Patrick Russell om att spela OS med systern Emma: "Mycket hockey i familjen"

Efter att ha lämnat Linköping för tio år sedan kom Patrick Russell tillbaka till klubben inför den förra säsongen. För Hockeysverige.se berättar forwarden nu om NHL-äventyret, dansk hockeys utveckling och att spela OS samtidigt som syrran.
– Det var självklart häftigt att vara där tillsammans. 

LINKÖPING (Hockeysverige.se)

Danske Patrick Russell kom till Linköping redan 2009, men mellan 2013 och 2021 var han över och spelade i Nordamerika. Totalt blev det 59 NHL-matcher för den nu 29-åriga anfallaren innan han återvände ”hem” till Linköping. Tidigare i år fick han vara med om något unikt då både han och systern Emma deltog vid OS. 
– Hon fick ta lite stryk då och då när vi lirade landhockey där hemma. Farsan spelade hockey när jag var ung så vi fick vara mycket i hallen. Emma fick även hänga med varje gång jag hade träning. Sedan började hon träna själv, så det är mycket hockey i familjen, berättar Patrick Russell då hockeysverige.se träffar honom för en intervju utanför Stångebrohallen i Linköping.

Patrick Russell fortsätter:
– Hon var med på OS så jag fick se henne där, men jag försöker också följa så mycket jag kan hur det går för henne. Det verkar gå bra och hon tycker det är kul, vilket är det viktigaste. 

Hur var känslan att ni båda fick spela OS?
– Den var lite speciell faktiskt. Riktigt kul att vi fick vara på OS tillsammans. Öppningsceremonin, jag såg några av hennes matcher och hon ett par av mina. Vi träffades lite då och då där borta och det var självklart häftigt att vara där tillsammans. 

Era föräldrar måste ha varit stolta?
– Ja, men dom fick stanna hemma. Jag tror dom tyckte det var kul och fick kolla mycket hockey på TV:n. Det verkade som dom var stolta i alla fall, säger den danska OS-spelaren med ett leende.

“Snackade med Klas Östman”

Emma Russell spelar idag för Rödovre, men storebrorsan har än så länge inte försökt få henne till Linköping.
– Jag vet inte om hon var här och provtränade någon gång då jag spelade i J20, men det var länge, länge sedan. Hon har pojkvän, trivs hemma och tycker det är kul att spela där. 

Vilka förbilder hade du annars i hockeyvärlden under din uppväxt?
– Det var Frans Nielsen, Peter Regin och dom här grabbarna som tog sig till NHL. Jag var över till Malmö ett par gånger för att se när Frans Nielsen spelade där.

Patrick Russell flyttade första gången till Linköping som junior. Dit kom han från Gentofte i danska andraligan. 
– Markus Lauridsen var här. Sedan kom jag hit och fick provträna. Jag kände direkt att om jag ville ta nästa steg i hockeyn så var Linköping ett riktigt bra ställe. 
– Jag snackade med Markus och Klas (Östman) som var J18-tränare här då. Jag fick ett bra intryck och sedan var det bara att tacka ja när dom ville ha mig. 

Det blev såklart en stor kontrast jämfört med att spela och bo i Danmark. 
– Först och främst var livet utanför annorlunda. Att flytta hit 16 år gammal, bo själv, laga mat och försöka lösa allt sådant var speciellt. Hockeyn är egentligen ganska likt som det är hemma. 
– Allt var, som sagt var, ganska annorlunda, men riktigt kul och någonting som jag har kunnat dra nytta av under resten av livet, att jag fick den här erfarenheten när jag var så pass ung. Det tog bara en vecka sedan hade jag fått bra kompisar som jag hängde med hela tiden. 
– När jag kollar tillbaka på den tiden så var det roliga år. 16 till 20 år och det var bara hockey, kompisar och skola så det kunde jag inte klaga på.

