Old School Hockey - Andreas Dackell

Det är inte många som både får inleda och avsluta karriären med SM-guld. 
Än mindre med samma klubb. I veckans Old School Hockey berättar Andreas Dackell om karriärens start, slut och allt däremellan. 
– Det var ruggigt mäktigt att det också blev så, säger den nu 50-årige Dackell. 

GÄVLE (Hockeysverige.se)

Andreas Dackell både inledde och avslutade sin karriär i Brynäs A-lag med att vinna SM-guld. Däremellan gjorde han åtta säsonger i NHL representerande Ottawa och Montréal. Dessutom var han med i det historiska guldlaget vid OS i Lillehammer 1994. Efter karriären har Dackell haft flertalet coachningsuppdrag inom Brynäs, men idag jobbar han som agent tillsammans med en annan före detta NHL-spelare, Andreas Johansson.

– När jag var i Gavlerinken första gången? Oj… jag måste ha varit nio, tio år. Jag började spela i lag relativt sent, då jag var åtta år, berättar Andreas Dackell då hockeysverige.se träffar honom på ett café nästintill vägg i vägg med klassiska Pigalle invid bron över till Brynäs i Gävle. 
– Jag bodde Valbo som ligger en bit utanför Gävle, men dom hade ingen hockey i min ålder. Det var först lite senare dom drog i gång hockeyverksamheten i Valbo. 
– Micke Lind, som har spelat för Brynäs och Timrå, bodde också i Valbo. Han började spela i Gävle två år tidigare än jag och vi var kompisar. Jag åkte själv mest friåkning, men när jag var åtta år började jag, som sagt var, spela i lag, Gävle GIK.

Vart kom intresset ifrån?
– Jag vet faktiskt inte. Det blev nog naturligt så. Jag hade grannar och kompisar som åkte mycket friåkning och vi hade isar lite överallt där jag bodde. 
– När vi höll på med friåkning spelade vi matcher på skoj och jag tror att det kom därifrån. Micke Lind var, som sagt var, en nära kompis och han lirade i ett lag. Vi körde mycket friåkning ihop så till slut började även jag spela i GGIK. Det var två kompisar till från Valbo som spelade i Godtemplarna. 

Brynäs, Strömsbro, Gävle… Det var tuffa fighter Gävleklubbarna emellan.
– Det var riktiga duster. Vi i GGIK:s 72:or var faktiskt i Sverigetoppen tillsammans med Södertälje och Huddinge. (Michael) Nylander och (Stefan) Ketola var i Huddinge. Södertälje hade också ett bra lag med bland andra (Stefan) Nyman. På den tiden fanns det en stor cup som hette 70-iaden. Vi var i faktiskt i final, men torskade den mot Huddinge. 
– Vi hade ett bra lag och det var några av oss som gick vidare från det laget. ”Danne” Casselstål, Micke Lind och jag. Jonas Stark var också med. Han var valde fotbollen, men var lika duktig i hockey. Jonas spelade i TV-pucken både med 71:orna och 72.orna. Han spelade senare fotboll för både GIF (Gefle IF) och Hammarby. 

Tog SM-guld direkt: “Ett riktigt bra lag"

Första seniormatcherna kom Andreas Dackell göra i S/G Hockey 83, vilket stod för Strömsbro och Gävle. 
– Då var jag nog 16 år. Det var stort. Jag har alltid varit lite ”late blommer” och inte någon värsting i tillexempel TV-pucken. Där hade vi andra som var riktigt bra, Micke Lind, Andreas Johansson, Uffe Söderström och så vidare. Jag var i tredje kedjan. 
– Efter TV-pucken började det hända grejer för mig och jag blev uppflyttad till B-juniorerna i Brynäs. Det gick riktigt bra för mig. S/G och Brynäs var i samma korridor i Gavlerinken. Nästa säsong började också väldigt bra och då ville S/G att jag skulle komma över och spela några matcher i deras A-lag. 
– Brynäs och S/G var lite som hund och katt. Det blev lite rabalder kring att jag som brynäsare skulle gå dit och spela, men det blev i slutändan bra för alla.

