Djurgårdens lojala guldback – Old School Hockey Kalle Lilja

Född och fostrad hammarbyare, men i slutändan en av Djurgårdens stora backprofiler. Kalle Lilja gjorde elva raka säsonger i ”mesta mästarna” och blev svensk mästare inte mindre än tre gånger. I dag möter ni den puckbegåvade backen i intervjuserien Old School Hockey.

I dag ska ni få träffa den spelskickliga backen Karl-Erik Lilja som kom till Djurgården från Hammarby 1979 och spelade i klubben fram till och med 1990. I dag är Kalle 57 år och sitter med i valberedningen i Djurgårdens IF.

Hur var klimatet för en ung hockeygrabb då du växte upp på slutet på 1960- och början på 1970-talet?
– Det var väl bra. Jag växte upp i trakterna kring Gubbängen och det fanns en hel del uppspolade banor att tillgå. Men sedan har det ju växt upp hallar runt om i Stockholmsområdet som inte vi hade tillgång till då.

Redan som ung valde Kalle Lilja att börja spela i en klubb som höll till i hans närområde.
– Jag började lira hockey i IF Olympia när jag var nio år. Där spelade jag två säsongen innan jag flyttade till Hammarby som elvaåring. Alltså då jag var det som kallades C-pojk. Det var väl en ganska naturlig kontakt då jag sökte en förening i södra Stockholm. Vi tränade bland annat på Kärrtorps IP som inte alls ligger långt ifrån Gubbängen.
– Med Hammarby vann jag bland annat S:t Erikscupen två gånger. Vi vann också Modo-cupen plus att jag kom med i TV-pucken och pojklandslaget under mina år i klubben.

Hammarby var ju lite av lillebror på den här tiden åt både Djurgården och AIK. Såg ni Hammarbyjuniorer upp lite extra till just Djurgården och AIK av den anledningen?
– Nej, det tycker jag nog inte att vi gjorde. Hammarby hade redan då en väldigt väl fungerande ungdomsverksamhet och juniorsidan var ungefär lika stark hos Hammarby, AIK och Djurgården. Sedan var det ju givetvis så att vi hammarbyare gärna ville slå just dom två klubbarna, säger Lilja med ett skratt.

TV-PUCKENS BÄSTA BACK

Foto: Arkivbild

Vid TV-pucken 1973 utses Kalle Lilja till turneringens bästa back och tilldelas Lill-Strimma-stipendiet.
– Jo, men det är klart att jag ser det som något stort och ett genombrott. Det var ju inte bara så att jag personligen fick det här priset utan Stockholm vann hela TV-pucken det året. Tränare för laget var för övrigt tidigare djurgårdsbacken Ove Malmberg. En jättefin ledare. Även Jimmy Haglund (löparen Linda Haglunds bror) och Reino Sundberg spelade i samma TV-pucklag. Både spelade ju senare med Djurgården i elitserien. I finalen, som spelades i Nobelhallen i Karlskoga, slog vi Skåne med 3-2.
– I det här priset ingick att vi jag skulle få åka över till Kanada och träna med Börje Salming och Inge Hammarström i Toronto Maple Leafs. Jag minns att vi käkade lunch tillsammans med Börje och Inge en av dagarna, vilket givetvis var väldigt stort för en 17-åring. Det var bland andra jag och Leif Boork som åkte över och det här var väl ganska omtalat just då. Mestadels fick jag vara med och träna med stadens WHA-lag Toronto Toros, men det var i alla fall en väldigt stor upplevelse och sporre för mig.
– Jag minns att det var en kille som hette Norm Stewart som skulle möta upp oss på flygplatsen i Toronto. Det var ganska lätt att känna igen honom eftersom han faktiskt hade en Hammarbyjacka på sig. Dessutom fick vi prata lite med Billy Harris som var coach för Toros, men som tidigare varit svensk förbundskapten. Han var en riktigt trevlig kille. Vi han även med att se Harlem Gloobetrotters som spelade en basketuppvisningsmatch. Vilka killar och vilket bollsinne dom grabbarna hade.

