Old School Hockey – Jesper Mattsson

Han är en ikon inom både Malmö och Färjestad samt har vunnit fyra SM-guld och ett VM-guld i sin karriär. 
I veckans Old School Hockey möter vi Jesper Mattsson som berättar om gulden, uteblivna NHL-chansen samt tragedin kring sonen Olivers bortgång.
– Jag var alldeles för snäll som människa och lagspelare för att jag skulle ta en plats där i NHL, säger Mattsson. 

MALMÖ (Hockeysverige.se/OLD SCHOOL HOCKEY)

Jesper Mattsson vann inte mindre än fyra SM-guld och ett VM-guld. Han kan skriva in sig i historien som en av både Malmö och Färjestads stora spelare. Han har även fått uppleva det mest tragiska man kan göra som pappa, att förlora sin son. 

För att följa hela Jesper Mattssons resa inleder vi i Staffanstorp drygt två mil från Malmö Isstadion där han var med om att vinna två SM-guld med det som då hette Malmö IF. 
– Min pappa Bengt spelade på den tiden i Pantern. Kirseberg ligger bara strax över milen från Staffanstorp. Jag har fått förklarat för mig att jag hängde med honom redan från liten ålder, berättar Jesper Mattsson då vi träffar honom i Limhamns Ishall där sonen Elliot ska ha träning. 
– När jag var två och ett halvt år började jag åka skridskor tillsammans med pappa. Efter det spelade jag i Pantern fram till att jag var sju år. Sedan gick jag till Malmö. 

Hockeyn var inte speciellt stor i Malmö då Jesper Mattsson börja spela som femåring, alltså i början av 1980-talet. 
– Nej, utan jag började på grund av pappa. Dessutom var han domare när jag växte upp. Han var på väg in, tror jag, till dåvarande Elitserien om inte min hockey på äldre dagar tagit mer och tid. Sedan var han min tränare hela vägen fram till det att jag var 15 år. Han dömde dåtidens Division 1 och 2 när Malmö IF spelade i dom serierna. 
– Jag kommer ihåg då jag sprang omkring på Malmö Isstadion och samlade matchprogram på läktarna när han dömde. Då kan jag inte varit gammal, fem eller sex år kanske. 

Hur kom det sig att du började spela med Malmö IF?
– Det jag har fått förklarat för mig var att jag ledsnade ur lite på Pantern. Och att jag ville det skulle bli tuffare träningar och motstånd. 

Hade du inställningen redan som väldigt ung att du skulle bli en riktigt bra hockeyspelare?
– Jag har alltid älskat ishockey. Ville alltid spela landhockey, alltid spela fotboll, alltid kicka boll och alltid vara igång. 
– Jag ljög för pappa om jag hade ont och gjorde allt för att få träna. Det ultimata straffet att ge mig om jag inte skötte mig hemma var att man antingen ströp Sportspegeln eller att jag inte fick träna ishockey. 

“Jag betedde mig väldigt illa ofta för att jag var en sådan vinnarskalle”

Jesper Mattsson fostrades till största delen i Malmö IF och var även i klubben då Byggherren Percy Nilsson tog steget in i föreningen. 
– Framför allt märkte jag av det här 1988 då Patrik Sylvegård, Håkan Åhlund, ”Pekka” (Peter Lindmark), (Mats) Lusth kom in. Sylvegård var lite före de andra. 
– När Malmö hade den här presskonferensen och jag hörde den på radion trodde jag först inte på att det var sant. Att ”Pekka” Lindmark, Tommy Mörth, Matti Pauna, Mats Lusth och alla de här skulle komma. Det var spelare jag tidigare bara hade sett på Sportspegeln. 
– Jag bara spelade och tränade på. Helt plötsligt fick jag några år senare se Djurgården spela mot Malmö IF, vilket jag tyckte var ganska overkligt. Att Elitserielag kom på besök i Malmö. 
– Personligen funderade jag inte så mycket på att Percy hade kommit in. Jag spelade hockey eftersom jag tyckte det var kul och älskade att vinna. 

Triggade den här satsningen klubben gjorde att du också var beredd att satsa ännu mer?
– Egentligen tror jag inte det eftersom, som jag sa, jag bara spelade för att det var roligt att vinna. Jag hade en jäkla vinnarskalle då jag var yngre och var nog lite obehaglig. Jag betedde mig väldigt illa ofta för att jag var en sådan vinnarskalle. 

Vad innebar att du betedde dig illa?
– Ibland kunde jag vara dum mot mina lagkamrater, tillexempel om vi släppte in ett mål, eftersom jag hade ett så dåligt humör och kunde bli otroligt förbannad. 

Blev det här jobbigt för dig?
– Det var nog jobbigast för min farsa eftersom han var vår tränare och jag kunde uppträda illa, sitta och gråta i båset och nästan säga dumma saker till lagkamraterna. Jag ville vinna allt hela tiden. 

Har det gått över?
– (Skratt) Egentligen inte, men det har blivit avtrubbat på ett annat sätt. När jag längre fram kom upp i A-laget var det många som var bättre än jag. Jag var ganska duktig som liten. Var ofta i framkanten och spelade med de som var två och tre år äldre. Jag ville ofta vara bäst och kände att det hängde mycket på mig. 
– Jag fick vara med i TV-pucken, avgöra finalen, få Sven Tumbas pris som bästa forward och sedan fortsatte det med Junior-EM. Där fick jag först ta silver med de som är ett år äldre. Året efter vann vi guld och jag blev utsedd till bästa forward, så jag kände jämt att jag var den som skulle göra det. 
– Då jag sedan kom till Elitserien med Raimo Helminen, Mats Näslund, Mikko Mäkelä, Robert Burakovsky och allt vad dom hette var jag långt ifrån bäst. Jag platsade nästan inte ens och blev lite mer försiktigt på något sätt. 
– När jag med åren växte in mer i kostymen kom det här med att jag ville vinna tillbaka. 