Stefan Klockare, Göran ”Flygis” Sjöberg, Lars Karlsson, Daniel Casselstål, Kenneth Andersson, Mikael Wiklander, Per-Johan Johansson, Urban Molander, Roger Karlsson, Jan-Erik Stormqvist, Hans Johansson, Mikael Enander med flera. Det S/G 83-lag Dackell kom till höll en mycket hög klass. 
– Vi hade ett bra lag och andra säsongen (Bytt namn till Team Gävle) kvalade vi upp till elitserien och det var, som du säger, riktigt bra spelare med.

Första hela säsongen i Brynäs gjorde Dackell 1992/93. På 40 matcher svarade han för 12 mål och totalt 27 poäng i ett Brynäs som vann SM-guld efter att ha vunnit över Luleå i finalspelet. 
– Jag hade varit med lite redan säsongen före och hoppade då mellan Team Gävle och Brynäs. Säsongen 1992/93 blev jag ordinarie redan från start. 
– Vi hade Tommy Sandlin som coach och fick ihop ett riktigt bra lag. Bland annat hade vi ”smurfkedjan” med Ove (Molin), Peter (Larsson) och Anders (Gozzi). Laget såg i stort sett likadant ut från första till sista matchen. 
– Jag, Jonas Johnson och Tomas Tallberg lirade, ”Smurfkedjan” och sedan Janne Larsson, (Anders) Huss och Tom Bissett. ”Masken” (Anders Carlsson) var kapten, men fick lira i fjärdekedjan och var inte så jättenöjd, skrattar Andreas Dackell. 

Inför den tredje finalen där Luleå på hemmaplan kunde spela hem guldet till Norrbotten höll Tommy Sandlin ett numera klassiskt tal och Samurajer. 
– Vi var ganska uträknade där. Alla var förberedda på hans vanliga matchgenomgångar. Då kom det här från ingenstans. Jag tror killarna blev lite som i chock, att det här kom eftersom vi var vana vid att han inte pratade om något annat än hockey. 

Flera spelare som var med har vittnat om att efter talet fanns det inte ens en möjlighet att Brynäs skulle förlora matchen. 
– Så var det verkligen. Vi kunde inte förlora den här matchen. Den känslan hade alla. 

Brynäs vann matchen med 6-2 och allt skulle avgöras den 6:e april 1993 i Gavlerinken. Luleå tog ledningen i första perioden genom Lars Hurtig. 
– Det var en tajt match och tajt finalserie över huvud taget. I femte matchen ledde Luleå med 1-0. Samtidigt visste jag att vår kedja hade spelat bra under hela finalserien och levererade. Vi hade en bra känsla.
– Jag hade spelat fram tre eller fyra bra lägen till Jonas som han inte gjorde mål på. Till slut fick han fram en puck till mig där jag fick sätta dit 1-1 en bit in i tredje perioden. Några minuter senare sköt Tallberg ett skott som det blev retur på. Någonstans lyckades jag till och med slå in den på volley. Det där glömmer jag inte. 
– Det här var i gamla Gavlerinken och det var som taket lyfte, säger Dackell som även passade fram till Anders Gozzis 3-1 mål, vilket också blev slutresultatet. 

OS-guldet i Lillehammer: "Mina barndomsidoler

I och med Andreas Dackells fina slutspel och avgörande i finalspelet blev det en helt annan uppmärksamhet kring hans person. 
– Det blev naturligtvis stort. Jag tror att jag hanterade det på ett bra sätt och mina lagkamrater märkte nog ingenting. Jag var fortfarande samma person som jag var innan det här. 
– Sedan var det flera olika saker jag blev kallad till, men jag kunde stänga av allt det där. På den tiden hade jag ett vanligt jobb vid sidan av. Jag jobbade som snickare på Gavlegårdarna under dagarna. Det gjorde jag även efter att vi hade vunnit SM-guldet. 
– På den tiden var det torsdag och söndagsmatcher. Vi tränade halv fem på eftermiddagarna så jag jobbade runt 75 procent och gjorde så till 1996 då jag blev proffs. Sista säsongen, innan jag åkte över, blev det att vi någon gång tränade mitt på dagen. 

