En stor liten stjärna

Tolvåriga golfknattar är generellt ett elände att få pli på, men just den här lille nybörjargrabben var både väluppfostrad och en supertalang. Redan första kurstillfället slog han bollen klart bättre än de flesta vuxna män som i oklart syfte härjar runt på våra golfbanor. När jag efter någon veckas skolning skrev under hans gröna kort och han drog ut på Alvestas fairways med min gamla MacGregor-bag i högsta hugg var jag helt övertygad om att han med sitt lugn och sitt fokus skulle bli både landslagsman och proffs. Jag fick visserligen helt rätt på den punkten, men Robert Rosén valde ishockeyn.

STOCKHOLM Ibland känns det som om det bara är killar som John Guidetti eller Zlatan Ibrahimovic som räknas. Det räcker inte med att vara läskigt bra, omåttligt lovande eller stå för ett magiskt genombrott, utan man måste även ha utstrålning och karisma och i största allmänhet glida fram med en arrogant, internationell swagger. Medierna, dit jag får räkna mig själv, älskar även i idrottens värld en rubrikmakande rockstjärna så förbehållslöst att man till slut inte ens behöver vara särskilt bra för att få utrymme.

I större utsträckning än fotboll, basket och boxning präglas ishockeyn av lågmälda egon och lagmentalitet, men Sean Avery kommer alltid skapa fler rubriker än Loui Eriksson. Även om jag förstår och respekterar mekanismerna kan jag ibland tröttna på att vi avfärdar idrottare som väljer att fokusera på andra kvaliteter än ett självsäkert yttre, och stämplar dem som tråkiga eller blyga. Hög svansföring innebär faktiskt inte per automatik att man har en stark vinnarmentalitet eller bra självförtroende.

Jag träffar Robert Rosén på Hovet efter förlusten mot Frölunda. Landslagskompisen Fredrik Pettersson har nyss avgjort straffläggningen för bortalaget genom att blåsa på ett kaxigt slagskott, och när jag går förbi bort mot AIK:s omklädningsrum står han där och gnabbas med reportern och flinar glatt in i TV-kamerorna så som han brukar.

Vi är alla olika. Vissa ventilerar nervositet och press genom en extrovert attityd och yviga gester, medan andra istället föredrar att kväva den energin och behålla den inom sig. Rosén missade chansen att kvittera när han brände sin efterföljande straff, och ser såklart lite ledsnare ut än Pettersson. Men frågan är om han agerat särskilt annorlunda om det istället varit han själv som avgjort matchen för AIK. Han kan möjligen uppfattas som lågmäld och tystlåten, men är på intet sätt skräckslagen inför den nya situation han som hyllad målspruta och landslagsman hastigt och lustigt befinner sig i. För även om jag inte träffat honom på över tio år så slår det mig direkt: killen har styr på det här, full kontroll. Han är antagligen inte så blyg som många tycks tro, snarare trygg. Och en ödmjuk hockeyspelare som alltid lyckas göra sina medspelare bättre är sannolikt ganska omtyckt i omklädningsrummet.

Vi pratar lite om golf och den suspekta energidryck han står och dricker, men framför allt det genombrott han har haft under säsongen. För två år sen var Rosén tongivande i det avsågade Växjölag som kom till Hovet i den sista kvalserieomgången och sånär krossade AIK:s elitseriedrömmar. Nu är han plötsligt en av stora, stygga Black Armys kelgrisar. Däremellan har han hunnit med att spela två turneringar med Tre Kronor och tilldra sig intresse från både NHL och KHL. Han har haft avgörande roller i viktiga Stockholmsderbyn och gjorde härom veckan fyra poäng mot Modo, den klubb i vilken han inte ansågs duga för elitseriespel. Jag har sett honom spela ända sedan 15-årsåldern och hans främsta styrka är fortfarande oförändrad: den unika förmågan att på små ytor och i täta dueller göra kreativa saker med pucken, vinna närkamper med klubban och ta sig in i hårdbevakade områden trots sin storlek. Men jag både noterar och påpekar att han gjort rejäla framsteg med sin skridskoåkning i år.
– Visst, skridskoåkning är det jag jobbat allra hårdast med, att få fötterna att hänga med när tempot på allt annat blir högre, säger han.
– Jag har hela tiden varit medveten om att det är den egenskapen jag behövt förbättra. Men det handlar också så mycket om självförtroende, att våga hålla i pucken och vinna närkamper. Att våga misslyckas.

