Spelade upp Timrå och HV71 i Elitserien – Old School Hockey Bo ”Bulla” Berggren

Bo “Bulla” Berggren är en av de största spelarna att komma från Timrå. 
Men 1975 såldes han till HV71 och blev en av de största hjältarna när HV gick upp till Elitserien för första gången 1979. Tre år senare hjälpte han också sitt Timrå upp i Elitserien.
I Old School Hockey berättar legendaren om sin karriär. 

TIMRÅ (Hockeysverige.se)

Trots att Bo ”Bulla” Berggren är en av både Timrås och HV71:s största och framför allt viktigaste spelare genom alla tider fick han märkligt nog aldrig chansen att spela VM eller OS. Idag berättar om sin fina hockeyresa från Timrå, via HV71 och ”hem” till Timrå igen där han fortfarande är en flitig gäst på lagets hemmamatcher.
– Jag växte upp i centrala Timrå. Wifsta som det heter. Det handlade bara om någon kilometer från där Bert-Ola Nordlander, ”Lill-Strimma” (Lennart Svedberg) och ”Eje” (Eje Lindström) bodde nere på Östrand, berättar Bo Berggren som inte bara var en skicklig hockeyspelare. 
– Det var andra sporter också, men hockeyn var nummer ett redan från början. Sedan spelade fotboll och simmade, så det var allt möjligt. 

Simmade?
– Ja, jag tävlande och gick till ”Sunsimfinalen” som det hette på den tiden. Det var när jag pojk och slutade tävla när jag var 15-16 år. 

Fastnade du för hockeyn för den kultur som är kring den här i Timrå?
– Det var hockey som gällde då. Wifsta/Östrand hade gått upp i högsta serien då jag var liten. Jag bodde nästan nere vid rinken. Åkte skridskor på dagarna och sedan var det matcher på kvällarna. 

”Bulla” Berggren hade också flera förebilder i det Wifsta/Östrand han följde från sargkanten under sin uppväxt. 
– Det var ”Eje” och Bert-Ola. Sedan kom ”Lill-Strimma”. Det var mina tre stora idoler som jag hade. 
– Självklart fanns det andra också, men det var dom tre som var landslagsmän och förgrundsfigurer.

“Sveriges bästa ishockeyspelare genom alla tider”

Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg omkom då han sent en natt krockade med en buss i juli 1972. 
– Det var fruktansvärt, säger Bo Berggren som tystnar en kort stund innan han fortsätter:
– Jag minns det som igår. Det var hemskt. Vi spelade i samma lag då. Det var ”Eje” som ringde mig på morgonen och frågade om jag visste vart ”Lill-Strimma” var någonstans eftersom han inte hade kommit hem på natten. Sedan fick jag beskedet via radion. 

Hur upplevde du honom som spelare och person?
– Jag anser han vara Sveriges bästa ishockeyspelare genom alla tider. Oavsett ”Foppa” (Peter Forsberg), (Ulf) Sterner eller (Sven) Tumba. 
– Jag tycker att han var så allround. Först suverän som forward. Sedan blev han suverän som back. Han hade allt. 
– Som person var han också suverän. En snällare människa gick inte att uppbringa, en fantastik människa. Han tog hand om alla andra. Jag hade precis kommit upp i A-laget då han kom hem till Timrå. Han var överbeskyddande mot oss ungtuppar och hjälpte oss på alla sätt och vis. 

“Han var min stora förebild”

Under de flesta säsonger i Timrå hade ”Bulla” Berggren ”Eje” Lindström som coach. 
– ”Eje” var en förgrundsfigur som tränare. Han var min stora förebild och en suverän taktiker. Man kan nästan säga att han var före sin tid, rent taktiskt i alla fall. 
– Han förklarade för mig hur man spelar hockey, bygger upp ett anfall, avslutar… En pedagog ut i fingerspetsarna. 

Hade Timrå varit där man är idag om inte ”Eje” Lindström jobbat i föreningen?
– Det kanske är tveksamt. Han var den första landslagsmannen som kom upp härifrån. Dessutom blev han världsmästare. Han gjorde att hockeyn blev jättestor här då han kom med i Tre Kronor. 
– Han var utflugen ett antal år (Grums och AIK). Sedan kom han tillbaka som tränare och förde oss till SM-silver, så han har betytt jättemycket. 