Foto: Arkivbild

Som 17-åring får sedan Kalle Lilja debutera i Hammarbys A-lag.
– A-lagsdebuten? Oj, den minns jag knappt faktiskt ha ha… Det måste ha varit 1975 med Hammarby. Jag måste ha varit 17 eller 18 år.
– Vi var en hel kedja från TV-pucken med jag, Håkan Ferm, Per Harju, Jan Carlsson och Conny Holmgren. Vi vann division 2 det året men första seriematchen? Nej, den kommer jag inte ihåg.

Ni hade Curt Lindström som coach i Hammarby under din debut säsong. Vad kom han att betyda för dig som spelare?
– Det var ju Curre som tog med mig ner till Södertälje några år senare då han och Kjell Svensson tränade laget tillsammans i elitserien. Curre var ju framförallt en en ledare som kunde få ihop gruppen på ett väldigt fint sätt. Så var det i Hammarby och så var det även i Södertälje.

Varför valde du just Södertälje?
– Det gick helt enkelt till så att jag blev tillfrågad av Rickard Fagerlund, som då var ordförande i Södertälje SK, om jag ville komma dit ner och spela. Även Modo hörde av sig ungefär samtidigt och undrade om jag ville komma upp dit och spela. Men då jag var nere i Södertälje för att förhandla så var även deras stjärna ”Stisse” Johansson med och det var riktigt stort för mig. Då kunde jag ju bara inte säga nej ha ha…

”ALLT VAR MYCKET PROFFSIGARE I DJURGÅRDEN”

Foto: Arkivbild

Det blev bara två säsongen i Södertälje mellan åren 1976 och 1978, men Lilja hade redan etablerat sig som en av SSK:s mest lovande och bästa backar. När laget åkte ur elitserien 1978 valde han att återvända till Hammarby.
– Vi åkte ur elitserien efter den andra säsongen så jag tyckte att jag lika gärna då kunde återvända hem till Hammarby eftersom vi låg i samma division 1-serie. Efter Hammarby så bytte jag omklädningsrum till Djurgårdens inför säsongen 1978/79.

Varför Djurgården?
– Pelle Bergström, som avled för något år sedan, var bekant med min mamma och pappa. Han såg helt enkelt till att jag skulle spela elitseriehockey med Djurgården i stället.

Du kom till ett väldigt profilstarkt Djurgården med killar så som Håkan Södergren, Mats Waltin, ”Myggan” Wallin, Tord Nänzén och så vidare. Var det svårt att komma in i det här gänget?
– Allt var ju mycket proffsigare i Djurgården. Alla åren i Djurgården ser jag tillbaka med stor glädje på. Vi låg oftast före dom andra lagen och ledde utvecklingen. ”Boorken” kom 1982 och andra starka namn som exempelvis Bengt Broberg lade grunden till alla dom här fantastiska åren mellan 1982 och 2000 då Djurgården spelade många SM-finaler.

Från när började du känna dig etablerad i Djurgården?
– Från det att ”Boorken” kom in som tränare för laget kan man väl säga. Efter det var det väl ingen direkt som flyttade på mig.
– I början så spelade jag tillsammans med Thomas Eriksson på backplatsen, men när han åkte över till Philadelphia så fick jag Stefan Perlström som backpartner.

Upplevde du dom båda som liknade spelartyper?
– Nja, nej inte direkt. Thomas var en gigant och fältherre ute på isen. Stefan var mer en råstark back som inte syntes lika mycket. Både Thomas och Stefan spelade alltid med stort djurgårdshjärta.

