Lucky Luc, Europa-lyckan och Berniers sumpade chanser

I fjol var det Cam Neely som gjorde mig lycklig när Boston Bruins jubelscener från Vancouver kablades ut över världen. Neely hade en fantastisk spelarkarriär som förkortades av knäskador och trots flera finaler lyckades han aldrig nå ända fram. Att se honom lyfta bucklan som president för klubben han tjänade med stolthet under så många var värmde extra i hjärtart.

Tidigt i morse fick jag liknande känslor när Los Angeles Kings spelare frenetiskt letade efter sin egen president, Luc Robitaille, i kaoset på isen efter sin Stanley Cup-triumf. De var väldigt måna om att han skulle få lyfta bucklan och vara del av firandet. Och det är lätt att förstå varför. Wayne Gretzky må vara den som satte hockeyn på kartan i Kalifornien och den spelare som folk än idag tänker på när man säger Los Angeles Kings. Men i fråga om klubbhjärta och lojalitet finns det ingen spela i Kings historia som överträffar Gretzkys gamle radarpartner Luc Robitaille.

Under sina 20 år i NHL – totalt 19 säsonger – gjorde den kortvuxne vänsterforwarden från Montréal 14 säsonger i Kings. Han var med om att ta laget till Stanley Cup-finalen 1993, men fick aldrig vinna i organisationen han kom att bli så tätt förknippad med. Nu vann Robitaille i stället bucklan som spelare med Detroit Red Wings 2002, men jag kan inte låta bli att tro att det gav honom en extra stor tillfredsställelse när hans älskade Kings tog sin första titel i natt.

På tal om Robitaille… När Los Angeles Kings inledde säsongen i Stockholm i höstas fick jag chansen att byta några ord med honom. Redan då var han optimistisk kring lagets chanser att vinna Stanley Cup. Kanske inte på en gång, men definitivt på sikt med tanke på att Kings har en kärna av spelare som är någonstans mellan 22 och 27 år.

Det är något som talar för att det här laget kommer att fortsätta att vara bra under många år framöver. Kings fans måste bara knäppa händerna och be en bön att Jonathan Quick inte drabbas av samma storhetsvansinne som Tim Thomas gjorde efter fjolårets framgångar. Sådant kan sänka det bästa av lag…

Det där med att starta säsongen i Europa, det har kommit att bli något av ett framgångsrecept för NHL-klubbarna. De fyra senaste Stanley Cup-mästarna har alla gemensamt att de inledde säsongen med att spela sina två första matcher på europeisk mark.

Pittsburgh Penguins vann 2009 efter att ha spelat säsongens två första matcher mot Ottawa Senators i Globen. Chicago Blackhawks vann 2010 efter att ha mött Florida Panthers i Hartwall Arena i Helsingfors. Och fjolårets mästare Boston Bruins, ja, de spelade mot Phoenix Coyotes i Prag.

Nästa säsong blir det inga matcher i Europa på grund av det rådande lockouthotet. Ska man ta det som ett omen för att säsongen blir inställd och vi inte får någon Stanley Cup-mästare över huvud taget? Förhandlingarna kring ett nytt kollektivavtal mellan NHL och spelarfacket NHLPA har inte startat än, så det är svårt att sia om det än.

Stanley Cup-finalens armaste stackare måste vara Steve Bernier. Han sågade av grenen som New Jersey Devils satt på genom att vräka in Rob Scuderi i planket och få matchstraff halvvägs in i den första perioden. Tre powerplay-mål senare var spänningen död.

Temat för Berniers karriär verkar dessvärre vara att sumpa stora möjligheter. Han draftades som 16:e spelare i första rundan av San José Sharks 2003 – före spelare som Zach Parise, Ryan Getzlaf, Ryan Kesler, Mike Richards och Corey Perry för att nämn några stjärnor. Men trots en del lovande säsonger tidigt i karriären ville det aldrig lossna.

Inför säsongen 2008/09 värvades han till Vancouver Canucks för att komplettera tvillingarna Sedin i lagets förstakedja. Han misslyckades kapitalt med den drömuppgiften och i stället gick uppdraget till Alexandre Burrows, vars karriär har gått i en helt annan riktning än Berniers sedan dess.

Inför den här säsongen var Steve Berniers karriär så döende att han tvingades skriva kontrakt med New Jerseys farmarlag Albany i AHL efter att fått en tryout med Devils. Runt nyår fick han slutligen en ny möjlighet i NHL efter att ha kritat på för Devils. Med nattens händelse i åtanke kan man inte påstå att han omfamnade den chansen heller.

Nattens charmigaste varelse var förstås Jonathan Quicks dotter Madison, två år. Hon gick in och körde järnet på presskonferensen medan farsgubben och någon konstig gubbe med grått hår satt och staplade klyschor uppe på ett podium. Efter att nästan ha kvävts sedan hon satt godis i vrångstrupen försvann hon för en stund för att återvända med nytt friskt humör någon minut senare.

Jag tror bestämt att Los Angeles Kings har fått en ny maskot.

Slutligen vill jag rekommendera den här korta men snygga sammanfattande slutspelsvideon som Robert Söderlind (HockeyWebCast) skickade till mig tidigt i morse. Rekommendationen kommer dock med en varning: se till att ha ljudet avstängt medan ni tittar, annars är risken stor att ni dör av uttråkning när ni tvingas lyssna till Coldplays musik.

Robert informerade mig om att klippet, på grund av musiken, var förbjudet i 231 länder. Tyvärr har vi inte den goda smaken att förbjuda Coldplays musik i Sverige…

Text: Uffe Bodin