Om vi blickar långt tillbaka, hur minns du tiden som knattespelare i Wifsta/Östrand?
– Den var bara rolig, skrattar ”Bulla” Berggren och fortsätter:
– Det var hockey som gällde hela dagarna och kvällarna. Jag bodde nästan på hockeyrinken. Min bästa kompis, (Åke) ”Tåget” Söderberg var med. Vi var som ”ler och långhalm”. Tommy Andersson var också med på tiden, men det var många flera. 
– ”Tåget” var också en spelare som egentligen hade allt, men hade problem med sin rygg. 

Åke ”Tåget” Söderberg omkom i en drunkningsolycka 1988. 

Säsongen 1967/68 debuterade ”Bulla” Berggren i Timrås A-lag. Ett lag som innehöll spelare så som Inge Hammarström, Olle Åhman, Håkan Pettersson, Jan-Erik ”Biffen” Nilsson, Anders Claesson, Åke ”Tåget” Söderberg med flera. 
– Det var vad jag hade drömt om under hela min karriär, från det att jag kom upp i juniorlaget och ville vidare uppåt. Att då få komma upp i A-laget var fantastiskt stort. 
– Alla där var justa killar som hjälpte och stöttade. Jag kände dom flesta redan innan jag kom upp till A-laget eftersom jag hade åkt skridskor med dem nere på rinken och även här uppe (NHC Arena). Dessutom bodde vi nära varandra. 

Är Timrå lite av en småstad i sig i utkanten av Sundsvall?
– Ja, det kan man säga. Sundsvall är staden, men Timrå är ändå hockeynästet. Småstad skulle jag kanske inte säga, men en kranskommun. 

Timrå tog silver 1974

När ”Bulla” kom upp i A-laget var han forward. 
– Ja, det stämmer. ”Tåget” och jag kom upp samtidigt. Han och jag spelade oftast tillsammans. Sedan hade vi lite olika högerforwards med oss. Gösta Sjökvist var en. Sedan kom Ove Larsson (Jan Larssons pappa) ganska tidigt in i bilden. Vi tre bildade en kedja under fem, sex år. Egentligen under den bästa tiden vi hade i Timrå. Den kedjan blev riktigt bra.
– ”Tåget” och jag skötte allting framåt. Ove var städgumman som täckte upp för oss bakåt. Så kan man sammanfatta vår kedja. 

Under ”Bullas” första tid i Timrå vann laget säsongen 1973/74 silver, men hade även något år innan tagit hem bronset. 
– Intresset för laget var jättestort då. Vi hade matcher här under 1970-talet som drog 8-, 9-, 10 000 åskådare nästa varje gång. Det var ett otroligt intresse. Nästan större än idag. Det kom folk från hela vårt distrikt för att se matcherna. 
– Det gick tåg hit som stannade nere i Sörberge, det fanns en tågstation här nere då, inför matcherna. Fulla tåg från Sundsvall, Ånge och Östersund. Det var stort.   

Sundsvall var under 1960 och 70-talet en stor hockeystad med lag i nästan varje kvarter. Wifsta, Östrand, Fagervik, GIF Sundsvall, Sundsvall, Tunadal, Heffners, Ortviken, Bergeforsen, Njurunda och så vidare. 
– Timrå var nummer ett. Sedan mötte vi de andra lagen i någon DM-match (Distriktsmästerskap). Som junior mötte jag så klart alla de här lagen och det var också ett stort intresse ute i byarna kring hockeyn. 
– Heffners var uppe i allsvenskan något år (1970/71) och i matcherna mot oss var det fulla hus. Riktiga derby och ”pinnfullt” både här och inne i Gärdehallen. 

Timrå vann hemma med 4-2 inför 8 759 åskådare. Matchen i Gärdehallen mellan lagen slutade 10-1 till Timrå 4 999 åskådare var på plats, vilket innebar ”lapp på luckan”. ”Bulla” Berggren svarade för ett mål och en assist. 

