansson spelar kvar i Södertälje fram till och med säsongen 1987/88 då han byter både klubb och land. Ny klubbadress blev Viking från Stavanger i Norge.
– Jag var 32 år mitt sista år i SSK. Då jobbade jag heltid på brandkåren här i Södertälje och det var väldigt jobbigt med att byta skift så det skulle passa ihop med hockeyn. Jag jobbade ju jämt när jag inte spelade hockey. Då hade jag dessutom småbarn men jag var aldrig hemma några helger.
– Då hade jag tänkt att lägga av med hockeyn helt, men då ringer Leffe Carlsson, ”R:et”. Han hade blivit någon sportchef och tränare i Stavanger. Han frågade om jag inte kunde komma dit. Så jag gick upp till min chef på brandkåren och bad om tjänstledigt vilket jag fick. Jag hade aldrig sagt upp mig och åkt utan jobbet var viktigt för mig att ha kvar.

Det kom att bli en säsong som tog en annorlunda vändning.
– Det var ett väldigt roligt år. Leffe träffade någon norska där så vid jul försvann han så jag blev spelande tränare där.
– Vi klarade det bra ändå. Viking låg vid den här tiden nästan alltid sist och åkte upp och ner mellan första och andra divisionen, men vi kom sjua det året.

Du gör en väldigt fin säsong i Viking.
– Vi spelade 36 matcher i norska elitserien och jag gjorde 66 poäng vilket är ganska bra. Jag kom femma i poängligan det året.

Vann poängligan gjorde Chris St Cyr före Örjan Lövdal, Rune Gulliksen och Geir Myhre. Sjua kom för övrigt Peter Madach som hade ett förflutet i HV71 och AIK.

Avslutade karriären i Tyringe
Efter det norska äventyret, som varade under en säsong, flyttade Glenn Johansson vidare till skånska Tyringe.
– Jag skulle sluta igen efter säsongen i Norge, men då ringer Bror Hansson nerifrån Tyringe. Vi hade mött dem när jag var i Viking. Han frågade om jag och Tomas Jernberg, som också spelade med mig i Viking, hade lust att komma ner till Tyringe.
– Så jag fick gå upp till min chef igen och frågade om jag kunde få ytterligare ett års tjänstledighet, vilket jag fick. Så jag körde ett år till där. Det var jättekul, men då var jag 34 år så det fick bli mitt sista som spelare.

Vad har du pysslat med sedan tiden i Tyringe?
– Jag har varit i brandkåren från 1983 till jag slutade där 1998. Sedan har jag varit tränare för min grabb i Södertäljes pojklag och även tränat SPAIF och Strängnäs i division 3. Jag har också varit hjälptränare här i A-laget under ett år. Det var året innan Lasse Falk kom hit, alltså säsongen 1992/93. Vi spelade i ettan och John Peterson var tränare det året.
– I dag jobbar jag som sagt var som vaktmästare på Scaniarinken.

Hur ser du på dagens Södertälje SK, finns potentialen i laget för att ta sig upp i elitserien?
– Senaste säsongen trodde jag inte alls på det. I år har jag sett Viktor Lööv, Emil Lundberg och dom här killarna tränat och dom har verkligen växt till sig. Dessutom har ”Matte” Carlsson kommit hem liksom Fredric Andersson och Robert Carlsson så nu kan dom här killarna vara med och visa vägen.
– Det var ju lite av nyckeln under vår tid. Exempelvis var ju jag och Anders Eldebrink från Södertälje och därför lyssnade man på oss och tog till sig hur det fungerar här.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Innan vi avslutar samtalet kommer vi in på boken Old School Hockey och den härliga backen från Frölunda, Anders Broström, som intervjuas där.
– Han har jag sänkt en gång faktiskt. Jag sköt ett slagskott i huvudet på honom. Sen kom han ut i nästa period och hade något som kunde liknas vid en turban på huvudet, haha…
– Då var det inget snack om att vara hemma en vecka eller två bara för man hade hjärnskakning. Vi känner varandra rätt så bra och var på någon sådan här Vikingturné (B-landslaget) ihop. Han har rolig som fan och en glad gamäng.

Foto: Bildbyrån.