Peter Forsberg slår in sitt oförglömliga mål mot Kanada i OS-finalen 1994.
Foto: Bildbyrån
Nostalgi

Nostalgitrippen: När Tre Kronor vann OS-guld i Lillehammer 1994

ANNONS

På den här dagen för 30 år sedan skrev Tre Kronor historia.
Efter en dramatisk straffläggning mot Kanada bärgade Sverige sitt första OS-guld i ishockey - här minns stora delar av guldtruppen på straffdramat i Lillehammer.

Den här artikeln är en repris av en tidigare publicerad artikel.

Resan till guldet var dock inte alldeles spikrak. Förbundskaptenen Curt Lundmark och hans assisterande Pär Mårts valde att satsa på ett ganska erfaret lag. I truppen fanns spelare så som Mats Näslund, Håkan Loob, Jonas Bergqvist och Magnus Svensson. Firma Lundmark/Mårts hade även plockat med några yngre killar som skulle komma att ha avgörande roller för guldet, Peter Forsberg och Tommy Salo. 

Sverige tog sig igenom gruppspelet relativt enkelt även om spelet stundtals hade med att önska. ”Bara” 4-4 mot Slovakien var en missräkning och förlusten i sista gruppspelsmatchen mot Kanada med 3-2 oroade lite.

Inför slutspelet lämnade målvakten Håkan Algotsson truppen då hans fru skulle föda deras gemensamma barn. Det innebar att Michael Sundlöv, som hade åkte hem till Gävle, kallades tillbaka. I kvartsfinalen besegrades Tyskland med 3-0. Fredrik Stillman, Stefan Örnskog och Magnus Svenssin nätade för Sverige. I semifinal väntade sedan Ryssland. En match där Sverige ledde med 4-1 i början av tredje perioden, men dör Ryssland under sista två minuterna gick fram till 4-3, men kom aldrig närmare än så. Svenska målskyttar var Patrik Juhlin två mål, Magnus Svensson och Jonas Bergqvist ett var.

Så till den numera klassiska finalen. 

Tomas Jonsson gav Tre Kronor ledningen tidigt i första perioden. Resultatet stod sig till 9.08 in i tredje perioden då Paul Kariya gjorde 1-1 bakom Tommy Salo. Derygt två minuter senare gör backen Derek Mayer 2-1 för Kanada, men med knappt två minuter kvar av perioden gör Magnus Svensson framspelad av Peter Forsberg och Tomas Jonsson med ett slagskott 2-2. Sudden Death slutade mållös och matchen gick straffar. Allt kom att avgörs i andra vändans andra straffomgång då först Peter Forsberg gör sitt klassiska ”frimärksmål” bakom Corey Hirsch och sedan Tommy Salo liggande på isen skickar upp ett benskydd i luften och med det räddar Paul Kariyas straff.

Hockeysverige.se har genom åren pratat med några av spelarna som var med i den klassiska OS-turneringen i Lillehammer och lyssnat hur dom minns tillbaka på guldresan.

Tommy Salo

– Det var en resa i sig kan man väl säga. Jag hade spelat i Vikingarna (B-landslaget) en del matcher den säsongen och funderade inte mycket på att jag skulle få chansen att spela OS. Väl i OS följde jag första matchen från läktaren och trodde väl att jag skulle se resten av matcherna därifrån också. Andra matchen var jag reserv och inför tredje matchen, mot Frankrike, kom Mårts in på mitt rum och sa att jag skulle stå.

– Tanken var hela tiden att Håkan Algotsson skulle vara förstamålvakt i turneringen. Nu åkte han hem till Göteborg eftersom hans fru skulle föda. Då fick jag chansen i stället och Micke Sundlöv kom tillbaka och var andramålvakt resten av turneringen. 
 

RÄDDNINGEN. Tommy Salo stoppade Paul Kariyas straff och tog Tre Kronor till OS-guld 1994.
Tommy Salo stoppade Paul Kariyas straff och tog Tre Kronor till OS-guld 1994.  Foto: Bildbyrån

Hann du bli nervös inför straffläggningen?