Intresset för ishockeyn växte såklart enormt mycket då Percy Nilsson tog klivet in i klubben. 
– Ja, ja… Jag hade aldrig tänkt på Malmös A-lag utan jag spelade i min bubbla ute i Rosengård med ungdomslagen under hela uppväxten. Sedan kom jag in på Malmö Isstadion. Där fick jag spela och träna med juniorerna. 
– Då var det mer att jag drömde om att få spela i tillexempel Färjestad och Elitserien. Helt plötsligt var Malmö där och jag fick vara med min första träning med A-laget då jag bara var 15 år. Då var jag inne i rullorna. 

“Helt plötsligt spelade jag i samma lag som spelarna jag haft som idoler”

Säsongen 1991/92 kom också chansen för Jesper Mattsson att debutera i Elitserien. 
– Det var borta mot Djurgården. Jag tror att det var 13 850 åskådare i Globen. Jag hade varit där 1989 med min pappa och kollat på Hockey-VM med (Börje) Salming, Kenta Nilsson och alla stjärnorna. Från det till att jag nu skulle debutera i Globen. 
– Jag kommer ihåg att jag var djävulskt nervös. Orvar Stambert tacklade mig precis innanför blålinjen och jag minns hur jag tänkte ”hur ska jag kunna spela i den här ligan, jäklar vad starka alla är”, men det fungerade. 

När Malmö vann guldet 1992 spelade Jesper Mattsson 24 av lagets 40 matcher och kände sig inte så jättedelaktig i att laget blev svenska mästare. 
– Jag var med i truppen, spelade matcher och allt det där, men jag spelade ingenting i slutspelet. 
– I den sista och avgörande finalen hemma skulle jag varit ombytt, men Burakovsky tog någon spruta så han kunde spela och jag fick vara vid sidan av icke ombytt. Malmö hade sådana superstjärnor och jag kände inte direkt att det hängde på mig om vi skulle vinna SM-guld, skrattar Jesper Mattsson som hade en annan känsla då Malmö vann guldet 1994:
– Då spelade jag hela vägen och såklart var det annorlunda. Jag kände mig betydligt mer delaktig då.  

Hur var den här gruppen av spelare vid sidan av isen?
– Som jag sa var alla i laget superstjärnor. Jag satt och tittade runt i omklädningsrummet och kunde inte tro att jag hängde med dem. 
– Det var väldigt tufft när jag kom upp. Första träningen när jag kom in i omklädningsrummet var det ingen som reste sig upp för att jag skulle få sitta på en bänk. Jag fick sätta mig golvet mot toadörren. Man behövde bli accepterad i gruppen, vilket jag blev till slut eftersom jag nog skötte mig ganska bra. 
– Sedan var det här gänget fantastiska att hänga med. Det var rena drömmen att få hänga med ut och ta en pilsner, lira bowling, käka luncher eller vad det nu var. Jag var en i gänget. 
– Att sitta med ”Pekka” Lindmark på en buss eller lira bowling med Daniel Rydmark eller Mats Lusth var surrealistiskt. Mats Näslund och Timo Blomqvist kom och hämtade mig efter skolan varje dag. Helt plötsligt spelade jag i samma lag som spelarna jag haft som idoler. 
– Det var rätt konstigt. Jag var 16,17 år och när jag klev ut på skolgården stod Mats Näslund, Stanley Cup-vinnaren, där för att hämta mig. Då hade han varit och tränat hästar i Veberöd. ”Tjena Jeppe”. Mjuka och bra killar, men hela högen var väldigt tävlingsinriktade. 

Det hände mycket under kort tid för Jesper Mattsson och han målades upp som den kanske största talangen svensk hockey fått fram på många år. Själv tog han det mesta med ro eftersom han var i sin lilla egna hockeybubbla.
– Det var mer att jag kände ”här trillar det bara in guldhjälmar”. Jag kände mig, som sagt var, inte så jättedelaktig 1992. SM-guld, fest och banketter efteråt var helt otroligt. Året efter vann vi Europacupguld. Vi fick vinna SM-guld 1994. Jag kände ”shit, vad kul” samtidigt som jag levde, som du säger, i en bubbla. Jag blev draftad av Calgary, JVM och dessutom bråk i samband med det. Det hände verkligen jättemycket.
– Jag har inte funderat speciellt mycket på karriären utan bara spelat hockey för det varit roligt. Sedan har jag kört på. Fröknarna i skolan säger än idag då jag springer på dem att jag sa redan i tredje eller fjärde klass till Britt-Marie och Ingrid när jag missat någon läxa ”Det gör ingenting för att jag ska bli hockeyproffs.” 
– Jag har alltid varit väldigt driven, älskar hockey och körde på till den dagen jag lade av.

