Old School Hockey – Peter Lindmark

Trots att han aldrig var den omtalade talangen tog sig Peter Lindmark till toppen. 
I dagens Old School Hockey berättar ikonen och lagkamraterna om resan som gjorde att han kallades för världens bästa målvakt. 
– Snacka om att ”Pekka” var en målvakt som räddade laget många gånger, säger Calle Alander.

VBM – Världens bästa målvakt, det var så han kallades ibland, Peter Lindmark från Kiruna. ”Pekka”, som Lindmark kallas för, var egentligen aldrig den omtalade talangen som junior. Han spelade aldrig i Juniorlandslaget och först vid 25 års ålder gjorde han elitseriedebut. Det som sedan kom att ske åren efter elitseriedebuten är i stället smått fantastiskt, från Kiruna till att utses till VM:s bästa målvakt och elitseriespelare fram till han var över 40 år.

Han inledde sin yrkesbana som gruvarbetare på LKAB, men trots det krävande jobbet fick han en stämpel på sig under sina år i både Elitserien och Tre Kronor att vara en lat och träningsovillig person. Men då vi undrar om det verkligen går ihop med att man samtidigt utses till VM:s bästa målvakt skrattar Lindmark gott och säger:
– Nej, det gör det givetvis inte. Jag har aldrig gillat sommarträningen, det har liksom inte varit min grej. Men då vi har kommit ut på is så har jag alltid gett järnet och kört hårt. Men det där med sommarträning…

Du är född och uppväxt i klassisk hockeymiljö, det vill säga Kiruna, men det var inte i IFK Kiruna som du började din karriär.
– Nej, det är riktigt. Då jag var liten spelade jag först i Kiruna AIF, men mina kompisar spelade i IFK så jag flyttade över dit väldigt tidigt. Jag var säkert bara tolv eller tretton år då.
– Det var ju rivalitet mellan klubbarna redan i den åldern även om det blev värre när man kom upp och spelade med de äldre lagen.

Peter Lindmark spelade med sina kompisar Roger Älvero, Hasse Edlund, Roger Mikko, Ulf Zetterström med flera från Luossavararinken i IFK Kiruna medans din jämngamle målvaktskollega Göte Wälitalo spelade för arbetarklubben AIF.
– Nej, jag umgicks inte med Göte då. Inte speciellt mycket i alla fall. Jag höll till med mina kompisar medan Göte höll till med killarna från AIF.
– Det var föst då vi började spela i landslaget tillsammans som vi även började umgås en del.

Hasse Edlund berättar:
– Jag tror Pekka var med på några träningar i AIF, men sedan gick han till IFK. Om du frågar Pekka vad han tillhör så svarar han nog att han är IFK:are. Göte Wälitalo och Micke Andersson brukar påminna mig om att Pekka började i AIF, skrattar Hasse Edlund och fortsätter:
– Vi båda är 56:or och spelade i tillsammans i pojklagen. Jag kom med i A-laget något år innan Pekka. Vi hade fantastiska målvakter i TV-pucken, Pekka, Göte Wälitalo och Mats Blomqvist. 
– Pekka kom året efter mig upp i A-laget. Då hade vi även Lasse Wahlman som målvakt så dem två kamperade ihop. Sedan flyttade jag till Frölunda tidigare än vad Pekka tog steget till Timrå. Nästa gång vi träffades och spelade ihop var i B-landslaget under För-OS i Lake Placid. Det här var i december 1979. Då hade Pekka gått jättebra i Timrå och höll en hög nivå. 
– Hösten efter skulle jag se en landskamp mellan Sverige i Finland i Örnsköldsvik. När jag ser lagen komma ut på isen ”Där är ju Pekka”. Det var inte meningen att han skulle varit med, men någon hade blivit sjuk (Göran Högosta). Då ringde landslagsledningen upp Pekka från Timrå. Han var så jäkla bra i den matchen. Sedan stack hans karriär rakt uppåt. 
– Han hade även kunnat spela ute. Det var vissa matcher där ha tyckte det var slentrian. Då kunde han dra någon, åka ut i mittzonen och slå en passning. Han var grymt duktig med klubban redan då.  

Tidiga åren: “Tränaren fick kritik för att han tog med mig”

Kiruna är en riktig hockeystad som redan hade fostrat stora profiler så som Eilert ”Garvis” Määttä, Tord Lundström, Stig Salming, Börje Salming och så vidare, vilket bidrog till att hockeyintresset i stan frodades. 
– Intresset var väldigt stort skulle man väl kunna säga. Handbollen också var stor då, jag tror till och med att AIF var uppe i Allsvenskan något år då. Inte riktigt alla grabbar i skolan höll på med ishockey men det var väldigt många.
– Idoler? Nej, det har jag aldrig haft några. Jag höll ju på med så många sporter, det var fotboll, hockey och brottning och jag har inget minne alls av att jag skulle haft just någon idol i någon av sporterna.