Säsongen 1973/74 är än idag Timrås bästa säsong placeringsmässigt. Laget slutade på en silverplats bakom Leksand. 
– Vi hade spelat ihop under många år. GIF Sundsvall hade lagt ner sin hockey. Då fick vi bröderna Pettersson (Håkan och Stefan), bröderna Lundström (Arne och Åke) och bröderna Broman (Björn och Lennart). Vi vann då Junior-SM två år i rad. Det måste varit 1968 och 1969. Vi var i final mot Leksand 1970. 
– Stommen i det laget följdes sedan åt i flera år. Det var nästan samma lag under fem, sex år. Kulmen på det var när ”Lill-Strimma” kom hem. Tyvärr hann inte han vara med då vi tog silvret. Sedan var ”Eje” kittet i det laget. 
– Kontinuiteten och sammanhållningen gjorde att det gick bra för oss. Samtidigt var Leksand snäppet bättre än oss. 

Vilken säsong ser du som din bästa i Timrå?
– Det var säsongerna 72/73, 73/74… 74/75 var också bra. Man kan säga att från 1971 till 1975 var vår bästa era. 

Var du forward under hela den första tiden i Timrå?
– Ja, det var jag. Utom sista matcherna 74/75 när ”Eje” ville prova mig som back. När jag sedan kom ner till HV71 tyckte Göte Wiklund efter ett tag att jag skulle prova som back, men jag började som center där också. Efter det blev jag back. 

På vilken position trivdes du bäst?
– Jag tyckte bägge var roligt. Man kanske kan säga att det nästan var roligare som center eftersom jag fick göra mer mål och vara offensiv. 

Köptes av HV71: “Största övergångssumman någonsin i Sverige”

Inför säsongen 1975/76 lämnade Bo ”Bulla” Berggren Timrå för att spela för HV71 i Division 1 Södra. 
– Det hade att göra med min arbetssituation. På den tiden hade vi spelare arbeten att tänka på. Jag hade inget fast jobb här i Timrå. 
– Då fick jag möjligheten till en utbildning som fritidsledare där nere. Den utbildningen, som var på två år, var det som drog mig dit ner. Den utbildningen fanns inte på så många andra ställen då. 

Kände du att det var att ta ett steg neråt med tanke på att HV71 då spelade i ettan?
– Hockeymässigt var det så, men jag tänkte inte så mycket på det. Det var att jag i stället tänkte att HV71 var på väg uppåt och jag skulle vara med och ta upp laget till Elitserien, vilket vi också klarade. Klart att det ändå var ett steg neråt. 
– Övergångssumman var den största som någonsin varit i Sverige, 125 000, vilket var jättemycket på den tiden. 

“Bulla betydde mycket för HV”

Säsongen 1978/79 är historisk för HV71 då laget efter att i sista och avgörande kvalseriematchen mot Södertälje blev, tillsammans med Björklöven, klara för spel i Elitserien. 
– Det var också en rolig grej. Man kan säga att jag avgjorde mot Bofors hemma (7-6), vilket gjorde att vi hade chansen att spela en helt avgörande match mot Södertälje borta. Där lyckades jag kvittera till 3-3, vilket räckte för att gå upp. 

Bo ”Bulla” Berggren till Smålands Folkblad ifrån ett omklädningsrum fylld av Champagne och segercigarrök: 
– När jag satt i bussen upp till Södertälje vågade jag aldrig tro att vi skulle klara ens oavgjort.  

