Old School Hockey – Markus Näslund 50 år

I dag säger vi grattis till en av svensk hockeys stora – Markus Näslund! Legendaren fyller 50 år, och med anledning av det återpublicerar vi Old School Hockey med jubilaren.

Pratar man om de riktigt stora svenska spelarna i NHL kan man inte räkna bort Markus Näslund. Han har kanske inte fått de största rubrikerna hemma i Sverige, men 395 mål och totalt 869 poäng på 1117 NHL-matcher talar sitt tydliga språk. Lägg därtill att ”Macke” blivit uttagen i NHL:s All-Star Team tre gånger (2001/02, 2002/03 och 2003/04) och vunnit Ted Lindsay Trophy, spelarnas eget pris till den bästa spelaren i ligan, 2002/03 förstår ni att vi pratar om en spelare som gjort ett stort avtryck i NHL-historien.

Men det var faktiskt nära att Markus Näslund valde fotboll istället för ishockey om man får tro hans kompis Peter Forsberg.

– Markus bodde på andra sidan stan så jag hade mött honom med hockeylaget. Men tyvärr, eftersom dom alltid vann, även med fotbollslaget. Han var jätteduktig i fotboll så jag visste tidigt vem han var. Säkert hade han blivit lika bra där om han fortsatte med fotboll, har "Foppa" berättat för hockeysverige.se.

Fast för Markus Näslund själv var det egentligen inget tvivel om vilken sport han skulle välja.

– Jag kände både att det var roligare med hockey och att jag var lite bättre i hockey än i fotboll, men framförallt är Ö-vik en hockeystad. Skulle man spela på en hög nationell nivå och hade det som ambition så var det hockey som gällde, berättar Markus Näslund för hockeysverige.se och fortsätter:
– I och för sig tänkte man kanske inte i dom banorna när man var yngre, men när jag blev äldre och blev dags att välja sport så var det ett ganska enkelt val.

Upplevde du dig själv som att vara i princip lika duktig i fotboll som i hockey?
– Nej, det tycker jag inte. Jag var uttagen i landskapslaget som var nere och spelade i Halmstad. Där märkte jag att man låg en bra bit efter.

Markus Näslund debuterade för Modo i A-lagssammanhang säsongen 1988/89. Näslund är från Järved, men det var i Örnsköldsviks SK som debuten skedde i gamla division 2. Tränare var för övrigt Markus pappa, Sture Näslund.

– Vi var några stycken, framför allt då två som jag växt upp med från Järved som heter Peder Sjöberg och Per Elfving, som fick chansen att debutera i slutet av den säsongen. Det här var efter TV-pucksåret. Jag hade varit med och tränat med A-laget i Ö-vik när de behövde fylla på träningarna med folk.
– Klart att det var ett stort steg när jag fick spela med seniorer. Sedan kände jag, förutom fysiska styrkan och så vidare, att man kunde hantera det helt okej. Det var lärorikt att få spela mot vuxna redan i en tidig ålder.

Bekantade sig med "foppa"

Markus Näslund var 15 år vid tidpunkten. Han och Peter Forsberg, som skulle komma att bli nära vänner och kedjekamrater, var inte närmare bekanta vid den här tiden.

– Vi hade spelat mot varandra hela vägen, men även i samma lag både i Folksam Cup och TV-Pucken. Klart att jag visste vem Peter var, men vi umgicks inte och bodde dessutom på varsin sida av stan.
– Det blev inte att vi gick i samma skola innan vi hamnade på gymnasiet tillsammans. I gymnasiet gick vi sedan i samma klass. Vi var ett gäng ”hockeygymmare” som blev väldigt tajta och hade kul tillsammans. Sedan följdes jag och Peter åt i juniorlandslaget samtidigt som vi båda debuterade tidigt i Modos A-lag.
– Vi tränade och gjorde mycket saker tillsammans, jag och Peter, klart att det då blev ett starkt band mellan oss på så sätt.

Peter Forsberg har berättat om drivet Markus Näslund hade att träna.

– Han var den som var bäst i vår årskull även om det var många som var bra. Han var otroligt seriös, tränade stenhårt och var aldrig riktigt ute på krogen utan var i stället otroligt ordentlig. Det gjorde att vi andra tänkte att vi måste vara på samma sätt om vi ska lyckas som han gjort. Det var han som drog gruppen på något vis och var också den som kom med i A-laget först av oss och visade att det var möjligt.