Andreas Dackell hade några namnkunniga arbetskamrater på Gavlegårdarna. 
– (Bertil) ”Masen” Karlsson och Börje Molander jobbade där. Börje var min chef och han älskade hockey så det funkade att jag kunde vara borta en del. Jag har honom att tacka för att jag fick ledigt. 
– Börje var en riktigt bra och skön människa, alltid väldigt trevlig och bra med människor. Han hade alltid något djävulstyg på gång och var väldigt rolig. Det hände alltid någonting kring honom. Dessutom var Börje en bra chef och alla hade respekt för honom. 

Säsongen 1993/94 fick Andreas Dackell vara med i det svenska OS-lag som vann guld i Lillehammer. 
– Det var lite surr om att jag skulle varit med i VM:et 1993, men jag var inte med i förberedelserna eller någonting så det blev inget. 
– Nästa säsong var jag med på alla turneringar. I mellandagarna var vi nere i Schweiz och spelade Europacupen med Brynäs. Då var Curre Lundmark där. Då gav han mig beskedet att jag skulle spela OS. Det var en väldigt häftig känsla. 
– Det var en häftig upplevelse att få vara med i OS. Dels hockeymässigt dels vid sidan om. Att få bo i en OS-by och se alla andra idrottare. Det var kul att vi blev mixade med alla andra svenska idrottare. Så fort det var någon svensk som skulle tävla gick vi dit och kollade live eller vi alla satt tillsammans och kollade på TV. 

Hur upplevde du turneringen hockeymässigt?
– Där fick jag äran att spela i samma lag som min barndomsidol, Mats Näslund. Det var han och ”Masken” Carlsson som var mina barndomsidoler. 
– Att spela med Mats var väldigt mäktigt. Han är en bra person och som respekterade alla. Ärlig och rak. 

Sverige avgjorde OS-finalen mot efter straffläggning. Peter Forsberg gjorde först ett elegant mål på Corey Hirsch varpå Tommy Salo slajdräddar Paul Kariyas straff. Sverige var OS-mästare i ishockey för första gången i historien. 
– Jag var på bänken då Salo räddade, men jag vågade titta på den straffen. När han tog straffen var det bara hoppa ut och åka in i högen av spelare. Det var jäkligt kul. 

Du spelade VM senare samma år, var det stor skillnad mot OS?
– Det var lite skillnad. Vi fick in ”Sudden” (Mats Sundin) och några fler NHL-proffs. Kanada hade också en del NHL-proffs, precis som många andra lag. Då blev det ett snäpp till att möta sådana spelare. 

I OS gjorde Andreas Dackell en okej turnering, men i VM fick han lite av sitt internationella genombrott.  
– Lite så var det. Jag växte in i landslagskostymen och tog för mig lite mer. Det gick bra på VM och det blev lite av ett internationellt genombrott för mig. 

Flytten till Ottawa: “Inte så förberedd”

Säsongen 1994/95 var Andreas Dackell med om att spela VM på hemmaplan, det vill säga Globen i södra Stockholm. 
– Det var väldigt coolt, läckert och bra tryck i Globen. Synd bara att vi torskade finalen. Vi gick i alla fall till final. Det är alltid speciellt att spela på hemmaplan. Man känner trycket. 

Sverige slog ut Kanada efter sudden death i semifinalen, men i finalen var Curre Lindströms Finland för starka och vann med 4-1. 
– Finalen var ganska tajt, men Finland var väldigt bra med (Saku) Koivu, (Ville) Peltonen och (Jere) Lehtinen. Jag skulle säga att deras spets var skillnaden och då främst att deras kedja var så bra. Vi gjorde ändå en jättebra turnering.

