Örebroaren som blev guldlirare i AIK – Old School Hockey Rolf Ericsson

Rolf Ericsson kom fram i Örebro och var med och spelade upp klubben till Elitserien ett par gånger innan han flyttade till AIK och vann två SM-guld. 
I veckans Old School Hockey möter vi 67-åringen som berättar om karriären och varför han inte gjorde brorsan Lars-Erik Ridderström sällskap i Brynäs. 
– Jag kände att jag inte kunde flytta till Gävle då vi gått upp i Elitserien. Det hade varit som att svika hela staden, säger Rolf Ericsson. 

ÖREBRO (Hockeysverige.se)

”Jag tycker att han var bättre än mig på allting inom hockeyn förutom att jag kanske var lite mer framåt”. Så beskrev VM-spelaren Lars-Erik Ridderström (tidigare Ericsson) sin bror Rolf Ericsson tidigare i OLD SCHOOL HOCKEY. När vi träffar lillebror Ericsson i Behrn Arena för en intervju om hans karriär skrattar han lite då vi läser upp vad brorsan sagt om honom.
– Det får stå för honom. Jag vet att han brukar säga så och jag får ta åt mig såklart. Han var själv väldigt bra och en målgörare utan dess like. 
– Jag gjorde själv många mål både i Örebro (280 matcher/190 mål) och AIK (190 matcher/82 mål). Första säsongen i AIK var ”Ankan” (Anders Parmström) tränare. Andra säsongen kom Dan Hobér dit. Han hade lärt sig av tjeckerna att vänsterforwards skulle vara defensiva och jag var en ganska utpräglad vänsterforward. Dessutom var jag från Örebro-tiden extremt offensiv, så jag tänkte ”det här går åt pipan. Nu kommer jag nog snart inte platsa”, säger Rolf Ericsson med ett skratt och fortsätter:
– Jag fick på att ta mig den rollen och det gick faktiskt riktigt bra. Jag vet att Hobér var väldigt nöjd med mitt spel. Trots defensiva uppgifterna gjorde jag totalt 82 mål på fem säsonger i AIK. 

Liksom Lars-Erik Ridderström började även Rolf Ericsson sin hockeyresa i Sturehov. 
– Där var jag bara ett par säsonger. Eftersom Sturehov hade bristfällig organisation ungdomsmässigt valde jag och alla mina kompisar att flytta över till ÖSK (Örebro SK), som det hette vid den tiden. 

Hur tajta var du och Lars-Erik under uppväxten med tanke på att det är sex år mellan varandra?
– Som du säger är han betydligt äldre än jag så vi ingick inte i samma lag. Däremot var han en av dom pådrivande som fick mig att börja i Sturehov. När han sedan gick från Sturehov till Lindesberg gick jag i samma veva till ÖSK.  
– Det var inte så långt borta att även jag skulle gå till Lindesberg. Lasse (Lars-Erik) ville ha mig dit eftersom Lindesberg var duktiga och låg strax under Division 1. Lindesberg var intresserade, vilket jag också var. 
– Då hade vi en tränare här i Örebro som heter Lennart Höglander. Han var lite motsträvig. Först tog han upp ”Nalle” (Björn Johansson) och jag kände mig lite förbigången samtidigt som brorsan tryckte på från Lindesberg. Då kom Des Moroney och även gamla ordföranden, Lennart Thörn, in och sa att jag skulle in i A-laget. Då kändes mer rätt att stanna och det fanns inget skäl för mig att åka till Lindesberg.

Efter att Örebro SK kvalat 1972 valde föreningen att lägga ner hockeyn. I stället flyttade all hockeyverksamhet över till det som skulle komma att bli Örebro IK. 
– Lennart Thörn var den drivande kraften i att hockeyn skulle bryta sig ur. Det lät inom ÖSK:s organisation att man skyllde den dåliga ekonomin på ishockeyn. Då bestämde sig Lennart Thörn, Lage Lindström och några till att ”vi bryter oss ur och klarar oss själva”.  
– Så blev det och hockeyn bildade en egen förening. Jag tror dom flesta här i Örebro tyckte ishockeyn kunde leva sitt egna liv och klara sig bra på det. Bandy och fotbollen blev kvar i gamla föreningen och är så än idag. 