Markus, hur minns du själv det här drivet?
– Jag var nog ganska målinriktad och tyckte om att tävla. Det här var Anders Melinders (tränare för hockeygymnasiet och Modos juniorlag, reds anm) signum. Han lade upp det mycket så att oavsett om det var fystester eller tvåmålsspel var det alltid tävling i det vi gjorde, vilket jag tyckte var kul.
– Det kunde vara så att vi gjorde en turnering där vi delades upp i lag på hockeygym. Turneringen kunde vara hela hösten fram till jul. Avslutningen var att vi fick slutresultatet, men vi hade ganska bra koll på tabellen själva givetvis.
– Jag tror att jag drogs med av upplägget av det här med att tävla samtidigt som många av oss var drivande och jämbördiga. På så vis blev allt en kul tävling på många sätt.

Mål i debuten

Markus Näslunds debut i Modos A-lag kom 1990. Men inte i elitserien, utan i allsvenskan som på den tiden var en serie som spelades efter jul där lag från elitserien och division 1 gjorde upp om att försöka undvika degradering/säkra avancemang.

– Jag minns den som att jag blev väldigt förvånad när jag skulle få debutera. I och för sig var det en betydelselös match i allsvenskan just innan playoff skulle börja. Vi mötte Huddinge borta och jag fick äran att spela i en kedja med Urban Nordin och Ulf "Sasse" Sandström.
– Det var jättenervöst, men dom var fantastiska på att få mig att känna mig bekväm. Det blev en lyckad debut, jag fick chansen att spela med jättebra killar direkt vilket gjorde att allt blev mycket enklare för mig.

Du gjorde mål i debuten också.
– Ja, jag gjorde ett mål i första matchen. Det gör ju också att man minns debuten på ett speciellt sätt.

Modo lyckas efter playoffspel hålla sig kvar i elitserien och ganska snabbt blev Markus Näslund en av flera unga spelare som kom att bli nyckelspelare i laget.

– Jag var med i truppen redan från hösten den säsongen. I ganska många matcher sattes jag upp som extraspelare och gjorde väl inte så många byten. Jag hade några matcher som jag fick spela hela matcherna. I någon match spelade jag med "Ecke" Holmberg och det gick bra.
– Givetvis måste man bevisa som ung spelare att man ska ha en plats där, men när även Peter började knacka på dörren och han fick chansen slängde man i samma veva in mig också tillsammans med Micke Hjälm. Då hade jag och Peter turen att få spela med lagets bästa spelare. Vi kände att vi kunde spela ut och efter det så hade vi kvar platsen i laget resten av säsongen.

Tränare när Markus Näslund klev upp i A-laget var Jan-Åke Andersson och Ulf Thors. Efter det tog Kent Forsberg och Anders Melinder över.

– Klart att det var bra för oss yngre som hade haft båda två som tränare tidigare. Vi kändes oss trygga med dom. Det underlättade mycket. Jag tror också att de fick direktiv från dåvarande ordförande, Tore Erkén, att juniorerna som var lovande också skulle få chansen att spela i A-laget. Det gav ju så klart resultat.

Dominerade på JVM

Kring juletid 1993 får Markus Näslund spela sitt andra JVM. Han hade varit med redan 1992, men nu spelades turneringen i Gävle och förbundskaptenen Tommy Tomth valde att komponera ihop en kedja med Näslund och Peter Forsberg tillsammans med den två år yngre lagkamraten från Modo, Niklas Sundström.

– Det var en fantastiskt rolig turnering. Jag tror att det till en viss del var tack vare den turneringen som den svenska publiken fick upp ögonen för juniorhockey och junior-VM. Vi fick mycket uppmärksamhet och det var mycket folk på matcherna.
– Tyvärr vann vi inte turneringen. Det grämer mig än i dag eftersom jag tycker att vi var det bästa laget, men vi förlorade med uddamålet mot Kanada.

Peter Forsberg och Markus Näslund hade tidigare spelat tillsammans i Modo, men Niklas Sundström blev en ny bekantskap som kedjekompis.