Du spelade även VM 1996, men sedan blev det inget ytterligare spel i Tre Kronor. Tackade du nej eller varför blev det som det blev?
– Nej, jag blev aldrig tillfrågad. År 2000 blev jag faktiskt lite sur. Jag skulle gifta mig det året och fick aldrig frågan om att vara med. Då blev jag uthängd i pressen av Peter Wallin, att jag skulle vara hemma och vika servetter till bröllopet. Det där tyckte jag var dåligt av honom. 
– Det var inte heller någon från den tidningen som ringde upp mig och frågade om det stämde eller jag fått frågan, vilket jag aldrig fick. 

Runt midsommar 1996 fick Andreas Dackell besked om att han var draftad av Ottawa. 
– Jag var inte så förberedd på det där. Under VM 1996 var jag och ”Fredde” Modin från Brynäs med i laget. Hans agent, Don Meehan, hade frågat lite om mig. Han hade sagt till ”Fredde” ”Det är några lag som är intresserade av Dackell. Vet du om han har någon agent?” 
– Under VM kopplade ”Fredde” ihop mig med Don Meehan och han sa då vi sågs att det nog var ett gäng lag som var intresserade av mig. 
– ”Vill du att jag hjälper dig?” 
– ”Ja, det kan du väl göra”. 
– Sedan släppte jag det där. Vi hördes på telefon någon gång. Sedan skickade han ett fax som jag skulle sajna. Där stod det att jag tillhörde honom. Runt midsommar ringde han och sa att jag var draftad av Ottawa i sjätte rundan. ”Ottawa vill att du kommer direkt för dom vill sajna dig”
– Jag och min fru Linda hade vår dotter Amanda då. Vi surrade lite och Linda sa ”klart du ska åka”. En eller två dagar senare hade jag sajnat kontraktet och Dom Meehan sa till mig att mitt kontrakt var helt okej. 

I Ottawa fanns då redan Daniel Alfredsson. 
– Vi hade spelat VM ihop 1995. Efter det åkte han över och hade haft en grym säsong. Jag ringde upp honom. Han sa bara ”Det här kommer gå bra och jag trivs bra i Ottawa”. Det var World Cup det här året så när jag kom över till Ottawa var inte han där. 
– Jag fick en flygbiljett här hemma i Sverige. När jag kom till Ottawa trodde jag att någon skulle komma och möta upp mig från organisationen, men så var det inte. Det var en gubbe där med en skylt där det stod Dackell. Min engelska var inte den bästa, men jag fick fram att det var trevlig att vara där. 
– Jag frågade den här mannen vad han hade för roll i organisationen, men han svarade att han var taxichaufför och skulle köra mig till hotellet. Han sa också att där jag skulle checka in på hotellet skulle det finnas ett brev till mig. 
– Han skjutsade mig till hotellet och jag checkade in. Jag kom dit några dagar före campen. ”Affe” hade sagt det åt mig att vara där några dagar innan så jag kunde känna mig för lite. 

Dagen efter Andreas Dackell kommit till Ottawa var det Labor Day, vilket är helgdag i Kanada och USA. 
– Allting var stängt och jag minns att jag funderade på om jag verkligen hade gjort rätt. Jag bodde nere i stan medan rinken låg en halvtimme, 40 minuter därifrån. Det stod i det här brevet att det fanns istider i en arena ganska när där jag bodde om jag ville åka lite skridskor.
– Jag tänkte att jag åker ut tid för att se om det var några andra där. Jag tog en taxi dit, gick in i något omklädningsrum och det kom några grabbar ytterligare dit. När jag spelade VM var Steve Duchesne med i Kanadas lag. Jag kände igen honom så jag hade kommit rätt i alla fall. 
– Han kände igen mig också och sa ”häng med ut på rinken”. Det var även någon materialare där så jag fick lite grejer att träna i. Det var även andra grabbar med som bodde på mitt hotell som jag fick åka tillbaka med och dom tog hand om mig bra.

