Första moringen i Leksand – Old School Hockey Ove Olsson

Han var den första Mora-fostrade spelaren som valde spel i Leksand och har kamperat ihop med legendarer som Jonas Bergqvist och Mats Näslund. I dagens Old School Hockey möter vi Ove Olsson.

Nu avlidne Folke Gustafsson lämnade Mora för Leksand redan 1951, men han var fostrad i Rättvik. Så den första Mora-fostrade spelare som kom att spela för Leksand var Ove Olsson.

När Ove Olsson började låta höra om sig på allvar som hockeyspelare i mitten av 1970-talet misslyckades Mora med att slå sig in i nystartade elitserien, då förbundet skar ner högsta serien från sexton till tio lag. Men hockeyintresset hos Ove Olsson var trots det stort och han missade inte många matcher för Mora hemma i Smidjegrav.
– Sista året med gamla allsvenskan måste ha varit 1975 och det var då som Mora inte lyckades kvala in till elitserien. Innan det hade serien sexton lag och det jag minns starkast från dom här åren är givetvis det stora intresset som fanns kring derbymatcherna mellan Mora och Leksand i det som då hette Division 1 Norra.
– Jag började springa i Smidjegrav redan då jag började på hockeyskolan i Mora. Oftast sprang man omkring på läktarna tillsammans med sina lagkamrater från pojklaget.

Hade du några idoler i Mora som barn?
– Jag minns att jag gillade Kent Sundqvist. Han gick senare till Färjestad. Annars var Hasse Hansson den stora idolen. Vilken fantastiskt fin hockeyspelare det var.

Säsongen 1976/77 kom att bli en smått makalös framgångssaga för Ove Olsson. Han vinner Junior-EM guld, Pojk-SM Guld, går till final i TV-pucken, där han för övrigt utses till turneringens bästa forward, och han gör debut i Moras division 1-lag.

Finalen i Pojk-SM vinner Mora mot Modo med hela 7-0 och Olsson utses till turneringens bästa forward.
– Nu var det här många sedan, skrattar Olsson.
– Jag minns inte speciellt mycket av själva finalen, men vi hade ett väldigt bra lag det året med bland andra Håkan Nordin, Peter Elander och Stefan Hedlund. Året innan hade vi vunnit Skol-SM med Strandens Skola. I finalen slog vi Tyringe med bland andra just Elander och Hedlund i laget, men nu var de båda alltså hos oss i Mora.
– Samma år vann vi FM Mattsson Cup (Som då hette Aspelin Cup) hemma i Mora och i semifinalen slog vi Färjestad med 16-1. Jag har en bild hemma där jag står vid en tekning och har Färjestads Tommy Samuelsson bredvid mig. I bakgrunden lyser siffrorna 14-1 på resultattavlan. Tommy och jag har spelat tillsammans många gånger i olika landslag och det har väl kanske hänt någon gång att jag har påmint honom om den här matchen.

Foto: Arkiv

TV-pucken?
– Vi var inte så förbannat glada efter finalförlusten mot Norrbotten så jag har faktiskt inte kunnat glädjas åt den framgången så som man kanske borde gjort. Vi skulle bara ha vunnit den här finalen eftersom vi hade ett otroligt bra lag med ”Affa” (Tomas Jonsson), Tomas Steen, Håkan Nordin och så vidare.
– Norrbotten slängde in Olof Johansson som knappt gjort en match tidigare under turneringen och nu svarade han för tre mål. Lasse Karlsson slängde sig och täckte skott med hela kroppen och deras målvakt Mikael Gustavsson var fantastiskt bra.

Olof Johansson tillhörde då Kalix/Triangelns IF och blev senare elitseriespelare för Skellefteå och Södertälje.

JEM?
– Vi hade det otroligt skönt och väldigt fint nere i tyska Bremerhaven där turneringen spelades. Killarna födda 1959 som Mats Näslund och Conny Silfverberg drog ett otroligt tungt lass. Vi killar som var födda 1960 gjorde en bra turnering vi med. Sedan hade vi Lennart ”Tigern” Johansson som förbundskapten och han var väldigt bra som ledare.
– När vi kom hem till Sverige fick vi varsin kassettradio av förbundet som pris. Jag minns hur man sprang ner till posten för att hämta ut den. Det var stort med kassettradioapparater då och jag har den faktiskt fortfarande kvar här hemma i garaget.