Bengt Kinell till hockeysverige.se:
– Dels var ”Bulla” ett affischnamn sedan var det hans spelstil. Han var den som kunde göra det omöjliga. Det gick inte fort, men han tog sig fram ändå. 
– Göte Wiklund gjorde om ”Bulla” till back. Han hade tidigare även gjort om Anders Wallin till back. Tidigare hade Anders varit center. Det var därför han hade nummer 10 och jag nummer 13 eftersom jag var center i andrakedjan. 
– ”Bulla” var en strateg med bra blick för spelet. Dessutom var han stor. Han betydde mycket. Vi fick en stjärna till oss.
– Egentligen var det en mindre bra säsong. Vi fick en ny tränare i Dan Hobér. Göte fick oss att tänka och spela hockey, men det vi saknade var tempo och lite hårdhet. Det var vad Hobér tillförde, men någon hockey kunde han inte. 
– Han fick oss att köra på träningarna. Det blev ett väldigt tempo och mycket var det just Hobérs träningar som gav oss möjligheten att klara av att gå upp. 
– Play off och kvalet var lyckat. Sedan var det den här avgörande matchen uppe i Södertälje. Vi spelade åtta matcher i playoff och kval. På dom gjorde jag tolv mål, men jag gjorde inget i sista matchen mot Södertälje. 
– Steffan Andersson, som var från Nybro, värvades från Södertälje till oss i HV71. Vi båda var kompisar och gillade att umgås. På eftermiddagen innan avgörande matchen sa Steffan ”vi ska åka hem till några killar och fika innan matchen”. Det var Södertäljekillar och dom frågade Steffen om han trodde att vi skulle ha någon chans. 
– ”Ja, vi har chans”
– ”Är det någon speciell vi ska se upp för?”
– Då tittade Steffan på mig och log, vilket var en skön upplevelse (skratt). Södertäljekillarna var helt övertygande om att dom skulle vinna, men det slutade 3–3 så vi och inte Södertälje tog steget upp i Elitserien. 

Södertälje ledde med 3-2 innan ”Bulla” Berggren kvitterade till 3-3.
– Sedan har Södertälje en jättechans i slutsekunderna. Jag brukar säga till Ola Svensson, som stod den matchen, att han räddade den med skridskospetsen, men han säger att det inte var så utan att pucken gick utanför.

“Jag håller på HV71 i alla matcher utom mot Timrå”

Efter avancemanget upp till Elitserien var det ett segerrusigt Jönköping enligt ”Bulla Berggren:
– Det var kortege. Vi åkte lastbil genom stan och det var massor med folk ute på stan som jublade och skrek, vilket var roligt. 

HV71 hade dessutom ett väldigt speciellt gäng supportrar som gick under namnet ”Klapp och Klang”. Det hände att det gänget spårade ur rejält på vissa bortaresor, men framför allt var dom ett otroligt stöd för HV71. 
– ”Klapp och Klang” var suveränt bra och var lite av föregångare för supporterkulturen. Sådana fraktioner fanns det inte så många av på den tiden. 
– Klart att det fanns klackar, men ”Klapp och Klang” skapade något speciellt där nere och var verkligen hängivna. 

Den här supportergruppen hade dessutom med sig trummor till matcherna, vilket innebar ett nästintill öronbedövande ljud i hallen. 
– Det var också en ny grej som dom kom med. Jag tyckte det bara var häftigt. 

HV71 spelade i Elitserien säsongen 1979/80, men åkte ur redan samma säsong. 
– Det var såklart stort att få spela i Elitserien. Sedan skulle vi få till ett lag som skulle hålla. Det värvades friskt, men räckte inte ändå. Vi fick dit Pekka Marjamäki, Jukka Koskilahti, Hannu Lassila, och Jan-Ove Viberg från Leksand. Åren innan hade bland andra Steffan Andersson från Nybro, Roger Mikko och Uffe Zetterström från Kiruna kommit. 
– Bra hockeyspelare. Några hade varit i högsta serien tidigare, men det räckte, som sagt var, inte. Marjamäki var en världsback, men lite på nedåtgående när han kom. Han hade inte sina bästa dagar i HV71. Visst var han fortfarande bra, men inte lika dominant som man sett honom i finska landslaget.   

Trivdes du bra socialt i Jönköping?
– Ja, allt var jättebra. Jag åkte ner dit för att stanna där i två år för att gå klart utbildningen. Sedan skulle jag flytta hem igen, men vi blev kvar där i fem år. 

Har du fortfarande kontakt med det gamla gänget?
– Ja, med några. Bland annat med Anders Wilander som nu är ordförande i HV71. Janne Bergstrand, Janne Karlsson… Det är några stycken.  

