”Dom får kalla mig Rico-san”

Ricard Persson om livet i Japan

Ricard Persson hamnade i Japan tack vare en gammal Leksandsbekant. Shin Larsson, svenskjapanen som var junior i Leksand när Persson spelade där. Oji ville ha en rutinerad spelare eftersom tränarna är nya.
– Dom ville ha någon med lite erfarenhet. Dom är yngre än mig, så dom får kalla mig Rico-san, garvar Sensei Ricard Persson.

Efter åtskilliga år i Nordamerika, tre år i Tyskland och två i Österrike var det dags att leta sig vidare i karriären för Ricard Persson. Valet föll – till slut – för japanska Oji Seishi.
– Jag fick ett samtal från Shin Larsson. Han har ju spelat många år i Japan och var junior i Leksand när jag var där. Han undrade om jag var intresserad av att spela i Japan, berättar Ricard Persson om sina första kontakter från Japan.

Efter det löpte det mesta på ganska snabbt. Lite grundkoll på ligan, staden och landet.
– Jag frågade familjen vad dom tyckte, och dom tyckte det lät jätteintressant och när vi kunde lösa allt med skolgrejer så var det bara att köra på.

Hur löste ni skolbiten?
– Vi kör hemskola. Vi bor i Österrike den delen på året som vi inte spelar, så vi fick med oss skolböcker och sånt. Men nu efter andra delen av säsongen drog igång i februari så är familjen hemma i Österrike.

Persson-familjen bor kvar i Klagenfurt, där Ricard spelade de två säsongerna innan han flyttade till Japan. Han blir kvar i Oji även nästa säsong.
– Vi har köpt hus i Malmö som vi kan flytta in i nästa sommar, så det passar jättebra med en fortsättning i Japan. Det ska bli jättekul att komma tillbaka hit.

”Dom får kalla mig Rico-san”
Oji Seishi har en relativt ung trupp. Bara en av lagets anfallare är över 27 år och truppen överlag är ung.
– Det var lite därför dom ville ha dit mig också. Ungt lag och tränare som inte tränat tidigare. Så dom ville ha någon med lite erfarenhet. Tränarna är yngre än vad jag är, så dom får kalla mig Rico-san, garvar backklippan.

Nytt land och en hel drös spelare du aldrig hört talas om tidigare, som har konstiga namn. Hur många av dina lagkamrater kan du namnet på?
– Jag kan bara spelarna till deras smeknamn. Annars är det ju många tungvrickare till namn där och det hoppar jag gärna över, haha.

Annars är det förstås mycket som inte är som det är som man är vad vid i Japan. Tre av de fyra japanska lagen i Asia League är ägda av företag. Det sista, Nikko Icebucks, är sponsrat externt.
– Dom har inte råd med utlänningar och landslagsspelarna är uppdelade på de tre företagsägda lagen.

Oji Seishi ägs av det stora pappersbruket i Tomakomai, en 170.000-personersstad i norra delarna av Japan.

En minst sagt udda detalj hos de företagsägda lagen är upplägget i själva truppen.
– Halva truppen är anställd av företaget, men deras arbetsuppgift är att spela hockey. Sen är 8-9 spelare under vanliga kontrakt. Dom har lite bättre betalt, men när deras kontrakt går ut så väljer man om man vill förlänga det eller göra sig av med dom.
– När dom anställda spelarna inte kan spela längre, eller om företaget inte vill att dom ska spela längre, så får dom andra arbetsuppgifter i företaget. Då sitter dom kanske och viker papper eller nåt nästa dag.

”Det roliga är alla resorna och allt man får uppleva”
Året i Asia League har förstås varit en upplevelse av större modell för Ricard Persson, som utöver matcherna mot de japanska lagen har fått resa till både Sydkorea och Kina för att spela matcher.

Hur är det att lira hockey i dom där länderna?
– Det roliga är alla resorna och allt man får uppleva. I Sydkorea är det fina ishallar. Kvalitén på hockey är väl så där… dom är ju i B-gruppen i VM och får ha fyra utlänningar i sina lag. Vi får ha två. Ena laget, Anyang, har fyra tjecker och en tjeckisk tränare. Dom är helt ok.
– Det andra laget, High1, mötte vi i semifinalen. Dom har fyra kanadensare och är också ganska bra.
– Det kinesiska laget får ha fem utlänningar och är väl i princip det kinesiska landslaget i övrigt. Men dom är inte alls bra, men det var en upplevelse att få åka dit och få se kinesiska muren och sånt.

Hur är läget i själva Tomakomai?
– Det är ganska amerikaniskt uppbyggt, med många raka gator och kartonghus så där. Det bor 170.000 i staden. Vi bor i lägenhet där det finns te-rum och skjutdörrar så där typiskt japanskt. Det är helt ok.

Hur ser en vanlig matchlös dag ut i Rico-sans japanska liv?
– Vi har träning klockan 9 på morgonen. Det är för att pappersbruket öppnar då. Sen tränar vi en och en halv timme. Sen brukar vi ha en timmes styrketräning, sen äter alla lunch ihop och sen går man hem till familjen. Jag har tre barn, så jag har händerna fulla.

Annorlunda spelschema
Asia League har ett sätt att lägga upp spelet som Ricard Persson aldrig upplevt under sina tidigare år som hockeyspelare.
Matcherna ligger tätt ibland, och därefter blir det lång vila mellan matcherna.
– Vi spelar bara 30 matcher i grundserien. Men man kör alltid dubbelmöten, back-to-back, dagarna efter varandra och då köra ett sånt race sex matcher och spela av dom matcherna på kort tid. Sen är det 2-3 veckor till nästa sån där omgång.

Känns inte direkt som nåt du är van vid?

Foto: Bildbyrån Ricard Persson.

– Det blir lite ryckigt. När man väl kommit börjat komma igång så ska man vara spelledig i 2-3 veckor.

Men då blir det mycket tid över till att kolla in landet. Åker ni ofta på utflykter till Tokyo och andra ställen?
– Oh ja, så ofta vi får chansen sticker vi iväg och försöker uppleva så mycket som möjligt. Vi har ganska nära till Sapporo härifrån också, så dit åker vi också ofta.

Hur är det med publik och sånt här där borta?
– Ligans snitt är väl kanske 1500 och hallar som tar runt 2000 kanske. Våran hall tar 3500 och vi har haft fullt dom senaste matcherna i slutspelet. Men det funkar väl inte riktigt som man är van vid. Dom har inte riktigt del kulturen. Här är det väl nästan så man blir kommenderad att applådera… som att ”ni ska du klappa och nu ska du sluta” ungefär. Den där spontaniteten finns väl inte riktigt.

Men japanerna är så vänliga som det sägs, va?
– Ja, verkligen. Alla är otroligt vänliga. För man misstag i trafiken så är det ingen som tjurar eller blir grinig utan visar bara medmänsklighet hela tiden.

Inte som i Österrike och Tyskland med andra ord?
– Haha, verkligen inte. Där kunde man ju stå och bråka hela tiden om en parkeringsplats så att det nästan blev slagsmål.

Text: Robert Pettersson