Old School Hockey Leif ”Honken” Holmqvist

Igår fyllde Leif “Honken” Holmqvist 80 år, vilket ni kunde läsa om på hockeysverige.se. Som en hyllning till denne legendar repriserar vi idag OLD SCHOOL HOCKEY med “Honken”.

Under sin långa hockeykarriär blev han inte bara utsedd till världens bästa målvakt – han är också den målvakt som har stått flest matcher i landslagssammanhang. I dagens Old School Hockey får ni stifta bekantskap med den omåttligt populäre burväktaren Leif ”Honken” Holmqvist.

Den här artikeln publicerades ursprunglingen i maj 2017.

Insatsen som målvakten Leif ”Honken” Holmqvist gjorde under VM-turneringarna i Stockholm på klassiska Johanneshovs Isstadion 1969 och 1970 är något av det bästa en målvakt har presterat på landslagsnivå. När jag själv tänker tillbaka på turneringen 1970, då jag bara var sex år, minns jag fortfarande med välbehag när hela Isstadion skanderade ”Honken”, ”Honken”, ”Honken”. Eller när jag något år senare såg AIK mot Leksand och masarna på Isstadion skanderade Leksand och AIK:s klack svarade med ”Honken” och inte AIK.

”Honken” blev utsedd till världens bästa målvakt 1969 och med 202 A-landskamper är han Sveriges genom tiderna mesta landslagsmålvakt. Numera bor Gävlefödde Holmqvist i Huskvarna. Dit flyttade han 1976 efter att han kommit hem från proffsäventyret med Indianapolis Racers i WHA, det sista av två proffsäventyr som ”Honken” var iväg på under karriären.

SÅ BLEV HAN “HONKEN”

En kul anekdot är att ”Honken” fick närmare 10 000 beundrarbrev efter sitt VM-framträdande 1969. Han kanske är den mest populära idrottsman vi har haft i Sverige tillsammans med Ingemar Stenmark och Björn Borg.

Visserligen har hockeyn i Gävletrakten även i dag en målvakt som går under smeknamnet ”Honken”, men Leif fick sitt namn redan under 1940-talet.
– Det kommer efter min pappa, Erik. Han hade ett åkeri och jag älskade att åka med honom efter skolan. När vi kom åkande sa folket i Gävle att där kommer ”Stor-Honken” och ”Lill-Honken”, så jag var alltså ”Lill-Honken” från början.
– Pappa hade fått namnet sedan sin tid som ytter i Brynäs fotbollslag då han ”hankade” eller ”honkade” sig fram på kanten.

Gävle GIK var den starka klubben i Gävle när du växte upp, varför föll valet på Strömsbro?
– Jag växte upp i Strömsbro och det var så att vi killar därifrån inte ville spela med dom på andra sidan ”Testeboriver” (Testeboån). På den här tiden var rivaliteten mellan klubbarna i Gävle väldigt stark och Brynäs hade inte blivit stora ännu. Men just rivaliteten sporrade oss unga killar till att bli bra hockeyspelare.
– Jag tror att just det här klimatet mellan klubbarna i Gävle gjorde att det skapades en hockeykultur i Gävle som lever kvar än i dag.

Var det några av barndomskamraterna som kom upp i Strömsbros A-lag?
– Börje ”Molla” Molander och jag umgicks mycket som barn och det var jag som lurade ner honom till Stockholm och AIK. ”Molla” och jag spelade ihop under fyra säsonger i AIK och han gjorde riktigt bra ifrån sig nere i Stockholm.
– Vi har alltid haft en fin kontakt och håller fortfarande kontakten vid liv. Han flyttade hem till Gävle för många år sedan nu och fortsatte spela med Strömsbro under flera säsonger. Jag har för mig att han även tränade Strömsbro under en tid.

Vad minns du av debuten i Strömsbros A-lag?
– Vi mötte Skellefteå och vi vann väl som vanligt, skrattar ”Honken”.
– Jag minns inte så väl själva debuten men jag var runt 16-17 år. Det måste ha varit 1958, det är snart 60 år sedan så…
– Vi hade ett väldigt bra lag i Strömsbro dom här åren. Bland annat spelade Bertil ”Masen” Karlsson och Per-Olov ”Pära” Härdin i laget. Båda blev ju världsmästare borta i Denver 1962. Hasse Westberg och Bo ”Drobny” Zetterberg var några andra som var väldigt duktiga i Strömsbro under åren jag spelade.

Följer du hockeyn i Strömsbro något i dag?
– Jag pratar med Börje Molander lite grann till och från om hur bra ungdomsverksamhet vår gamla klubb har i dag. Jag har sett att man i dag spelar med A-laget i Division 2, men att man även har en ganska bra ungdomsverksamhet vilket är lite extra kul. Det innebär ju att det finns en fin framtid för min gamla klubb.