Fanns det då förutsättningar för HV71 att etablera sig i Elitserien?
– Ja, det tycker jag. Vi var nära att hänga kvar. Sedan tog det bara några år innan HV71 gick upp igen, 1984. Förutsättningarna och pengarna fanns där, sponsorer i överflöd, publik hade man. Jag förstod att förr eller senaste skulle HV71 etablera sig. 

Finns det fortfarande kvar ett HV71-hjärta i dig?
– O ja. Jag håller på HV71 i alla matcher utom mot Timrå, säger ”Bulla” Berggren med ett skratt. 

Gick upp med Timrå: “Där hade vi lite flyt”

Efter säsongen 1979/80 valde den omskolade backen att flytta hem till Timrå. 
– Jag, min fru och barnen hade hela tiden i tanken att vi skulle hem. Jag började närma mig 30 år och nu fick jag chansen att komma hem, få hjälp med flytt och jobb. Det var läge innan det helt enkelt skulle vara för sent. 
– Fem år från Timrå fick räcka. Dessutom hade vi åkt ur Elitserien det året samtidigt som Timrå ville gå upp igen, så det var tre saker som föll på plats. 

Det gick ganska bra för Timrå då ”Bulla” Berggren hade flyttat hem. Redan under första säsongen efter återkomsten fick han vara med och spela upp hemmaklubben till Elitserien. 
– Vi var helt enkelt ett bra allsvenskt lag med många bra spelare som verkligen tog chansen att gå upp. Chansen fanns och vi tog den. 

Detta trots att Timrå förlorade mot HV71 i kvalseriens sista omgång. 
– Där hade vi lite flyt att Leksand slog Hammarby i sista omgången, säger ”Bulla” Berggren som också hyllar sin väl, målvakten Peter Lindmark. 
– Han betydde jättemycket för vårt lag och var en av nycklarna till att vi gick upp över huvud taget. Redan då stod han i landslaget och var suveränt bra. 

Till comebacken i Elitserien anslöt också en av Sveriges bästa backar, Thommy Abrahamsson, efter att ha spelat i NHL för Hartford under en säsong. 
– Tommy kom in då vi hade gått upp. Han var fortfarande landslagsmässig och riktigt, riktigt bra. 

"Bulla” Berggren spelade till och med säsongen 1984/85 i Timrå innan han tog en sväng till Heffners/Ortviken, men någon återkomst till Elitserien blev det under hans tid på isen. 
– Laget blev egentligen sämre och sämre. Det blev en riktig nedförsbacke fram till 1987. Ekonomin blev dålig, körd i botten och vi tappade alltid våra bästa spelare. Det var ingen bra tid. 

Var det här det börjades prata om att slå ihop Sundsvall och Timrå till ett och samma lag?
– Ja, så var det och man gjorde också det några år senare, men det blev aldrig bra. Det var dömt att misslyckas. 

Tröjan hissad i taket: “Aldrig trott att jag skulle få uppleva det”

Efter din säsong i Heffners/Ortviken hoppade du in en säsong ytterligare i Timrå, hur kom det här sig?
– Jag lade först av 1985 och spelade i Heffners säsongen 1985/86. Sedan spelade jag här igen 1986/87, men det var ingen lyckad sejour. 
– Timrå ville ha hit mig igen och då ställde jag upp eftersom klubben egentligen har betytt allt för mig. Dessutom har jag fått min tröja hissad i taket här i hallen. 

Hur var den känslan?
– Det var så stort att jag knappt kunde ta in det. Det här var något jag aldrig trott att jag skulle få uppleva. 

Kunde du föreställa dig innan hur det skulle vara att gå ut där på isen?
– Jag var jättenervös lång tid innan. ”Hur ska det här gå?” Jag skulle hålla lite tal och hade sett några tröjhissningar innan så jag visste hur det var. 
– Det var precis som att då jag kom ner till rinken och skulle gå ut blev alldeles lugn. Jag kände mig hemma och när jag kom ut på isen gick det hur bra som helst. 
– Klart det är jättestort att hänga där uppe tillsammans med mina barndomsidoler.

