En gång stormakt – vad hände med Hammarby Hockey?

På meritlistan har klubben 42 säsonger i högstaligan och åtta SM-guld. I dag är Hammarby hemmahörande i bottenskiktet av division 2.
Vad hände egentligen med en av svensk hockeys tidigare stormakter?
– Jag är inte förvånad att det är uppförsbacke. Likväl är det väldigt tungt att se hur det är, säger klubbikonen Christer Sahlin.

STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Under 1930-, 1940- och 1950-talet tillhörde Hammarby en av stormakterna inom svensk ishockey. Även en bit in på 1960-talet. Klubben har 42 säsonger i högsta ligan och vunnit åtta SM-guld. Senaste (för det är väl inte det sista?) guldet vann klubben 1951. Efter att laget lämnat elitserien 1985 har Hammarby fört en tynande tillvaro i gamla division 1/Hockeyallsvenskan för att idag, efter konkurs och bildande av laget Bajen Fans, spela i division 2. Vad har egentligen hänt under resans gång?

Hockeysverige.se stämde träff i Gula Villan, på Kanalplan i änden av Södermannagatan, med klubbens tidigare storspelare Hans Malm och Christer Sahlin som båda växt upp med att vara Hammarbyare. 
– Jag började spela ute i Bagarmossen med ett kvarterslag som hette Laxarna. Sedan var det för oss några ikoner som ledare, i mitt fall var det Magnus Gunér, som var ute i kransklubbarna och plockade pojklagsspelare som verkade ha en potential. Att få komma till Hammarbys pojklag för att spela och träna var drömmen, säger Christer Sahlin.

Hans Malm:
– Brorsan (Johnny Malm) är ett år äldre än jag. Han och hans klasskompis började spela med Hammarby här nere på Kanalplan. Sedan hängde jag på, följde med brorsan ner hit och började spela med det ett år yngre laget. 

Christer Sahlin:
– I mitt gäng spelade vi både fotboll och hockey här. ”Råttan” (Rolf Edberg) var den som så småningom blev den stora bland oss, men vi var ett antal ganska duktiga killar. 

Hans Malm: 
– Jag lirade också lite fotboll, men det blev aldrig i någon organiserad form. Det var bara hockey för min del.

“Var ett gäng som mer eller mindre bodde här på Kanalplan”

Hade ni förebilder i Hammarby?
– Klart att man läste om spelare, men i huvudsak var det Hammarby som klubb. Sedan var det kamratskapet. Vi var ett gäng som mer eller mindre bodde här på Kanalplan, säger Christer Sahlin och fortsätter:
– Efter plugget stack man hit, tränade, skaffade något att käka, lirade kort och sedan åkte vi hem med nästan sista bussen, fotboll- som hockeysäsong. 

Var det familjära något som personifierade Hammarby?
– Det var som en ungdomsgård, säger Hans Malm.

Christer Sahlin:
– Vi hade som en morsa här, Asta Jernspets, som tog hand om allt och alla, uppfostrade oss och så vidare. 

Hans Malm:
– Uffe Jernspets var med och lirade i Hammarby. Han var en duktig hockeyspelare. 
– Det jag också mins väl är att A-laget tränade här en del så vi mötte killarna från det laget många gånger. Då vi knattar kom ut hände det att Kurt Andersson stod kvar i buren. Han var en sprallig lekfarbror och vi fick möjligheten att skjuta på honom.
– Senare blev vi jobbarpolare eftersom han också var brandman. När jag började på brandkåren jobbade Kurre redan där. Även hans grabb började där. Flera av Bajengubbarna jobbade just i brandkåren, Berndt Westerlund, (George) ”Kinna” Kraemer, Lasse Wretman och Hasse Nell. 

Spelade på Hovet: “Det var stort att få lira där”

Christer Sahlin och Hans Malm kom med i Hammarbys a-lag i slutet av 1960 och början av 1970-talet. 

Hans Malm:
– Vi kom upp i A-laget och fick vara med och träna där en del.

Christer Sahlin:
– Jag hade (Holger) ”Hogge” Nurmela som tränare första året. 

Hans Malm:
– Samma var de för mig. 

Christer Sahlin:
– Sedan var det Yngve Johansson, den gamla Djurgårdskeepern som tränade oss. Det var inte samma typ av träning då som nu (skratt). Vi fick en chock när Curre Lindström började rita cirklar och grejer. Dessutom gick han igenom träningarna innan ispassen, vilket var nytt för oss. 

Hur var intresset kring hockeyn i Stockholm vid den tiden?
– Lokalt var det ett stort intresse, runt söder och söderort, säger Hans Malm.