– Niklas hade oftast spelat center i Modo, vilket Peter också hade gjort. Det var först under junior-VM man slängde in Niklas med mig och Peter.
– Det gick jättebra. Niklas är en så pass smart hockeyspelare så att det inte tog lång tid för honom att lära sig i vilket område han skulle vistas för att få pucken av oss.

Succén för trion var även med dagens mått mätt gigantisk. 

Peter Forsberg vann hela turneringens poängliga med sju mål och totalt 31 poäng på sju matcher, vilket givetvis var och är rekord i JVM-sammanhang. Näslund svarade för 13 mål och totalt 24 poäng medan Sundström gjorde tio mål och totalt 14 poäng. 

Näslunds succé räckte till en VM-biljett framåt vårkanten samma säsong.

– Jag hade egentligen hoppats på VM-spel eftersom jag året innan, då killarna vann guld i Prag, fick kliva av som sista spelare när Mikael Andersson kom över från NHL efter att han blivit utslagen ur slutspelet.
– Målsättning var att få vara med i VM eftersom jag hade varit med i landslaget hela den säsongen.

Hur upplevde du själva turneringen?
– Jag och Peter (Forsberg) spelade med Jonas Bergqvist i den turneringen. Det låste sig lite och det var inte en av mina bästa insatser kan man väl säga.
– Det var också ett väldigt bra motstånd och vi förlorade tyvärr finalen mot Ryssland. Många av veteranerna som man hade sett upp till under många år var med vårt lag. Det är kul att haft möjligheten att spela med dem.

Stjärntätt NHL-lag

1991 draftades Markus Näslund av Pittsburgh Penguins i första rundan. Två år senare, just fyllda 20 år, flyttar han över till NHL. I Penguins blir han lagkamrat med storheter som Mario Lemieux, Jaromír Jágr och Ron Francis.

– Att spela NHL var hela tiden ett mål. Klart att det först var som mål att spela i Modo och sedan i landslaget och VM. Nästa mål var att slå sig in i NHL. När jag då fick chansen tvekade jag inte. Jag tackade ja och åkte över.
– Jag tror inte jag var förberedd på flera plan på att åka över. Just det här med en ny miljö och kanske att jag var lite för försiktig och inte vågade ta för mig tillräckligt. Något man måste göra där borta. Framför allt då man kommer in som ny.
– I början fick jag chansen att spela i en kedja med Jagr och Francis under tio matcher. Men det blev mindre och mindre istid för mig och jag tappade självförtroendet. Det slutade med att jag blev nedskickad till farmarlaget.
– Det var en ganska tuff säsong eftersom jag inte tidigare mött så mycket motgångar. Jag grubblade mycket och hade hemlängtan den säsongen. Det var roligt att man tagit klivet över, men det var även en jobbig säsong.

Markus Näslund kan känna så här i efterhand att han kanske reste över till NHL någon säsong för tidigt.

– Med facit i hand kan jag känna att mognadsmässigt, men även som spelare, hade mått bra av att vara kvar ett år till i Modo precis som Peter. Å andra sidan är jag som person sådan att har jag väl bestämt mig för någonting brukar jag inte blicka tillbaka.
– Jag kan även känna att jag fick lära mig mycket under den säsongen som jag hade nytta av senare i karriären även om det var hockeymässigt ett dåligt år.

Markus Näslund var inte ensam svensk i Pittsburgh debutsäsongen 1993/94. I laget fanns även Tomas Sandström samt Ulf och Kjell Samuelsson.
– Att de fanns där betydde jättemycket för mig. Det räddade mycket av säsongen för mig, tack vare att de var så schyssta mot mig och helt enkelt var bra killar. Där hade jag tur.

Trejdad – mot slagskämpe

Under tredje säsongen i Pittsburgh började det lossna för Markus Näslund. På 66 matcher säsongen 1995/96 svarade han för 19 mål och totalt 52 poäng. Men i mars 1996 kom beskedet att han trejdats till Vancouver Canucks – mot slagskämpen Alek Stojanov. I NHL brukar den affären omtalas som en av de värsta i ligans historia.