Under första säsongen i Moras A-lag svarar Ove Olsson för elva poäng på tolv matcher.
– Jag kom med i A-laget på hösten 1976 efter TV-pucken. Det här var givetvis ett kvitto på att man hade tagit rätt steg i utvecklingskurvan. Sedan var det väldigt stort att nu få spela tillsammans med Hasse Hansson som hade varit min idol.

Hasse Hansson berättar:
– Ove kom fram i Mora som ganska ung. Nu var det här väldigt många år sedan men jag minns honom som en stor talang. Hela det juniorlaget som Ove tillhörde i Mora var väldigt duktiga och talangfulla. Vi äldre killar hade väl som roll att ta hand om dom här unga killarna, så dom kom att slussas in i laget på ett bra sätt. Det var aldrig några problem med Ove. Han var lite tystlåten precis som jag och gjorde inget större väsen av sig vid sidan av rinken. Han kom till matcherna och träningarna varje dag och gjorde sitt jobb på ett bra sätt.
– Som spelare var Ove ganska teknisk och under åren i Mora även en bra målskytt. Men framförallt var han väldigt duktig i det defensiva arbetet. Man visste att han alltid gjorde sitt bästa för laget.

I Moras laguppställning från säsongen 1976/77 kan man förutom Hasse Hansson även hitta fina hockeynamn så som Ivan Hansen, Stig Nordin, Jan ”Bambis” Danielsson och Malte Steen.
– Tord Svensson var också en bra spelare som var med, men även många fler bra hockeyspelare. Det här var jättekul givetvis, berättar Ove Olsson och fortsätter:
– Det var många ungtuppar som kom upp samma år. Peder Målerin, målvakten Mats Eriksson som senare gick till Modo, och så vidare. Vi hade ett riktigt ”coming” gäng då.

När Ove Olsson kom upp i Moras A-lag hade han till att börja med legendariska ”Sigge” Bröms som tränare.
– ”Sigge” var en väldigt mysig person. Han satt där varje träning och match med sin goa stil och sin härliga personlighet. Man hade även respekt för ”Sigges” fantastiska meritlista med alla VM, OS och landskamper.
– Jag hade bara ”Sigge” Bröms under en säsong i Mora. Efter honom blev det Nisse Carlsson och sista året Len Lunde.

Foto: Arkiv

Hur blev spel i Leksand aktuellt?
– Det var inför säsongen 1979/1980 som första kontakten togs. Jag ville självklart spela i elitserien och Mora lyckades inte riktigt ta sig hela vägen dit. Jag vet att Rune Mases hade varit och kollat mig i några juniormatcher säsongen innan och på sommaren togs sedan första kontakten med mig.

Du blev ettårsfall, hur kom det sig?
– Jag har för mig att Mora ville ha runt 300 000 för mig och Leksand var villiga att betala runt 100 000. Klubbarna var alltså långt ifrån varandra i det ekonomiska. Jag hade hjälp av min morbror Anders Täpp och vi båda åkte runt sista dagen för övergångar, som då var 30 juni, och försökte få allt klart. Vi fick aldrig klubbarna att sätta sig vid samma bord och komma överens.

Hur kunde du motivera dig att spela samma säsong för Mora efter att dom stoppat övergången till Leksand?
– Jag tänkte väl mest att jag ville spela hockey, speciellt eftersom det inte blev något spel för mig i Edmonton Oilers heller. Len Lunde var lite av en scout för Edmonton och han ordnade det så jag fick åka över och vara med på deras camp. Jag tränade faktiskt en del tillsammans med Wayne Gretzky. Vi spelade även träningsmatcher mot bland annat Kanadas OS-lag. Jag var på väg till deras farmarlag Halifax i varma Texas, men då fick jag besked om att jag inte skulle få spela i landslaget något mer om jag skrev på för dom.
– Först trodde jag att det var Leksand som låg bakom hela den historien, men det visade sig efteråt att det var Svenska Ishockeyförbundet som ville stoppa mig. När jag kom hem igen till Sverige ville Len att jag skulle avsluta säsongen i Mora.

Säsongen 1980/81, närmare bestämt 5 oktober, debuterar Ove Olsson i Leksandströjan. För motståndet stod Djurgården hemma på isstadion. Leksand vann matchen med 5-3 inför 3 485 åskådare. Målskyttar för Leksand var Roger Hellkvist, Dan Söderström, Nils-Olov ”Djura” Olsson, Håkan ”Hacken” Ohlsson och Erkki Laine.
– En grej jag minns mycket väl från den matchen var då Danne Söderström kom ner på vänsterkanten i inledningen på matchen. Han spelade in i slottet där jag stod helt fri. Just som jag skulle skjuta gled pucken av bladet och jag svingade klubban i luften. Publiken tänkte väl att dom värvat en som inte ens kan träffa pucken, skrattar Olsson.