– Det blev jag helt klart. I första hand var jag väldigt nervös under själva förlängningen. När väl straffarna drog igång försvann lite av nervositeten. 

Var det tungt att få hela laget över sig?

– Då fick jag panik, skrattar Salo.

Peter Forsberg

– Det var helt otroligt att straffen gick in och att det vblev ett ”game winning goal”. Fast egentligen var det Salo som räddade straffen efter som avgjorde. Att sedan få vara med att vinna Sveriges första OS-guld i hockey var självklart väldigt stort.

– Fast straffen, det var egentligen inte meningen att det skulle bli så där, men det blev otroligt bra. Tänker man efter nu när man snart är fyrtio år så skulle jag nog inte göra den nu inte. Man var ung och dum samtidigt som man tänkte att man inte hade något att förlora.
 

Vilket av OS-gulden, 1994 eller 2006, värdesätter du mest?

– Jag vet inte och det är svårt att svara på det där. Guldet 2006 var otroligt kul det också. Det hade strulat med foten och jag hade haft problem med ljumsken. Att då få komma dit och vinna det OS-guldet tillsammans med ”Sudden”, Lidström, ”Lunkan”, Alfredsson och några till som jag spelat ihop med så länge betydde mycket. Samtidigt betydde första OS-guldet och det där med straffen att jag fick en grund att stå på. När jag var 23 år hade jag vunnit OS, VM och Stanley Cup, vilket betydde att jag inte kände samma press 2006, men båda gulden var otroligt kul att vinna. Fast att 2006 vinna med grabbarna nästan sista gången som vi kunde vinna något tillsammans var otroligt kul.

Guldhjältarna Forsberg och Salo.
Guldhjältarna Salo och Forsberg. Foto: Bildbyrån

Tomas Jonsson

– Precis som i flera framgångsrika turneringar så hade vi en väldigt bra mix av gamla och unga spelare. Vi hade ett fruktansvärt bra powerplay och när vi fick chansen till att spela i numerärt överläge vankades det nästan alltid mål. Hela turneringen var fantastisk kul med mycket folk och en härlig inramning. Givetvis kommer man alltid att komma ihåg Peter Forsbergs straff i finalen.

Kenny Jönsson

– Jag åkte till Lillehammer med huvudet högt. Jag var bara tjugo år, då tänker man inte i termer som favoriter eller att det ska bli tufft att ta ett OS-guld. Du går bara in och kör på.

– Ska jag vara ärlig minns jag inte speciellt mycket av själva matchen. Däremot minns jag ju glädjen över att vi vunnit ett OS-guld. Samtidigt är det svårt att sätta ord på sådana känslor. Just det här med vad det innebär att vinna något som lag. Du måste nästan själv vara med för att uppleva den där känslan. 

Var det extra kul att få vinna ett OS-guld tillsammans med din bror i laget?

– Det var inget som jag tänkte på just då. Vi spelade bara i samma lag och det var laget som vann det här OS-guldet. Att både brorsan och jag var med samtidigt får vi skryta för våra barnbarn om när vi blir äldre, skrattar Kenny Jönsson.

Jörgen Jönsson

Hur minns du när förbundskaptenen Curt Lundmark ringde och sa att du skulle åka med till OS?

– Jag minns det nog mest som att ”yes, jag kom med”. Det var ingen superöverraskning, men samtidigt var det ändå så att jag fick kämpa för det. Jag var ändå med i Tre Kronor hela den säsongen. Då var jag nog mer överraskad på hösten, i augusti, då jag blev kallad till Tre Kronor första gången. Det var riktigt roligt och det var jag inte riktigt inställd på. Jag hade inte gjort några landskamper i A-landslaget innan. Det var en säsong där det blev många matcher extra, men det var himla kul och att vara med i OS var häftigt att testa på.

– Arrangemanget kring OS kändes ganska litet och gemytligt även om inte det är sanningen riktigt. Det var ändå enkelt, man kunde gå runt som man ville. Du kunde gå in och se på andra sporter och samtidigt fokusera på det du skulle på ett bra sätt. För mig var det en bra turnering. 

Du har säkert fått frågan tidigare, men hur upplevde du straffläggningen i finalen mot Kanada?