“Flytten till HV försatte mina chanser att komma upp i Tre Kronor”

Inför säsongen 1966/67 plockades klubbnamnet Wifsta/Östrand bort. Nya namnet blev Timrå IK. 
– Det var jättestort. Vi hette till och med Wifsta/Östrand Fagervik under en tid, men det var ett långt och besvärligt namn. Rätt som det var skulle vi heta Timrå. Vi fick nya dräkter som var ryskinspirerade, röd/vita som vi var stolta över.
– Det var inget gnäll utan alla tyckte det var ett jättebra namnbyte och idag är Timrå IK ett begrepp. 

Du berättade tidigare om den bästa kedjan du spelat i under tiden i Timrå, men vem är den bästa back du spelat med under karriären?
– Ja du… Jag blev back under min tid i HV71. När jag kom tillbaka till Timrå spelade jag med Ulf Ågren och han var bra. I HV71 spelade jag med Janne Karlsson. Han var rätt ung då och jättelovande. Ulf Ågren gick också bort för några år sedan. Han var inte gammal då. Runt 60 år bara. 

”Bulla” Berggren är jämngammal med en av Sveriges största hockeyspelare genom alla tider, Börje Salming. 
– Vi spelade i juniorlandslaget tillsammans under ett par år. Då var jag center och han back. 
– Börje var en frejdig Kirunakille. En riktigt lapp som var framåt. Ett naturbarn helt enkelt. En jättebra kompis att ha och göra med. 

I november 1973 fick Timrå-sonen debutera i Tre Kronor. Sverige spelade mot Tjeckoslovakien och ”Bulla” Berggren spelade i en kedja tillsammans med Lars-Göran Nilsson och Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson. Det blev förlust med 5-0.
– I Prag. Det jag minns mest från den matchen var att min skridsko gick sönder, skrattar ”Bulla” Berggren och fortsätter:
– Jag hade ett par nya skridskor som just hade kommit ut på marknaden och hette Jelinek. Skenan gick rakt av så jag fick halta ut till båset. Som tur var hade jag ett par reservskridskor med mig, men innan jag fick ut dom från omklädningsrummet till båset och på mig blev jag nervös. Det var ingen bra debut. 

Det blev totalt 5 A-landskamper. 
– Min främsta var då vi spelade mot Tjeckoslovakien i Izvestija-turneringen och jag gjorde ett av målen. Vi vann med 4-2. 

Är du besviken över att aldrig fått chansen i VM eller OS?
– Ja, men där får jag skylla mig lite själv eftersom jag flyttade till Småland och HV71. Det försatte jag mina chanser att komma upp i Tre Kronor igen. 
– Jag borde kanske fått chansen några fler gånger runt 1974, 75, men jag förstår att chansen försvann så länge jag var i HV71. 

Du var ofta med i snacket kring Tre Kronor…
– När jag hade kommit hem och spelade i Elitserien igen gick det bra och då var jag med i diskussionen igen, men jag kom inte med. Visst kan jag tycka det är lite synd att jag inte fick spela mer i landslaget.

Var på träningsläger i Boston: “Inte en tanke på att jag skulle vara kvar där”

Framgångarna för ”Bulla” Berggren i Elitserien uppmärksammades av NHL-lagen och han var också över på en så kallad camp. 
– Jag var över på en camp med Boston 1974 och klubben ville skriva kontrakt med mig när jag var där. 
– Jag hade bara farit över dit för att vara med på träningslägret och att se det som en erfarenhet. Kanske också att få komma över dit igen året därpå. Jag hade inte en tanke på att jag skulle vara kvar där utan jag skulle spela med Timrå då jag kom hem. 
– Det här var i september och Timrå skulle inte haft någon chans att skaffa någon ersättare. Jag fick ringa till Stig Nilsson på förbundet och be dom tala om för Boston att det inte gick att ta någon spelare från Sverige så nära in på säsongen. 
– Det hade såklart Boston kunnat skita i för det fanns inget skrivet mellan NHL och Svenska Ishockeyförbundet, men dom köpte det ändå till slut. 

Hur länge var du i Boston?
– Tre veckor. Det gick bra och jag spelade några vänskapsmatcher när jag var där. 