FRÅN NEDFLYTTNINGSKANDIDAT TILL MÄSTARLAG

Foto: Arkivbild

Leif Boorks intåg i Djurgården höll på att innebära att man var nära att åka ur elitserien 1982, men redan säsongen därpå vann man SM-guld.
– Det var en samling riktigt bra och tjurskalliga spelare. Ett fysiskt spelande lag med en bra organisation på isen men även bakom laget. Det var ju inte bara ”Boorken” som coachade laget utan även Ingvar ”Putte” Carlsson hade kommit in och satt sin prägel på Djurgården.
– Vi hade väldigt många bra år då men visst var det jäkligt surt 1984 då vi förlorade mot AIK. Vi kom in i en dålig trend och förlorade i tre raka matcher. Likaså 1985, då vi borde ha avgjort finalserien mot Södertälje tidigare. I stället så förlorar vi den femte och avgörande matchen. Under dom här åren låg vi hela tiden högt upp i tabellen, oftast bland dom fyra första lagen, och vi var nästan alltid med i guldstriden.

Av alla ledare som du haft i Djurgården, vilken har betytt mest för dig?
– Jag måste ändå säga Leif Boork, ”Putte” Carlsson och Lasse Falk. Dom införde ett helt nytt taktiskt tänkande. Dom hade ju även förmågan att ändra taktik under matcherna på ett väldigt bra sätt och var alltid väldigt bra förberedda.

Vid guldet 1983 var Leif Boork coach och åren 1989 och 1990 var det Lars Falk, Ingvar ”Putte” Carlsson och Tommy Boustedt som ledde laget. Kan du se likheter i dessa guldtränares ledarskap?
– Ja, framför allt så vill all fyra vinna till varje pris. Deras ledarskap spred sig nedåt i gruppen och skapade den här omtalade djurgårdsandan. Mentaliteten i gruppen var väldigt tuff under träning och det hände att det var rena slagsmål där ute på isen. Men vid sidan av isen så var vi alla jäkligt tajta och höll verkligen ihop som ett lag.

Plocka ut den mest minnesvärda matchen för dig i djurgårdströjan.
– Finalserien 1983 mot Färjestad, andra matchen som vi vinner med 7-2. Matchen gick på Hovet och jag gjorde en riktigt bra match och dessutom gjorde jag ett av målen. Så småningom vann vi ju som sagt var hela finalserien med 3-2 i matcher.

KOM ALDRIG MED I TRE KRONOR

Foto: Arkivbild

Kalle Lilja slutade spela ishockey 1990 och det kom aldrig att bli någon nedvarvning lägre ner i seriesystemet.
– Nej, jag kände mig klar med hockeyn och hade då redan börjat jobbat som försäkringskonsult.
– Det var faktiskt bara Djurgården som var på mig och tjatade om att jag skulle fotsätta ytterligare en säsong. Men jag hade som sagt var redan bestämt mig för att sluta.

Var det tufft rent mentalt all lägga skridskorna på hyllan?
– Jo, men visst kände man att adrenalinet började pumpa i kroppen då det blev höst ute. Men jag hade som sagt var klart för mig vad jag skulle göra efter karriären så det gick väl ganska bra ändå.

Du spelade i B-landslaget och i juniorlandslagen men aldrig i Tre Kronor. Var det någon gång aktuellt att du skulle vara med i dom sammanhangen?
– Det var väl tal om det i samband med en Izvestija-turnering, men det blev aldrig av. Det var ju inte lika lätt att slå sig in i Tre Kronor vid den här tiden. I Södertälje spelade jag tillsammans med Mats Waltin och ”Böna” Johansson. Dom två och ett par andra backar abonnerade mer eller mindre på landslagsplatserna.

Hur minns du tillbaka på JVM 1977?
– Bengt-Åke Gustafsson var med och spelade. Jag minns hur otroligt kul det var att se honom spela och hur han stod upp mot kanadensarnas tuffa spel. Kanada var ju ledande inom juniorhockeyn då. Lennart ”Tigern” Johansson och Tommy Töpel var förbundskaptener och dom hade satt ihop mig att spela tillsammans med Bosse Ericson från AIK och vi fungerade bra.
– Tyvärr fick vi ingen vidare bra placering i turneringen utan vi slutade på femte plats. Sovjet vann guld före Kanada och Tjeckoslovakien, avslutar Kalle Lilja.

SUGEN PÅ FLER OLD SCHOOL HOCKEY-TEXTER?
KLICKA HÄR: https://hockeysverige.se/intervju/