Vilken status hade Daniel Alfredsson i det här laget?
– Han hade en hög status. Bland oss spelare hade han den högsta statusen utifrån hur han ledde oss. Sedan hade vi (Alexei) Yashin. Han hade kanske hade högre status publikmässigt. Alla tyckte att han var den stora stjärnan. 
– Dessutom var Alexandre Daigle där, men det var ”Affe” bland oss grabbar som vi rankade högst. Duchesne var där första säsongen. Sedan blev han trejdad till St. Louis. Han var också en bra ledartyp och bra kille. 

Har du fortfarande en bra kontakt med Daniel Alfredsson?
– Vi ringer och surrar lite nu och då. Han är en grym person. 

Nätade i NHL-debuten: “Det rankar jag högt upp”

NHL-debuten fick Andreas Dackell göra med sitt Ottawa i Montréal. 
– Jag lyckades få göra ett mål också. Det rankar jag högt upp. SM-guld, OS-guld och sedan att jag fick göra mitt första mål i NHL. Det är dom tre jag rankar högst. Jag hade en dröm om att få bli NHL-proffs och sedan göra debut i Montréal och dessutom mål. 

Hur kände du dig efter den här succédebuten, ringde du hem till mamma och pappa?
– Ja, det gjorde jag nog. På den tiden fanns det knappt några mobiltelefoner så jag köpte något ”calling card” (skratt) för att kunna ringa, men debuten var väldigt mäktig. 

Under Andreas Dackells tid i Ottawa gick laget till slutspel varje säsong, men aldrig hela vägen till final. 
– Det fattas kanske en riktigt bra målvakt. Jag skulle säga att det var vår akilleshäl. Som lag var vi bra liksom spetsen med ”Affe” och Yashin. Sedan var Yashin lite ojämn medan ”Affe” alltid var bra. (Marián) Hossa var också där och riktigt bra han med. 
– Vi var en väldigt tajt grupp och gjorde många saker ihop, hela laget. Yashin var lite för sig själv, men annars var det som vilket lag som helst här i Sverige. Alla krigade för varandra och jobbade hårt. 
– Daigle var också en som jobbade hårt och för laget även om många sa att han skulle vara speciell. Han är en väldigt skön snubbe, en jäkla go-bit. Sedan pratade han mycket om sig själv, men han var egentligen inte sådan utan ville bara ha den imagen. 
– Han hade en eller två riktigt bra säsonger i Ottawa och var en talang. Däremot hade han inte riktigt skallen för att bli den stjärna som alla trodde att han skulle bli. 

Under sin tid i Ottawa råkade Andreas Dackell ut för en otäck smäll efter att ha stött på 194 cm och nästan 110 kilo Eric Lindros. 
– Jag gick ner för att hämta en puck i egen zon, men såg också att han kom i full fart. Jag tänkte att jag ändå lär in och ta pucken och få ut den. Då kom han i 190… 
– Just den här säsongen hade man ändrat och så TV skulle kunna filma genom plexit. Det var stenhårt och som glas. Man tog bort det här efter säsongen då eftersom det blev flera skador. Glaset gav inte med sig. Då kom Lindros med sina 110 kilo i full fart och då blev det lite mos, säger Andreas Dackell med ett leende och fortsätter:
– Jag klarade mig ganska bra, men jag fick sy en del efter att ha spräckt ena ögonbrynet och fått hjärnskakning. Läkarteamet vinkade in ”Affe” eftersom jag var helt borta och bara pratade svenska. ”Vad säger han?” Då fick ”Affe” gå in och översätta.