Två av spelarna i Boston då var Bobby Orr och Phil Esposito.
– Det var stjärnorna där. Dom var kungar på träningslägret och gjorde som dom ville. Tränade när dom ville och kom när dom ville. Allting var annorlunda då. 
– Dom kom direkt till campen från att ha spelat golf, haft semester och var helt otränade. Sommarträning existerade inte. Det var bara golf som gällde. Själv hade jag kört hårt hela sommaren så jag var vältränad. 
– Året efter var deras general manager, Harry Sinden, här och kollade mig under ett par matcher. En match var i Timrå. Sedan såg dom en match i Gävle då vi mötte Brynäs. Efter det träffades vi på Strand Hotell här i Sundsvall för en förhandling. 
– Jag hade ingen agent, vilket man inte hade på den tiden, så jag tog med vår ordförande i föreningen som min rådgivare. Vi pratade ihop oss före vad vi skulle begära och drog till med en summa. Boston tog emot det beskedet, men sa ingenting, utan dom skulle återkomma, men det gjorde dom aldrig. Antagligen tog vi i för mycket. 

Kan du så här i efterhand ångra att du inte tackade jag redan då du erbjöds ett kontrakt första gången du var över?
– Jag vet inte…

Din spelstil skulle passat bra i NHL.
– Ja, det tror jag säkert och jag skulle kunnat hävdat mig rätt bra. I så fall ångrar jag mig mer att vi tog i så mycket andra gången. 
– Första gången var jag inställd på att det inte skulle gå. Vi hade nyfött barn och det fanns inte på kartan att jag skulle vara kvar då. Det ångrar jag inte. Andra gången skulle vi ha låtit Boston först säga vad dom var villiga att betala, så det var lite klumpigt. 

Bo ‘Bulla’ Berggren: “När det var klart grät jag faktiskt”

Efter tiden i Timrå fortsatte ”Bulla” Berggren som tränare under några säsonger. 
– Först var det Heffners en säsong. Sedan tränade jag Bergeforsen, Antjärn och Heffners, men jag kände att det inte var min bag. 
– Det var en så låg nivå dessutom och oseriöst. Jag visste inte vilka som skulle komma på träningarna, så jag tyckte inte att det var någonting att hålla på med. Mina förväntningar var att alla i alla fall skulle komma till träningarna. Ibland var det bara halva styrkan. Knappt det vissa gånger. 

När började du jobba åt Timrå?
– Jag har jobbat här i omgångar. Man kan säga från början på 1990-talet någon gång. Riktigt anställd i föreningen blev jag 1998. Före det var jag med i styrelsen och lite olika projekt under ett antal år. När jag senare blev sportchef var jag det på en ideell basis. 
– Jag var mycket bidragande till att Timrå gick upp 2000 eftersom det var jag som tagit hit spelarna som var bäst här då. Bland annat hade jag ett bra samarbete med en kille på IBM i Sundsvall och som ordnade praktik, utbildning och jobb där. 
– Datorbranschen var på upp och alla ville in i den. Dessutom fick killarna bra betalt av IBM. Vi i Timrå behövde inte betala speciellt mycket. Att vi fick den här hjälpen av killen på IBM var det som gjorde att vi kunde få hit dom här namnen. 

Hur kändes det i Timråhjärtat när laget du varit med och byggt tog steget upp till Elitserien?
– När jag satt här på läktaren under sista matchen och det var klart grät jag faktiskt. Det var jättestort. 
– Jag har varit med och gått upp med lag tre gånger. En med HV71, en som spelare i Timrå och sedan en gång som ledare. 

Hur ser ditt liv ut idag?
– Pensionär. Jag engagerar mig fortfarande i Timrå IK och är på alla matcher. Dessutom är jag med i klubbens valberedning. Det är den uppgift jag har i klubben nu. Det är en nog så viktig uppgift, att se till att det finns en styrelse som fungerar. 
– Det är hockey och all annan idrott som gäller. Jag kan inte påstå att jag har några andra intressen. Inte ens fiske fast jag bor på en ö, avslutar Bo ”Bulla” Berggren med ett skratt.   

TV: "Ingen anledning att göra några större förändringar"