“På kvällen gick vi ut och drack pilsner med Wayne Gretzky”

Vid draften 1993 valdes han i första rundan och som totalt 18:e spelaren av Calgary. 
– Jag var där tillsammans med Kenny Jönsson, Niklas Sundström och hela gänget. Vi var sex som gick i första rundan. Kenny Jönsson, Mats Lindgren, jag och Niklas Sundström hade samma agenter, EMG. Anders Eriksson och Stefan Bergqvist hade några andra agenter. Det var att gå upp på scenen, dra på sig tröjan. 
– På draftdagen åkte vi kortege genom hela Quebec fram till Coliseum som var fullsatt. Jag visste knappt vad draften var för något. Innan hade jag suttit under flera dagar på en väldigt massa möten och träffat nästan alla lag, men egentligen fattade jag ingenting. 
– Vi topp 20 prospects skulle, som sagt var, åka kortege med en gammal spelare genom stan. Det var fullt med folk hela vägen. Jag satt med någon i två timmar och efter hela vägen sa folket ”Guy, Guy, Guy…”. Jag fattade ingenting så till slut frågade jag han jag satt med:
– ”Vad säger folk?”
– ”My name.”
– Det visade sig att det var Guy Lafleur jag hade åkt med under två timmar och jag hade ingen aning om vem han var. 
– På kvällen gick vi ut och drack pilsner med Wayne Gretzky eftersom han hade samma agent som oss vid den tiden, Michael Barnett. Sedan kom även D.B Sweeney, som är en ganska stor skådespelare, dit. Gretzky var för övrigt jätterolig och trevlig. 
– Efter draften hade man Coca Cola Hockey school. Dit bjöd Gretzky in mig. Vi stannade kvar i Quebec några dagar och jag var med på den hockeyskolan. Det var Scott Niedermayer, Jaromír Jágr, Denis Savard och han. Jag fick vara med som instruktör på där, vilket såklart var roligt. 

Inför säsongen 1995/96 valde Jesper Mattsson att lämna Malmö för att åka över till Calgarys organisation. Det blev tre säsonger i Kanada, men endast spel i farmarlaget Saint John Flames i AHL. 
– Jag hade spelat fyra säsonger i dåvarande Elitserien och gjort bra ifrån mig där, men även i pojk och juniorlandslaget. 
– Det blev bråk när jag stack. Jag tackade först nej till JVM i Gävle (1993) eftersom Malmö inte släppte mig. Vi hade europacupen. Sedan fick jag tacka nej till 74:orna med Kenny (Jönsson) och alla dom killarna. 
– Inför JVM 1995 hade man gjort en regel att man var tvungen att släppa två spelare till landslaget. Det var mycket, tror jag, på grund av att jag blev stoppad. Det blev ett jäkla liv på Percy när jag drog till turneringen, så det blev en liten plump på JVM eftersom jag mådde lite halvt som halvt. 
– Det hade gått bra för mig tidigare i juniorlandslagen och Elitserien. Jag blev draftad i första rundan 1993 och åkte över till campen nästan direkt efter draften. Då ville Dave King behålla mig där över eftersom det hade gått bra för mig på campen. 

Fick ingen NHL-chans: “Där skulle man armbåga sig fram”

Innan deadline 1994 sajnade Jesper Mattsson ett kontrakt med Calgary. 
– Det var innan nya reglerna trädde i kraft så jag fick ett envägskontrakt och kände att jag ville prova på något nytt. 

Hur var det att komma över till Kanada och Calgarys organisation?
– Det var jättekul. Jag kunde eller visste inte mycket om NHL. Ändå var jag en hockeynörd. Man såg nästan aldrig NHL på TV mer än då det var något inslag på Sportspegeln. Jag hade inte koll på fler än Theo Fleury, Al MacInnis, Mike Vernon och dom här största. Ännu mindre hade jag koll på hur det fungerade där över. 
– Jag var alldeles för snäll som människa och lagspelare för att jag skulle ta en plats där. Både på gott och ont har jag brytt mig för mycket om folk och ibland varit alldeles för lojal. Jag har alltid försökt att vara en snäll och hjälpsam människa, men där skulle man armbåga sig fram. 
– Jag sköt inte själv utan passade gärna pucken och var inte där för att ha ett jobb utan jag var där för att spela ishockey. Alltså det jag älskade att göra.

Blev du nära vän i Saint John´s med Niclas Sundblad, Erik Andersson och Patrik Haltia?
– Jag och Niclas Sundblad bodde grannar i Saint John. Jag var hemma hos honom och passade hans barn när han och Angela, som han senare skiljde sig ifrån, skulle gå på bio. 
– Jag käkade hos Niclas Sundblad i början, men jag käkade så mycket att han tyckte att det blev för dyrt. Då fick jag inte äta där längre, skrattar Jesper Mattsson och fortsätter:
– Halita var där en snabbvända, Erik Andersson var där liksom Marko Jantunen. Det var ändå mest med Niclas jag umgicks och jag trivdes jättebra. Det var en väldigt rolig tid och vi hade ett ungt och bra lag. 
– Nästan alla jag spelade med i Saint John gick vidare och blev senare NHL-spelare, (Jean-Sébastien) Giguère blev en bra målvakt och fick vinna Stanley Cup med Anaheim. Dwayne Roloson spelade med oss fast han var gammal då. Jarrod Skalde var även här i Sverige och spelade. Marty Murray. Jamie Allison, (Denis) Gauthier med flera.