”Pekka” Lindmarks A-lagsdebut i IFK Kiruna var säsongen 1974/75 i en match mot Boden. Kiruna vann med 14-4.
– Den matchen minns jag faktiskt inte. Jag minns att vår tränare Hasse Zetterström fick en del kritik för att han tog med mig. ”Vad skulle den där pojkspolingen vara med för”, skrattar Peter Lindmark och fortsätter:
– Efter debuten rullade det bara på och man kan väl utan att överdriva säga att vi ungtuppar som kom upp verkligen fick ta oss igenom den hårda skolan. Där fick man verkligen lära sig visa respekt för spelarna som var äldre och varit med ett tag.

Calle Alander:
– Vi i IFK snubblade på målsnöret till att gå upp i elitserien. ”Pekka” var grym. Senare var det (Hans) ”Virus” Lindberg som värvade mig och Rolle (Älvero) till Björklöven. En stor del av spelarna i laget hade anbud från olika klubbar eftersom det var många talanger. Luleå, Skellefteå, MoDo, Timrå… Alla dom lagen var på oss så det blev lite för oss att välja. 
– När jag hade bestämt mig för Umeå och Björklöven sa jag till ”Virus” att han måste värva ”Pekka”. Då hade Björklöven Mats Abrahamsson och ”Virus” trodde hårt på honom. Jag minns att jag då sa till honom att ”Pekka” måste vara en av Sveriges bästa målvakter.
– Jag tror vi var sex eller sju spelare som flyttade till olika elitserielag, men inte ”Pekka”. Han blev kvar i Kiruna som missade att få kvala säsongen efter, men inte heller var jättelångt från att åka ur. Sedan tog Timrå honom. 
– Snacka om att ”Pekka” var en målvakt som räddade laget många gånger. Vi spelade något kval mot Mora. Bland annat spelade Roland Bond där. Han hade jag spelat med i Leksand. Mora hade laddat stenhårt för att gå upp. Vi möttes hemma och borta. Uppe i Kiruna ledde Mora med 5-1, men vi vände och vann med 6-5. 
– Sedan skulle vi åka ner till Mora och dom var ganska segersäkra och skulle få en eventuell tredjematch hemma. Vi vann där nere med 5-3 och ”Pekka” var… (Calle Alander skakar på huvudet) 
– Mora vann säkert skotten med 40-15, men vi vann matchen och ”Pekka” var fantastiskt bra.

”Pekka”, du, Göte Wälitalo och Luleås Mats Blomqvist slogs om målvaktsspaden i Norrbottens TV-pucklag, men var det aldrig aktuellt med spel i juniorlandslaget?
– Nej, aldrig. Ni vet jag var en ”late blommer”, haha…

Varför valde du att lämna IFK Kiruna för spel i Timrå?
– Timrå spelade i division 1 precis som vi i IFK. Skillnaden var att de satsade hårt på att ta sig upp i elitserien samtidigt som IFK var lite på dekis vid den här tiden.

Henrik Sandström från IFK Kiruna spelade i Timrå, påverkade det ditt val?
– Nej. Henrik var där innan jag. Det var Håkan Nygren som ringde mig på sommaren och frågade om jag ville komma dit och spela. Timrå var dessutom ensamma om att höra av sig till mig, så det kändes verkligen kul att prova på spel där.
– Jag har Håkan Nygren att tacka för mycket. Det var han som gav mig den här chansen. Sedan är ju Håkan en härlig människa och vi båda har suttit många nätter och pratat hockey.

Landslagsdebuten: “Då slog hjärtat en volt”

Timrå hade ett mycket namnkunnigt lag vid den här tiden med bland andra bröderna Håkan och Stefan Pettersson, Lars-Eje Lindström, Örjan Lindström, Bosse Höglund med flera. Målvaktskollegorna till Pekka var Christer Sehlstedt och Tommy Grahn.
– Det var inga som helst problem att komma in i det här gänget trots att de du nämner var starka profiler. När väl jag kom i gång med matcher och träningar fungerade allt som vanlig och jag blev snabbt en i gänget.
– Jag vet inte om tanken var att jag skulle vara första målvakt från början. Jag var väl som alla andra tvungen att först visa upp mig. Det gick ganska bra och efter att jag väl fått chansen blev jag kvar.
– Christer Sehlstedt var ju annars en rutinerad kille som var betydligt äldre än jag. Han spelade också väldigt länge. Det var nog för att han verkligen älskade hockeyn.

Samma säsong, en lördagskväll i september, tänkte Pekka och hans fru Rita öppna en flaska vin eftersom det var spelledigt. Men då ringer telefonen:
– (Skratt) Ja, den där kvällen minns jag väl. Det var ”Biffen” (Jan-Erik Nilsson) som ringde. Han sa åt mig att sätta mig i bilen åka till Örnsköldsvik där Tre Kronor skulle på söndagen spela landskamp mot Finland. Göran Högosta hade varit tvungen att resa hem. Jag var ju lite konfunderad varför jag skulle åka dit för att sitta reserv. Man kunde väl lika gärna ta någon från MoDo till det. Då berättade ”Biffen” att ”Fisken” (Bengt Ohlson) bestämt att jag skulle spela.
– Då slog hjärtat en volt i kroppen och jag har nog varken förr eller senare varit så nervös som under bilresan den kvällen upp till Ö-vik.