Med vilka känslor ser du tillbaka på tiden i Ottawa?
– Det var en fantastisk tid. Jag fick många bra kompisar både på och utanför isen som jag har en bra kontakt med. 
– Vi var ett lag och hjälpte varandra både på och utanför ishallen. Åren innan jag kom hade laget i stort sett alla år kommit sist. Sedan fick vi ihop laget och hade inga stora stjärnor. Det var egentligen bara ”Affe” och Yashin. 
– Självklart fick vi kriga för det och jag tror det var i näst sista matchen vi blev klara för slutspel under min första säsong. Vi växte hela tiden som lag och det var en otroligt rolig tid.

Kom till hockeyns mecka: "Ruggigt tryck"

Under draften 2001 fick Andreas Dackell beskedet att han skulle packa ihop sina hockeyprylar och flytta till Montréal. 
– Jag hade haft André Savard som assisterande tränare i Ottawa. Han blev ”GM” i Montréal och gillade mig. Det gjorde även Jacques Martin som var tränare. Han har sagt till mig i efterhand att han inte visste om att ”GM” (Marshall Johnstone) gjorde trejden med mig. 

Var det tufft att lämna Ottawa där du hade trivts väldigt bra?
– Visst var det tufft. När jag var hemma under sommaren hade jag huset och grejerna kvar i Ottawa. Jag hade kontrakt även säsongen efter och skulle inte sajna om eller något. 
– Vi hade vår dotter kvar i skolan för vi ville inte att hon skulle byta. Det är bara en och en halv timme emellan så vi åkte över till Montréal och tittade på boende och skola där. Montréal är en så mycket större stad. Dessutom är det mycket franska där. Även om man pratade en del franska i Ottawa ville ha en skola där man även pratade engelska. 

Blev det en stor kontrast med tanke på att Montréal är en så pass stor hockeystad?
– Ottawa blev en hockeystad under min tid där. Det var mycket drag kring hockeyn då eftersom vi gick bra. Första säsongen var det inte fullt på läktarna förrän i slutet av den och det gick bra för oss. 
– I Montréal var det 21 000 åskådare varje match och ett ruggigt tryck. Jag märkte också på folk runtomkring att det bara var hockey. Var man på stan kände dom igen oss spelare. I Ottawa var det inte riktigt lika eftersom det är lite mer utspritt där. Klart att folk kände igen oss spelare där också, men i Montréal var det på ett helt annat sätt. 

Hur var din roll på isen i Montréal jämfört med i Ottawa?
– Jag hade samma roll. I Ottawa var det lite fram och tillbaka, men oftast fick jag spela mot andra lagets bästa kedja. Den rollen fick jag i Montréal också. 

Under hans tid i klubben kom även Niklas Sundström dit. 
– Jag fick spela in honom i laget (skratt). ”Susse” är en skön person och bra kille. Vi har bra kontakt än idag och hade väldigt roligt tillsammans i Montréal. 
– Hela familjen trivdes bra i Montréal också. Min fru har lätt att ta kontakt med folk och är social. Även där fick vi nya kompisar utanför hockey, några grannar som vi fortfarande har kontakt med. Skillnaden på Ottawa och Montréal var att där bodde hela laget mer utspritt. Då blev det inte lagmässigt samma känsla som i Ottawa. 

Här fick Dackell alltså spela i samma klubb som hans idol, Mats Näslund, tillbringade nästan all sin NHL-tid. 
– Ja, det var också väldigt roligt och att få spela i Montréal som är hockeyns Mecka. 