Är du besviken över att du själv aldrig fick spela i NHL?
– Det är enda plumpen i min karriär. Hade jag fått i alla fall en NHL-match hade det varit väldigt roligt. Sista två åren blev jag nedskickad bland sista tre spelarna. Även fast jag hade envägskontrakt sista säsongen.
– Jag spelade mycket powerplay och gjorde en hel del poäng i träningsmatcherna sista säsongen. Någon av Calgarys större spelare sa till mig ”Nu Jeppe kommer du vara kvar”. Vi hade Pierre Pagé i Calgary. Han var inte jätteglad i européer. Sista säsongen kom en av Sutter-bröderna (Brian) dit och han var definitivt inte den som gillade européer. Tillexempel Chris Dingman i farmarlaget. Helt plötsligt var han där uppe och senare fick han vinna Stanley Cup med Colorado och Tampa Bay. En trevlig kille. 
– Till jul ringde Färjestad och ville ha hem mig. Färjestad var och spelade Spengler Cup och det var såklart genom Håkan Loobs ”connections” med Calgary. Helt plötsligt hörde även Malmö av sig och ville ha hem mig. 
– Eftersom Calgary var intresserade av att släppa mig kallade man inte heller upp mig. Det förstod jag efter ett möte jag hade med Nick Polano som var headscout. Han berättade att det var fem lag som ville trejda för mig, New Jersey, Chicago, Colorado och några lag till, men Calgary vägrade att släppa mig. 
– Det var politik och jag fick spela kvar i Saint Johns för skulle jag gå bra någon annanstans hade Calgary sett ut som skit. Då blev det att jag flyttade hem efter nyår. 

Så hamnade Jesper Mattsson i Färjestad: “Hade gjort klart med MoDo…”

Hem betydde alltså Malmö där Jesper Mattsson inledningsvis fick Niklas Wikegård och Stephan Lundh som coacher. 
– Det var annorlunda, skönt och kul att komma hem till dom två och Malmö. Jag hade provat nästan tre säsonger där borta och det gick inte. 
– Jag blev erbjuden ett nytt kontrakt i Calgary, men det var ett tvåvägskontrakt. Hade jag spelat en NHL-match hade Calgary varit tvungna att erbjuda mig ett envägskontrakt med tio procents löneökning. Det hade jag förmodligen tackat ja till. 
– Niclas Sundblad blev uppkallad. Erik Andersson blev uppkallad. Jarrod Skalde blev uppkallad precis som alla andra runt om, men dom hade inga envägskontrakt. Sedan ska jag inte säga att jag var bra nog, men sista året i Sant John hade jag Bill Stewart som tränare. Han gillade mig. Jag spelade mycket powerplay, stod på ”pointen” och gjorde poäng i nästan varannan match, så det gick bra för mig, men jag blev aldrig uppkallad.  

Färjestad visade intresse för Jesper Mattsson redan 1997, men det skulle dröja till 2004 innan han kom att hamna i värmlandsklubben. 
– Håkan Loob var min stora idol när jag växte upp. Jag hade nummer fem precis som Håkan. Dessutom hade jag en gul hjälm av någon anledning då jag var liten. Precis som Håkan.  ”Looben” spelade i Calgary. Jag hamnade i Calgary. 
– Faktum är att då jag kom hem från Calgary spelade jag sex säsonger med Malmö, men blev lite less på det. Jag hade spelat VM 1999, men ville bli bättre, komma till slutspel, försöka vinna och alla sådana saker. 
– Det kändes som jag inte riktigt kom någon vart i Malmö. I bästa fall kunde vi komma till kvartsfinal eller semifinal och sedan ut i spåret igen för ny säsong. Det kändes inte alltid att alla var superseriösa. Jag behövde något nytt. Sista säsongen innan jag lämnade för Färjestad gjorde jag 33 poäng, men kände att jag hade mer i mig. Jag ville försöka komma med i Tre Kronor igen och chans att vinna. 
– Säsongen jag stack blev det lockout i NHL. Innan Färjestad hade jag gjort klart med MoDo…

Vad hände där?
– Pappa (Kent) Forsberg ringde mig och berättade att Peter skulle hem, så jag gjorde klart ett tvåårskontrakt med MoDo. 
– Samma dag som jag skulle skriva på och skicka fax från min farsas kontor ringde min agent, Claes Elefalk, och berättade att MoDo hade dragit sig ur eftersom dom gjort klart med en annan spelare, Alexander Steen. 
– Färjestad och något ytterligare lag hade också varit på mig. Vi fick återuppta det här att jag var ute på marknaden igen. Jag hade tackat nej till Färjestad eftersom jag lovat MoDo, men min agent ordnade så det ändå blev Färjestad.

Vann dubbla guld: “Nu satt jag där igen efter tolv år”

I det Färjestad Jesper Mattsson kom till spelade bland andra Pelle Prestberg, Peter Nordström, Jonas Höglund, Jörgen Jönsson, Zdeno Chára, Mathias Johansson, Christian Berglund, Per Hållberg, Emil Kåberg, Jonas Frögren, Martin Gerber, Marcel Jenni med flera. 
– Min agent var lite att han inte ville att jag skulle gå dit eftersom han menade på att ”Matte” Johansson och Berglund lirade boxplay. ”Jögge” och Nordda” lirade boxplay. Pelle, ”Jögge” och Nordda” lirade powerplay… ”Vart ska du in?”. 
– Jag kände det mest som en utmaning. Färjestad hade varit i final fyra år i rad innan jag kom dit. Det var den utmaningen jag ville ha, att vara tvungen att förtjäna min plats i ett så bra lag. Lite på samma sätt som jag fick göra i Malmö i början. Kriga mig in i den supertruppen. 