“Jag har mycket att tacka Des för”

Många har under åren vittnat om kanadensaren från Sudbury, Des Moroneys, betydelse för ishockeyn i Sverige under 1960 och 70-talet. Rolf Ericsson hade honom som tränare i Örebro mellan 1972 och 1974. 
– Han var speciell och jag har mycket att tacka honom för. Det var han som tog upp mig i A-laget och tyckte att jag skulle träna extra skotträning. När övriga killar hade andra övningar fick jag träna skott och jag tror att han såg en potential i mig. 
– Des gick samtidigt på GIH här i Örebro så tidsmässigt kunde det vara lite så där och han kunde komma till hallen i sista stund när vi hade samlingar. Sedan var det ganska stereotypa träningar. Det var antagligen på det sättet som han hade lärt sig i Kanada och som han sedan tog med sig hit till Sverige. Ingen nydaning direkt, men han var pådrivande och vi hade respekt för honom. 
– Dessutom var han en väldigt duktig hockeyspelare, fantastisk skridskoåkare, men satt lite för ofta i utvisningsbåset. Han hade lite kort stubin och kunde göra lite tokiga grejer emellanåt. Tyvärr gick han bort för några år sedan. 
– När Des kom till Örebro (1972) tillhörde jag juniorlaget. A-laget hade tränat innan oss i juniorlaget. Des satt kvar uppe på läktaren. Efter träningen såg jag dörren öppna sig i omklädningsrummet. Sedan gick han raka vägen fram till mig och sa på amerikanssvenska ”Imorgon tränar du med A-laget”. 
– Efter första säsongen vi gått upp var det några av oss ungdomar i föreningen som inte hade så bra ersättning i förhållande till många andra. Då ville föreningen premiera oss med en resa till Kanada. 
– Föreningen valde ut några. Bland annat ”Nalle” och jag. Även Des Moroney, Staffan (Tholsson), Anders Eriksson som var nyförvärv från Guldsmedshyttan men som tyvärr också gått bort, Tommy Eriksson och en målvakt ytterligare, Reino Hietaharju var med.

Gick upp till Division 1: “Fanns ett enormt intresse”

A-lagsdebuten för Örebro kom säsongen 1971/72.
– Jag spelade någon match under Lennart Höglander året innan Des kom. Sedan var jag sporadiskt med på någon träning då det saknades folk. ”Nalle” och jag var jämngamla, men han kom med lite tidigare än jag. 

Vad ser du som Björn ”Nalle” Johanssons storhet som även gjorde honom till en av svensk hockeys tidigaste NHL-spelare då hans spelade för Cleveland Barons mellan 1976 och 1978?
– ”Nalle” var jätteduktig och många, även jag, tyckte att han var enormt talangfull. Framför allt var han en duktig skridskoåkare, vilket var han styrka. Bra skott, väldigt fysiskt stark och kraftfull i sitt spel. 

Säsongen 1972/73 var Rolf Ericsson med för första gången om att spela upp Örebro i högsta serien. 
– Det var såklart jättekul och vi var faktiskt riktigt bra. Vi stod över sista matchen i kvalet och gick upp i ”kostym” som det heter. Vi satt och väntade på matchen mellan Mora och Grums. Den betydde att om Grums skulle vinna så skulle dom gå upp.  Mora vann så det blev vi som gick upp. 
– Det gick bra för mig i kvalet och jag gjorde en hel del mål. Des tyckte att jag skulle spela center mellan Tommy Lundström som kommit från Skellefteå och Kent Grufman som kom hit tidigt från Falun och spelade här redan på Yngve Hindrikes och Mats Lindhs tid. 

Blev det party här i stan då?
– (Skratt) Jo, visst firade vi. 

Hur stort var intresset vid den här tiden?
– Det var jättestort och vi såg under våra matcher att det fanns ett enormt intresse för ishockey här. Örebro var vid den tiden en gammal bandystad. När ishockeyn kom fyllde vi hallen i match efter match. Dessutom gick det bra för oss och kvalspelet lockade folk. 
– Första året, när vi åkte jojo mellan det att vi förlade och vann, kunde det vara lite mindre med folk då och då. På den tiden var det också mycket större skillnad mellan toppen och botten i serien. 

“Då blev jag nästan utskälld”

Örebro inledde serien med förlustraden 1-8 Tingsryd, 0-5 Leksand, 2-6 Västra Frölunda, 2-5 Västerås, 2-7 Mora, 2-8 AIK, 2-15 Färjestad, 3-9 Färjestad och 0-13 AIK innan första vinsten roddes i land då Mora besegrades hemma med 3-2. Roffe Ericsson svarade för ett av målen. I målet stod för övrigt en debutant, Thomas Ering som ringt till Örebro inför säsongen och frågat om han fick vara med. 
– Vi hade en tuff inledning. Jag var 17 år och fick verkligen lära mig att förlora. När vi förlorade mot AIK med 13-0 sjöng publiken små grodorna på läktarna. Det var inget kul, men av någon märklig anledningen vände det för oss. 
– När vi kom till det som hette nedflyttningsserien slog vi betydligt mer namnstarka lag som exempelvis Västerås, så vi klarade oss kvar och gick till den här 16-lagsserien som till säsongen efter skulle bli tio lag i nystartade Elitserien. 