I femte omgången gör Ove Olsson sitt första mål i elitserien då han svarar för 4-5-målet på Gunnar Leidborg på hemmaplan mot AIK. En match som AIK vann med 6-4. Leksands tre övriga mål gjordes av Tomas Nord, Dan Söderström och Erkki Laine.
– Jaså, gjorde jag mitt första mål då? Uppriktigt sagt har jag inget minne av det. Det gick ju bra för mig i början av den säsongen och det jag minns bäst är nog då jag gjorde tre mål mot Södertälje och fick matchens spelarepris. (Leksand vann med 5-4 efter att även ”Hacken” Ohlsson och Lasse Karlsson gjort varsitt mål)
– Jag gjorde inte speciellt många mål den säsongen och mot slutet gick det väldigt trögt, inte bara för mig utan för hela laget.

Tränare för Leksand den säsongen var Ove Olssons gamla tränare i Mora, Nisse Carlsson, tillsammans med tidigare storbacken i Leksand, Roland ”Bolle” Bond. ”Bolle” som även han gjort en kortare sejour i Mora som spelare.
– Nisse kände jag ju sedan tidigare men ”Bolle” kände jag inte alls då. ”Bolle” var mer assistent till Nisse som var den som var tänkt att dra det tyngsta lasset av de båda.

Foto: Arkiv

Leksand slutade på en nionde plats i elitserien säsongen 1980/81, vilket kom att betyda spel i kvalserien mot Timrå, med ”Pekka” Lindmark i målet, Hammarby och HV 71.
– Det var hemskt och man kan ju inte påstå att det var bra stämning kring Leksand då. Vi hade förlorat mot Timrå på bortaplan och bara spelat oavgjort mot Hammarby på Hovet så vi låg trea eller fyra efter dom inledande omgångarna.
– Jag minns hur skönt det var att se dom äldre spelarna i Leksand så som Dan Söderström, ”Pirro” Alexandersson, Ivan Hansen, Erkki Laine, Kari Eloranta, Mats Åhlberg med flera kliva fram och ta sitt ansvar. Dom såg till att vi vann sista matcherna och vi fick spela kvar i elitserien även säsongen därpå.

Säsongen 1981/82 missar Leksand, under nya tränaren Lennart Åhlbergs ledning, slutspelsplatsen med en poäng.
– Vi hade ett otroligt bra lag det året där jag, Jonas Bergqvist, ”Peo” Carlsson, Uffe Skoglund och några till började mogna som hockeyspelare. Varför vi inte tog oss till slutspel det året har jag inget vettigt svar på.
– Lennart Åhlberg var en väldigt härlig person, men som kanske var lite oerfaren som tränare då. Han hade hela tiden killarnas stöd. Jag minns en gång då det gick trögt för oss. Vi hade möte i simhallen och Lennart ställde sin plats till förfogande. Då ställde alla killar upp och stöttade Lennart i att han skulle stanna kvar i Leksand.

Vilken säsong i Leksand ser du som din bästa?
– Det måste ha varit säsongen 1981/82 då det hände väldigt mycket i mitt hockeyliv och ”Ankan” Parmström tog med mig i Tre Kronor. Även säsongerna 1982/83 och 1983/84 fungerade ganska bra.

Ove Olssons sista säsong som spelare i Leksand kom att bli 1986/87. En säsong som var mycket turbulent då nya tränarparet Kalle Alander och Hasse Jax splittrades mitt under säsongen och Bengt ”Fisken” Ohlson klev in som coach i stället för Jax.
– Hela den säsongen var väldigt jobbig. Kalle var väldigt oerfaren som tränare liksom Jax. Det blev väldigt rörigt och aldrig något lugn i laget. Efteråt har jag ofta tänkt på vad som hade hänt om jag hade spelat under mer erfarna tränare. Nu säger jag inte att någon av dom tränare jag har haft har varit dåliga. Tvärtom så har alla killar varit duktiga, men oerfarna som tränare. Jag kanske skulle ha gjort som Tomas Jonsson. Han valde Modo för att Tommy Sandlin fanns där och han var just då Sveriges bästa tränare.
– Leksand hade väldigt dålig ekonomi då. Efter säsongen gjorde Leksand sig av med mig och Ove Pettersson. Inte för att vi var sämst i laget utan för att man såg att det fortfarande fanns en möjlighet att krama ut lite pengar vid en försäljning.