EFTERTRÄDAREN WILLE LÖFQVIST

Nu bortgångne ”Wille” Löfqvist tog över efter dig i Strömsbro och det blev Tre Kronor även för honom. Vad är ditt första minne av honom som spelare?
– Han kom upp i A-laget efter mig 1964, så vi tränade väl aldrig ihop i Strömsbro. Jag kände ”Willes” föräldrar väldigt väl eftersom vi bodde alldeles intill varandra.
– ”Wille” var en härlig kille som jag haft mycket kontakt med. En bra målvakt och en lätt kille att ha och göra med.

Varför tog du klivet över till AIK?
– Helge Bemer, som var värvarbas i AIK, ringde mig 1963 eller 1964 och undrade om jag ville vara med i deras satsning. Strömsbro hade inte dom ekonomiska resurserna för att satsa och Brynäs hade börjat satsa hårt i Gävle, men där ville jag ju inte spela.
– Det passade mig bra att testa på något nytt och AIK:s förstemålvakt Ove Andersson hade just flyttat till IFK Umeå. Första året var det jag och ”Fajsing” (Hans-Åke Karlsson) som var målvakter i AIK, men sedan flyttade Kjell Hedman ner från Wifsta/Östrand så han och jag tränade och spelade tillsammans under fyra eller fem säsonger. En jättetrevlig kille.

Hur bemöttes du av killarna i storstaden (AIK) när du kom ner?
– Bra, och jag skulle aldrig ha stannat i AIK i tio år om jag inte hade trivts bra där. Det var inte bara jag som kom till AIK vid den här tiden utan även Bert-Ola Nordlander och ”Eje” Lindström hade kommit från Wifsta/Östrands IF liksom Hedman som jag nämnde.

Fanns det flera klubbar som var intresserade då du lämnade Strömsbro?
– Det var nära att det blev Djurgården faktiskt men i dag känns det fint att jag valde AIK (skratt). Att spela för Brynäs var aldrig aktuellt då klubbarna var som hund och katt på varandra.

202 LANDSKAMPER

Leif ”Honken” Holmqvist kom under sin magnifika karriär, som bland andra SVT valde att uppmärksamma i deras program Stopptid, spela inte mindre än 202 A-landskamper.
– Debuten gjorde jag säsongen 1962/1963 då jag fortfarande var i Strömsbro. Vi var i Schweiz och spelade en rad matcher. Kjell Svensson hade stått några matcher i början av turnén, men sedan fick jag chansen mot Schweiz landslag.
– Vi vann alla matcherna, men det jag minns bäst från debuten var hur varmt och skönt det var på uterinken i Fribourg där vi spelade och att jag fick sota ögonen för att inte bli bländad av solen.

Matchen vann Tre Kronor med 6-1 efter svenska mål av Sven Tumba, 2, Lennart ”Tigern” Johansson, Nisse Nilsson, Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg och Bertil ”Masen” Karlsson. ”Honken” stod ytterligare en match på turnén. Sverige spelade mot Schweiz i Genève och vann med 8-3.

VM-debuten kom några säsonger senare.
– VM 1965 i Tammerfors. Jag fick hoppa in efter en period mot tjeckerna istället för Kjell Svensson. Jag höll nollan och fick även stå i den sista matchen som var mot Norge. Vi vann visst med 10-0 så det innebar att jag höll nollan i hela det VM:et. Ett kul minne, men inte någon större insats direkt.

Vid VM 1969 på Hovet blev du utsedd till VM:s bästa målvakt. Var det din spelmässigt bästa VM-turnering?
– Både VM 1969 och 1970 var två fantastiska turneringar och båda gick på gamla Hovet i Stockholm. Vi hade fantastiskt bra lag då och vi slog både tjecker och ryssar. Det blev två silver och kanske mina bästa turneringar med Tre Kronor.
– Det man minns ganska väl var den hatstämning som var mellan Sovjet och Tjeckoslovakien efter invasionen av Tjeckoslovakien, 1968.
– Spelmässigt höll jag nollan två matcher mot tjeckerna. Dom hade ett fantastiskt fint lag då med Josef Golonka, Vaclav Nedomansky, Richard Farda, Jan Suchy, bröderna Holik (Jaroslav och Jiri) med flera.

Kommer du någonsin att glömma när hela Hovet skanderade ”Honken”, ”Honken”?
– När du står där på isen hör man det bara lite i bakgrunden, men före och efter matcherna samt i periodpauserna kunde jag inte undvika att höra det. Det var helt otroligt, något att berätta om för mina barnbarn.
– Ett kul minne från VM 1970 var inför vår match mot Tjeckoslovakien. Det hade gått bra för mig mot tjeckerna vid turneringen året innan. När vi skulle mötas 1970 hade jag problem med ryggen. Det ville vår förbundskapten Arne Strömberg mörka lite. På uppvärmningen värmde jag upp så gott jag kunde för att tjeckerna skulle tro att det var jag som skulle stå. Då väl matchen skulle börja var det i stället ”Bäckis” (Gunnar Bäckman) som vaktade målet och han gjorde en fantastiskt fin match som vi vann med 5-4.