Började spela för collegelag

Efter att inte fått A-lagskontrakt med Linköping åkte Patrick Russell över till USA för att spela juniorhockey. 
– Under mitt första år i J20 var jag korsbandsskadad. Jag kom tillbaka, hade en bra säsong, men det var tufft att få ett A-lagskontrakt man kom från J20. Linköping ville inte skriva med mig och då funderade jag lite över vad jag skulle göra. 
– Då blev jag uppringd och det blev USHL (Waterloo Blackhawks) och collegevägen. Det är en av dom bästa grejerna som hänt mig. Jag tror det är riktigt underskattat att gå den vägen. Om man är riktigt bra blir det oftast att man tar en plats i A-laget och då försvinner collegevägen. 
– För mig var det viktigt att ta ett steg hela tiden, små nivåer, spela i alla lägen och kunna producera på alla nivåer. Att jag kunde ta mig hela vägen till NHL var på grund av att jag tog collegevägen. Jag tror att det är många spelare som skulle må bra av att gå den vägen. 

Du kom in på St. Cloud State University, men hann du gå klart utbildningen där?
– Nej, jag gick bara där två år, men jag fortsätter online nu och är nästan klar nu. Alltså sex år senare, skrattar Patrick Russell och fortsätter:
– Jag kommer då ha en bachelor i management. Jag tänkte att jag lika gärna kunde göra det klart utbildningen när jag ändå var halvvägs. Det är också viktigt att ha någonting utanför hockeyn. Jag har inga barn ännu, men en hund, så jag har ganska mycket tid över. Det gäller att ta vara på den tiden. Utbildning är viktig och det kommer ett liv efter hockeyn. 

Antar att även dina föräldrar har sagt det till dig ett antal gånger?
– Ja, ja… det har varit mycket tjat, skrattar Patrick Russell.

Säsongen 2018/19 kallades Patrick Russell upp för NHL-spel med Edmonton. 
– Det var speciellt och vad jag hade drömt om hela livet. Jag hade spelat i AHL och inte försökt tänka på NHL utan bara ha fokus på att göra mitt bästa. Klart att alla ändå tänker på det och vet att det finns en chans någon gång möjligheten. När man inte tänker på NHL känns det som det händer. 
– Jag fick en uppringning. Dagen efter var jag på väg till Edmonton för att spela match. Vi mötte Calgary borta i första matchen, vilket också var speciellt. Det var kul att ta den tuffaste matchen direkt. Den matchen är något jag aldrig kommer att glömma.  

Spelade för Edmonton Oilers

Hann du bli nervös?
– Ja, lite nervös var jag nog. Det måste jag erkänna. Det här var något jag kämpat för hela livet, men nervositeten släppte ganska fort. Efter jag fått några ”touch” i första bytet kändes det som att det bara var en hockeymatch där jag försökte göra mitt bästa. 

Hur upplevde du den speciella hockeyatmosfär som är i Edmonton?
– Folket där lever och andas hockey. Det är på en helt annan nivå, men jag tror inte folk riktigt fattar hur det är. 
– Om det går bra för laget känns det som att det går bra för alla i livet. Går det dåligt mår hela stan dåligt. Folket älskar hockey och vill att det ska gå bra för laget. Människorna i Edmonton förtjänar också att det ska gå bra för laget. Det är en riktigt häftig atmosfär och alla lever sig in i matcherna.

Hur ser du idag tillbaka på tiden i Edmonton?
– Klart att man alltid vill ha mer. Jag spelade där uppe under två säsonger och jag skulle velat ha gjort något mål (skratt). Jag gjorde ett mål i Vancouver. Jag jublade, satte mig på bänken, men då körde Vancouver en ”coaches challenge”. Då visade det sig att det var offside i målgården. Det var lite tufft. 
– Det känns ändå att jag fick ut optimalt av det jag kunde göra där borta. Klart att jag velat stanna, men jag kände också att det var dags för mig att spela hockey regelmässigt igen. Man måste vara riktigt bra för att få spela mycket där borta, men jag ser tillbaka på den tiden som att det var hur kul som helst. Jag försökte ta in allt, ”roadtripps”, matcher och njuta av tiden där. 

Hade du möjligheten att stanna i NHL?
– Inte i Edmonton. Jag hade chansen att stanna på andra ställen, men jag tyckte det Linköping kom med var så pass bra. Jag kände redan Klas (Östman) och ”Pajen” (Niklas Persson), det dom stod för och vart organisationen är på väg. Det kändes som rätt steg för mig.