Hur upplevde du steget in i högsta serien?
– Jag fick såklart anpassa mig och i princip kändes allt som det skulle. Jag levde i nuet på något sätt. I den här vevan kom jag även med i juniorlandslaget. 
– Däremot hade jag inte så bra självförtroende. När jag blev uttagen till första juniorlandslagslägret råkade jag säga till Des ”Oj, har jag blivit uttagen samtidigt Thomas Gradin, Kenta Nilsson, Janne Kock, Ivan Hansen och dom här”.
– Då blev jag nästan utskälld av Des Moroney. Han menade på att jag måste stärka mitt självförtroende. ”Du är lika bra” Jag fick en styrka av det och kände att jag kanske inte var så dålig ändå.

Vad fattades hos Örebro som lag för att ni skulle kunna vara med och slåss med topplagen?
– Vi var ett mycket viljestarkt lag och kunde slå vilket lag som helst på hemmaplan. Vi spelade bland annat oavgjort med Brynäs som var svenska mästare, men borta kunde vi få storstryk. 
– Så här i efterhand tror jag det bottnade i att vi hade en för dålig defensiv. Vi hade ingen grunddefensiv. Matcherna vi vann gjorde vi på ren vilja. Vi tuggade ner motståndarna på hemmaplan. 

Ett bortaspöke med andra ord?
– Ja, det blev så. När jag sedan kom till AIK kände jag att det var nästan tvärsom. AIK på den tiden var nästan ett bättre bortalag än hemmalag. Jag tror till och med att vi några säsonger tog mer poäng borta än vi gjorde hemma. 
– Det här hängde antagligen ihop med att Johanneshov var som en andra hemmaplan för väldigt många lag. Därför var också många lag väldigt starka när dom väl kom till Stockholm och Johanneshov. Lagen kände sig helt enkelt hemma där. 
– När vi till exempel mötte Leksand och Brynäs på Johanneshov var det alltid fullt eftersom dom två lagen hade många anhängare ute i landet och har så fortfarande.  

Rolf Ericsson spelade JVM

Rolf Ericsson fick spela sin första internationella turnering 1974 då Förbundskaptenen Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson tog med honom till Junior-EM i Herisau, Schweiz. Sverige vann guldet före Sovjet och Finland. 
– Det var en fantastisk turnering i Schweiz. Personligen gjorde jag en toppenbra turnering och sju mål. Jag spelade tillsammans med Thomas Gradin och Bosse Berglund i första linan. Thomas och jag är 56:or, men turneringen var för 55:or och yngre, vilket märktes lite grann. Däremot är Bosse Berglund 55:a. 
– Som backar bakom oss hade vi Göran Lindblom från Skellefteå och Hasse Eriksson från Leksand. I mål stod Åke Andersson från Mora. Vi slog ryssarna i sista matchen med 4-1 och jag gjorde 3-1-målet. 
– Under mina år i juniorlandslaget gjorde jag 27 mål. Den enda som gjorde fler mål var Kenta Nilsson. Han gjorde några fler och var över huvud taget väldigt duktig redan då. Sedan lyckades han dessutom betydligt bättre än vad jag gjorde, skrattar Rolf Ericsson och fortsätter:
– Jag skulle annars säga att den stora stjärnan var Thomas Gradin. Han blev dessutom Årets Junior det året. Året innan det blev Janne Kock Årets junior, så Thomas och Janne var verkligen våra stjärnor. Kenta var strax där under. 

Uppmärksammades Junior-EM guldet här i Sverige?
– Nej, men vilken ”hauss” det är nu för tiden. Presskonferenser om laguttagningar och allt. Det var en liten artikel i Expressen där det stod någonting om att framtiden var räddad för svensk ishockey eftersom vi hade vunnit Junior-EM nere i Schweiz. 
– Då fanns inte Junior-VM utan det första inofficiella spelades i Leningrad 1974. Det första officiella spelades 1977 i Finland. Året efter Junior-EM var jag med i Winnipeg, men det var även då inofficiellt, men jag var med både i turneringarna 1976 och 1977. 

Sköt upp Örebro till Elitserien

I kvalet till 1976 till Elitserien blev Rolf Ericsson stor kvalhjälte. 
– I sista matchen mot Nacka behövde vi vinna med sex mål för att säkra platsen upp till Elitserien. Vi vann med 13-4 och där gjorde jag sex mål. Den matchen är en av mina höjdpunkter under karriären. 

Säsongen 1976/77 blev Örebros och Rolf Ericssons första säsong i Elitserien. 
– Intresset här var enormt och köerna för att köpa biljetter till matcherna var långa. Staden levde ishockey samtidigt som bandyn tappade mer och mer publikmässigt. Plus att bandylaget inte presterade på samma nivå som man gjort tidigare och vi var på väg upp. 

Var intresset lika stort då ni säsongen 1975/76 spelade i Division 1 och sedan fick kvala er tillbaka till Elitserien?
– Jo, så var det. Klart att det var några mindre namnkunniga lag som kom hit. Någon säsong mötte vi till exempel Mälarhöjden/Västertorp och Nynäshamn som inte var så jättebra. Då var det kanske lite färre folk på läktarna, men intresset var hela tiden jättestort. 