Tre Kronor vann med 2-1 efter mål för Sverige av Per Lundqvist och Bengt Lundholm. ”Pekkas” insats i debuten och hans mycket fina insats i Izvestija-turneringen i Moskva samma år tog honom hela vägen till VM-spel i Göteborg, där Tre Kronor slutade på en silverplats efter Sovjet.
– Det var ju mycket stort eftersom det var mitt första VM. Det var även många som undrade hur ”Fisken” kunde ta ut mig till ett VM på hemmaplan fast jag bara spelade i division 1.
– Tanken var väl att jag och Christer Abris skulle dela på målvaktsjobbet. Men han gjorde illa fingret så jag blev förstamålvakt och det flöt ju på ganska bra. (Lindmark valdes till VM:s bästa målvakt och tilldelades Guldpucken).

Du fick även uppleva att förlora med 13-1 mot Sovjet.
– Ja, det är ju inte alla som fått vara med om det. Det stod 0-0 efter första perioden, men efter den andra låg vi under med 6-0. I pausen inför tredje perioden kom ”Fisken” och sa att man skulle vila mig eftersom vi hade en viktig match om silvret mot Kanada några dagar efteråt.
– Reino Sundberg fick hoppa in och det blev ytterligare sju mål i baken i den perioden. Då tyckte jag verkligen synd om Reino. Det var ju inte på något vis hans fel att siffrorna blev så stora.

Reino Sundberg:
– Det stod 6-0 när jag hoppade in. Sedan blev det sju bakåt i sista perioden. För att se det positiva brukar jag säga att jag var inne på ett framåt (skratt). Solen gick trots allt upp dagen efter också, men det var tufft. Speciellt eftersom jag inte hade fått någon träning också.
– Just ryssarna sköt nästan aldrig innan dom hade öppet mål och alla motståndarna var borta. Det var passning, passning, passning… Sedan sköt dom då det var 110 procents chans att göra mål. Så kändes det i alla fall på den tiden.

Timrå med Peter Lindmark i laget tog steget upp till elitserien säsongen 1980/81. Detta trots att Timrå förlorade mot HV71 i kvalseriens sista omgång. 
– Där hade vi lite flyt att Leksand slog Hammarby i sista omgången, berättar Bo ”Bulla” Berggren som också hyllar sin väl, målvakten Peter Lindmark. 
– Han betydde jättemycket för vårt lag och var en av nycklarna till att vi gick upp över huvud taget. Redan då stod han i landslaget och var suveränt bra. 

”Blev en jobbig tid innan vi bestämde oss för att flytta tillbaka”

Inför säsongen 1984/85 valde Peter Lindmark att spela för Färjestad. 
– Vi gick ju upp ett år med Timrå, men vi åkte ner i ettan igen redan året efter. När vi inte lyckades ta oss tillbaka igen hörde Färjestad av sig för man behövde en hyfsad målvakt.
– De hade väl varit och kollat mig i Timrå och efter säsongen ringde deras sportchef Olle Öst och frågade om jag ville komma dit.

Ett annat samtal från Olle Öst var inte lika uppiggande och trevligt.
– Jag och Rita var uppe i stugan när Olle ringde och sa att jag skulle bli ettårsfall. Klubbarna kunde inte komma överens. Det skiljde 75 000 kronor mellan Färjestad och Timrås bud. Då var jag verkligen fruktansvärt besviken.
– Vi hade ju dessutom sålt huset i Sundsvall och köpt ett i Karlstad i stället. Det blev en rätt jobbig tid innan vi bestämde oss för att flytta tillbaka till Sundvall. Någonstans måste jag ju spela och då fick det bli ytterligare en sväng i Timrå.

Timrås tränare Björn Pettersson hade dock inga högre tankar om Lindmark utan välkomnade honom i stället med orden ”Du ska inte tro att du är något bara för du har spelat i landslaget” och sedan blev Pekka bänkad.
– Han hade någon konstig idé där, men var väl så småningom tvungen att krypa till korset och låta mig spela. Dat var väl inte så lätt för honom heller. Han ville väl visa laget vem det var som bestämde.

Det blev fyra år och två SM-guld i Färjestad mellan åren 1984 och 1988, hur minns du tillbaka på de här åren?
– Vi hade ett jättebra lag och egentligen åkte vi mest och tänkte på slutspelet. Grundserien var faktiskt bara en enda lång transportsträcka, så bra var vi. Det var väl en av anledningarna till att jag lämnade Färjestad för Malmö. Jag ville få nya utmaningar.
– Annars var åren i Färjestad väldigt roliga och både jag och familjen trivdes väldigt bra där och dessutom så fick jag vara med och vinna två SM-guld där, vilket är väldigt fina minnen för mig.

Färjestad vann SM-guld både 1986 och 1988, vad var styrkan i det här laget?
– Vi hade fruktansvärt bra backar, de bästa i Sverige, men vi hade även riktigt bra centrar och de här bitarna i kombination med vårt grundspel gjorde oss så starka. Vi var verkligen som ett lag, en familj.