Jesper Mattsson slog sig in i Färjestads mycket starka trupp.  
– Ja, men jag fick kämpa för det. Det var inte mycket powerplay eller boxplay i början av säsongen utan jag fick förtjäna min istid. Bengt-Åke (Gustafsson) och ”Kulon” (Bo Lennartsson) var tränare. 
– I SM-finalerna vi förlorade mot Frölunda den säsongen spelade jag center mellan Höglund och Berglund, gjorde mycket poäng och spelade powerplay, så jag fick min plats till slut. 

Säsongen 2005/06 fick så Staffanstorps Jesper Mattsson vinna sitt tredje SM-guld. Den här gången med Färjestad. 
– När jag vann 1994 var jag så ung, 18 år, och fattade inte riktigt vad jag hade gjort. När jag fick vinna 2006, alltså tolv år senare, förstod jag hur tufft det är att vinna. 
– Vi hade förlorat året innan, en väldigt tuff säsong med alla NHL-spelare. Då vi vann första matchen med 4-2 hemma i Löfbergs. Jag, ”Högga” (Jonas Höglund) och Berglund gjorde tre av målen. Efter det släppte inte Henke Lundqvist en enda puck på fyra matcher förutom en straff som jag satte på honom i tredje matchen. 
– Jag kände efter sista matchen den säsongen ”Shit, jag kanske aldrig kommer till en final igen”. Jag hade fått chansen, men förlorat. Sedan fick jag ändå chansen igen 2006 – och vi vann. Känslan att komma in och se glädjen i omklädningsrummet… Det var detta jag hade åkt dit för, att få chansen att vinna igen. 
– Nu satt jag där igen efter tolv år. Som jag sa i början åkte jag bara runt och fick guldhjälmar under mina första säsonger. Det skulle dröja elva år innan jag fick chansen igen, men tolv år innan jag fick vinna igen. 

Och 2009 kom det fjärde och sista guldet som spelare. 
– Först blev det VM-guld 2006 och 2009 blev det SM-guld igen. Det blev tre finaler under mina säsonger i Färjestad. 

Hur upplevde du Karlstad som hockeystad?
– Här i Malmö kan man åka runt i två år utan att träffa någon som egentligen har med hockey att göra. Från det till att flytta till Karlstad där folk på stan känner igen dig blir på ett helt annat sätt. 
– Jag bodde precis bakom travbanan i det som kallades för Lilla FBK-byn. Pelle Prestberg, ”Nordda”, ”Clabbe” (Clas Eriksson), ”Hento” (Daniel Henriksson), (Christian) ”Crippe” Söderström, Per Ledin… Alla bodde där på Långtäppan. 
– Det var såklart annorlunda. Bra drag på matcherna och alltid mycket folk. Då märktes det att folk i Karlstad andades hockey. 

Fick sparken i Malmö: “Jag har aldrig riktigt fått reda på varför”

Efter säsongen 2009/10 valde Jesper Mattsson att återvända till Malmö. 
– Jag hade egentligen en säsong kvar på mitt kontrakt, men jag gick upp till Thomas Rundqvist runt jul och sa upp mitt kontrakt. Oliver skulle börja skolan samtidigt som jag hade gjort sex säsonger i Färjestad.  
– Färjestad hade kanske ändå sparkat mig, det vet jag inte utan det kan bara Thomas svara på. Jag gjorde ingen succé och vi åkte mot Skellefteå i kvarten. Jag hade inte varit något överdrivet bra den säsongen. 
– Oavsett var det också chansen att åka hem och hjälpa Malmö, försöka få upp laget till SHL. Jag kände att jag hade en del kvar att ge där. 

Blev det aldrig riktigt bra då du kom tillbaka med tanke på att du lämnade under säsongen för Frölunda?
– Det var ett ganska ungt lag. En som heter Göran Karlström, ”Kalis”, var tränare. Under sommaren entledigade Malmö honom och tog in en ung kille som heter Robert Olsson. Han var två år yngre än jag och som min bror hade spelat med här i Malmö. Dessutom kom Marcus Magnertoft in som jag hade spelat med. 
– Den säsongen blev det lite cirkus och jag fick lämna vid jul efter att ha fått sparken av Magnus Sallbring. Jag har aldrig riktigt fått reda på varför.
– Jag mådde rätt dåligt, låg hemma och gick ner rätt många kilon. Jag hade ändå lämnat Färjestad för att komma hem till Malmö och ville ha ordning och reda, men så blev det inte riktigt. 
– Då ringde (Stephan) ”Lillis” Lundh. Han var i Frölunda. Då hoppade jag på det. Det var en kul tid i Frölunda och det gick bra. 

Sedan återvände du ändå till Malmö för en säsong ytterligare och slutade tvåa i interna poängligan efter Linus Klasen. 
– Då var helt plötsligt alla borta, tränarna och Sallbring och allt vad det var. ”Strumpan” (Leif Strömberg) och (Stefan) Nyman kom hem till mig och sa att jag var välkommen tillbaka och att det inte var några konstigheter. 

Vann VM-guld 2006: “Då hade jag nog inte fått spela finalen”

Jesper Mattsson gjorde sin VM-debut i Lillehammer 1999. 
– Det var då man tog in lite olika tränare och inte hade samma alltid. Jag fick debutera i Izvestia (Kubok Baltica) och det här var första gången Tre Kronor vann över alla lag i den turneringen. Här gjorde jag även mitt första mål. Det var mot Tjeckien. Jag blev framspelad av Magnus Wernblom. 
– Efter det spelade jag även Sweden Hockey Games och senare kom jag även med till någon landskamp här på Malmö Isstadion. 