I kvalet 1976 fick publiken i Malmö uppleva något som gjorde att Svenska Ishockeyförbundet ändrade reglerna till att avsiktliga självmål skulle underkänns. Publiken fick se Örebro-spelarna göra allt för inte Malmö skulle göra självmål. 

Örebro vann första matchen med 8-2, men Malmö ledde den andra med 5-3. Det skulle då bli Sudden-Death. Men Malmö hade dragit på sig ett tre mot fem som man då skulle ta med sig in i förlängningen. Malmö gjorde då allt för att få in en fjärde spelare, men Örebrospelarna räddade alla Malmöspelarnas försök till självmål och lyckades. Matchen gick till Sudden-Death och där avgjorde Rolf Ericsson.  

Som 19-åring öste Rolf Ericsson in poäng under säsongen i Division 1 och fick också en stor roll, inte minst offensivt. 
– Vi var många örebroare i laget på den tiden. Vi hade en trupp på 25 man där säkert 17-18 av killarna var från Örebro eller närområdet, så det föll sig naturligt att jag fick en stor roll. Det var också min naturliga utveckling och jag växte med uppgiften. 

Var du verbal och social även som 19-åring?
– Jag har alltid fått höra att jag var anspråkslös och tillbakadragen. Det har aldrig varit att jag talat mycket för mig själv utan det har andra fått göra, men brorsan har hjälpt till där och hela tiden tyckt att jag borde få en större uppmärksamhet än vad jag fått. 

Vilka var det annars som ledde det här laget i omklädningsrummet?
– Det fanns en del starka personligheter. Speciellt upplevde jag så eftersom jag var lite yngre. Bosse Ahlén var med redan från början och en av lagets starka. Målvakten, Kenneth Holmstedt, var också en stark personlighet liksom Staffan Tholson. Sven Olsson, en duktig kille från Karlskoga som spelade här under flera år, var också en som ledde det här laget. 

En spelare som också gjorde ett stort avtryck i Örebro var Kent ”Kneten” Andersson. 
– Han kom hit något år efter det att jag kommit upp i A-laget. ”Kneten” och jag umgicks även privat och är bästa vänner. Han har alltid varit snäll, trevlig och en jättebra kompis. 
– Det var inte så att han tog någon stor plats i omklädningsrummet. Däremot tog han plats då han pratade med journalister. Då var han oftast inte blyg, säger vännen Rolf Ericsson med ett leende. 
– Han bor uppe i Lindesberg och vi träffades för någon månad sedan. Min grabb spelar i Kumla så när hans lag mötte Guldsmedshyttan passade jag på att åka förbi ”Kneten”. Sedan åkte vi tillsammans ner och såg matchen. Vi håller kontakten. Han ringer till mig lite då och då och jag till honom. 

Nobbade Brynäs: “Hade ett kontrakt som låg i byrålådan”

Säsongen 1974/75 ställdes Rolf Ericsson mot sin bror Lars-Erik Ridderström för första gången. Första mötet bröderna emellan spelades den 17:e oktober 1974 i Vinterstadion mellan Örebro och Brynäs. Matchen slutade 2-2. Lars-Erik Ridderström stod för ett av Brynäs mål medan Rolf Ericsson svarade för en assist till Leif Udds 2-1 mål.
– Jag tände alltid till lite extra i dom matcherna. Flera gånger då han spelade i Brynäs eller AIK och jag i Örebro fick jag priset som matchens lirare. 
– Det var aldrig något gnabb eller liknande mellan oss på planen, men jag tyckte det var extra inspirerande att spela mot honom.

Ett par säsonger innan Örebro-forwarden skrev på för AIK talade mycket för att han skulle bli lagkamrat med sin storebror i Brynäs. 
– Ja, det var väldigt nära. Det var två orsaker till att det inte blev Brynäs. Dels gick vår pappa bort och då var jag inte äldre än 18 år. Ett annat tungt skäl var att vi hade bildat en idrottsklass som gick på vuxenskolan i Örebro. 
– Jag avbröt mina gymnasiestudier efter ett år och några månader eftersom betygen var på väg ner och jag visste att jag kunde prestera bättre. Jag ville inte ta ut något slutbetyg eftersom jag då inte skulle kunna göra om studierna för att få ett bättre betyg. 
– Reglerna var att man måste vara 18 år för att gå på Vuxenskolan. Lennart Thörn och några lärare där sa ”vi ska bilda en idrottsklass”. Det var jag, ”Nalle”, ”Kneten” var med från början, Bosse Ahlén, Bosse ”Boman” Andersson… Sedan var det även med några bandykillar. Bland andra Bengt ”Pinnen” Ramström och kille från Katrineholm som heter Christer Larsson. 
– När det var aktuellt att jag skulle flytta till Gävle hade jag ett drygt år kvar på studierna och det hade blivit trassligt att flytta studierna till Gävle. Jag hade ett kontrakt som låg i byrålådan hemma. Brynäs väntade uppe i Gävle på min underskrift och Tommy Sandlin tyckte att jag skulle flytta till Gävle, men det blev inte så.