Christer Sahlin:
– Hammarby hade även foten inne på Johanneshov, liksom AIK och Djurgården. Det skapade en konkurrens och det var stort att få lira där. 

Hans Malm:
– Det var hela tiden en bra sämja mellan lagen och flera från AIK och Djurgården var polare med grabbar från Hammarby. Även då gick till Kvarnen tillsammans och tog en pilsner. Jag upplevde det som en bra samhörighet på och runt Hovet. 

Christer Sahlin:
– Jag tror att det var vad som gjorde att alla lagen som var runt Hovet var framgångsrika, vi hade kul. Man längtade till träningarna. Precis som Hasse säger var det kul att träffa killarna oavsett om man spelade i Djurgården, AIK eller Hammarby. Bland annat hade vi duster med ”Lill-Pröjsarn” (Ulf Nilsson) i juniorsammanhang.

“Fanns inte någon professionalitet uppåt”

AIK och Djurgården var etablerade i högsta serien, men för Hammarby var det tuffare och laget lyckades inte göra det i samma omfattning som syskonklubbarna. 

Christer Sahlin:
– Gamäng-andan. Min personliga uppfattning är att det inte fanns någon professionalitet uppåt i den meningen. Det var en familjär anda, vilket man kan komma långt på, men när du kommer upp på högsta nivån krävs det lite mer. 
– Det var ledaregenskaper, likt Curre Lindströms, som gjorde att vi kunde bli så framgångsrika som vi blev. Kanske att vi lyckades bättre än vad vi egentligen hade som kapacitet med det begränsade spelarmaterial som vi ändå hade. 

Hans Malm var med då Leif Boork kom in i Hammarby. Precis som med Curre Lindström kom det att betyda en omställning för spelarna och föreningen. 
– Då blev det några snäpp till vad det gällde struktur, upplägg och en tuffare inriktning. Vi hade redan börjat stegra oss lite vartefter, men Leffe stegrade det mycket mer. 
– Styrelser, dom som ligger lite bakom laget och sponsorer hängde inte med i samma nivå som behövdes för att vi skulle gå hela vägen. 
– Visserligen var vi uppe och körde i elitserien en sväng, men just den här stabiliteten behöver man i styrelse, på marknadsdelar och att man har en mycket större organisation än vad vi hade då om man ska etablera sig. 

Hur var samarbetet mellan hockeyn och fotbollen, var Lennart Nyman inne och petade lite här och var?
– Ja, det var han, men det var en bra sämja mellan sektionerna. Något år då vi kvalade blev det lite huggsexa om ”Kenta” (Ohlsson), om han skulle vara med i kvalet eller inte. ”Kenta” var bestämd att han ville lira hockey då och så blev det. Samtidigt började det bli att man var rädd om sitt eget och ville driva det i första hand, berättar Hasse Malm.

Hockeysektionen gick i konkurs 2008

Hasse, du var med i det Hammarbylag som spelade i elitserien 1982, vad var det som gjorde att ni då inte lyckades hålla er kvar?
– Vi spelade jämt i många matcher och vann även en del matcher. Sedan var det så, vilket smyger sig in på något sätt, att då det blev tajt att verkligen kunna hålla i, fullfölja och ta hem en seger var svårt. 
– Jag vet inte om det satt i skallen på oss spelare att det skulle bli svårt. Den säsongen hade vi jättemånga uddamålsförluster. Vi spelade jämt med några av topplagen, men lyckades inte hålla det. 
– Det berodde nog på att andra lagen hade lite fler rutinerade spelare som var mer vana att hålla i och verkligen köra, men det var små marginaler. 

Hammarbys hockeysektion gick i konkurs 2008. Vad var det som ledde fram till att det här ens fick hända i klubben?
– Det kan man fråga sig, vilket jag också har gjort. Jag tror det berodde på att man satsade hårt, ville bli den här etablerade elitklubben, komma upp i högsta serien och få framgång. Då kunde det lätt bli att man chansade lite för mycket, säger Hans Malm.
– Nu var visserligen Anschutz där och lade in rätt mycket pengar så jag tycker ändå att det fanns ett bra underlag. Exakt vad som gjorde att det blev en konkurs har jag funderat mycket på. Jag var inte själv så involverad i just åren då det där var. 
– Dom som höll på då gjorde det ändå väldigt bra, Stefan Öström och ett gäng med grabbar som körde ganska hårt, men jag vet egentligen inte vad som hände. 
– Sedan kan man säga att den numera svaga hockeyframgången i Stockholm, vilket man ser klara bevis på nu, bottnar i stadens dåliga vilja att stötta föreningarna. Man inser inte att det är en vinst i att ha elitklubbar så man får med sig ungdomar. Där har staden tappat ganska mycket. 
– Till slut orkar inte klubbarna själva driva det fullt ut utan man måste få hjälp av staden. Även från deras håll måste man inse att det är en vinst att stötta idrotten. 