Sverige vann med 3-1 över Ryssland i Malmö och Jesper Mattsson svarade för ett mål. 
– Det var det uttagning på uttagning och jag kom med hela tiden. Till VM kom också spelare så som Markus Näslund och Daniel Alfredsson.
– Vi hade ett bra lag som tog brons efter att ha förlorat ett dubbelmöte med finnarna i semi. Första matchen förlorade vi, men vann den andra. Det blev sudden och nummer 33, (Marko) Tuomainen avgjorde. Finland hade ett väldigt bra lag där bland andra Teemu Selänne och Saku Koivu var med.
– Det var en rolig turnering. Jag spelade med Janne Larsson och Ove Molin. Tanken var att jag skulle vara Tom Bissett, men det föll inte riktigt väl ut, skrattar Jesper Mattsson. 
– Jag kommer ihåg att både Larsson och Molin var ganska slitna efter att gått ganska hårt i slutspelet när dom slog MoDo i finalen. Det ska sägas att jag inte gjorde någon jättesuccé det VM:et. 

Vid VM 2006 var det betydligt roligare även om en bronsmedalj inte är att förakta. 
– Egentligen hade jag inga funderingar på att komma med dit, men det hade gått bra för mig i slutspelet. 

Jörgen Jönsson vann slutspelets poängliga en poäng före Jesper Mattsson. 
– Det var SM-guld. Vi firade och jag var jätteglad. Sedan var det landslaget och Sweden Hockey Games. Där kom jag med i All Star-team tillsammans med Jevgenij Malkin och några andra. 
– Jag åkte hem till Karlstad och fick då redan på att jag var uttagen till VM. Sedan blev det Riga. Helt plötsligt gick vi hela vägen där och jag vi var i final i VM och fick vinna VM-guld efter SM-guldet. 

Niklas Kronwall, Kenny Jönsson, Henrik Zetterberg, Joel Lundqvist, Johan Holmqvist, Johan Franzén, Mikael Samuelsson, Michael Nylander… Ni hade ett hyfsat gäng. 
– Vi var först rätt sågade och det var inte många som trodde på oss då vi stack till VM. Sedan anslöt hela Detroitligan. Vi fick det till att stämma och vi hade ett väldigt roligt gäng. 
– Vi slog tjeckerna i finalen med 4-0. Jag fick göra första målet. Jag trodde också att jag gjorde andra målet, men den styrde (Fredrik) Emvalll in. 
– Jag minns hur jag tänkte ”Shit, jag spelar VM-final”. Det hade inte gått så bra för mig i slutet av turneringen. I semifinalen tacklade Mika Hannula Sidney Crosby i ryggen och blev avstängd i finalen. Hade det inte varit för att Hannula tacklade Crosby hade jag nog inte fått spela finalen. 

Du har haft Bengt-Åke Gustafsson både i Färjestad och Tre Kronor, vad har han betytt för dig?
– Dels mötte jag ”Bengan” då jag kom upp i Malmö och tyckte att han var en otroligt bra spelare. När jag kom till Färjestad var han där, men tog sedan över Tre Kronor. Han trodde på mig i Färjestad och ville verkligen att vi skulle spela hockey. 
– ”Bengan” tog med mig till VM. Han ville ofta ha med två centrar i varje kedja och som kunde spela både boxplay och powerplay eftersom han ville ha ett spelskickligt och spelsmart lag. Jag gillar definitivt ”Bengan”. 

Hur mycket följer du hockeyn idag?
– Jag var coach under nästan tio år. Då var det mycket hockey, men sedan tre år tillbaka har jag bara hjälpt Elliot. Jag hjälper till här i Limhamn på deras J18 där vi tränar tisdag, torsdag, fredag och match under helgen. 
– Sedan är jag lite mer supporter på helgerna och kollar hockeylördag. Nu sitter jag inte och kollar uppspel, inspel, corsi, skott i slottet och allt vad det kan vara. Vill jag gå och hämta en kaffe under en match så gör jag det, men blir det mål springer jag dit och kollar. 
– Sedan har jag kontakt med en del tränare och bra koll på hur det fungerar överallt. Jag har haft en del erbjudande från SHL som jag valt att tacka nej till. Det känns inte rätt att hoppa på det där jag just nu är i livet. Jag trivs bra. Sedan får vi se vad framtiden utvisar. 

Beskedet som vände upp och ner på livet: “Oliver var världens friskaste människa”

2017 fick familjen Mattsson ett besked som kastade om hela deras liv. Sonen Oliver hade drabbats av den mycket ovanliga blodsjukdomen aplastisk anemi. 
– Det var jättehemskt…, säger Jesper Mattsson som tystnar en kort stund innan han fortsätter:
– Det var min första semesterdag 2017. Oliver hade en massa prickar uppe på axeln som jag trodde var efter golfbagen, vilket han sagt till både min fru och mig att det antagligen var. Det gick några dagar. Sedan körde jag in min fru (Anna) och Oliver till Lund och vårdcentralen där som är öppen på lördagar. Hon ringde efter några timmar och sa att det var allvarligt och Oliver skulle bli inlagd.

Att gå från några prickar på axeln till att det skulle vara något allvarligt måste han varit en chock för er alla?
– Ja. Oliver var världens friskaste människa. Hockeyspelare, vältränad, jättepigg och jätteglad. Från det till att han behövde blodpåsar och påfyllnad av trombocyter direkt. 
– Aplastisk anemi heter själva sjukdomen, vilket betyder att benmärgen slutar att fungera. Du producerar då inte blod och blodplättar. 