– Det var nog en av dom få gånger jag tyckte att det var skönt att slippa lägga en straff. Det fanns fler som var mer rutinerade, nu tänker jag inte på ”Foppa”, och varit med länge som lade en straff. Att sedan Peter blev hjälte var väl ett också ett täcken på hur hans karriär skulle bli. Samma sak med Tommy Salos räddning. Det är sådana saker som sticker ut och den här straffläggningen var rätt häftig.

2x Jönsson med förbundskapten Lundmark.
2x Jönsson med förbundskapten Lundmark. Foto: Bildbyrån

”Challe” Berglund

– Hela den resan var häftig som fan och jag delade rum med ”Foppa” .Innan turneringen spelade vi mot Modo. Så här efteråt vet jag att det redan då var bestämt att jag och ”Foppa” skulle dela rum. Vi hamnade i en situation ute på isen där ”Foppa” kunde gett mig en ”open ice-tackling”.  Jag tog upp min klubba för att skydda mig och det blev ganska stökigt mellan oss där ute. Efteråt har jag även fått reda på att Curre Lundmark och Pelle Mårts satt på läktaren, skrattande och undrande hur det ska gå om vi båda ska dela rum, skrattar Berglund och fortsätter:

– Jag kan ju lägga till att det inte var några problem alls att dela rum med honom.

– Vi var ju mer eller mindre borta innan 2-2 målet. Sedan kom den här straffläggningen som var helt otrolig. Tomas Jonsson knäckte sin klubba innan straffarna och sa att han inte ville lägga någon straff. Sedan låg vi under ett tag men vände och så avslutas allt med först ”Foppa” och sedan Salo. Den finalen hade verkligen allt.

Niklas Eriksson

– Jag hade åkt på en magmuskelskada i samband med en match innan OS. Det var ju en skada som man inte visste mer än från dag till dag hur den skulle läka. Jag hade lite panik in i det längsta eftersom jag inte visste om jag skulle kunna åka till OS eller inte. Innan skadan hade jag gjort min bästa säsong i elitserien.

– Min personligen bästa match i OS var semifinalen mot Ryssland. Vi hade slagit Tyskland i kvartsfinalen med 3-0, men det lag som verkligen spelade den bästa hockeyn var Finland med Curre Lindström som förbundskapten. Vi hade gått ganska dåligt i gruppspelet, vilket konstigt nog brukar vara ett gott tecken, eftersom det brukar vara så med dom svenska lagen som vunnit guld i stora turneringar. I semifinalen mot Ryssland ledde vi med 4-1 innan ryssarna gjorde både 4-2 och 4-3. I den andra semifinalen vann Kanada överraskande över Finland och gick till final. Greg Parks, som jag spelade med hemma i Leksand, gjorde för övrigt ett av målen.

I  finalen tog Tre Kronor ledningen med 1-0 genom Tomas Jonsson redan i första perioden. Paul Karyia kvitterade Sveriges ledning medan Derek Meyer ger Kanada ledningen med 2-1 i mitten av tredje perioden. Då det återstod 1.49 av perioden kvitterade ”Sigge” Svensson till 2-2, framspelad av Tomas Jonsson och Peter Forsberg.

– Man glömmer lätt den insats ”Sigge” gjorde för oss i finalen. Dels då kvitteringen men även straffen som han satte dit bakom Corey Hirsch i straffläggningen. Utan honom hade vi aldrig ens gått så långt som till ett straffavgörande. Han om någon var verkligen en av våra riktigt stora hjältar.

Niklas Svensson lyfter fram Magnus Svensson.
Niklas Svensson lyfter fram Magnus Svensson. Foto: Bildbyrån

Minns ni straffläggningsdramatiken? Petr Nedved: 0-1, Håkan Loob: miss, Paul Kariya: 0-2, Magnus Svensson: 1-2, Dwayne Norris: miss, Mats Näslund: miss, Greg Parks: miss, Peter Forsberg 2-2. Magnus Svensson: miss, Petr Nedved: miss, Peter Forsberg 3-2, Paul Kariya: räddning Tommy Salo.