Hans Malm ser också en stor skillnad på hur det satsas i kranskommunerna. 
– Man ser deras taxor, vad dom får betala i hyra, förutsättningar med hallar och allt runt det. Där har Stockholms stad halkat efter enormt mycket. 

“Nu börjar Stockholms Stad kvickna till”

Kan man påstå att Stockholms stad är högst delaktiga i att det idag inte finns någon lag från huvudstaden i SHL?
– Ja, helt klart, säger Malm.

Christer Sahlin:
– Deras kortsiktiga budgetresonemang går ihop närmsta tiden för att behålla makten. Jag tycker det här slår igenom. Klart att det inte är hela sanningen. Var och en gör såklart så gott man kan, men att inse att det är en investering och inte en kostnad är ganska avgörande. 
– Idrottsrörelsen gör en stor samhällsnytta och har alltid gjort. Den behöver en ryggradsstöttning från samhället på ett annat sätt än var stockholmsregionen gör. Sedan har hockeyn blivit en dyr sportverksamhet, liksom mycket annat, på en elitnivå. 

Hans Malm:
– Nu börjar Stockholms Stad kvickna till lite grann, men det är svårt att komma i kapp något man tappat under ganska många år. Vi pratar om decennier. Det finns enorma behov vad det gäller föreningslivet. Där tycker jag inte staden har hängt med riktigt, men man har ändå gjort enormt mycket vad det gäller konstgräsplaner och fotboll. 
– Just vad det gäller idrottshallar, ishallar och lokaler i allmänhet är det dåligt. Nu försöker man bygga i kapp och det kommer upp många nya idrottshallar, vilket är bra. Just för att kunna engagera ungdomar, ha en plats där dom kan börja… 
– Den stora delen i föreningslivet är fostran och inte bara själva idrotten. Det gäller att få ungarna att ha rätt inställning, ett bra kamratskap och start i livet. Där har vi tappat enormt mycket. 

Är det för mycket prat om att bygga arenor och för lite om nya hallar?
– Arenor är användbart till övre skiktet medan i hallverksamheten och isytorna kan användas av breddidrotten och att vara till hjälp att fostra ungdomar, precis som Hasse säger, säger Sahlin.
– Idag är det en väldig uppförsbacke för en vilken idealt arbetande klubb som helst som inte har elitstödet. Speciellt då det inte finns förutsättningar kring vart man ska vara, schyssta möjligheter att byta om eller vad som kan behövas. 

Hans Malm:
– När Hammarby, AIK och Djurgården var på Hovet, eller Johanneshovs Isstadion som det hette då, kunde man gå in i hallen utan att det var någon som satt i en kur, tryckte på en knapp och pratade i en telefon. 
– Nu är det stängt och man kommer inte in. Idag är Djurgården och AIK där, men för övrigt är det ingen verksamhet. Vi spelade varje torsdag morgon med VIP-gänget. Efter det kom hockeygymnasiet, men vi fick inte vara kvar utan är nu i stället ute i Tyresö. 
– Hovet och Globen, vad gör det för den stora massan av ungdomar och killar eller tjejer som vill spela hockey? Ingenting. Man kan inte räkna in Hovet och Globen i antal ishallar i Stockholm eftersom dom är exkluderade för några andra. 
– Det man pratar om är hela tiden evenemang. Nu när det blev ”Strawberrry” ute i Friends och Stordalen pratar om att där ska man ha bästa konserterna och allt sådant. Det är bara snack om kommersiella saker. Friends kommer inte tillföra någonting vad det gäller bredd, ungdomsidrott för att ungdomar få en bra uppväxt. Då måste det finnas något annat. Det är bara snack om pengar, men hur mycket har inte idrottsföreningarna sparat åt Stockholms Stad genom sitt engagemang och hur många har inte fostrats till att bli bra människor som har jobb och betalar skatt i stället för att gå ut och skjuta varandra?

“Det är trångt som fan”

Hur ser Hammarbys hockeyverksamhet ut idag?
– Vi kämpar på. Vår verksamhet ligger på ”Zinken” (Zinkensdamms IP) och Kärrtorp. Det är tältanläggningar så vi kommer undan väder, vind och snö. 
– För övrigt är det väldigt primitivt. Det finns några omklädningsrum och på Kärrtorp har vi nu fått ställa upp ett antal bodar där A-lag och juniorer håller till. Det är trångt som fan. 
– Zinken är tält, dåligt med omklädningsrum och där är det många som konkurrerar om utrymmet, precis som på Kärrtorp. Konståkningen, bandyn… Det är hela tiden så primitiva förhållanden. 