Vilken Leksandskedja har du fungerat bäst i?
– Den med ”Peo” Carlsson och Jonas Bergqvist. Ibland spelade Uffe Skoglund i den kedjan i stället för någon av oss andra tre. Jag spelade även tillsammans med ”Sigge” Svensson innan dom gjorde om honom till en världsback.

Jonas Bergqvist. Foto: Bildbyrån.

Jonas Bergqvist berättar:
– Ove, jag och ”Peo” Carlsson var alla färskingar i Leksands A-lag samtidigt, alla tre med olika förutsättningar. Ove kom året innan mig från att ha varit ettårsfall då han skulle byta klubb från Mora till Leksand. ”Peo” kom nere i från Ljungby där han spelat i Troja och jag kom från juniorlaget. Vi var ju tre rookies som drog fram varandra till att lyckas bra som spelare.
– Ove hade ett väldigt stort hockeykunnande och jag kände mig alltid trygg då jag hade honom med mig som center. Han var fantastiskt duktig i defensiven, vilket gjorde att jag och ”Peo” kunde släppa loss i offensiven. Vi har haft väldigt mycket roligt ihop på isen och mina år som spelare i kedjan med Ove Olsson och ”Peo” Carlsson var mycket roliga.
– Vid sidan av isen var Ove lite tystlåten, men han hade en härlig humor som gett en många skratt. Han var väl ingen ledartyp direkt i omklädningsrummet utan han visade i stället ledaregenskaper ute på isen genom sitt spel. Sina absolut bästa säsonger skulle jag nog säga att Ove gjorde mellan åren 1980 och 1983.

Varför lämnade du Leksand efter säsongen 1986/87?
– Jag fick helt enkelt inte något nytt kontrakt.

Ville inte Mora ha hem dig?
– Jag hörde i alla fall ingenting från Mora då. Väsby hade gått upp i elitserien och dom visade intresse liksom Boro och ytterligare ett elitserielag. Men jag ville ha en nära koppling till Leksand och då fick det bli Örebro.

Du gjorde tre säsonger i Örebro, hur trivdes du där?
– Det var väl rätt så bra, men jag hade fått en skada i ryggen då vilket ställde till en del för mig. Första säsongen var vi en match ifrån att gå upp i elitserien. Andra säsongen gick vi till kvalserien trots att vi inte hade ett hundraprocentigt lag. Den placeringen var en stor överraskning. Tredje och sista säsongen blev mer att jag bara spelade av det.
– Det gick inte längre att stå och stretcha mellan bytena i stället för att vila. Jag bestämde mig redan innan säsongen att det fick bli min sista.

Foto: Arkiv

Den 13 december 1981 i Uleåborg mot Finland gör Ove Olsson debut i Tre Kronor. Förbundskaptenerna Ander ”Ankan” Parmström och Jan-Erik ”Biffen” Nilsson komponerade ihop Olsson i en kedja tillsammans med Mats Näslund och Tommy Mörth, två killar som Olsson kände väl från olika juniorlandslag. Sverige och Finland spelar 3-3.
– Jag gjorde mål i min första landskamp så den debuten var ju lyckad. Jag minns faktiskt inte så mycket mer från den matchen mer än att jag spelade med Näslund och i inledningen av matchen skulle jag göra ett enkelt pass till honom som misslyckades. Då gick ju tankarna att vad fan gör jag här som inte ens kan slå ett enkelt pass.

”Ankan” och ”Biffen” tog med dig till Helsingfors för VM-spel samma säsong. Det måste ha varit en stor upplevelse?
– Visst, absolut. Efter min landslagsdebut åkte jag med till Moskva för att spela i Izvestija-turneringen. Det fungerade bra och man växte väl in i kostymen kan man väl säga. ”Ankan” måste ha trott på mig som spelare eller vad han nu såg.

Du har ofta spelat tillsammans med Mats Näslund, vad i kemin mellan er har stämt så bra?
– Vi kompletterar väl varandra på ett bra sätt, men egentligen så vet jag faktiskt inte. Mats är ju otrolig på att behandla pucken och en mycket fin skridskoåkare. Vi spelade tillsammans i juniorlandslaget och det fungerade bra. Sen började vi spela tillsammans i Tre Kronor och där fortsatte det att fungera bra.
– Vi bodde även ihop under VM det året. Ofta splittrar man ju kedjor som inte fungerar, men vår fungerade bra så det fanns väl ingen anledning att splittra den.

Mats Näslund. Foto: Bildbyrån.