–  Det var väldigt, väldigt nervöst, skrattar Niklas Eriksson och fortsätter:

– Jag själv var inte aktuell att slå någon straff eftersom jag inte hade spelat i den senare delen av finalen, då Curre Lundmark toppade upp laget. Det var mest rutinerade spelare som slog straffarna förutom ”Foppa”. Det var inte bara vi yngre spelare som var nervösa. Jag kan lova att flera av dom mer erfarna spelarna också var riktigt nervösa.

I Kanada spelade alltså Greg Parks, som till vardags var lagkamrat med Niklas Eriksson i Leksand.

– Vi hade ingen kontakt med varandra under själva finalmatchen, men vi umgicks både med han och Peter Ciavaglia (USA:s OS-lag) i OS-byn mellan matcherna. Greg var inne på sin andra säsong i Leksand då och var en mycket bra kompis till mig och dom övriga killarna därifrån. 

När Tre Kronor kom hem till Sverige och Sergels Torg var det närmare 50 000 personer på plats för att möta upp laget.

– Det var osannolikt, overkligt och något man bara hade sett på TV. Vi var närmare två timmar försenade och det var kallt i Stockholm då. Jag tror att temperaturen låg på runt minus tio grader. Men folket stod kvar och väntade på oss… Helt otroligt. Vi blev även firade på ett mycket fint sätt hemma på torget i Leksand några dagar senare.

Jonas Bergqvist

– Vi lyckades skapa en trygghet i gruppen trots att det var runt sjutton års skillnad mellan den äldsta och den yngsta i laget. Alla hade en målmedvetenhet och en alldeles speciell laganda vid den OS- turneringen. Något som visar på det är att en så pass ung spelare som Peter Forsberg har modet avgöra en match på det sättet som han gjorde. Vi tillät varandra att våga göra saker och våga misslyckas. Just modet är oftast det som avgör de riktigt stora finalerna.

– Givetvis var det även väldigt många bra hockeyspelare utöver det annars skulle det ju inte fungera att vinna en stor titel.

Patrik Juhlin

– Att spela ett OS var stort och speciellt. Ett hockey-VM är en turnering i hockey och fokus på det som ska göra där, men ett OS är så mycket mer. Den resan var hundra resor häftigare med allting runt omkring. Det var fantastiska veckor med allt från vädret till alla besökande åskådare. Jag tyckte att det var ren glädje överallt. 
 

Juhlin var Sveriges bästa målskytt vid OS-triumfen.
Juhlin var Sveriges bästa målskytt vid OS-triumfen. Foto: Bildbyrån

Hur ser du på din insats i turneringen där du bland annat gjorde två mål i semifinalen mot Ryssland?

– Mats Näslund var min stora barndomsidol. Han är en fantastisk skridskoåkare och jag såg tidigt upp till honom. Jag ville också bli en grym skridskoåkare. Sedan hamnade jag i samma kedja som honom och ”Challe” Berglund. Bara den känslan att få spela OS tillsammans med min barndomsidol var en stor glädje. Då är det lätt att det övergår till att också spelet blir bra. Jag är överlycklig över att jag fick ha en formtopp över OS. Just i den turneringen där vi vinner. Samtidigt är det så att puckar studsar stolpe ut ibland och stolpe in ibland, men där hade jag bra tajming och feeling med dom jag spelade med. 

Vad var det som tog er till OS-guldet?

– Det var nog målmedvetenheten i gruppen redan från början. Richard Fagerlund hade gått ut innan turneringen och sagt att vi inte behövde komma tillbaka utan stanna i Norge om vi inte vann guldet. Redan där byggde Curre upp en grym känsla i gruppen, vi skulle bara ta Sveriges första OS-guld i hockey.


 

Hur minns du idag straffläggningen?

– Det kunde gå hur som helst egentligen. Jag längtade efter att få lägga en straff faktiskt. Eftersom jag hade haft en så bra turnering kände jag ”ge mig chansen”. Samtidigt var det enormt spännande och nervöst. Det avgjordes i sjunde omgången och jag stod nog uppsatt som nummer nio. Jag tror att vi hade fler spelare än Kanada som ville bli hjältar. Det var också därför vi vann.