Varför kallas ofta Färjestad för just ”familjen”?
– Det kommer väl från bröderna Glennert, Kjell och Lars, som styrde klubben under så många år. Sedan är det väl så att många som spelat i Färjestad fortsätter att jobba i föreningen, som Håkan Loob och Thomas Rundqvist.

”Bara så du vet går jag och Pekka som ett paket”

Efter guldet 1988 tog Peter Lindmark beslutet att tillsammans med goda vännen, Mats Lusth, spela för Malmö som låg i Division 1. 

Mats Lusth:
 Egentligen var det inte så svårt. Jag och Pekka hade varit fem säsonger i Färjestad. Vi båda hittade varandra direkt i Karlstad och umgicks på fritiden. 
– Vi hade julfest 1988 och hamnade hemma hos mig efter. Vi pratade hit och dit om vad vi skulle göra. Vi hade spelat två finaler och det skulle visa sig bli en tredje senare. Pekka sa ”Du får sköta allt, Mats”. Det hade jag inga problem med att göra. ”Vi gör det här tillsammans, hittar på någonting. Annars är vi kvar i Färjestad.” 
– Hur det än var kändes elitserien lite samma sak säsong efter säsong. Det hände inte så mycket. Vi var ett topplag samtidigt sökte jag och Pekka en ny utmaning. Det vi bestämde var att vi inte skulle gå till något annat elitserielag för då kunde vi lika gärna vara kvar i Färjestad. Det fanns inget bättre lag i elitserien då. 

Det fanns andra anbud för Mats Lusth och Peter Lindmark innan Malmö hörde av sig. 
– Något lag från Österrike ringde när dom hade hört att vi var på gång. Peter Anderssons syrra var ihop med Patrik Gustavsson, som idag heter Sylvegård. Peter hade hört genom Patrik att det var någon skåning som skulle satsa och hade hur mycket pengar som helst. 
– Percy ringde till mig i februari och frågade på skånska om jag ville komma dit. 
– ”Bara så du vet går jag och Pekka som ett paket.” 
– ”Vilken Pekka?”
– ”Peter ”Pekka” Lindmark som blev utsedd till världens bästa målvakt det året”. 
– ”Vi har redan en bra målvakt”
– Det var Roger Nordström. 
– ”Då blir det ingenting för jag och Pekka ska gå samtidigt”
– ”Det var synd”.

Morgonen efter ringde Percy Nilsson tillbaka. 
– ”Menar du Peter ”Pekka” Lindmark?”
–”Ja, jag sa ju det.”
– Förmodligen hade Percy frågat någon för själv hade han ingen aning. När ”Pekkas” namn kom upp höll dom andra på att trilla av stolen nere i Malmö. 
– Sedan träffade han oss efter en match i slutet av februari eller början på mars. Det fanns inga agenter och ”Pekka” sa att jag skulle sköta allting. Då hade jag fått ett kontraktsförslag från MoDo som Björklövens Peter Andersson hade tackat nej till. MoDo skickade ner hans kontrakt till mig. Jag visade ”Pekka” vad jag skulle få i MoDo. ”Det där är väl bra”, sa Pekka. 
– En kompis till mig, Bosse Falkman, hade en skjortaffär i en källare mitt i Karlstad. Jag gick ner till honom ”Du Bosse är van att göra affärer så du får förhandla åt mig och Pekka”.

Mats Lusth visade kontraktsförslaget han fått från MoDo för Falkman. 
– ”Oj, är det så här mycket man tjänar som hockeyspelare?”
– Han var med och träffade Percy på Karlstads Stadshotell där Percy hyrt en lokal. Han frågade på sin breda skånska vad vi skulle ha och dricka. ”Pekka” sa:
– ”Jag tar en kopp kaffe”.
– ”Kaffe, då har ni inget hos mig att göra. Här dricker vi bier. Och vem är du?”
– ”Jag ska hjälpa killarna att förhandla”. 
– Vi drack öl och sedan sa Percy åt oss att gå ut så skulle han prata med Bosse. Vi satte oss i baren och vi sa till varandra: ”Har vi tagit i för mycket. Malmö, vad har dom för hockey där?” Själva hade vi ingen aning. 
– Vi hann inte ens få in nästa öl innan Bosse sa att vi kunde komma in. ”Pekka” och jag sa till varandra: ”Då blev det väl inget utan vi blir kvar i Färjestad”. Men när vi kom in sa Percy ”Ja, då är det klart, pågar”. Då var klockan halv tolv på kvällen. Jag var singel, men Pekka hade inte pratat med sin fru Rita och sa till Percy att han måste prata med henne först.  
– ”Mitt plan går sju imorgon bitti. Jag ska veta hur det blir innan jag lyfter imorgon. Jag sa igen att jag inte åker till Malmö utan Pekka och att vi gör det här tillsammans. Pekka fick åka hem och väcka Rita (Skratt). Hon fattade såklart ingenting. Sedan ringde Pekka mig på natten eller morgonen och sa att han fått med sig Rita. 