Vilka besked fick ni inledningsvis?
– Det vi först och främst fick reda på när läkarna såg att det inte var tillräckligt med blod och sådana saker var att dom först ville ta reda på vad det var för något. Vi visste inte om det var leukemi eller vad det var. 
– När vi fick reda på att det inte var leukemi blev vi jätteglada. Jag kommer ihåg att läkarna också sa att det finns flera allvarliga sjukdomar. Sedan återkom läkarna och sa att Oliver hade aplastisk anemi. Vi visste inte ens vad det var. 
– Sedan förklarade man för oss att det finns olika tillvägagångssätt att behandla. Bland annat att han skulle få celler från hästar. Jag tror det hette ATG och det var 75 procents chans att det skulle bli bra. Blev det inte det bli bra skulle man gå över till en benmärgstransplantation. Av det brukade 98 procent bli bra efteråt. 
– Det var goda förutsättningar och förhoppningar, men Oliver svarade inte på någon behandling. Han fick allt skit man kunde få och vi fick åka in till sjukhuset i stort sett varje dag för att kolla trombocyterna. 
– Jag fortsatte coacha Malmö och min fru tog hand om Oliver. Hon skjutsade fram och tillbaka till sjukhuset eftersom han inte var inlagd i början utan han var som dig och mig fram till det att han började alla behandlingar. Elliot gick i skolan och jag skötte honom då jag var hemma.

”Det här är Oliver. Han gnäller aldrig" 

I september 2017 fick Oliver en hjärnblödning. 
– Det kom helt plötsligt samma dag som vi skulle möta Rögle borta. Jag körde in halv två på natten och jag kommer ihåg att jag körde rakt igenom rondeller och allting samtidigt som jag hade min fru skrikande i luren. Oliver hade rasat ihop på golvet och fått en stor hjärnblödning bak i nacken. 
– Samma kväll hade jag suttit inne hos honom och kollat på AIK mot Oskarshamn och Marcus Sylvegård. Han var utlånad till dit och Oliver tyckte om ”Mackan” som alltid var trevlig mot honom. Vi scoutade lite hur ”Mackan” skötte sig. 
– På natten ringde, som sagt var min fru, och sa att det hade hänt något. Sedan bodde vi 14 dagar på IVA då Oliver låg medvetslös i respirator. Mirakulöst överlevde han det.

Går det att beskriva hur ni upplevde att Oliver mådde mitt i allt det här?
– Han var en positiv människa och jag sa till Oliver att det skulle bli bra och lösa sig. Själv var jag så jäkla rädd och nervös hela tiden. Jag hade ändå känslan att det skulle går bra. Samtidigt som det någonstans långt bak hos mig visste att det kunde gå illa. 
– Jag hade en mental tränare i Frölunda som heter Kjell Enhager. Han hade själv varit sjuk på den tiden han bodde i USA. Plus att han berättade om en kille som hade cancer och låg och fantiserade om att han sköt ner alla celler och efter det inte hade någon cancer längre. När läkarna sedan kollade hade den här killen ingen cancer kvar. 
– Lite av det försökte jag ta med Oliver, att vi skulle vara positiva och det skulle gå bra. Hela vägen in skulle vi vara positiva. Oliver var positiv och gnällde aldrig. Inte ens en gång. Till och med läkarna var förundrade över att han aldrig gnällde. 
– När en ny sköterska kom in på rummet presenterades han som ”Det här är Oliver. Han gnäller aldrig.” 
– Vi fick aldrig riktigt reda på hur illa han mådde. Oliver var 14 år och hade egentligen full koll på allt.

Förstod Oliver att det skulle sluta så illa som det gjorde?
– Ja, mot slutet förstod han nog det. Han fick något som satte sig på lungorna, GVHD, vilket gjorde att donatorns celler motarbetades. Det värsta stället man kan få det på är i lungorna och det fick Oliver. 
– Det sista som skedde… Han och Elliot var inbjudna att släppa pucken mot Färjestad i Malmö Arena. Efteråt sa Oliver att han blivit så himla trött. När läkarna kollade hade han fått något i lungorna men som man fick bort. 
– Jag sa till honom ”Du måste säga till när du inte kan andas Oliver”. Han sa till mig sedan ”Pappa bli inte arg, men jag kan inte andas riktigt…” Läkarna kom in och hittade skit i lungorna igen. Det blev bara värre och värre för varje dag som gick.
– Han sa då han vaknade på morgonen: 
– ”Jag tycker att jag har kunnat andas bättre i natt”.
– ”Det är inte konstigt eftersom läkarna höjt ditt syre”
– Då tittade han upp och sedan sjönk han ihop. Nästa dag blev det sämre och så fortsatte det. Sista minnet jag har av Oliver är då skriker rakt ut eftersom han inte fick luft. Det var som i en film. Till slut var det bara tre streck på skärmen, säger Jesper Mattsson som tystnar en stund och blir blank på ögonen av sista minnesbilden av sin son. 
– Först fick han ett krampanfall som man räddade. Sedan fick han ett nytt och då försvann han ifrån oss. Efter det fick vi stänga av respiratorn… Det var tufft och något sådant önskar man inte ens sin värsta fiende. 

I en intervju med Johan Svensson på Expressen berättade Jesper Mattsson om just själva ögonblicket då familjen stängde av respiratorn.
– Femton minuter innan säger de till oss, och sedan går de in och stänger av den. Då står hela familjen runt honom, gråter, håller Oliver i händerna och känner hans sista hjärtslag, säger Jesper Mattsson, som inte klarar av att hålla tillbaka tårarna. Känslorna kommer.

