I dag skulle Lennart Svedberg fyllt 80 år – vännerna minns "Lill-Strimma"

I dag skulle en av svensk hockeys största spelare genom tiderna ha fyllt 80 år. Här minns vännerna tillbaka på sina minnen med Lennart “Lill-Strimma” Svedberg.
– Jag anser han vara Sveriges bästa ishockeyspelare genom alla tider, säger “Bulla” Berglund till hockeysverige.se.

I dag skriver vi 29 februari 2024, alltså skottdagen. Idag skulle en av Sveriges största och mest respekterade ishockeyspelare världen över, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg fyllt 80 år. Han var bland annat den fösta svenska spelare som var över till Sovjetunionen för att träna under Anatolij Tarasov i CSKA från Moskva. 

”Lill-Strimma” växte upp i samma kvarter som Bert-Ola Nordlander och “Eje” Lindström i Timrå. Inte heller långt ifrån ”Tjotten” Näslund, alltså Mats Näslunds barndomshem. Han började spela hockey för Wifsta/Östrands IF. Inför säsongen 196/63 tog gode vännen, Erling ”Eje” Lindström med honom till Grums. Efter en säsong i Värmland värvades ”Lill-Strimma” till Brynäs. Där kom han att bli svensk mästare 1964.

Mellan 1965 och 1969 kom han att spela för Mora där han också blev mycket uppskattad av både publik och folket på orten. Inte minst alla barn i Mora som han spelade landhockey med eller var nere i Smidjegrav och lärde ut skridsko och klubbteknik till.

“Kom att betyda mycket”

Mats ”Tuppen” Lönn:
– Han var otrolig. Skridskoåkningen, klubbföringen, högerdragningarna… Han var verkligen suverän. Sedan flinade han bara, ryckte på axlarna och menade på att det inte var så märkvärdigt.
– ”Strimma” bodde alldeles bredvid hockeyplan och var ofta, till och med på dagarna, där nere och körde själv. Han var duktig och det är synd att det blev som det blev

Stig Östling:
– Jag kan inte säga annat än att det var en stor upplevelse att spela med ”Lill-Strimma”. Visserligen var han en av världens bästa backar, men trots det var han helt naturlig och dessutom väldigt duktig på att ta hand om alla i laget. En förebild som hockeyspelare i alla fall.
– Jag spelade med ”Strimma” direkt från början i Mora och visst kom han att betyda mycket för mig.

Omkom i trafikolycka

Inför säsongen 1969/70 återvände ”Lill-Strimma” hem till Timrå. Det blev tre säsonger i hemmaklubben innan han en sommarnatt 1972 omkom i en trafikolycka. I en kurva hade han kommit över på fel sida av vägen och krockat med en dansbandsbuss. 

Erling ”Eje” Lindström berättar:
– Vi var bästa vänner ”Strimma” och jag. Han var så oerhört snäll och vi blev riktigt goda vänner.  Han hade sett upp till mig då han var på väg uppåt i karriären. Jag var som en extrapappa för honom och så fort han flyttade någonstans ringde han mig först. 
– Vi hade spelat en cup tillsammans i Tammerfors. Det här var under juluppehållet tredje året på raken som vi var med. Där fanns det en kille som hette Ove Hynönen och som var medlem av finska ishockeyförbundet. Han var dessutom portier på det hotellet vi brukade bo på. Vi vart väldigt goda vänner. Hela hans familj var väldigt fin.

Lennart Svedberg hade under julturneringarna i Tammerfors blivit god vän med familjen Hynönen.

– Den här våren kom Lennart till mig och frågade om vi inte skulle bjuda in familjen Hynönen till oss, vilket jag tyckte var ett väldigt bra förslag.
– Vi mötte familjen vid finlandsfärjan som fortfarande gick här. Dom kom hit en fredagskväll och då skulle Lennart och Lisbeth ha dom boende hos sig på fredagskvällen och på lördagen skulle vi ut på Vindhem under kvällen. Det hör till saken att Lennart hade en grej med Arne Qvick, rosen, ett jippo i Bollnäs. Där skulle han vara klockan tolv.
– Lisbeth ringde mig på lördag morgon och sa att Lennart inte var hemma. Jag var ner på byn och tittade efter hans bil. Han hade en rödskyltad bil som han hade köpt privat av någon kille i Kiruna. Jag hittade ingen bil så jag åkte tillbaka till sommarstugan och ringde Lisbeth för att höra om det hade hänt något nytt. Jag åkte ut till henne. Sedan åkte hon och jag ut för att söka.