Peter Lindmark: 
– Det var ju Percy Nilsson som låg bakom det. Egentligen var det väl så att hans skulle värva Mats Lusth dit ner. Men Malmö behövde även en målvakt så jag följde väl med på det där mötet. Vi träffades på Statt i Karlstad där han bjöd på en bira och frågade mig vad jag ville ha för att flytta till Malmö. Jag sa att jag behövde lite tid på mig att fundera och hans svar blev att jag fick natten på mig, skrattar Peter Lindmark och fortsätter:
– Han är ju så Percy, en riktigt skön jävel. Dagen efter träffades vi över en fika och jag sa vad jag ville ha. Percy accepterade mina önskningar och tog i hand och hälsade mig välkommen till Malmö. Man kan ju så här i efterhand ångra att man inte tog i lite till då jag lade fram mina önskningar.

Klassiska pressträffen: ”Skapade en hockeyfeber”

Den 6 maj 1988 hölls så hölls en numera klassisk pressträff där Percy Nilsson presenterade Malmös satsning mot Elitserien. Inte ens tränaren Lennart Källén visste vad Byggherre Nilsson hade för avsikt att plocka fram ur sin rockärm. Sedan kom dom på rad, Tommy Mörth, Djurgården, Anders Svensson Rögle, Peter Imhäuser och Carl-Erik ”Kacke” Larsson från Leksand, Håkan Åhlund och Johan Sälle, Örebro, Matti Pauna, Björklöven, Bosse Svanberg och Mats Lusth från Färjestad och avslutningsvis Peter ”Pekka” Lindmark.

När Percy var klar vände sig den legendariske malmöledaren Folke Lindström emot honom med en tårfylld blick och sa bara ”Tack”. Folke Lindström gick ur tiden i april 2009.

Mats Lusth:
– Percy gjorde allt annorlunda eftersom han var ny i hockeyn, som exempelvis presskonferensen. Det var inte så vanligt då, blev väldigt stort och skapade en hockeyfeber i Malmö som fanns kvar under flera år allt eftersom en efter en droppade in. Det var väldigt häftigt.

Peter Lindmark:
– Första tiden i Malmö var helt galen. Det var rena hysterin och varje hemmamatch var som en SM-final, fullt hus på läktarna hemma i Malmö men även på våra bortamatcher.
– Vi gick inte upp första året men andra året tog vi oss upp till Elitserien och säsongen 1991/92 tog vi klubbens första SM-guld.

Vad gjorde Malmö till svenska mästare det året?
– Vi hade ett fantastiskt bra lag. Då hade ju även Mats Näslund, Peter Sundström, Mats Hallin, Robert Burakovsky, Peter Andersson, Timo Blomqvist, Daniel Rydmark, Raimo Helminen och Roger Hansson kommit till laget. Vi var ju som ett självspelande piano.

Var sammanhållningen och kvalitén på truppen den stora anledningen även till guldet 1994?
– Det kan man väl säga. Vi åkte ut i semifinal mot Brynäs 1993, men sen vann vi mot Modo 1994 (Ni vet finalserien där Peter Forsberg ville ge domaren Börje Johansson en käftsmäll, reds. anm.). Vi hade ungefär samma lag, men även om andra guldet var stort att vinna var första guldet med Malmö lite roligare eftersom det var mitt första i klubben.
– Lika var det i Färjestad. Guldet 1986 var lite roligare än det 1988. Samtidigt så kan man säga att guldet med Malmö 1992 var lite extra speciellt eftersom man varit med på resan att ta upp laget från division 1 till Elitserien något år tidigare.

Raimo Helminen:
– Laget hade varit tillsammans under flera säsonger samtidigt som alla var riktigt bra spelare. Bland annat hade vi bra målvakter i ”Pekka” (Lindmark) och ”Rogge” (Nordström). Givetvis hade vi bra backar och forwards. Det är när man har ett sådant lag som man vinner matcher och titlar. Vi hade ett väldigt komplett lag med en bra erfarenhet. Därför vann vi också guldet.

Håkan Åhlund:
– För det första hade vi han där bak, ”Pekka” (Lindmark), som var helt magisk. Bara det att vi hade honom där bak gjorde att alla vi andra agerade på ett annorlunda sätt. Det kändes som att han tog i princip allt.
– Vi hade landslagsspelare i varje formation. Bland annat hade vi en fjärdekedja i någon match med Matti Pauna, Mats Hallin och Patrik Sylvegård. Det var helt fantastiskt vilka spelare vi hade. Sedan var det åldersstrukturen i laget med Raimo Helminen, Mats Näslund, Daniel Rydmark, Roger Hansson och så vidare, vi hade en väldigt bra mix.

”Pekka”, Timo Lahtinen var guldtränare vid båda Malmös SM-guld. Hur stor del i framgångarna hade han?
– Han var väl en hyfsad tränare men vem som helst skulle nog kunnat vinna SM med det lag som vi hade. Malmö var som, som jag sa tidigare, ett självspelande piano de här åren.