Har du ångrat det någon gång?
– Nej, eftersom det samtidigt gick bra här. Däremot, om det hade gått dåligt i Örebro säsongen efter hade det nog varit aktuellt igen, men allt gick bra och vi gick upp till Elitserien. 
– Jag kände att jag inte kunde flytta till Gävle då vi gått upp i Elitserien. Det hade varit som att svika hela staden. 

Vad hände med er pappa?
– Han dog bara 51 år gammal i en hjärtinfarkt. Det kom helt plötsligt och det blev såklart kämpigt för mig, min mamma och mina bröder. Jag bodde hemma då, men det gjorde inte mina äldre bröder, Lasse och Bosse. Det tog hårt.

Lämnade Örebro – för AIK: “Tyckte att jag skulle bli akademiker”

Lennart Källén var coach för det historiska Örebro-lag som spelade i Elitserien säsongen 1976/77. 
– Han var jättebra och kanske den av mina tränare som jag har haft mest av alla. Lennart var analytisk och den typen av tränare som jag trivdes bäst med. Han var inte så hetlevrad utan lugn, sansad och konstruktiv i sin kritik hela tiden. 
– Jag kände att man hade honom i ryggen hela tiden. Han stöttade oss spelare även om vi gjorde mindre bra matcher. Man blev aldrig uthängd på något sätt och han var väldigt seriös. 

Örebro åkte ur Elitserien 1977, gick upp igen 1978 för att sedan åka ur 1979. 
– Som jag var inne på tidigare hade vi inte den här grunddefensiven som jag upplevde att vi hade i AIK då jag kom dit. I AIK upplevde jag att vi kunde vinna fast vi spelade dåligt. Så var det inte i Örebro på den tiden. Vi var tvungna att spela bra för att vinna matcherna. 
– Några har sagt att våra målvakter inte var på topp, men jag tycker att dom vi hade, Kenneth Holmstedt och Tommy Eriksson, var duktiga. Vi hade även Bengt Forsberg någon säsong. Bristerna fanns nog mer ute på planen. 

Inför säsongen 1979/80 ringde AIK:s starke man vid den här tiden, Lasse Norrman.
– Det var genom min bror Lasse och Lasse Norrman som jag fick kontakt med AIK. Lasse Norrman hörde av sig samtidigt som Lasse (Lars-Erik) tryckte på och tyckte att jag skulle komma till AIK. Då var jag klar med studierna, hade gjort lumpen och skulle in på universitetet. 
– Lasse (Lars-Erik) tyckte dessutom att jag skulle bli akademiker. Då hade jag rätt bra betyg från gymnasiet och sökte mig till Stockholm samtidigt som det passade bra för mig att söka till universitet. Jag sökte även till Handelshögskolan och skulle få göra något prov för att komma in där, men jag hade sett hur mycket tid det gick för Lasse (Lars-Erik) där och att det var väldigt mycket lärarledd undervisning. Då valde jag att tacka nej till det provet och ja till universitetet. 

Hur var det socialt att bli stockholmare?
– Det var en omställning eftersom jag kom till en storstad. Jag hade hela tiden studierna och bodde i Stureby. En andrahandslägenhet som stod på AIK-ledaren, Sven Bergqvist. Att jag bodde där var både på gott och ont. Jag ville innanför tullarna, som det heter i Stockholm. 
– Jag förde fram önskemålet om att bo i stan till ledningen i AIK, men klubben lyckades aldrig få fram någon ny lägenhet till mig. Så länge jag studerade satt jag ändå ganska bra ute i Stureby, lite avskilt och inte så mycket som lockade. Jag behövde läsa i min ensamhet, vilket slog väl ut. Jag tog min examen på fyra år och blev civilekonom. 
– Samma sak var det med Lasse, att vi båda prioriterade studierna. Vi förstod att det även skulle komma ett liv efter ishockeyn. 
– Jag tackade även nej till landslaget 1983 då jag blev uttagen till Izvestija av ”Ankan” (Anders Parmström) på grund av att jag läste en av sista kurserna på universitetet. Skulle jag valt att åka till Moskva och spelat att jag fått vänta ytterligare ett år på min examen. 
– Efter det blev det inte aktuellt med landslaget något mer eftersom ”Ankan” tyckte att jag hade fel inställning.