– Under första delen av tredje säsongen spelade jag i en kedja med Sandström och Lemieux. Vi hade en bra kemi och fungerade bra ihop. Klart att det var lätt att spela med Lemieux eftersom han var bästa spelaren i ligan. Sedan blev det förändringar och jag fick spela mindre och mindre. Det var mitt sista år på kontraktet och kände att jag inte bara kan sitta på sidan av. Jag var kände att jag måste röra på mig och bad om en trejd.
– Då hamnade jag i Vancouver som jag i och för sig hade dålig koll på just då. Jag är jätteglad så här i efterhand att jag hamnade just där eftersom det var rykten om att jag skulle hamna på andra ställen innan.

Var det en stor omställning organisatorisk och socialt att flytta från Pittsburgh till Vancouver?
– Det var mer boendet, staden och den biten som var mycket trevligare. Det var en annan känsla att bo i Vancouver jämfört med Pittsburgh även om det var helt okej att bo där med.
– Jag anser att Vancouver är ett av de finaste ställena man kan bo på om man spelar där borta.

Du har sagt vid något tillfälle att du trivdes i Vancouver direkt då du flyttade dit.
– Det kan man nog säga att jag gjorde. Vancouver är en väldigt trivsam stad och kanadensare är i allmänhet ett trevligt folk.

Nya lagkamrater i Vancouver istället för Jagr, Francis, Lemieux med flera blev nu spelare som Esa Tikkanen, Alexander Mogilnij och Trevor Linden.

– Jag kan väl känna att det var lite speciellt i början. Just när jag kom till Vancouver, efter en eller två matcher sparkades tränaren Rick Ley. Pat Quinn, som var general manager, gick ner som coach. Pat hade varit coach två säsonger tidigare när man var nära att vinna Stanley Cup efter en finalserie mot New York Rangers.
– Stommen av det laget fanns kvar fortfarande, men laget hade haft det jobbigt och det blev också några jobbiga säsonger efter det. Nu blev det inte någon succé direkt då jag kom till Vancouver heller. Jag fick jobba mig fram där samtidigt som Quinn blev sparkad och Mike Keenan kom in.
– Keenan gillade verkligen inte mig i början. Just då kunde jag känna att man hade nytta av det jag hade gått igenom tidigare. Det här med att bita ihop och göra det man kan. Vilket också är det enda man kan göra. Det andra styr man inte över.

Det är väl ändå Mike Keenan som gör att du lyfter dig så småningom?
– Ja, så var det. Det i kombination med att Pavel Bure satt hemma och ville bli trejdad och Mogilnij blir skadad. Då fick jag väldigt mycket förtroende av Keenan och helt plötsligt fick jag spela både boxplay och powerplay. Innan säsongen var över blev jag assisterande kapten. Det var mycket som hände från starten till slutet av den säsongen (1998/99).

Det här blev början på Markus Näslunds väg till stjärnstatus i NHL. För varje säsong ökade produktionen och han fick mer och mer uppmärksamhet i Nordamerika. Den stora fullträffen kom säsongen 2002/03. På 82 matcher svarar han för 48 mål och totalt 104 poäng – och han slutat tvåa i både mål- och poängligan.

– Jag kan känna att under tre säsonger klickade verkligen vår kedja med (Todd) Bertuzzi och (Brendan) Morrison. Just den säsongen gjorde vi alla tre våra poängmässigt bästa säsonger.
– Det var kul att spela hockey helt enkelt och vi tre hade en fantastiskt bra kemi mellan oss både på och utanför isen.

Du gör 48 mål, var du besviken över att du inte nådde över det magiska 50-strecket eller mest stolt över dina mål du gjort?
– Lite både och faktiskt. 50 är ett magiskt nummer och man blickar naturligtvis tillbaka på missarna jag hade. Jag hade 48 mål inför sista matchen och hade även ett stolpskott i den matchen.
– Besviken kan man inte vara ändå. Jag känner att det är fantastiskt att fått gjort 48 mål i NHL. När det bara är Håkan (Loob) av oss svenskar som nått dit så visar det hur svårt det är att nå dit.

Fick sällskap från Järved

Säsongen 2000/01 dyker ett tvillingpar upp i Vancouver, ett tvillingpar från samma moderklubb som Markus Näslund: Järved. Givetvis talar vi om Daniel och Henrik Sedin. Vancouver Canucks hade draftat duon som tvåa och trea i NHL-draften 1999 efter att dåvarande general managern Brian Burke svarat för ett mästerligt arbete när det kom till att säkra draftvalen som skulle krävas för att få båda två.

