Erik Karlsson – min idol

Åh, vilken fröjd det är att se honom stå där i Las Vegas och ståta igen! Vid blott 25 års ålder har Erik Karlsson vunnit sin andra Norris Trophy och tryckt ännu lite silver i halsen på sina muttrande belackare.

Förra gången den tveksamt barberade ynglingen från Landsbro vann Norris Trophy var jag bara några meter ifrån honom när han högst tagen kom gående brevid bucklan i korriderna på Wynn i Las Vegas. Förutom Karlssons något skrällbetonade Norris knep Henrik Lundqvist samma eftermiddag sin efterlängtade Vezina och sa ”FUCK” i direktsänd TV. Gabriel Landeskog vann Calder Trophy av bara farten och Daniel Alfredsson knep ytterligare någon form av pokal för sin långvariga dedikation till sporten.

Den dagen hände precis allt. Fyra svenskar tog över den internationella ishockeyns epicentrum och mitt i denna luftkonditionerade smet av radiorockband och cigarrökande GM:s i shorts rände Uffe och jag runt med våra kameror och telefoner och fångade precis allt. Mer Bo Holmström vid västtyska ambassaden än så blir nog inte min mediala karriär.

Hockeysverige.se har tyvärr varit lite sådär på att vara där det händer på sistone. Först lyckades Jonathan ”The Rabbit Fighter” Lindquist av oklar anledning sitta fast på stranden i Tampa när Blackhawks firade sin Stanley Cup i Chicago. Tidigt bestämde vi oss för att inte heller skicka någon till Las Vegas i år, eftersom vi inte trodde att det skulle finnas mycket av svenskintresse där att hämta.

Jamen tjenare.

Med lika många argument emot sig i år som 2012 har Erik Karlsson inte bara vunnit sin andra Norris Trophy. Han har också blivit ett fenomen som svensk ishockey inte riktigt vet hur den ska hantera, för egentligen går hela hans uppenbarelse rakt emot stora delar av dess självbild. Den blygt tystlåtna, lätt truliga och totalt oförargliga kollektivist som ända sedan Börje Salmings tid varit stöpform för framgångsrika NHL-svenskar är plötsligt satt i gungning. Med detta kommer tvivel.

I faser har så gott alla tvivlat på Erik Karlsson, utom möjligen Erik Karlsson själv.

I junioråldern sades han vara trasslig. I J-landslaget tog han för stora risker. Och när han drog iväg för att slå sig in i Ottawa efter en säsong som talangfull men rätt valpig lättviktsjunior i Frölunda sa många att yxmännen i AHL snabbt skulle skicka hem honom med svansen mellan benen.

Det blev förvisso bara 12 matcher i AHL, men Erik styrde knappast kursen hemåt.

När han sedan etablerat sig på Ottawas blålinje sa de flesta att han ändå var för klen och för dålig defensivt för att bli en riktig toppback. Till och med den evigt kloke Uffe ”Opie” Bodin skrev i januari 2012 en minnesvärd krönika om att Karlsson troligen skulle maxa sin stjärnstatus i nivå med typ Phil Housley.

Erik svarade Bodin på sin bredaste småländska att anfall är bästa försvar, sköt 78 poäng och vann sin första Norris Trophy mitt framför ögonen på honom.

Sen snittade Matt Cooke av Karlssons hälsena. Vid tillfället etablerad som en av ligans absolut mest underhållande profiler och stora affischnamn missade Erik inte bara en halv säsong, utan såg ut att kanske ha hämmats för all framtid av incidenten. ”Han blir nog inte samma spelare igen”, sa några.

I somras blev Erik utnämnd till lagkapten för ett ungt och talangfullt, men i stora delar orutinerat och tämligen profillöst Ottawa i ombyggnadsfas.

Jag minns att inte minst Leif Boork pekade på det orimliga i utnämningen. Argumenten som framfördes dammade av samma latent sursossiga förakt för individualister som åker fram i det svenska sportskrået varje gång Zlatan Ibrahimovic eller Petter Northug kör in huvudet i det. Han är för offensiv. Han är inte tillräckligt defensiv. Han är för ego, är han verkligen en lagspelare? Ser han inte lite för tanig ut för att vara kapten? Är det inte lite av en spellevink som faktiskt får det här tunga slitet med hockey att verka lite för roligt? Vad är det för jävla frisyr?

Jag har viss förståelse för det reflexmässiga i den reaktionen, för en rockstjärna i förtroendeposition går på tvärs med den kultur i vilken många av oss är fostrade.

Men i länder där skådespelare blir presidenter och premiärministrar skriver böcker om ishockey värderas saker och ting visst lite annorlunda.

Återigen fick vi se att det tvivlats i onödan. Ottawa liksom Erik själv hade en kämpig start, de läckte in puckar och hade svårt med målskyttet och ett 30-tal matcher in på säsongen var kaptensutnämningen, lagbygget och Karlssons status som spelare satt under lupp. Kaptensbindeln vägde nog rätt tungt på hans arm där och då.

Precis som med allt annat mörker så vände det efter jul. Med en hamburgare i målet tog sig unga Ottawa mot alla odds till slutspel och Erik själv krossade återigen backarnas poängliga och stod för den häpnadsväckande elektriska och stundtals ostoppbara speedhockey som blivit hans signum och som egentligen bara en stekhet Alexander Ovetjkin kan matcha i rent underhållningsvärde.

Tvivlarna trodde likväl inte att han skulle vinna i Vegas. Drew Doughty fick också flest förstaröster, men Erik fick betydligt fler röster som nummer två och det räckte.

Tvåvägsbackar i all ära – men alla älskar en artist.

Vid 25 års ålder har Erik Karlsson redan vunnit två Norris Trophy och är med det en av svensk ishockeys största stjärnor genom tiderna. Om jag ska sålla mig till tvivlarna – han må vara på god väg men blir kanske aldrig den största svenska hockeyspelaren genom tiderna. Han vinner kanske inte fyra Stanley Cup och ett par OS-guld och det är fortfarande långt till sju Norris Trophies. Men han har redan fler än Lidström hade vid samma ålder. Fler än Phil Housley någonsin kommer att få.

Framförallt är han just nu en av världshockeyns allra största rockstjärnor, och därmed min idol.