"Hela Timrå visste att Lennart hade kört ihjäl sig utom vi två"

Eje Lindström tystnar ett tag, tar sats med en röst som alla gånger inte håller, och fortsätter:

– Vi hittade honom inte, men vi hörde att han varit ute på en festplats. Lisbeth och Lennart bodde ute i Söråker och kåken låg lite långt ner för en backe. När vi kommer ner mot huset ser jag och Lisbeth polisbilen som står bredvid Lennarts hus. Lisbeth säger: ”Vi åker inte dit”. Klart att vi ändå måste dit ändå.
– Då var klockan halv ett och alla i hela Timrå visste att Lennart hade kört ihjäl sig utom vi två. Dom som bodde hemma hos Lennart och Lisbeth hade sin pojke med sig och han var en ”Strimma” fantast. 
- Ove blev heltokig. Han fick en chock och stod i köket och slog huvudet i köksdörren. Han anklagade sig själv för att hade inte dom varit där hade Lennart inte gett sig ut. Usch, det var en riktig cirkus.

Efter Eje Lindström fått dödsbudet åkte han hem till Lennart Svedbergs föräldrar.

– Lennarts föräldrar hade bara något år tidigare skiljt sig och bodde var för sig. När jag kommer upp till hennes gård så ligger hon i hammocken och sover. Hon hade jobbat natt på ett äldreboende här i Timrå. När hon såg mig sa hon direkt, ”vad är det som har hänt?”. När jag sagt vad som hade hänt gick hon in och satte sig vid köksbordet och jag följde efter. Givetvis var hon helt knäckt.
– Sedan skulle jag åka till Arne, alltså pappan. Då hade radio, TV och alla möjliga börjat vakna till. Ändå hade jag sagt att dom inte fick släppa någonting innan jag hade fått tag på Arne. Jag ringde honom och han var ju som han var. När jag säger att Lennart har gått bort är det enda han säger ”Jag står för begravningen”. Han var väl chockad.
– Sedan var det radio och TV hela den dagen. Sista gången jag var in till radion tror jag var klockan tio på kvällen. När jag sedan kom till jobbet på måndagsmorgonen klappade jag ihop. Jag kom inte ur bilen. Det kom en rektor och skulle ha några kopior av mig. Han såg att jag satt i bilen och frågade hur jag mådde. När han såg hur jag mådde sa han bara ”Du Eje, åk direkt hem och lägg dig så sköter jag det här”. Det här kommer jag alltid minnas som en av mina värsta dagar i mitt liv. 

“Sveriges bästa ishockeyspelare”

Bo ”Bulla” Berggren:

– Det var fruktansvärt, säger Bo Berggren som tystnar en kort stund innan han fortsätter:
– Jag minns det som igår. Det var hemskt. Vi spelade i samma lag då. Det var ”Eje” som ringde mig på morgonen och frågade om jag visste vart ”Lill-Strimma” var någonstans eftersom han inte hade kommit hem på natten. Sedan fick jag beskedet via radion.

Hur upplevde du honom som spelare och person?
– Jag anser han vara Sveriges bästa ishockeyspelare genom alla tider. Oavsett ”Foppa” (Peter Forsberg), (Ulf) Sterner eller (Sven) Tumba. 
– Jag tycker att han var så allround. Först suverän som forward. Sedan blev han suverän som back. Han hade allt. 
– Som person var han också suverän. En snällare människa gick inte att uppbringa, en fantastik människa. Han tog hand om alla andra. Jag hade precis kommit upp i A-laget då han kom hem till Timrå. Han var överbeskyddande mot oss ungtuppar och hjälpte oss på alla sätt och vis, avslutar ”Bulla” Berggren.

TV: Alla mål från nattens NHL-matcher