– Daniel och Henrik har burit Vancouver under en väldigt lång tid. När de kom in i början så gav de oss en annan dimension och en kedja till. Sedan tycker jag att Henrik och Daniel fick en felaktig kritik under några säsonger när de inte producerat som media förväntat sig.
– Trots allt har de varit gedigna under hela sin karriär och därför har det varit extra kul att få vara med om att se när det verkligen släppte och de fick vinna poängligan båda två. Då fick de visa alla som varit kritiska vilka otroligt bra hockeyspelare de är. Jag är full av förundran över var Daniel och Henrik presterade under sina karriärer.

Markus Näslund kom också att hamna i en mycket speciell situation då han som lagkapten fick handskas med ett väldokumenterat överfall som hans kejdekompis Todd Bertuzzi gjorde sig skyldig till. 

Under en match mellan Vancouver och Colorado Avalanche i mars 2004 attackerad Bertuzzi motståndarspelaren Steve Moore bakifrån. Bertuzzi slog Moore i bakhuvudet och tryckte ner honom i isen. Det fick till följd att Moore bröt två kotor i nacken och blev så illa skadad att han tvingades att avsluta sin karriär som ishockeyspelare. Bertuzzi stängdes av i ett år och stämdes på 160 miljoner kronor av Moore.

Överfallet var vedergällning på Moore, som bara några veckor tidigare hade tacklat Markus Näslund så illa att han ådrog sig en hjärnskakning.

– Tyvärr blev det sig inte likt efter det här i vår organisation. Bertuzzi var ändå en så stor del av vårt lag och vi tappade honom resten av den säsongen. Jag kan känna att det var under två säsonger vi kunde gå hela vägen och den här säsongen var en av dem.
– Vi hade även skador den säsongen, bland annat tappade vi Magnus Arvedson som var en viktig kugge den säsongen. Vi hade lite missflyt med sådana saker också. Det sker såklart i alla organisationer, men tyvärr blev det så mycket fokus på alla plan på den incidenten så det sög energi, inte bara ur Todd, utan hela gruppen efter det.

Hade du många samtal med Todd Bertuzzi efter den här incidenten?
– Klart att jag hade det. Vi var nära kompisar och det självklart påverkade det här honom jättemycket. Han skulle såklart göra vad som helst för att ha det där ogjort. Det är saker som händer och det blir konsekvenser.

Hur blev din och Steve Moores lagkamrat, Peter Forsberg, relation när det stormade som värst?
– Det var en ordentlig rivalitet mellan Colorado och Vancouver under ganska många säsonger. Vi jagade Colorado eftersom man var det lag som vi måste slå för att gå långt i slutspelet. Det här blev lite extra bensin på elden.
– Jag och Peter hade ingen större relation under åren som vi var sådana rivaler. Det funkar inte riktigt så.

Markus Näslund tillbringade totalt drygt elva säsonger i Vancouver Canucks organisation, sju av dem som lagkapten. 2007 valde han, 34 år gammal, att flytta. Han blev free agent och skrev på för New York Rangers. Där blev han lagkamrat med Henrik Lundqvist på Manhattan. 

– Jag väntade in i det sista för att få några raka direktiv från Vancouver. Det blev en speciell situation när Mike Gillis, som varit min agent under närmare tio år, klev in och blev general manager. Egentligen ville jag bara veta om jag fanns kvar i deras planer, men fick inget bra svar.
– När free agent-marknaden öppnade ringde Rangers tidigt. Jag hade redan då förberett mig och börja tänka på vilka lag jag kunde tänka mig att representera. Rangers var på toppen i av den listan av flera anledningar. Det blev ett enkelt beslut och jag ångrar inte att jag sajnade på Rangers.

Vilken nivå höll Henrik Lundqvist vid den här tiden?
– Toppnivå såklart. Han var vår största stjärna och bar oss i många matcher. Det var kul i sig att träna med honom och se hur hans fokus och förberedelser inför matcher på nära håll. Han var en fantastiskt duktig målvakt.

Skulle lägga av – då ringde "foppa"

Kontraktet med Rangers skrevs på två säsonger, men efter säsongen 2008/09 bryter parterna avtalet. Markus Näslund har beslutat sig för att avsluta karriärer – trodde han. Säsongen därpå dyker han emellertid upp i Modos tröja i SHL – tillsammans med Peter Forsberg.