Håkan Åhlund:
– Vi brukar skämtsamt säga när vi spelare träffas att det inte kan ha varit så svårt att ha haft oss. Det var väl bara att kasta in en puck så fixade sig resten. Men Timo fick alla att känna sig delaktiga på något sätt. Han var bra på att låta oss sköta det där själva tills det rann över lite grann. Då gick Timo in och styrde upp det. Han var ingen mästaristränare eller liknande.
– Sedan hade vi ett lag med starka individer och personligheter som ”Pekka” Lindmark, Mats Lusth, Peter Andersson, Mats Hallin, Peter Sundström… Vi drev i princip laget själva. Han lät oss också göra det. Jag måste säga att han gjorde det bra.

Peter Lindmark kom också att hamna i konflikt med Percy Nilsson vid ett tillfälle. 
– Ja, det var när Malmö sparkade Christer Abris efter att vi haft en halvdålig inledning på serien. Jag tyckte det var ett förhastat beslut för det var ju inte Abris fel att vi spelade dåligt. Då tog jag parti för Abris och det blev ett jäkla liv, skrattar Peter Lindmark och fortsätter:
– Abris fick sparken, ”Kalis” (Göran Karlström) flyttades ner till tränarjobb i juniorlaget och jag och Percy bråkade. Jag tyckte att det var bra onödigt att det blev så där, men vi löste det. Vi är väl lite tjuriga både jag och Percy, men det där är glömt för länge sedan nu.

En landslagsprofil

Vi skulle kunna skriva ytterligare ett lika långt kapitel om Peter Lindmarks tid i Tre Kronor, men vi ska skrapa på ytan på några av hans stora insatser för vårt kanske folkkäraste landslag.

Debuten och VM 1981 har vi redan nämnt, men senare samma höst så togs Lindmark ut till spel i Canada Cup.
– Jag blev helt klart överraskad när ”Ankan” (Anders Parmström) tog ut mig. Det var jag och Pelle Lindbergh som var målvakter i den turneringen. 
– Vi hade ett väldigt bra lag med Börje Salming, Anders Hedberg, ”Pröjsarn”… (Ulf Nilsson), men det slutade med fiasko. Jag tror vi slutade på femte plats.

Det talades en del om att du var aktuell för spel i NHL i samband med VM och Canada Cup det här året.
– Ja, men det var mest löst prat. Jag hade i alla fall inte kontakt med någon klubb i NHL då. Det var bara i samband med att jag flyttade från Färjestad till Malmö som jag fick ett anbud där bortifrån. Det var Washington Capitals som ville ha över mig. 
– Jag var trettio år då så jag kände mig faktiskt lite för gammal för att åka över dit och spela. Dessutom hade jag lovat Malmö att spela där. Uppriktigt sagt så kände jag mig mer trygg med det.

Vid Canada Cup 1984 gjorde Peter Lindmark, Leif Boork och Tre Kronor en fantastiskt fin turnering där laget gick till final mot Kanada.
– Oj, vilket bra lag vi hade i den turneringen. Bengt-Åke Gustafsson var ju fantastiskt bra liksom Mats Näslund. Det var ju nära…

Vad hände egentligen inför den andra finalen?
– Vi hade förlorat första finalen med 5-2. Inför den andra finalen så började ”Boorken” prata om kortlekar och jokrar, han var ju lite så som förbundskapten.
– Han ställde Göte Wälitalo i målet och plockade in Thomas Åhlén och Janne Lindholm som backar. Göte hade stått en match tidigare i turneringen, men jag tror inte Lindholm och Åhlén hade spelat någonting. Det stod 5-1 till Kanada efter första perioden och jag tror de killarna var inne på alla målen bakåt. Då tyckte jag verkligen synd om de här grabbarna.
– ”Boorken” slängde in mig och gjorde om lite i femmorna efter första perioden och det var nära att vi kom i kapp kanadensarna. Jag tror matchen slutade 5-6.

Mats Thelin:
– Kanada hade ett grymt lag. Alla var med, Wayne Gretzky, Mark Messier och hela den ligan var ju där. Inför andra matchen, vilket var det enda som jag minns som negativt mot Leif Boork i den turneringen, sa han att ska vi förlora så ska vi förlora ihop. ”Jaha, vad menade han med det här?”
– Han satte in Göte Wälitalo i målet som bara stått en match och dessutom Thomas Åhlén och Janne Lindholm på backen som knappt heller hade spelat. Jag tror att på deras första fem byten släppte dom in fem mål. ”Boorken” tog bort alla tre och då åt vi oss i kapp och förlorade till slut med 6-5. 
– Kanadensarna var helt slut efter matchen vilket vi inte var. Hade vi inte fått den där starten hade vi kanske vunnit matchen och även den tredje och avgörande matchen.
– Vi spelade otroligt bra, Kenta Nilsson var grymt bra och likaså Håkan Loob. Alla var egentligen otroligt bra och så nära har vi inte varit att vinna Canada Cup eller World Cup.