Ett tydligt bevis på hans utveckling såg vi förra lördagen, när han mot slutet av matchen mot Linköping tog pucken och helt sonika trampade förbi självaste Magnus Johansson och låg bakom Oscar Steens 4-2 som också punkterade matchen. Den Robert Rosén som mot slutet av förra säsongen satt på bänken i ett panikslaget Modo hade knappast åkt förbi en stjärnback som vore det den enklaste saken i världen. Målmedveten träning i kombination med ny miljö, en annan roll och ett klart större förtroende från Roger Melin än han fick av Challe Berglund har gjort den spelskicklige forwarden till landslagsman och Elitseriens poängkung.
– Jag trivs oerhört bra i AIK, det är en suverän klubb och vi har ett bra gäng. Det är otroligt kul att spela hockey här i Stockholm, säger han.
– Jag har bra kemi med Gynge och Steen, vi är olika spelartyper men ändå lika på många sätt. Gynge är en typisk målskytt men även Oscar har börjat trycka in puckar nu.

I den avgörande matchen mot Finland i Oddset Hockey Games bevakade Sverige sin ledning under hård finsk press i slutminuterna, och bland de som fick förtroende av Pär Mårts i det skedet var just Rosén. En offensivt lagd spelfördelare på knappa 80 kilo är knappast det typiska valet i det läget. Och borde inte en blyg, försynt och tämligen orutinerad landsortskille duka under för pressen?
– Det är ju då man vill vara där, när det hela avgörs, säger Rosén till synes oberörd, men utan att för ett ögonblick verka nonchalant eller högtravande.
– Alltså, man får ju bara bestämma sig för att det är roligt, att det är i sådana situationer man vill vara och se till att göra det riktigt bra.

Robert Rosén har under genombrottssäsongen porträtterats på ett sätt som påminner mig lite om mediernas bild av Lars Winnerbäck. En talangfull men tystlåten landsortspojke som är hemtam av naturen och därmed lite vilse i storstaden, lite storögt ovan vid de stora scenernas starka och plötsliga rampljus. När Aftonbladet intervjuade Rosén förra helgen valde man att lyfta fram korna och grisarna på mormors bondgård, som om det på något sätt vore unikt att en poängkung hade en enkel småstadsbakgrund.

Precis som Lars Winnerbäck har en kontrast i den mer extroverte göteborgaren Håkan Hellström har Robert Rosén en kontrast i den mer extroverte göteborgaren Fredrik Pettersson. Jämngamla, med likvärdig begåvning men helt olika artist- och spelartyper med diametralt motsatt scenspråk och approach till sitt kändisskap. Men ändå har de alla fyra en sak gemensamt: de fortsätter producera och utvecklas även när uppmärksamheten, kraven och pressen ökar.
– När det blir mycket runtomkring med intervjuer och media, landslaget och snack om NHL så måste man fokusera och komma ihåg vad det är som gjort att man kommit hit, säger Rosén apropå den senaste tidens uppmärksamhet.
– I sådana lägen ser jag till att bli ännu mer koncentrerad på tekniska detaljer. Det kan vara sådant som fysträning eller kost, till exempel.

Att som allsvensk poängkung snabbt bli stjärna i Elitserien är inte alls ett givet steg, speciellt inte om det första året innebär blandade prestationer, sporadisk speltid och till slut ett lite småturbulent klubbyte. Mot den bakgrunden är det en oerhörd prestation att kliva in i ett taktiskt disciplinerat AIK och smälla in över 50 poäng, antagligen närmare 60 innan säsongen är slut.

Modo är antagligen sådär lagom nöjda med att ha slarvat bort honom till en slutspelskonkurrent, och någonstans inom sig är Rosén säkert ganska tillfreds med att få visa att de gjorde fel som bänkade och släppte honom. Men även om jag hade frågat honom hade han aldrig beklagat sig eller gnällt på sin förra klubb, så jag låter bli. Han tycks inte ägna den massiva upprättelsen någon som helst energi.

Ofta är det så att tomma tunnor skramlar mest. Robert Rosén kommer aldrig bli någon rubrikmakande glappkäft, som Sean Avery eller i glansdagarna Per Ledin.

Han är istället Elitseriens poängkung, och som sådan kan man låta de andra skrävla och väsnas bäst de vill.

Peter Sibner är en 32-årig hockeynörd som efter en lovande start i Rydaholms SK hamnade snett i livet. Den planerade karriärvägen som hockeyproffs sprack redan i tioårsåldern och ersattes istället med en strävan mot de stora tidningsredaktionerna. När även journalistdrömmarna gick om intet blev Peter istället affärsman och familjefar och siktar nu in sig på att en vacker dag bli klubbdirektör för Tampa Bay Lightning. Om även det spricker vill han spela på seniortouren i golf. Under tiden skriver han krönikor för hockeysverige.se om NHL, Elitserien och Allsvenskan.

Text: Peter Sibner