– Det var egentligen inte tänkt att det skulle bli så. Jag hade bestämt mig för att lägga av och hade inga planer på att spela. Peter ringde och berättade att han hade planer på att göra comeback.
– Jag hade sagt ja åt att sitta i Modos styrelse när jag skulle flytta hem. På så vis var jag involverad och såg att det verkade lite tunt. Visst kunde jag hjälpa till. Samtidigt hade ju Peter tänkt att spela. Det kändes jättebra att jag tog det beslutet trots att jag höll på att bygga hus och jag knappt hade stått skridskorna under en lång tid. Det här var i november.
– Det var kul att få avsluta karriären på det sättet och sluta cirkeln.

Markus Näslund har spelat tre VM-turneringar, ett OS och två World Cup. Det blev aldrig något guld med Tre Kronor för Näslund vilket han kan känna en viss saknad över.
 

– Det har betytt jättemycket att fått representera Tre Kronor. Det är något som man drömmer om som barn att få göra. Tyvärr känner jag inte att jag spelat min bästa hockey när jag representerat Tre Kronor.
– Vad det beror på vet jag faktiskt inte och jag skulle hemskt gärna ha vunnit något. Så här i efterhand kan jag känna att det var ett jobbigt beslut när jag tvingades lämna återbud till OS i Turin (2006) då jag var skadad. Jag förstod att det skulle vara sista chansen, men jag hade inget val. I alla fall var det en sådan gång som man hade velat vara med och spelat med det där gänget.
– Att det blev ett antal silver och inget guld kan jag tycka är tråkigt.

Varför lyckas ni inte vid OS 2002?
– Bra fråga. Det är egentligen bara i en match som vi inte lyckas (Vitryssland). Annars spelade vi en riktigt bra hockey och det kändes som att vi hade en bra harmoni i gruppen. Sedan kom den här matchen där allt låste sig.
– I korta turneringar och mästerskap kan det bli en dip ibland. Det gäller att man har dom dipparna på rätt ställe så det inte påverkar slutresultatet.

Jag satt själv på läktaren och såg dig spela VM 1999 i Lillehammer, här gör du trots allt en mycket fin turnering. Ni tar ett brons och du själv svarar för tio poäng på tio matcher.
– Jo, men visst funkade den turneringen bra för mig, men det blev ändå bara ett brons. Där spelade jag med Niklas (Sundström) och Samuel Påhlsson. Jag kände mig också bekväm på alla sätt med de jag spelade med.
– I slutändan, när man spelar en turnering som är relativt kort, hoppas man att få vara med och vinna. Nu blev det aldrig så i turneringen jag var med i.

Klar med hockeyn

Efter karriärens avslut 2010 klev Markus Näslund in som general manager i Modo i fyra säsonger. 2014 lämnade han klubben och har sedan dess hållit en ganska låg profil. I februari återvände han till Vancouver för att delta på tvillingarna Sedins tröjhissningsceremoni i Rogers Arena. Han fick själv sin tröja hissad i arenan 2010.

– Jag känner att jag har fått en speciell relation till publiken här. De har alltid varit väldigt stöttande och det gör att man får en väldigt speciell relation till klubben och staden också. Det är en fantastisk publik att spela inför och såklart jättekul varje gång man får möjlighet att komma tillbaka, sade Näslund som inte hade varit i Vancouver på fyra år vid tidpunkten.

I dag är det annat än ishockey som pockar på intresset för den snart 47-årige Ö-viksbon.

– Jag har ingen ambition att komma tillbaka till hockeyn. Jag känner att jag har gjort det, är glad att jag testade men känner att jag vill göra något annat i framtiden, säger han.
– Jag har halkat in på fastighetssidan och det är det jag har kört de fyra-fem senaste åren och det tänker jag fortsätta att göra. Det gäller att hitta en balans i allt man gör och det är samma sak där. Jag skulle vilja få mer flexibilitet och kunna åka på en resa när man känner för det. Så jag försöker styra mitt liv så att man långsiktigt har något att satsa emot och att man inte är bakbunden.

FOTON: Bildbyrån

TV: Ullmarks mål kvalar in på listan över säsongens höjdpunkter