I dag tackar många nej till spel i Tre Kronor av olika anledningar, var det någon gång aktuellt att du skulle tacka nej?
– Under mina år tackade jag aldrig nej, om jag inte var skadad vill säga. Jag har alltid sett det som en stor ära att få spela med Tre Kronor. Jag var till och med på två resor till USA med Tre Kronor då vi åkte iväg från Stockholm på självaste julafton.
– Trots att det var en helg som man helst ville tillbringa med sin familj var det var ingen som tackade nej till dom resorna. Tror du vi skulle få ihop ett landslag i dag om dom skulle åka på julafton?

UTLANDSÄVENTYRET

Även om ”Honken” var över redan 1968 till Boston Bruins för testspel kom första proffssejouren för ”Honken” att gå till England och spel för London Lions.
– Ja, det är riktigt. Det var 1973/1974 som jag, Tord Lundström och Ulf Sterner var i Detroit Red Wings Europaorganisation. Jag tror vi bodde bortåt 250 nätter på hotell och min fru Lotta var med hela tiden. Jag tror inte vi bäddade eller gjorde frukost en dag utan det var ”roomservice” som gällde, säger Leif Holmqvist med ett leende.
– Det var en kul säsong, men det kunde vara svårt att tända till i alla matcher eftersom vi bara spelade uppvisningsmatcher det året. Vi höll trots allt en ganska hög klass och spelade jämnt med topplagen i både Sovjet och Tjeckoslovakien. Vi spelade även en hel del matcher mot olika klubblag i Sverige.

Hur blev det aktuellt med proffsspel för Indianapolis Racers i WHA?
– Det var tack vare Thommie Bergman. Han hade en advokat i Detroit Red Wings som ringde och frågade om jag var intresserad av spel i Indianapolis. Jag var 33 år då så det var bara att slå till när chansen kom.
– Jag fick spela i samma lag som bland andra Pat Stapleton (sonen Mike Stapleton spelade för Leksand 02/03) som gjort 10 säsonger med Chicago Blackhawks.

Var det stor skillnad mellan WHA och Allsvenskan hemma i Sverige?
– Jo visst var det skillnad. Det var mer eller mindre slagsmål varje match och vi målvakter kom inte undan vi heller. Jag och Christer Abris slogs mot varandra vi med. Han spelade i New England Whalers så vi åkte fram till varandra och låtsades slåss, men åkte mest omkring och snackade skit och höll varandra i tröjan. Vi var jättebra kompisar hemifrån Sverige så det blev mycket skratt under ”slagsmålen” mellan oss.
– Som målvaktspar har vi alltid fungerat bra ihop även om vi båda helst ville spela så många matcher som möjligt och på det viset var konkurrenter. Men vid sidan av isen så umgicks vi och jag vill minnas att vi var upp till Leksand och firade midsommar ihop något år. Sedan tävlade vi tillsammans med motorbåtar där vi ställde upp i flera lopp runt om i Sverige. När vi tävlade i Roslagsloppet uppe i Norrtälje var även Peter Åslins pappa Gunno med och tävlade.
– Christer och jag har mycket kontakt fortfarande och det händer att jag åker ut och hälsar på honom uppe i Karlsarvet då jag har vägarna förbi Leksand.

HAMNADE I HV

Hur blev det aktuellt med HV71?
– HV71 var ett bra Division 1-lag, men dom tog sig aldrig upp i Elitserien. Då ringde Ove Jungåker och frågade om jag ville vara med och spela för HV. Det kändes kul att få prova något nytt även om vi inte gick upp när jag spelade där.
– Det var två väldigt roliga säsonger och efter det tränade jag Tranås (Vann Division 2 1980) och Stavanger, men tränaryrket var inget för mig.

Du gjorde comeback som 40-åring också.
– Det är riktigt. Min gode vän från Tre Kronor, ”Nicke” Johansson, tränade Hanhals i division 1 och dom fick målvaktskris. Då ringde han mig och frågade om jag kunde hjälpa Hanhals i tio matcher.
– Redan efter sex matcher skadade jag mig också och efter det så har det bara blivit spel i gamla Tre Kronor.

Av alla spelare som passerat genom ”Honkens” liv, vem har varit den största talangen?
– Ja du… Har du en aning om hur många stora talanger jag har spelat med?
– Två jag tänker på direkt är ”Uffe” Sterner och Lars-Göran Nilsson.