Kent Nilsson:
– Första matchen i den turneringen förlorade vi med 7-1 mot USA. Samtidigt hade USA att bra lag med (Bryan) Trottier och dom här grabbarna. Sedan vann vi med 9-2 mot amerikanarna i semifinalen så vi var bra vi också.
– I finalen mötte vi Kanada. Dom var bra och straka. I andra finalen låg vi under med 6-1. Då gick folk hemma i Sverige och lade sig. Sedan gick vi upp till 6-5 (Kent Nilsson stod för två mål och två assist), men närmare kom vi aldrig.
– Efter att vi spelat mot Kanada under grundserien i Vancouver (vinst 4-2) kom vi lite sent till det chartrade planet. Då satt redan kanadensarna i planet och vi fick gå förbi hela deras gäng. Då var dom inte så kaxiga. Det var en mysig känsla.
– ”Boorken” placerade mig tillsammans med ”Looben” (Håkan Loob) och Thomas Steen i den turneringen. Det blev succé. Steen gjorde sju mål, fler än Gretzky, jag blev trea i poängligan och Loob femma.
– ”Boorken” var en riktigt bra tränare med en grym kunskap. Han var också väldigt noggrann med allting runtomkring. Bra på att prata och säga till så jag tyckte det var kul att spela under Leffe i landslaget.
– Jag tyckte (Tommy) Sandlin var likadan. Båda dom två var grymma tränare och intressanta ledare. Man fick fundera lite på vad dom egentligen sa. 

Skadan: “Minns verkligen hur jäkla ont det gjorde”

Vid VM 1996 fick Peter Lindmark vara med om att spela hem ytterligare ett silver. 
– Det var där jag blev skadad…

Kanadensaren Jay Wells körde rakt över Lindmark när han var utanför målet för att slå bort en puck.
– Ett ledband i axeln slets av och jag minns verkligen hur jäkla ont det gjorde. Vi vann den matchen med 6-4 och hade chans att vinna guld om vi slog Sovjet i den sista matchen. 
– Jag kunde ju inte spela så Peter Åslin fick hoppa in och han gjorde en fantastiskt fin match. Där var vi riktigt nära att knipa guldet.

Guldet kom i stället 1987 i en numera klassisk turnering.
– Där var vi ju uträknade från slutspel efter protester hit och dit som till slut avgjordes i civil domstol.
– Jag var med och vann även i Åbo 1991, men det här var ju mycket större eftersom det var Tre Kronors första VM-guld på tjugofem år.

Efter ett ganska trögt gruppspel från svensk sida fick Tre Kronor en riktig ”käftsmäll” i form av en protest mot en av Västtysklands spelare i turneringen, Miroslaw Sikora. Tysken var född i Katowice och hade spelat junior-VM för Polen. Nu var han boende i Västtyskland sedan tio år tillbaka och spelade i den tyska ligan. Efter att Finland förlorat med 3-1 mot Västtyskland satte sig fyra finska ledare och journalister, Göran Stubb, Kalervo Kummola, Tom Ratschunas och Esko Paltanen ner och knåpade ihop en protest mot Sikoras deltagande. Något som även Kanada, Schweiz och USA ställde sig bakom. Protesten gick igenom, Västtyskland tappade alla sina poäng och Tommy Sandlin dundrade i media och beskrev det hela som justitiemord och den svenska lagledningen drog fallet vidare till civildomstol eftersom det här innebar att Sverige tappade sin slutspelsplats till Finland.

Domare Fritz Klebermass lät efter många turer och nya protester meddela att IIHF, det internationella hockeyförbundet, hade brutit mot sina egna regler när man skickade hem Sikora från turneringen. Skulle inte Västtyskland få behålla sina poäng riskerade förbundspresidenten Günter Sabetzki upp till två års fängelse. 

När grundserien var avslutad visste alltså inte Sverige om man skulle spela i slutspelet eller i nedflyttningsserien. Dessutom stod en plats i Canada Cup till hösten på spel. Sandlin uppmanade svensk ishockey att bryta alla förbindelser med Finland eftersom ”de inte var några riktiga idrottsmän”. Tack och lov behövde aldrig saken dras till sin spets och Tre Kronor kom att spela slutspel.
– Vi var utslagna ett tag och helt klart fick vi lite panik, berättar Bengt-Åke Gustafsson.
– Det kom många olika förslag på hur vi skulle protestera, men när det slutliga beskedet kom var vi givetvis lyckliga. Allt vände på något vis. Trots att det var Finland som först hade lämnat in protesten hade vi spelare inget agg mot deras spelare. Den striden låg på en högre nivå.
– I första slutspelsmatchen mot Tjeckoslovakien gick vi ut och spelade som i ett rus. Vi hade fått in några proffs i slutet av turneringen vilket lyfte laget. Håkan Loob gjorde tre viktiga mål i den matchen och trots underläge nästan hela tiden fick vi 3–3.

Därefter väntade den i dag legendariska matchen mot Sovjet, som för alltid kommer att profileras i svensk hockeyhistoria när tillfälle ges. Där svarade Tre Kronor för en taktisk fullträff. Målet som gav 2–2 är klassiskt. Har man väl sett det en gång så minns man det på samma sätt som Nisse Nilssons guldmål mot Kanada 1962, den som glider in i mål. Ryssarna var skakade och Aleksej Kasatonov kastade klubban på isen och deras målvakt (Jevgenij Belosjekin) var förtvivlad.
– Målet? Vi låg under med 1–2 då vi kom in i anfallszonen. Jag fick tillbaka pucken till Tommy Albelin som passade till Håkan Loob som i sin tur lade ett pass bakom ryggen till Tomas Sandström som gjorde 2–2 i tom kasse.
– Det rann i väg ganska snabbt mot Kanada i den sista matchen. Efter att vi gjort 3-0 gav Kanada upp och började dra på sig en massa onödiga utvisningar vilket gjorde det lättare för oss. Visserligen spelade vi grymt bra, men att det skulle rinna i väg till hela 9–0 berodde nog mest på att Kanada slutade spela.