Mats Näslund

– Det var en fantastisk turnering i ett underbart vinterlandskap. Norrmännen var otroligt entusiastiska. Det var ett sportsligt sett mycket lyckat OS.

– Jag vet inte vad jag minns bäst från finalen mot Kanada, om det var Tommy Salos räddning eller Peter Forsbergs straff. Det var i alla fall fantastiskt kul att vinna OS.

Håkan Loob

Spelare som var med vittnar om att efter Magnus ”Sigge” Svensson gjort 2-2 målet i slutet av tredje perioden så kunde Tre Kronor helt enkelt inte förlora, men sådana tankar hade inte legendaren från Slite på Gotland. 

– Så tänkte nog inte jag. Eftersom detta var det sista jag gjorde i Tre Kronor var jag skitnervös. I förlängningen vågade inget av lagen gå på offensiven, utan som alla nog minns så fick matchen avgöras efter straffar. Förbundskapten Curre Lundmark hade bestämt att jag skulle slå den andra straffen. Det kom för mycket tankar och jag slog en dålig straff, men Peter Forsberg och Tommy Salo gjorde två magiska insatser, som gjorde att vi i alla fall kunde vinna.

Legendarerna Loob, Näslund och Jonsson.
Legendarerna Loob, Näslund och Jonsson. Foto: Bildbyrån

Michael Sundlöv

– Från början var Håkan Algotsson och jag första och andramålvakt, Salo var faktiskt bara tredjemålvakt när turneringen började. När sedan Curre Lundmark skulle byta målvakt hoppade han över mig och tog in Salo i stället.

– Ganska nära efter finaldagen skulle elitserien dra igång och jag minns ganska väl hur Tommy Sandlin ringde till Curre Lundmark och sa ”Om inte Sundlöv ska spela skickar du hem honom så han får träna i stället. Vi vill ha en Sundlöv i form när serien börjar igen”. Jag åkte hem, tränade ett pass, spelade en match mot TPS i Långshyttans kalla tält. Vi vann med 5-0. Jag hann knappt komma innanför dörren efter matchen så ringde Curre och sa att Algotsson åkt hem till Göteborg för att hans fru skulle föda barn, så det var nog bäst att jag masade mig dit igen. 

Finalen tillbringar du som reservmålvakt till Tommy Salo. Var det rent av jobbigare att följa finalen från sidan i stället för att stått mellan stolparna?

– Helt säkert. Fast jag är inte var inte så förvånad över att det var just ”Foppa” (Peter Forsberg) som kom att avgöra finalen på det sätt han gjorde. Jag var ju reservmålvakt och den som alltid fick vara kvar efter träningarna för att stå i mål om några utespelare vill träna extra. Sist av var alltid ”Foppa”. Han var kvar och sköt, slog straffar och så vidare. Han var en otrolig tränings och tävlingsmänniska.


 

Var Peter Forsberg eller Tommy Salo den egentliga finalhjälten?

– Jag skulle nog säga att båda prestationerna var lika stora, men jag tycker att det fanns fler hjältar i laget. Utan deras prestationer hade vi heller aldrig vunnit guldet. Magnus Svenssons 2-2 mål är en av flera ytterligare prestationer jag tänker på.

Christian Due-Boje

– All inramning var ju fantastiskt kul att fått vara med om, det är ju få förunnat att få uppleva det som deltagare. Sen var det ju kul att bo i OS-byn och träffa andra idrottare. Vi hann inte se så mycket andra idrotter eftersom vi själva hade matcher varannan dag. Där emellan så tränade vi ju.

Såg du eller blundade du då Peter Forsberg gled fram mot Corey Hirsch i Kanadas mål?

– Den såg jag. Peter kom nog lite för långt ut så han kom på för stunden att det var det enda alternativet som fanns för honom. Sedan är Peter förbannat skicklig som kan göra mål på det sättet i ett så pressat ögonblick.

Minns du fortfarande känslan då Tommy Salo slajdar och gör en benparad på Paul Kariyas sista straff?

– Man bara rös, hoppade upp och ner på sargen och bara skrek rakt ut, skrattar Due Boje. 

Hur firades guldet?