Andra SM-guldet: “Allting klaffade”

Efter tre säsonger i Montréal valde han 2004 att återvända till Brynäs. 
– Det var ganska givet att det skulle bli Brynäs. Micke Sundlöv var ganska ny som sportsligt ansvarig. Vi hade kontakt hela tiden och under lockout-säsongen gick mitt kontrakt ut. Bob Gainey var General Manager i Montréal. Där kan vi snacka om en som hade pondus. När han klev in i omklädningsrummet blev det tyst, skrattar Andreas Dackell och fortsätter:
– Jag kommer ihåg vid ett tillfälle under min sista säsong där. ”Susse” var också där. Någon hade sagt något till media som han inte gillade. Då kom han in i omklädningsrummet och det blev helt tyst. Han skrev sitt telefonnummer på en tavla. Sedan vände han sig om och sa ”Call me if you will be traded” 

Hade du chansen att skriva ett nytt kontrakt med Montréal?
– Jag hade möte med honom och alla visste att det skulle bli lockout så han ville inte sajna någon. Barnen gick i skola och jag hade inget arbetsvisa för att komma tillbaka. 
– Då var det läge att i stället tänka på familjen. Vi drog hem så barnen fick börja skolan här i Sverige och sedan fick vi se vad som skulle hända.   

Redan första säsongen i Brynäströjan blev det kval för att hålla sig kvar i elitserien. Samtidigt hade Andreas Dackell stora förväntningar på sig efter att kommit hem från en fin NHL-karriär. 
– Det var tufft den säsongen. Dels på isen dels blev det en omställning att flytta hem. Det blev inte bra för varken mig själv eller laget.
– Linda har sagt i efterhand: ”Jag vet inte hur många gånger du kom hem det året och sa att du skulle sluta spela.” Det blev ändå några säsonger till efter det, skrattar Dackell. 
– Jag mådde så där den säsongen och kände pressen. Jag ville leverera både för min egen och Brynäs skull. Sedan var det en jäkla säsong med många bra spelare som var här i elitserien. Lagen fyllde på med bra spelare hela tiden. 
– I slutändan klarade vi oss kvar på något sätt och det är ändå vad som räknas. Vi var i kvalserien även säsongen 2007/08. Det var då Leffe Boork fick sparken. Sedan tog Brynäs tillbaka honom i kvalserien. Året efter det blev (Niklas) Czarnecki huvudtränare. 

Inför säsongen 2011/12 klev den tidigare assisterande tränaren till Niklas Czarnecki, Tommy Jonsson, in som headcoach. Till sin hjälp hade han Janne Larsson. 
– Vi hade ett bra lag, det var det som räddade min karriär efter det tunga året 2004/05. Då kom dom här unga spelarna in. ”Bäckis” (Nicklas Bäckström) kom med 2005/06. Sedan kom det unga bra spelare hela tiden, (Calle) Järnkrok, (Jakob) Silfverberg, Elias (Lindholm), (Jacob) Markström och så vidare. 
– Det här fick fart på mig också eftersom dom killarna var väldigt duktiga. Jag tog dom killarna lite under mina vingar samtidigt som dom såg upp till mig lite. 
– Jag tyckte det var jättekul att dom kom från våra egna led. Samtidigt hade Brynäs lite rassligt med pengar vid den här tiden. Då kom, som sagt var, dom här killarna upp i A-laget och det är väldigt kul att fått vara med på deras resa. 

Vad tror du gjorde att ni till slut kunde gå hela vägen?
– Silverberg, Järnkrok, Johan Larsson… Dom hade varit med något år och byggt på sig. Jag såg potentialen och vilka skallar dom hade. Jag sa också i en intervju inför den säsongen att jag trodde att vi skulle vinna. Det var den känslan jag hade, att dom här killarna kommer ta ett stort kliv samtidigt som vi mådde bra som lag. 
– Det var ruggigt mäktigt att det också blev så, att få se dom här grabbarna utvecklas och bara bli bättre och bättre. Allting klaffade till slut. 
– Första SM-guldet var jag väldigt ung och kanske inte tänkte så mycket, men andra guldet kände jag en stolthet. Så kände jag även för dom här unga killarnas skull, att dom fick vinna när dom var så jäkla bra. 