Hur många lag har Hammarby idag?
– Att behålla och även rekrytera spelare är svårt då man har förutsättningarna som vi har. Vi tappade två lag förra säsongen, säger Malm.
– Nu har vi från knattarna i Hockeyskolan upp till årskull tolv år. Sedan har vi ett glapp fram till J18, J20 och seniorlaget.

Christer Sahlin:
– Där tror jag att det handlar väldigt mycket om förutsättningar. Första åren är föräldrar med, men sedan kommer det till ett läge när det nästintill måste vara lite professionalitet för att behålla spelarna. Har man inte förutsättningarna går spelarna någon annanstans. 

Hans Malm:
– Älta, Tyresö, Nacka och Boo, men även om vi ser åt andra hållet med Segeltorp, ”Flempan” (Flemingsberg) och föreningarna där, har fina hallar. Föräldrarna kan sitta där utan att frysa häcken av sig. Ofta finns det också en fast kafeteria, omklädningsrum och förråd. 
– Vi får bo i kappsäck hela tiden. Dåligt med lokaler, förråd och allt. Då blir det svårt att locka någon till klubben. 

Vad behövs för att ni ska komma i kapp och få bättre förutsättningar?
– Vi har jobbat länge mot staden och försökt få till att vi ska få en ishall. Skulle vi få ett längre arrende på isytan i Kärrtorp skulle vi kunna finansiera en hall själva, men det släpper inte staden, säger Malm.

Christer Sahlin:
– Bortsett från det här har jag en kanske naiv inställning att Hammarbyfamiljen skulle kunna gå ihop. Hammarby fotboll är en maktfaktor. Varför inte på högsta ledarnivå eller däromkring gå ihop om det här? Nu kanske det redan finns, men jag tror varje sektion är lite för mycket sig själva. Hockeyn skulle behöva lite draghjälp. Här handlar det om att påverka beslutsfattare. 

Hans Malm:
– Alliansen för föreningarna jobbar för att få till det här. Just nu handlar det om en evenemangsarena för handbollen, innebandy och dom delarna. 
– Det har även varit en hel del vad det gäller ishallar. Jag sitter med i den styrelsen också och vi har haft en hel det diskussioner med staden och träffat med Idrottsborgarråd och vi har varit uppe i Stadshuset. Men att nå fram och hitta någon som verkligen vill att det ska göras något är jättesvårt. 

“Hockeyn mår hyfsat ändå”

Hur mår Hammarby Hockey idag?
– Hockeyn mår hyfsat ändå fast det är knackigt. Vi har givetvis jättesvårt vad det gäller seniordelen för där finns det så mycket bättre runt om i grannkommunerna vad det gäller bekvämligheter, säger Malm.
– Vi skulle behöva ha några äldre spelare som kan staga upp ungtupparna vi har. J18 och J20 går jättebra och ångar på. När dom sedan kommer upp som seniorer blir det för mycket tältläger. Då finns Nacka, Segeltorp, Tyresö/Hanviken och klubbarna som har hallar. 
– Hammarby har också genom alla tider varit en plantskola för många andra lag. Hockeygymnasierna runt om i landet som kom i gång för några år sedan har sugit upp ganska mycket i hela stockholmstrakten. 
– Ofta då det är någon rubrik ser man: Moderklubb: Hammarby. Som till exempel (Anton) Rödin i Brynäs. Han skickade vi upp en matchtröja till eftersom man skulle ha moderklubbarnas matchtröjor på uppvärmningen. 
– Att kunna ha en riktig hemvist där vi kan bygga upp det hela med bra faciliteter runt om skulle behövas. 

Christer, hur känns det i Hammarby-hjärtat när din klubb idag spelar i division 2?
– Det är tungt. Jag förstår att man inte kan konkurrera på elitnivå mot bakgrund av det vi pratat om idag. Då krävs det mycket mer. 
– Jag följer hela tiden hur det går för Hammarby och det känns jävligt tungt att man ligger där man ligger. Jag fick också insikt i svårigheten under tiden jag var ledare i Hammarby. Att det nästan var nästan ”jävulusiskt” hopplöst att få till en fungerande verksamhet. 
– Jag är inte förvånad att det är uppförsbacke. Likväl är det väldigt tungt att se hur det är. Samtidigt, hoppet är det sista som överger en, avslutar Christer Sahlin med ett leende och Hasse Malm nickar instämmande.

Här kan du beställa “Stickan” Kennes bok, “Hockeyadeln”