Stavhopparen som blev hockeytränare

För bara tio år sedan var han en av världens främsta stavhoppare. Nu är Patrik Klüft i Djurgården, som tränare för klubbens J20-lag. Nu väntar ett nytt steg i Klüfts jakt på att bli SHL-tränare.
– Jag har ett tvåårskontrakt, men vad som händer sedan är upp till vad jag gör under den här tiden, säger han till hockeysverige.se.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Visst minns den äldre generationen Eddie Wingrens dubblerande i landslaget både i ishockey och längdhopp. Men det är ändå en ganska ovanlig kombination med hockey och friidrott. I gamla Tjeckoslovakien fanns Vladimir Zabrodsky, som senare flydde till Sverige under dramatiska former, som kombinerade VM spel i Ishockey med Davis Cup-spel i Tennis.

På senare år har vi sett tidigare stavhopparen Miro Zalar hjälpa till kring Karlskrona HK. Just stavhoppare tycks ha en speciell förkärlek till hockeyn med tanke på att en av svenska hockeys mest intressanta tränare idag finns i Djurgårdens J20-lag, Patrik Klüft. Vid friidrotts VM i Paris 2003 vann han brons i stavhopp.

Klüft har jobbat fem säsonger som hockeytränare i Karlskrona, tre i Kallinge/Ronneby och en var i Vita Hästen och Piteå. Nu ska han alltså jobba med Djurgårdens juniorer till att börja med under två säsonger. Hockeysverige.se åkte till anrika Hovet i Stockholm för att fråga Klüft om han är en sökare som hockeytränare?
– Man kanske kan få den uppfattningen i och med att jag har flyttat runt senaste två säsongerna, men sökare? Jo, det är jag väl. Inte sökare på det sättet att jag behöver nya platser. Jag är en person som tror extremt mycket på kontinuitet. Det kanske kan vara svårt att tänka sig det med tanke på senaste två åren.

Utveckla det lite.
– Huvudanledningen i Vita Hästen var att jag blev kallad till ett möte där jag trodde att vi skulle planera resan till Umeå för att möta Björklöven. Istället entledigade man mig från huvudtränaruppdraget på grunder som jag än idag inte vet vilka det var. Vilket jag å andra sidan skiter i. Sedan var det kul för killarna i laget att det gick som det gick året efter och att Hästen gick upp. Jag har en jättebra relation med flera av dom spelarna och vi hörs kontinuerligt. Jag hade en fantastiskt kul tid med laget i Hästen.
– I Piteå var ambitionen att stanna minst två säsonger, men det blev lite förändringar i våra liv. Vi blev med barn. Vi ville då hitta en enkelhet till ”Carro” (Klüft). Vi hade en plan för att bo kvar i Norrland, men sedan förändrades hennes jobbsituation med Viasat vilket gjorde att vår plan inte skulle fungera så där jättebra. Det var orsaken till att jag lämnade Piteå.
– Det året jag var i Piteå var hon uppe tre dagar i månaden. Vi hade levt några år så och vi hade en jättebra plan för år två och jag förlängde också mitt kontrakt uppe i Piteå, men vi kände att det här inte skulle funka. Jag har en jättegod relation med Piteå och vi har trivts fantastiskt bra uppe i Norrland. Underbara människor och hockeyklimatet där uppe är riktigt häftigt.

Klüft under tiden i Karlskrona.

Hur har du förändrats som tränare på resan från Karlskrona tvärs igenom hela landet?
– Den största förändringen har jag nog ändå gått igenom under året i Piteå. Då handlar det mer om mig själv som människa. Jag kan idag hitta lugnet lite bättre. Jag har en liten tendens att vara lite stressig och ska hela tiden fixa hit och dit, upp och ner. Jag stänger aldrig av.
– Min plan och mitt mål är ändå att jag ska kunna hålla på med det här resten av mitt arbetsliv. Jag jobbade jättetätt med Stefan Hedlund, som gick som klubbchef från Piteå till J20-tränare i Luleå. Han var på mig hela tiden liksom min kollega Urban Wikberg, som också gick till Luleå, att jag skulle hitta lugnet och stänga av. Jag känner att jag idag reflekterar över mitt ledarskap på ett annat sätt.

Patrik Klüft kommer från en bakgrund som individuell idrottare och han kan se flera fördelar med det då han klivit in i lagsportens värld.
– Jag tror inte att jag känt det så märkbart förrän jag kom till Djurgården egentligen. Jag tror att det beror på att spelarna jag jobbat med tidigare varit A-lagsspelare plus då ett par år äldre. Det gör såklart att man kommit längre i sin utveckling och i sitt medvetande. Att toucha ämnet individuell utveckling med kost och allt det här, dom har redan kommit en bit på den resan. Jag fyllde nog bara på det lite mer. Jag brukar prata om den maximala potentialen hos varje individ i laget. Dom har kommit lite längre på den resan rent utvecklingsmässigt.
– Däremot, när jag kom till Djurgården märkte jag inte det lika naturligt, av naturliga skäl givetvis. Därför får jag jobba mycket mer aktivt med det här. Det är inte för att någon är okunnig utan det handlar om att våra spelare inte kommit lika långt i sin utveckling och medvetenhet eftersom man är lite yngre.
– Skulle du fråga spelarna så drömmer många av dom om Djurgårdens A-lag och NHL. Samtidigt är det resan dit som är kul och spännande och det är där jag vill bidra.