Mats Näslund berättar:
– Vi spelade nog mot varandra redan i TV-pucken, jag då för Medelpad och Ove för Dalarna. Sedan har det väl blivit så att vi har följt varandra åt från genom dom olika juniorlandslagen, men även i Tre Kronor. Ove var ju fysiskt ganska tidigt utvecklad till skillnad mot en annan, vilket var till hans fördel. Egentligen vet jag inte varför just vi två spelade mycket tillsammans och lyckades ganska bra ihop. Ove är en mer defensiv spelare och det kompletterar väl mitt sätt att vara som hockeyspelare.
– Det är svårt att säga om Ove skulle ha lyckats i NHL. Han var inte känd som en offensiv spelare som hela tiden levererar poäng, vilket man ofta kräver där borta. Hade han kommit till ett lag med en tränare som trodde på honom så tror jag säkert att han hade kunnat lyckas. Då det gäller hans typ av spelare handlar det mycket om att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle för att lyckas.

I Kanadas lag vid VM 1982 spelade en ung kanadensare vid namn Wayne Gretzky.
– Patrik Sundström var vår stora stjärna då och jag minns att ”Biffen” Nilsson sa till någon tidning att Gretzky inte ens dög att knyta skridskorna åt Sundström, skrattar Olsson.
– Nu vann Gretzky poängligan utan att knyta skridskorna på Sundström och vi slutade på en fjärde plats. Kanada hade ett väldigt bra lag med dom bästa spelarna från bland annat Washington, Edmonton, Montreal, Minnesota och Philadelphia på plats.
– Det blev en hel del tekningar mot Gretzky under turneringen. Jag tror att jag har plus på honom, men jag måste hem och sätta på min gamla VHS-kassett från Kanadamatchen och räkna så jag inte far med lögner ha ha…

Förbundskapten ”Ankan” Parmström tog inte ut Ove Olsson till varken VM 1983 eller OS 1984 trots att han spelat i Tre Kronor under större delen av säsongerna.
– Det tuffaste var väl vid VM 1983 då jag var med hela vägen fram till sista gallringen. Vi åkte hem från lägret på fredagskvällen och ”Ankan” skulle ringa till dom som inte fick plats i truppen under helgen. Tre skulle bort eftersom Mats Näslund, Bengt-Åke Gustafsson och Jörgen Pettersson skulle med från NHL.
– Först på måndagsmorgonen då jag stod och väntade hemma i Hälla på att Rolle Eriksson skulle komma och hämta upp mig med bilen ringde ”Ankan” och sa att jag inte fick åka med. Det var lite sent kan man väl säga. Värre var det för Bosse Berglund som fick beskedet när han kom till spelarbussen senare på dagen. Den tredje att kliva av var ”Ullis” (Mats Ulander) om jag inte minns fel.

Leif Boork tog över Tre Kronor 1985, hörde han aldrig av sig till dig?
– Jo, men jag hade en stressfraktur säsongen 1984/85 som förhoppningsvis skulle läka snabbt. ”Boorken” hörde av sig några gånger för att kolla läget.
– Visserligen avslutade jag säsongen väldigt bra efter skadan och jag låg på över ett poäng i snitt per match, men det räckte inte för spel i landslaget.

Hur följer du dina gamla klubbar. Mora, Leksand och Örebro, idag?
– Givetvis följer jag Leksand väldigt väl eftersom Claes Thirus jobbar inom föreningen. Självklart kan jag vara bitter över hur Leksand en gång behandlade mig eller över att Mora ville ha för mycket betalt. Närmast hjärtat ligger trots allt Mora, Leksand och även Örebro.
– Det var väldigt kul att få gå ut på isen i jubileumsmatchen uppe i Mora tillsammans med Mats Grötting, Hasse Hansson och Malte Steen. Trots allt minns man kanske att det var i Mora som jag växte upp. Jag är verkligen en Moraprodukt liksom Pär Djoos och Håkan Nordin. Många andra skickliga spelare som spelat i Mora kommer ofta från andra klubbar och visst är det kul att killar som ”Lill-Strimma” Svedberg och Marian Hossa spelat där, men dom är inte ursprungligen från Mora.

Hur ser annars Ove Olssons liv ut idag?
– Jag jobbar på kommunen med ett ungdomsprojekt. Ett jobb jag delvis kan tacka Leksands IF för eftersom jag jobbat i klubben som ungdomsledare under flera år. Sen håller jag igång med lite innebandy. Annars håller jag nog en ganska låg profil. Har ett bra liv, men så kommer idrottsdjävulen i dig fram och säger att allt kan bli bättre, skrattar Olsson