“Jag har bestämt mig för att Oliver alltid är med”

Hur har ni gått vidare efter det här?
– Jag är en positiv människa och har börjat jobba. Min fru har precis börjat arbetsträna. Hon har varit hemma i snart fem år. 
– Anna gick först sjukskriven. Sedan var hon mammaledig eftersom vi lyckades få Bianca på äldre dagar. Min son ville inte vara ensamt barn, som han sa. 
– Man lever vidare på något sätt. Vi har bra stunder nu med då vi skrattar, men det här lever med oss varje dag. Innan levde jag. Nu finns man. Det är en form av skillnad. Livet var så verkligt innan att man kunde ta på det. Nu känns det overkligt. Jag hade en bild på hur hela livet skulle vara till att den bilden nu är helt raserad. 
– Jag har haft en fantastisk hockeykarriär och en lycklig familj tills att allt raserades. Nu får vi försöka bygga upp ett nytt fantastiskt liv, en ny konstellation med Bianca, Elliot och min fru Anna, men också med Oliver som finns med oss på något vänster. 
– Det är tufft och drabbar även mor- och farföräldrar. Vår son har det tufft mentalt då han saknar sin bror. Det är högerfot framför den vänstra och sakta gå framåt. Man får tillåta sig själv att bli ledsen och jag saknar Oliver varje dag. 

Många har uppmärksammat Oliver både under hans tid som sjuk, och efter att han somnat in, vad har det här betytt för dig?
– Oscar Alsenfelt målade Oliver på sin mask. Oliver själv och hans farfar tog tag i det här med Tobiasregistret. Kampen för livet. Alla SHL-lagen hoppade på det. 
– Oliver var sådan som människa att han brydde sig om allt och alla. Han ville hjälpa folk och på sjukhuset brydde han sig mer om alla andra än sig själv. 

Det måste värma en pappas hjärta när du tänker tillbaka på din son Oliver?
– Ja, jag har alltid uppfostrat både Oliver, Elliot och nu Bianca att bry sig om folk. Det värmde såklart. 
– Sedan startade vi OM21-stiftelsen. Där hade vi en utsåld Malmö Arena med OS-laget, Henke Lundqvist och alla, men fick ställa in på grund av pandemin. 
– Stiftelsen har rullat på. Vi har haft någon NHL-golf tävling och Connor McDavid, Elias Pettersson med flera har skickat lite tröjor. NHL-killarna har ställt upp på ett bra sätt. Jag försöker hålla Olivers minne vid liv och via stiftelsen dela ut pengar. 
– Malmö har dessutom döpt en turnering till OM21-cup. Runt om i Sverige har jag sett folk gå omkring med OM21-kepsar och det värmer såklart. 

Är det här fortfarande jobbigt att prata om?
– Nej, egentligen inte. Det har inte varit jobbigt för mig på hela tiden. Jag har bestämt mig för att Oliver alltid är med och inget jag ska gräva ner och inte prata om. 
– Det är som jag säger till folk ibland då jag blir ledsen att det här är mitt och min familjs liv nu. Det hände ibland då jag var i gymmet och cyklade eller var på ett flygplan att jag bröt ihop, men så är mitt liv och min vardag nu. 
– Lite som jag sa till killarna i laget då jag kom tillbaka efter Oliver gått bort, att är jag ledsen så ge mig en kram eller fortsätt med det ni gör.

“Får en att känna att han är med”

Hur mår familjen idag?
– Nu är det fem år sedan Oliver gick bort och det går framåt hela tiden. Samtidigt är det något hela tiden. Nu närmar vi oss jul och Oliver älskade julen. Sedan kommer vi till den 11:e februari då Oliver skulle fyllt 20 år. Alla sådana saker. 
– När det var fars dag stod det ”Grattis på fars dag från Oliver, Elliot och Bianca, men Oliver var inte där. Det är som en tatuering, att sorgen alltid är med mig. Sedan gäller det att lära sig dansa med sorgen. 
– Som jag sa innan så skrattar vi och har kul, men emellanåt gråter vi också. Sedan hanterar alla i familjen det olika. 

Jesper Mattsson och hans familj har också valt att kontakta ett medium för att undersöka möjligheten att känna Olivers närhet. 
– Det har varit fantastiska upplevelser för oss som familj. Saker och ting som kommit fram är något som hon omöjligt kunnat vetat. Det är saker bara vi i familjen vetat om och som kommer upp helt plötsligt. 
– Om det finns något som finns på andra sidan… Jag har aldrig trott på Gud eller något annat, men något skumt är det då ett medium sitter framför dig och berättar saker som bara Oliver och vi i familjen vet. Det har inte bara varit en gång utan hur många som helst. 

Har det här fått dig att känna att Oliver finns hos er fortfarande? 
– Ja, med tanke på det jag hört. Det har inte någon kunnat läsa sig till eller hört om. Det är helt omöjligt. 
– Det ger någon form av ”bitter sweet”, att det är mysigt att höra på någon som får en att känna att han är med, eller hur jag ska förklara det. Samtidigt blir jag ledsen för jag vill ha Oliver här, avslutar Jesper Mattsson samtidigt som han ler lite, men saknaden efter hans äldsta son lyser igenom. 

Här kan ni läsa mer om OM21-stiftelsen: OM21 – Oliver Mattssons Minnesfond.

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"

TV: Victor Hedman inför NHL-match nummer 1 000