Patrik Klüft har aldrig spelat hockey själv och man kan då lätt tycka att han borde ha tappat något i sin hockeyutbildning på vägen.
– Jag har inte tappat något, men det finns saker som jag inte har. Jag kommer aldrig att kunna allt. Spelaren sitter på facit och för mig gäller det att locka fram facit hos spelaren själv på hur han ska nå sina drömmar och mål.
– Däremot i hockeyspecifika delar i spelet kan det vara på gott och ont på ett sätt. När det exempelvis en lös puck att åka på för back samtidigt som det kommer en forward i trehundra blås. Det vi alla lär är att vi ska in först på den pucken. För mig blir det svart eller vitt, feg eller orädd. Känslan för hur man upplever situationen har inte jag eftersom jag inte vet hur det är. Jag försöker spela lite veteranhockey ibland för att vara i situationen på något sätt. Även om det går i ultrarapid när jag åker till hörnet (skratt) så har jag ändå en forward i ryggen som också kommer i ultrarapid. Jag försöker ändå hitta något som gör att jag kan relatera till känslan. Sedan lägger jag ingen annan värdering i det känslomässigt och det är på gott och ont.

Patrik med frun Carolina.

Hur tror du att det faktum att du och ”Carro” ska få barn i slutet av året kommer påverka dig som tränare och även person?
-Jag tror att jag tillhör kategorin som tror att det inte kommer att påverka så mycket, skrattar Patrik Klüft.
– När väl bebisen kommer blir det antagligen sömnlösa nätter. Jag känner mig ganska kylig inför det, vilket vi för övrigt gör båda två. Det känns otroligt spännande så klart.

Varför blev det just Djurgården?
– Under tiden jag tänkte kring att vara eller icke vara i Piteå, jag hade fått flera erbjudanden från allsvenska klubbar, var det grymt viktigt för mig att jag skulle ta rätt beslut eftersom jag trivdes väldigt bra där uppe.
– Mitt perspektiv när jag tänkte var att jag blir arbetslös om jag säger upp mig. Det är konsekvensen av mitt beslut. Det går bara inte att hoppa av utan det måste vara noggrant genomtänkt hur det ska gå till. När det sedan blev officiellt att jag sagt upp mig ringde K-G (Stoppel). Jag tror att det var fem år sedan jag och K-G hade kontakt första gången, men då blev det ingenting. Nu hörde han av sig igen och min tanke var att jag nu skulle få jobba med landets främsta ”up-coming” och att komma in i en stor klubb med allt vad det innebär.
– Ser jag det på lång sikt så får jag jobba med juniorer i en förening som jobbar med en viss kontinuitet på ledarsidan vilket skapar en tro på att man ska kunna arbeta där ganska länge. Nu har jag ett tvåårskontrakt, men vad som händer sedan är upp till vad jag gör under den här tiden.

Hur tajt kommer du jobba med Hans Särkijärvi, Tony Zabel och Stefan Nyman?
– Jag visste inte vad jag hade att förvänta mig, hur mycket kontakt vi skulle ha, om dom höll sig på sin kant eller?
– Så som det har varit fram till nu så har vi haft en otroligt tät kontakt. Det är alltifrån att vi sitter och diskuterar rena spelsaker till individer eller till att vi pratar allmänt om vad som helst. Dom kommer ner hit (vi sitter i J20:s tränarrum) och jag springer upp dit ibland.

Märker man att Hans Särkijärvi och Tony Zabel nyligen jobbat med juniorerna i Djurgården?
– Ja, det gör man och det är väldigt bra. Dom har ett tidsperspektiv som inte jag har, vilket jag kan vinna tid på. Sedan har jag Stefan Gustafsson som jag jobbar ihop med. Han har varit inom juniorverksamheten i fem år. Han har också bra koll på historien och så vidare.
– Dagtid är det jag och J18-tränaren, Johan Schillgaard, som är här. Samtidigt är ju A-laget här. Igår till exempel kom Tony Zabel ner hit innan han skulle åka hem. Vi snackade rullningar i anfallszonen vilket var jätteintressant. Alla tre är jättegoa och jätteduktiga.

Kan du se dig själv som SHL tränare inom en snar framtid?
– Absolut.

Hur långt har du kommit på den resan?
– Man brukar säga att ju mer man vet ju mer fattar man att man inte vet, jag vet inte. Kanske om trettio år, ha ha…