Fick spela i samma kedja som brorsan

Inledningsvis hade Rolf Ericsson Anders Parmström som coach i AIK. Därefter hade han Dan Hobér, Tommy Andersson och Per Bäckman under sin tid i klubben.
– Jag kom till ett lag där det var många stjärnor. På forwardssidan var det mer eller mindre landslagsspelare över hela linjen. Backsidan var inte heller dålig. Tvärtom, många jätteduktiga så som Mats Thelin, Bosse Ericson… Bosse håller jag som en jätteduktig back.
– Sedan hade vi Hasse Cederholm, Anders Wallin, Kai Nurmi, Anders Olsson… Det var verkligen att komma till ett jättestarkt lag. 

Var det även lätt att komma in socialt i det här gänget?
– Det hade jag inga som helst problem med. Vi hade dessutom världens bästa materialare i Roger Andersson. Han skötte om oss helt och hållet. Kom man in efter träningen och började hänga upp sina saker blev Roger arg. Han hade sitt speciella sätt som grejerna skulle hänga på. ”Lämna grejerna på golvet så fixar jag det där”. När vi spelare sedan kom in i omklädningsrummet hängde grejerna precis likadant på alla platser. 
– Inte nog med det. Då vi till exempel åkte till Skellefteå träffades vi på Bromma. Då hade Roger packat alla trunkar åt oss. Kört ut trunkarna till Bromma och in i flygplanet. När vi sedan kom upp till Skellefteå åkte vi direkt till hotellrummet medan han åkte till ishallen. När vi sedan kom in i omklädningsrummet hängde grejerna där precis på samma sätt som på Johanneshov. En fantastisk människa. 
– Men du frågade om det sociala. Vi hade Mats Ulander som var jättetrevlig och social. Dessutom bodde han i Hökarängen vilket var ganska nära mig i Stureby, så där var jag ibland på fredagskvällarna och hade lite trevligt. Han kände många kändisar så där kunde det dyka upp en och annan som man sätt i TV eller tidningar. 
– Jag lärde även känna Hasse Blomgren genom Lasse. Han var AIK:are och gick ofta på matcherna. Hasse jobbade mycket med ABBA på den tiden och var deras turnémanager. Han hade inkörsportar till bland annat Atlantic och var den som introducerade Lasse och Agneta Fältskog. Hasse blev en bra vän till mig.

Under en tid i AIK spelade bröderna Rolf Ericsson och Lars-Erik Ridderström i samma kedja.
– Första säsongen jag kom till Stockholm var det Anders Håkansson, Pelle Mårts och jag. Andra och tredje spelade jag, brorsan och Leffe (R.) Carlsson ihop. Det gick jättebra för oss och Lasse brukar säga att det är den bästa kedja han spelat i trots att han spelat med Tord Lundström och (Stefan) ”Prosten” Karlsson uppe i Brynäs. Jag vet inte om han spetsar till det, men han säger att han var väldigt nöjd med spelet vi hade i den kedjan. 
– Under senare åren spelade jag mycket med Leffe Holmgren och Peter Gradin. Jag spelade även en del med (Rolf) ”Råttan” Edberg. 

I det AIK han kom till spelade även en 20-årig lovande målvakt vid namn Pelle Lindbergh. 
– Säsongen innan spelade han i Hammarby. Vi hade jättesvårt med Pelle och tyckte att han tog allt, men vi lyckades ändå slå hål på honom några gånger, säger Rolf Ericsson med ett leende och fortsätter:
– Sedan träffades vi i Stockholm då jag kom till AIK. Han var jättetrevlig och en bra person. Jag kommer ihåg att (Gunnar) Leidborg fick stå åt sidan när Pelle kom. Jag tyckte och tycker fortfarande att vi första året i AIK hade det starkaste laget om jag ser till åren jag var där. Ändå missade vi slutspelet. 
– Vi började den säsongen jättebra och fick inte stryk i någon av träningsmatcherna. När serien började fick vi styrk av Brynäs med uddamålet i första matchen. Sedan jäklades det i nästan hela serien. I sista matchen mötte vi Djurgården, spelade 1-1 och missade slutspelet med ett mål. Övriga fyra säsongerna gick det bättre.

Blev mästare 1982: “Väldigt nervöst”

Vad hände med AIK då Dan Hobér kom in som tränare 1981?
– Han var lite annorlunda som tränare. Styrkan låg i is-passen samtidigt som han var rak i kommunikationen hela tiden. Där fick vi kritik om man var dålig. 
– Vi hade högt tempo på is-träningarna och drev på väldigt hårt. Hans svaga sidor kan jag tycka var den sociala biten, men han fick oss att prestera riktigt bra. 

Var det Dan Hobér som gjorde att ni tog det här extra steget i lagets utveckling och som sedan ledde till SM-guldet 1982?
– Svårt att säga. Vi hade ett så pass starkt lag att det var konstigt att vi presterade som vi gjorde i början, men det här lilla extra… Ja, kanske. 
– Vi fick med oss det höga tempot vi hade på träningarna in i matcherna. Man spelar som man tränar är något man brukar säga och det kändes verkligen så med Dan Hobér. 