– Vi togs ju emot på Sergels Torg då vi kom hem till Stockholm. Sedan åkte flera av spelarna hem. Vi andra avrundade kvällen på Cafe Opera, men det blev ett lugnt firande.
 

Foto: Bildbyrån

Fredrik Stillman

– Vi var favoriter men en final är alltid en final. Kanada hade ett väldigt bra lag så det var inte ”bara” att gå ut och vinna. Straffdramat var otroligt spännande och jag vågade knappt titta. Det var en hemsk upplevelse och jag tycker än idag att så pass stora finaler inte ska avgöras på straffar. Allt gick bra för oss och dom sista straffarna är redan klassiska så nu minns man väl bara hur det kul det var att vinna. 

Magnus Svensson

- Jag visste hela tiden att vi skulle klara det och när jag sköt var jag säker på att den skulle gå in. Allt fungerade för mig i den matchen och jag var i en grym toppform under hela turneringen. Självförtroendet var på topp och kroppen svarade på allt jag gjorde. Vi hade pressat Kanada hela perioden och man kan inte direkt påstå att vi hade domaren (Rob Hearne, USA) med oss. När väl Kvitteringen kom kändes den både rättvis och skön.

– Det var en skön känsla att sedan få höra sitt namn ropas upp som straffläggare. Jag blev mest glad för att jag skulle få göra ytterligare ett mål i en OS-final. Självförtroendet och formen var ju på topp. och den första straffen satte jag. Då det kom till min andra straff som var en ”suddenstraff” blev jag verkligen nervös. Herregud, jag har nog aldrig varit så nervös och jag missade den straffen. Men Peter Forsberg och Tommy Salo såg till att vi blev olympiska mästare i alla fall.

Pär Mårts

– Först och främst så hade vi ett fantastiskt bra lag med rutinerade killar som Tomas Jonsson, Håkan Loob, Jonas Bergqvist, Mats Näslund, Magnus Svensson med flera som verkligen tog ansvar. Dessutom var det flera unga spelare som exempelvis Tommy Salo och Peter Forsberg som fick sina stora genombrott i den här turneringen. Det handlar om små marginaler i en sådan här turnering och vi lyckades i rätt matcher kan man väl säga. 

Tommy Salo var väl inte ens förstamålvakt när turneringen började?

– Nej, det var Håkan Algotsson som var tänkt förstamålvakt. Han var tvungen att åka hem under turneringen då hans fru skulle föda barn alldeles för tidigt mot vad det var tänkt. Självklart ville inte vi stoppa en kille när sådant sker. I stället kom Micke Sundlöv från Brynäs in och Tommy blev förstamålvakt.

Såg du straffarna i finalen mot Kanada eller gömde du dig liksom Curre Lundmark bakom sargen?

– Ja, det är klart att jag såg straffarna, skrattar den förra förbundskaptenen och fortsätter:

– Min uppgift var ju att hålla lugn på Salo mellan straffarna, Curre hade hand om vilka som skulle lägga våra straffar.

– Det går faktiskt inte att beskriva det tryck man känner i ett sådant ögonblick som det här var. Där kan man verkligen tala om att man hörde sina egna andetag.

Foto: Bildbyrån

Guldtruppen

Målvakter:

Håkan Algotsson
Michael Sundlöv
Tommy Salo
 

Backar

Tomas Jonsson
Christian Due-Boje
Magnus Svensson
Kenny Jönsson
Leif Rohlin
Fredrik Stillman
Roger Johansson

Forwards

Patrik Juhlin
Roger Hansson
Håkan Loob
Stefan Örnskog
Niklas Eriksson
Daniel Rydmark
Jonas Bergqvist
Jörgen Jönsson
Peter Forsberg
Charles Berglund
Andreas Dackell
Mats Näslund
Patric Kjellberg

Tränare:

Curt Lundmark
Pär Mårts

Citaten är hämtade ur serien OLD SCHOOL HOCKEY på hockeysverige.se


TV: Jaromir Jágrs första NHL-mål i karriären

Den här artikeln handlar om:
Hockey PÅ TV
tisdag 25 juni
02:00 Florida Panthers - Edmonton Oilers NHL