Old School – Bengt-Åke Gustafsson

”Washington är ett kanonställe”

De flesta numera känner honom som tränare och svensk förbundskapten. I veckans Old School-avsnitt, tar vi dock en närmare titt på spelaren Bengt-Åke Gustafsson – som hann med två VM-guld och nio säsonger i NHL med Washington Capitals.
– Washington är ett kanonställe att spela hockey på, säger Gustafsson.

I dag ska ni få möta i första hand ishockeyspelaren Bengt-Åke Gustafsson, som under nio NHL-säsonger gjorde sig känd i hockeyvärlden ”Gus”.

Många har vittnat om hans tidiga ledarskapstalanger redan på isen som kanske är grunden till att han numera kan titulera sig förbundskapten i svensk ishockey – ett jobb som har gjort honom till både olympisk guldmedaljör och världsmästare som ledare.

Idag berättar han för hockeysverige.se:s läsare bland annat om vem som var hans idol som grabb hemma i Karlskoga.

När du växte upp hemma i Karlskoga, var det då givet att du skulle välja att bli just hockeyspelare?
– Nja givet och givet… det var fotboll och hockey som var mina viktiga sporter under min uppväxt. När jag så kom upp i tonåren så fick jag chansen i Karlskoga/Bofors a-lag i hockey innan fotbollen så då blev väl valet hockey mest tack vare det. Men jag spelade även en match i a-laget för fotbollen en sommar, men det var allt.

Hur nära bekant var du redan som ung med Dan ”Dajja” Hermansson som senare att komma att spela Elitseriehockey med Färjestad och Södertälje?
– Vi är jämngamla och vi följdes åt under dom unga åren både i fotbollen och i ishockeyn. Han kom till Färjestad året efter att jag åkt till NHL. Han har hela tiden varit en bra kompis.

Under din uppväxt så tillhörde IFK Bofors och senare IF Karlskoga/Bofors topplagen i svensk hockey. Vilka var dina förebilder från i dom lagen från den här tiden?
– Oj det var så många legender i Bofors då men den som var lite av min idol eller förebild var Bengt-Åke ”Ludde” Karlsson som senare kom att spela för Djurgården också. Han var en smart center som aldrig tog så mycket plats utan gick varje dag ut på isen och gjorde ett gediget jobb.

Vad minns du starkast från din a-lags debut med IF Karlskoga/Bofors?
– Jag minns inte själva debuten men något jag minns väl var när vi spelade i kvalserien det året mot HV 71 borta och jag drog upp en puck i huvudet på en tjej som satt på läktaren under uppvärmningen. Det var inget kul minne direkt, men tack och lov så gick det bra för henne i alla fall.

Inför säsongen 1977/1978 så blev det spel i Färjestad efter att du bland annat blivit invald i JVM:s All Star team 1977. Varför blev det just Färjestad?
– Närheten! Jag var runt till ”Ö-vik” och Göteborg och tittade också. I slutändan vägde det mellan Färjestad och MoDo så då avgjorde just närheten mellan Karlskoga och Karlstad mitt val av klubb.

Du har totalt sex säsonger i Färjestad, hur har du trivts i den föreningen genom alla åren?
– Jag har alltid trivts bra i Färjestad och dom har alltid haft en bra organisation.

Tvingades bort från Gretzky

Efter din VM-debut 1979 fick du proffskontrakt med Edmonton Oilers i WHA. Varför föll valet först på att spela med just Edmonton, du var trots allt redan draftad för Washington?
– Edmonton ville skydda mig, Wayne Gretzky och Ed Mio som spelare så

Foto: Bildbyrån I Washington 1985.

ingen organisation i NHL kunde ta över rättigheterna från dom nu när det stod klart att Edmonton skulle in i NHL. Så jag åkte över och spelade två av finalerna i WHA mot Winnipeg innan dom protesterade mot att jag var med haha…

Men det blev ändå Washington året efter?
– Det blev ett herrans liv med tidningar, faxar, tjafs och så vidare, innan NHL:s president bestämde att jag inte skulle få spela för Edmonton i NHL, så det var bara att sätta sig på flyget till Washington.

Nio säsonger i samma NHL klubb, Washington Capitals tyder på att du trivdes bra i deras organisation?
– Washington är ett kanonställe att vara hockeyspelare på. Jag kom dit vid rätt tidpunkt då vi hade ett ungt lag som var på väg uppåt.

Hur bemöts du idag när du kommer bort till din gamla hockeystad Washington?
– Dom är väldigt duktiga i NHL på att ta hand om sina legender. Så när jag kommer dit så blir TV, möten med fans och en hel del intervjuer, vilket är skoj. Det blir även lite ”V.I.P” kring matcherna som man tittar på så jag känner mig hedrad.

Har du fortfarande kontakt med några av kompisarna från dom åren?
– Nja… Dom svenska killarna som ”Råttan” Edberg, Peter Andersson, Jörgen Pettersson och några till springer jag på ibland. Men dom som bor i USA och Kanada träffar jag bara när man är över på någon match eller liknande vilket är lite tråkigt. Det hade självklart varit kul att träffa dom lite oftare, men sånt är livet ibland.