Allt som då krävdes var att Sovjet skulle slå Tjeckoslovakien för att Sverige skulle bli världsmästare.

Peter Lindmark:
– En del av spelarna satt i ett rum bakom läktaren och följde matchen på TV. Jag stod vid sargen bakom ena målet större delen av matchen. Himla vad nervöst det var. Tjeckerna ledde länge men till slut vände Sovjet matchen och vi blev världsmästare. En helt fantastisk känsla och en enorm glädje.

Håkan Loob:
– Det var ett jäkla gott gäng där många kände varandra. Kiruna-maffian och så vidare. Matti Pauna, ”Pekka” och alla dom här killarna var ganska tajta. Det behövdes en lite ”dutt i röva”, framgång och lite tur med hela det här domstolsförfarandet.
– Laget växte fram och var egentligen redan från början ett väldigt bra lag. Annars gör man inte 9-0 på Kanada och skakar om både Sovjet och Tjeckerna som hade väldigt bra lag.
– Om vi sedan var värda att gå till slutspel med tanke på det här med domstolen får andra värdera. Jag tyckte i alla fall att vi gjorde det bra till slut.

9–0 mot Kanada…
– Vi vann inte ens med sådana siffror mot Norge. Sedan kom det här spekulativa att dom inte hade något att spela för och allt det där. Någonting kanadensare alltid har är heder. Oavsett om dom var bakfulla eller vad det än må vara så har dom just hedern, berättar Loob och fortsätter:
– Kanadensarna var fruktansvärt frustrerade då målen började rinna in. När Micke Andersson gjorde mål högg dom ner honom, och så vidare. Vi förnedrade Kanadas killar.
– Hade vi vunnit den matchen med exempelvis 2–1 eller 3–1 så hade vi aldrig blivit världsmästare. Det gällde för oss att ösa på. Vi trodde knappt på det själva då allt började rulla in. Vi var 100 procent fokuserade och en effektivitet som var väldigt bra.

Magnus Svensson:
– Vi satt i baren på arenan, Adidasbaren tror jag att den hette förresten, och följde den avgörande matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien på TV. Sovjet var tvunget att minst spela oavgjort om vi skulle ta guld. Tjeckerna tog ledningen med 1-0 innan ryssarna vände och vann i slutet av matchen. Det blev både sång, dans och kramande i baren när slutsignalen gick.

Hamnade i slagsmål med Fetisovs

Magnus Svensson och Peter Lindmark höll senare på att få rejält med stryk av Viacheslav Fetisovs livvakter under en Izvetsiaturnering i Moskva.  
– (Skratt) Det var vid Izvestijaturneringen 1988. Vi hade bokat bord på samma nattklubb som Fetisov, hans fru och Peter Elander. Vi åt och drack gott, men när vi skulle gå därifrån kilade ”Sigge” förbi deras bord och frågade om han fick dansa med Fetisovs fru.
– När jag och massören ”Tompa” Pietilä (pappa till slalomstjärnan Maria Piteilä-Holmner) stod och väntade på ”Sigge” vid taxibilarna och det drog ut på tiden så anade vi oråd. Vi gick in på nattklubben igen och då låg det tre killar på ”Sigge” och sparkade och slog honom. Både jag och ”Tompa” slängde oss in i fajten och det bara small från alla håll. Dessutom låste vakterna dörrarna inifrån.
– Tack och lov kom flera av kompisarna som väntade utanför så småningom in i lokalen och fick stopp på slagsmålet. Annars vet jag faktiskt inte hur det hade gått.

Peter Elander satt med vid Viacheslav Fetisovs bord:
– Fetisov och hans fru var överhuvudtaget inte inblandade, men det var däremot en rysk maffialedare, hans entourage och livvakter. 
– Vad jag minns så här långt senare har finska Säpo nog en rapport på det som hände eftersom jag vet så här efteråt att dom var på plats, men framförallt, ”Pekka” och ”Sigge” var nog lite för påstridiga i sina försök att dansa med några damer som tackade nej. Deras sällskap blev sura och det fick konsekvenser.  

När en ganska sönderslagen Peter Lindmark mötte pressen på väg dagen efter på flygplatsen var givetvis frågorna många om varför han hade ett rejält sår i ansiktet. Ledningen höll färgen och sa att Pekka hade fått en puck i huvudet under träning då han stod utan mask.

Peter Lindmark, hur följer du hockeyn idag?
– Jag bor i Piteå sedan många år tillbaka. Sedan var jag ju ner till nya arenan i Malmö när klubben hissade min tröja till taket, vilket var väldigt stort.

---