I den avgörande finalen 1982 hade AIK ledningen med 3-1. Tio minuter in i tredje perioden klev Patrik Sundström fram och satte dit 3-2 bakom Gunnar Leidborg. 
– Scandinavium i Göteborg. Det var väldigt nervöst. Jag fick mycket speltid eftersom Hobér litade på mig defensivt. Det du tänker i sådana här situationer när man leder med 3-2 och det bara är minuter kvar till att du är svensk mästare är bara att gå ut, göra jobbet och inte ta några risker. Du måste hela tiden se till att vara på rätt plats. Det var skakiga minuter, men det gick bra. 

Dan Hobér lämnade AIK efter säsongen för ett tränarjobb i Davos. In kom i stället tidigare Timrå och Mora-backen, Tommy Andersson. Han hade säsongen innan varit tränare i Division 1 för Troja-Ljungby. 
– Tommy var bra på sitt sätt och social på ett helt annat sätt än Hobér. Han gillade min defensiv och sa inför en match mot Hammarby:
– ”Jag tycker att du ska spela back”.
– ”Jag kan inte spela back, jag vet ju inte vart jag ska vara på isen då”.
– “Jo, jag tycker att du ska spela back.”
– Han lyckades övertala mig. Innan den matchen hade jag knappt ens spelat back på någon träning. Jag spelade en eller två perioder. Sedan sa jag till Tommy att jag kände mig helt bortkommen. ”Du får sätta upp mig i kedjan i stället”.  Vilket han gjorde. Sedan spelade jag inte back något mer. 

Det kändes som att ni tappade lite intensitet från tiden med Dan Hobér då Tommy Andersson kom in, känner du igen dig i det?
– Ja, det skulle jag nog tro att vi gjorde. Inget ont sagt om Tommy och vi gick ändå till slutspel. Där fick vi stryk i semin mot Färjestad, så vi presterade ändå även den säsongen. 

Vann SM-guld – mot Djurgården: “Det var stort”

Säsongen 1983/84 var det dags igen, alltså för AIK och Rolf Ericsson att vinna ett nytt SM-guld. Nu hette guldtränaren Per Bäckman. 
– Det var en jättebra säsong och en väldigt rolig resa där jag fick spela med Per-Erik (Eklund) och Peter Gradin. Båda var fantastiskt bra spelare. Att vi sedan slog Djurgården i tre raka matcher i finalen var pricken över i:et. 

Hur upplevde du att intresset för hockeyn i Stockholm vid den här tiden?
– Det var stort. Vi var topplag, vann serien, SM-guld och det hela tiden var det jättemycket folk på läktarna. Därför är det tråkigt att nu se att det bara är 2-3 000 på läktarna då AIK spelar. Då vet man av erfarenhet att det känns ganska tomt i den hallen. 
– Det finns ett grundmurat intresse så börjar AIK spela bra och prestera kommer AIK:arna. Det finns massvis med AIK:are som älskar ishockey. 

Åter till säsongen 1983/84 och Per Bäckman. 
– Han var också den här raka typen, lite ”Hobér-aktig” och ställde krav. Vi hade en lite sämre period under säsongen. Då hade vi lite grupparbeten och så vidare. Vi lyckades vända på steken och få in den här vinnarkänslan. 
– Under sista delen av säsongen gick det bara uppåt hela tiden. Vi vann serien, men var faktiskt lite illa ute mot Södertälje i semifinalen. Vi förlorade första semifinalmatchen hemma. Sedan lyckades vi vinna andra borta. Det blev en tredje och avgörande match på Johanneshov. Då vann vi med 11-1. Efter det kom vi väldigt stärkta in till finalerna mot Djurgården och hade verkligen självförtroende. 

Går det att rangordna dina två SM-guld med AIK?
– Det är svårt, men det sista blev lite avhuggen för mig. Jag hade fått en förkylning, feber i kroppen och fick kliva av i den sista perioden mot Djurgården. Jag fick inte heller vara med på isen efter slutsignalen. 
– Sett till det var första SM-finalen roligare för min del. Efter finalen 1984 fick jag åka hem och bädda ner mig i stället för att fira segern och festa med andra killarna i laget.

Lade av som 30-åring: “Motivationen inte var den samma”

Efter säsongen 1983/84 lämnade Rolf Ericsson AIK för att återvända hem till Örebro där han avslutade karriären med två säsonger ytterligare. 
– Jag var i ett vägskäl, klar med studierna och visste inte vad jag skulle göra. Sista året jobbade jag som vikarielärare i Huddinge, på Kvarnbergsskolan, 20-25 timmar i veckan. Samtidigt ville Örebro att jag skulle flytta hem, vilket jag gjorde. 

