"Kan du inte slå dem på isen så slå dem på käften för att vinna”

Stig Kenne, ”Stickan” kallad i hockeysvängen, har fotograferat lag- och matchbilder sedan 1970-talet. I dag får ni en repris på hans berättelse om en resa över till New York tillsammans med sin gode vän Bosse Tovland - och om att plåta bland andra Anders Hedberg i Madison Square Garden. 

”Bilden är tagen 1979. Bosse Tovland och jag var över till New York. Vi var bara några fotografer som fick gå ner vid isen och inte som i Sverige. Dessutom fick vi fota genom hål i plexit. Bosse hade även ordnat så vi kom in på 'vippen' för journalister. Det var riktigt flott och som att komma in på en restaurang. 

Anders och ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) var stora i Rangers. ”Pröjsarn” var en tekniker och Hedberg en arbetshäst. Båda två var riktigt bra. Dessutom hade Rangers Phil Esposito i laget. Vi träffade aldrig Hedberg och ”Pröjsarn” då var där den gången. Jag har alltid haft en bra kontakt med Anders. Senast jag pratade med honom för en månad sedan, men vi har setts mycket på Hovet och Globen.

När jag var uppe på Hovet i början av 1970-talet under hans tid i Djurgården, alltid efter träningen körde Anders själv de här sista rundorna. Han har verkligen slitit sig till framgång”. 

Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson inledde sin proffstid i WHA för Winnipeg Jets 1974, men tog klivet över till NHL och New York Rangers 1978.  

– Det fanns en stor skillnad mellan WHA och NHL. Vi hade inte samma kvalité på vår vänstersida i New York som vi hade haft med Bobby Hull i Winnipeg. På så vis tvingades vi spela lite annorlunda helt enkelt, berättar Anders Hedberg och fortsätter:
– I Winnipeg, än hur konservativ du var, så åkte du med på ett bananskal ”det här fungerade ju bra”. Med Bobby, inte bara som understödjande, var det ”så här ska vi lira, ge inte bort pucken, behåll den”. Sedan kom vi till New York där det var en helt annan tradition. 
– I och för sig hade vi en nyfiken tränare i Fred Shero. Han kom från Philadelphia Flyers som representerade någonting annat än vad New York Rangers gjorde i tradition och erfarenheter. Däremot, ingen kritik riktad mot Shero för han var en väldigt bra tränare.

Du och ”Lill-Pröjsarn” hade gjort enorm succé i Winnipeg och blev högt betalda i Rangers, kände du en extra press att ni måste leverera direkt?
– Nej, det tycker jag egentligen inte. Press har du på dig oavsett om du spelar för Modo, Tre Kronor eller Winnipeg. Tyvärr gick ”Pröjsarn” sönder väldigt tidigt efter en incident med Denis Potvin någon gång i februari. Innan dess hade ”Pröjsarn” varit bästa spelaren i Rangers medan jag hade varit okej. 
– Sedan försvann kombinationen Hedberg/Nilsson, men någon stor press…, nej den var vi vuxna nog att kunna hantera den. 

I Winnipeg var ni ett sammansvetsat gäng med många svenskar i laget. I New York kom ni bland annat dela omklädningsrum med Phil Esposito och det här gänget, hur upplevde du det?
– Där blev det en ganska stor förändring, vilket naturligtvis också hade att göra med storleken på städerna. Laget hade flyttat träningsanläggningen från Long Beach på Long Island till Westchester som ligger norr om stan. 
– Hälften av spelarna, i princip de med familjer, flyttade till Westchester. Undertecknad med familj och ”Pröjsarn” hamnade också där. Däremot, singlarna och Phil bodde inne i stan. På så sätt blev det en distans i sociala cirklar runt laget som vi inte var vana vid från Winnipeg. 
– Det där går att jämföra lite med Stockholm. I Ö-vik och Leksand bor inte killarna så långt ifrån varandra. Bor du i Stockholm kan du exempelvis bo allt från Vallentuna till Tyresö, men det här var absolut inget som påverkade mig eller ”Pröjsarn” negativt. 

Med tanke på hur du försöker ta dig fram och förbi St. Louis-spelarnas klubbor på bilden i topp, hur skulle du säga att den hockey som spelades då var jämfört med idag?
– Som ni ser var det nästan tillåtet med hur mycket fasthållning som helst. Jag som var skridskoåkare, för mig gällde det att komma loss. Var det så att de fick tag i mig med en klubba, vilket är ganska enkelt i hockey, då var jag fast. De kunde ”ride you” tio meter och köra upp dig i sargen när de fått tag i dig. 
– På sätt har det förändrats enormt till det positiva. I dag har du möjlighet att exponera och utnyttja skicklighet på ett annat sätt. Att hålla fast folk är destruktivt. 
– Samtidigt, hockey är och måste förbli en unik blandning av boll/puck-lir och fysiskt tävlande. Hockey är inte antingen eller utan båda är nödvändiga ingredienser.
– Sedan fanns det en slagsmålsingrediens som absolut existerade. Philadelphia Flyers, men även flera lag, hade som ordspråk som ungefär var att ”kan du inte slå dem på isen så slå dem på käften för att vinna”. Det blev som en gängmentalitet, men det här existerar inte längre och slagsmål har mer eller mindre försvunnit. 
– Att två hockeyspelare som blir jävligt förbannade på varandra och handskarna åker av har jag inga bekymmer med, men att sätta det där i system för att vinna matcher förstod jag aldrig riktigt.

Vad är ditt bästa minne från tiden i New York?
– Jag har en bild i mitt träningsrum. Första året. Islanders hade vunnit Presidents' Trophy, mest poäng i ligan, och var riktigt på uppåtgående. Sedan mötte vi dem i semifinal. New York Times hade en liten sportavdelning, men då hamnade hockeyn för första gången på förstasidan och så var det under 14 dagar.
– Hockeyn greppade tag universellt i New York-området inklusive New Jersey. Alltså runt 20 miljoner människor. Vi slog ut Islanders. På bilden jag har är jag precis på väg ut från båset för att krama om vår målvakt ”JD” (John Davidson), som nu är president, efter slutsignalen har gått. 
– Just de här 14 dagarna då vi hade slagit ut Islanders och greppat tag i en massa folk och gjort dem till hockeysupportrar är nog den starkaste sekvensen från min tid i New York. 

Hur minns då ”Stickan” Kenne ramlade in med all sin kamerautrustning i hockeyhallarna?
– (Skratt) Jag kommer ihåg honom mycket, mycket väl. För det första är han kompis med så otroligt många lirare. Han kände alla. Dessutom har han ett stockholmstugg och språk som han utnyttjade maximalt till oss lantisar också, vilket naturligtvis var otroligt charmerande. 

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"

Stig Kenne med boken "Den svenska hockeyadeln". Foto: Ronnie Rönnkvist