Du vände hem en säsong mitt under proffsåren för att spela division ett-hockey med Bofors IK. Fanns då en tanke på att varva ner från ishockeyn?
– Det var av sociala skäl jag flyttade hem. Det var inga direkta pengar i NHL på den tiden och jag fick chansen till en intressant jobb med väldigt fina utvecklings möjligheter inom Bofors. Samtidigt skulle Bofors IK satsa hårt på att få upp hockeyn i Elitserien igen och på pappret såg laget ganska bra ut. Men vi tog oss aldrig upp.

Det måste ha varit en stor omställning att kliva direkt från NHL till division ett i Sverige?
– Jag hade blivit för varnad av ”Molla” (Lars Molin, MoDo). Han sa; ”Bengan” jag hoppas du vet vad du ger dig in på? Det är folk överallt när man är på isen… haha. Visst var det annorlunda och inte så organiserad hockey som i Elitserien.

Från ettan till VM-guld

Inför VM 1987 var du alltså division ett-spelare med Bofors. Det var många som ifråga satte att du skulle få vara med i Tommy Sandlins VM-trupp. Hur tog du själv den kritiken?
– Jag visste hela tiden vad jag kunde så jag själv var egentligen aldrig

Foto: Bildbyrån Bengt-Åke Gustafssons enda NHL-klubb.

orolig. Så mycket sämre kunde jag inte ha blivit på 8-10 månader i division ett. I Karlstad fanns också Conny Evensson så jag körde extrapass med honom hela våren fram till VM, så jag var bra förberedd.

Hela den VM-turneringen blev en annorlunda resa fram till guldet. När förstod du att ni hade ett lag som kunde räcka hela vägen fram?
– Det var väl först när vi slog Kanada med 9-0 i den sista matchen i slutspelet. Allt hängde då på resultatet i matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien.

Såg ni den matchen från läktaren inne i Wiener Stadthalle?
– Vi satt, eller rättare sagt kröp omkring i sofforna av nervositet i ett rum bakom läktaren med TV.

Många talar om vikten av ditt ledarskap under den VM-turneringen. Är just ledarskap i olika former något som tilltalat dig?
– Inte på något vis faktiskt. Utan som spelare var det helt enkelt så att jag ville vara med och hjälpa till att driva på killarna så gott jag kunde och ta mitt ansvar.

Nu som förbundskapten vad lägger du största vikten vid, det rent taktiska eller respekten för att individen ska trivas?
– Det taktiska växer fram under resans gång så det viktigaste jobbet ligger att bygga ihop gruppen. Många av spelarna matas fulla hela tiden av taktik och olika träningsupplägg beroende på i vilket lag dom spelar. Så skulle jag börja med att mata in ännu mer statistik, taktik eller videos så skulle det antagligen kväva killarna. Det viktigaste i början av varje landslagsläger är att ge spelarna lugn och ro. Därefter kan man börja bygga upp spelidéer och så vidare.

Är förbundskaptensjobbet det roligaste och finaste jobb man kan ha som ishockeyälskare?
– Ja det tror jag, för då har du tillgång till alla dom bästa spelarna som finns i landet. Det finns helt enkelt oftast inte bättre spelare att få tag på så då blir även kvalitén på träningar och matcher de bästa tänkbara. Men visst är det även fantastiskt kul att jobba med samma lag under en hel säsong och bygga upp något tillsammans.

Går det att säga om VM-guldet eller OS-guldet var det roligaste att vinna?
– Nej det gör det inte egentligen. Visserligen går OS vart fjärde år och VM varje år så egentligen borde OS ligga på plus redan där. Men känslan när du står där med dessa underbara hockeyspelare som du varit med gemensamt och vunnit något med är svår beskriva. När man växer ihop i en grupp med spelare, ledare och alla kring ett lag där alla lagt ner så mycket energi så är det inte alltid så viktigt vad man vinner

Hur pass nära hinner du följa din son Anton Gustafssons hockeyspelande?
– Det bli förhoppningsvis lite mer nu när Anton ska spela hemma i Bofors igen. Men jag försöker se hans matcher så ofta jag kan, även om det blivit ganska lite på slutet som jag åker runt hela Sverige och ser på hockey hela veckorna.

Avslutningsvis vill vi avkräva dig ett All Star team från alla dom spelare du spelat med.
– Det är jätte svårt… Det blir alltid så att man glömmer någon när man ska ta ut ett All Star Team. Men får jag vara med själv? Då kör vi Pelle (Lindbergh) i mål. ”Lidas” (Nicklas Lidström) och Börje Salming backar. (Wayne) Gretzky, ”Suden” (Mats Sundin) och jag själv kan väl bli en bra femma?

Legendfakta

Bengt-Åke Gustafsson
”Bengan” ”Gus”
Född: 1958
Forward
Landskamper: 117 A – 4 B – 32 J
OS 5:a: 1992
VM-guld: 1987, 1991
VM-silver: 1981
VM-brons: 1979
VM 4:a: 1983
Canada Cup-silver: 1984
Canada Cup-brons: 1987
JVM-silver: 1978
JVM 5:a: 1976, 1977
JEM Silver: 1976
Klubbar som spelare: IF Karlskoga/Bofors, Färjestad BK, Edmonton Oilers, Washington Capitals, Bofors IK, VEU Feldkirch
Bor i Karlskoga

Text: Ronnie Johansson