Gjorde Örebro då en satsning för att ta sig upp igen?
– Ja, det kan man säga. (Lars-Gunnar Lundberg) ”Krobbe” var kvar, Bosse Andersson och Christer Löwdahl kom tillbaka från Södertälje. Dessutom var Micke Holmberg med, så vi hade ett bra lag. Trots det fick vi aldrig till det. Vi gick till slutspel, men lyckades inte ta oss upp. 

Hur upplevde du sista säsongerna med Örebro?
– I mitt fall var det snarare så var det att jag hade ”peakat ut” i Stockholm. När studierna var klara, jag hade fått ett jobb på banken och så vidare, kände jag att motivationen inte var den samma, vilket var anledningen till att jag slutade så tidigt, redan i 30 års ålder. Man ska då också komma ihåg att jag var med så pass tidig och gjorde ändå 14-15 A-lagssäsonger varav nio i Elitserien. 
– Sett till det var det inte så konstigt att jag slutade efter så många säsonger. Hade jag spelat idag och tjänat dom pengarna man gör nu hade jag kanske kört på några år till, men på den tiden fanns inte dom pengarna. Ambitionen och viljan började rinna av mig. 
– Det var inga katastrofsäsonger utan mer att laget inte lyckades så som många hade hoppats på. Vi lyckades inte ta oss upp, vilket många trodde att vi skulle göra. 

Fick aldrig spela VM: “Hade varit kul att haft meriten”

Rolf Ericsson debuterade i Tre Kronor 1978 i Göteborg mot Sovjet. Där spelade han i samma kedja som Nils-Olof ”Djura” Olsson Knuts från Leksand och Färjestads Harald Lückner. 
– Efter matchen jag hade gjort sex mål, som jag nämnde tidigare, kallade (Hans) ”Virus” Lindberg, som var förbundskapten, in mig till träningslägret i Norrköping. I samband med det fick jag göra min första match i Tre Kronor och det gick så där. Vi var nedtränade och ryssarna vann stort (0-10). 
– Andra matchen var i Stockholm, men då fick jag inte vara med eftersom några ytterligare hade anslutit från NHL (Göran Högosta, Kent-Erik Andersson och Roland Eriksson). Dessutom var jag ung och ganska nöjd ändå med att fått ha varit med i dom sammanhangen. 
– Några år senare blev jag och ”Nalle” uttagna till Izvestija under Tommy Sandlin, så vi fick åka till Moskva och spela. Det var också bara så där. Lasse brukade säga att under Izvestija spelar man inte in sig i landslaget utan där kan man bara spela ur sig ur det. Turneringen var med andra ord inte så attraktiv på den tiden. 
– Under AIK-tiden spelade jag i landslaget vid flertalet tillfällen. Vid några av tillfällena var det oklart om matcherna skulle betraktas som landskamp eller inte, men officiellt har jag nio A-landskamper. 

Ditt namn kom ofta upp då det pratades landslag, men du fick aldrig chansen att spela VM eller OS, hur tänkte du kring det?
– Jag funderade inte jättemycket på det då och var inte besviken samtidigt som jag hela tiden hade mina studier. När Canada Cup-laget var uttaget 1981 och hade åkt över till Kanada skulle det fyllas på med ytterligare en spelare. 
– Vi var ett B-landslag som var nere i Schweiz och Tyskland för att spela. Det gick ganska bra och jag fick höra i efterhand att det stod mellan mig och (Jan) ”X-et” Erixon vem som skulle få ansluta till Canada Cup-laget. Det blev han som fick han åka till Kanada, men då var jag ändå ganska nära. 
– Jag i efterhand pratat med (Bengt) ”Fisken” Ohlson vid ett tillfälle och han berättade att det varit väldigt nära att jag skulle blivit uttagen till ett VM, men det blev inte så. 
– Så här i efterhand hade det varit kul att haft meriten att ha spelat ett VM, men då tänkte jag inte på det. 

Hur har livet sett ut efter karriären?
– Jag jobbade först på Sparbanken 17 eller 18 år. Sedan var jag i IT-branschen under ett par år, men tyckte att det var så där. Jag sökte mig tillbaka och fick jobb på det som på den tiden hette Provinsbanken. Nu heter det Danske bank. Där blev jag kvar till pensionen. Jag kunde via ett avtal inom bankförbundet gå i pension vid 61-års ålder och nu är jag 67. 
– Jag har en grabb (Jacob Ericsson Jerlström) som spelar i Kumla och det är jättekul att följa honom. Han gick på hockeygymnasiet här i Örebro, men när han sedan skulle upp i J20 tyckte man inte att han riktigt räckte till. Då blev han utlånad till Hallsberg. Efter några år ville Kumla ha honom så han blev värvad dit och spelar nu sin andra säsong där och presterar riktigt bra. Kumla är dessutom ett bra lag och på gränsen till ettan. Annars blir det att jag går hit till hallen och ser på Örebro, avslutar Rolf Ericsson.

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"

TV: Carl Klingberg om matchfixningsutredningen: "Skitjobbigt"