Andreas Dackell var inte på isen under semifinalerna och finalerna. 
– Nej, jag hade en massa strul sista säsongen. Efter att jag hade spelat 15-20 matcher brakade mitt knä ihop. Jag gjorde allt för att det skulle bli bra eftersom jag verkligen ville spela för jag visste att säsongen skulle bli väldigt bra. 
– Tiden gick. Ove Molin var på juniorerna då. Han och jag körde för att jag skulle få känna på knäet. Vi gjorde olika grejer på ett ben, men jag hade ont så in i helvete hela tiden. I slutspelet tänkte jag att nu kör jag på och får bita ihop. Det slutade med att jag bedövade knäet varje match. Till slut hjälpte inte ens det. 

Hur var det efter matcherna då bedövningen började släppa?
– Då har jag värk, men jag kände att jag ville vara med på isen. Samtidigt kunde jag inte göra laget rättvisa så jag valde att kliva av och ställa mig i båset i stället. 
– Det var tufft att där och då att säga att jag inte skulle klara av att spela mer, men alla killarna förstod det. 

Du började ändå Brynäsresan med ett guld och avslutade den med ett andra…
– Ja, det kan inte bli så mycket bättre. 

Känner du en stolthet över dina två SM-guld med Brynäs?
– Absolut. Jag har varit delaktig i båda gulden, men på olika sätt. Först var jag den som avgjorde och sedan fick jag vara med och hjälpa dom här yngre killarna att bli avgörande. Det känns väldigt läckert, säger Andreas Dackell samtidigt som han spricker upp i ett stort leende. 

Livet efter spelarkarriären: “Vet vad som krävs”

Hur mycket följer du dina söner, Oliver och Tim, idag?
– Klart att jag följer dom hela tiden. 

Är du en typisk hockeyfarsa eller ganska passiv?
– Nu vet jag inte vad Oliver och Tim skulle säga, men jag vet vad som krävs för att bli en bra hockeyspelare. Man lär göra det här lilla extra och det har jag påmint dom om. Då kanske dom blivit less på mig. 
– När båda nu blivit vuxna är det bara kul att dom spelar, tycker det är roligt och mår bra. Vi har även vår dotter, Amanda. Hon är 30 år och jag ska faktiskt bli morfar i slutet av februari. Det blir första barnbarnet. 

Då får vi gratulera. 
– Tackar. 

Hur har livet varit efter att du slutade spela 2012?
– Livet har varit bra. Jag har gjort lite olika saker och i Brynäs har jag gjort allt möjligt, ungdomstränare, varit med Olivers lag, Tims lag och tyckte det var kul. Sedan var Ove (Molin) och jag lite individuella tränare mot framför allt A-laget. Vi hade vissa tider varje vecka där killarna fick jobba på sina grejer. Det där växte och året efter blev det mer mot juniorer. 
– Hux flux blev jag och Ove assisterande tränare till Tommy Jonsson, så jag fick känna på det också. Det kanske inte var rätt läge, men det blev några månader i alla fall innan vi fick gå. Jag har ändå inga ”hard feelings” för det. 
– Idag jobbar jag som agent i Super10 tillsammans med Andreas Johansson. Det är drygt tre år sedan han startade verksamheten. Han ringde mig ganska tidigt, men då jobbade jag i Brynäs som sportchef. ”Lägg av med det där och hjälp mig i stället”. Vi känner varandra sedan Ottawa, TV-pucken, landslaget och har alltid haft en bra relation. 
– Jag funderade lite på det där och efter att vi haft ett möte och bestämt att jag skulle prova på det har jag varit med i S10 under drygt ett och ett halvt år. Jag trivs jättebra och det är jättekul. 
– Vi har många unga spelare eftersom vi är nya. Jag gillar att hålla kontakten med unga spelare och ge tips. Man är med som mentor, rådgivare, kompis då dom är i den åldern, men också för att berätta att det krävs mycket av en ung spelare för att gå hela vägen. Jag är med killarna i både med och motgång eftersom en karriär går upp och ner, avslutar Andreas Dackell.   

---