Vände hem till Sverige

Var det lite som att komma hem?
– Ja, precis. Även att jag nu har lite närmare hem till Danmark. Jag hade ändå varit borta i Nordamerika under sex, sju år. 

Förra säsongen svarade Patrick Russell för 18 mål och totalt 28 poäng på 42 matcher. 
– Jag tycker att den säsongen var ganska bra och jag gjorde många mål, men det känns som vi hade kunnat göra det lite bättre. Jag tycker vi var mycket upp och ner samtidigt var jag lite skadad under säsongen. 
– Personligen tog jag rätt steg. Det tar lite tid att vänja sig spelsystem och stor is. Jag tycket säsongen var helt okej och något jag kunde bygga vidare på. 

Kunde du sakna något hockeymässigt från spel i NHL?
– Det är inte lika farligt att skjuta från hörnen här som det var där borta. Mycket av mitt spel var anpassat för spelsystemet där, in i närkamperna och inte så mycket skridskoåkning. Det gjorde att det tog lite tid att ställa om. 
– Här är det mycket skridskoåkning, vilken jag fått vänja mig vid. Allt eftersom säsongen gick fungerade det bättre och bättre. Jag tycker att jag tagit steg den här säsongen också. 

Så här långt har Patrick Russell svarat för två mål och totalt sju poäng på 18 matcher. 
– Vi hade det lite tufft under fyra, fem eller sex matcher. Jag tycker att vi här under senaste tiden gjort det väldigt bra och har också börjat vinna lite matcher. 
– Det är väldigt tajt den här säsongen så det gäller att minimera dom här tillfällena när man har två, tre förluster i rad. Om man förlorar flera matcher i rad ser det illa ut eftersom alla slår alla. Det gäller att vinna och jag tycker att vi senaste matcherna har hittat ett sätt att göra det.
– Jag tycker det ser bra ut och vi har en riktigt bra grupp där inne. Vi tror på varandra och har också höga förväntningar på varandra.

“Kändes som hela Danmark satt där i hallen”

Är du idag ännu mer bekväm med dom stora isarna och allt det där?
– Ja, jag tycker det. Lite som laget hade jag lite tungt just när säsongen började, men senaste tiden har vi verkligen hittat det.
– Jag spelar i en bra kedja samtidigt som jag tycker alla kedjorna spelat bra på sistone. Jag blir absolut bättre och bättre och skapar mer offensivt. Det är en tuff liga offensivt fem mot fem. Alla är bra och duktiga skridskoåkare. Då blir det tufft att göra något fem mot fem. 

Innan vi stänger intervju och Patrick Russell får åka hem och gå ut med hunden tillsammans med flickvännen Kelsey Saelens, som nyligen debuterade i LHC:s damlag, kommer vi in på VM 2018 som spelades i Köpenhamn. 
– Det var kul och jättespeciellt, säger danske landslagsmannen som samtidigt spricker upp i ett stort leende. 
– Hockeyn är stor, men inte jättestor i Danmark, inte som här i Sverige. Det händer något i Danmark när det är stora sportevenemang. Samma sak med Fotbolls EM i Danmark förra året. Det var helt sjukt. 
– Under Hockey-VM kändes det som hela Danmark satt där i hallen. Folk jag kände kom dit, alla skrek, sjöng med i nationalsäsongen… Det var riktigt kul. Jag önskar jag får uppleva det igen. Det var bra för dansk hockey också. 

Vad tror du den här turneringen betytt för danska hockey?
– Jag hoppas på att fler barn börjar spela hockey, men även att det blir mer fokus på hockeyn från medierna. I Danmark är det mer fokus på fotboll och handboll. På så vis tror jag det var bra för hockeyn att få det här fokuset. 
– Sedan var det ganska många som var på sin första hockeymatch och det var en ganska bra inramning dom fick uppleva där. 
– Fotbollen är egentligen allt i Danmark, men hockeyn blir större och större. Vi är inne i ett bra momentum med hockeyn. Vi har haft bra landslag och gjorde det bra under OS. 

Två personer som Patrick Russell menar har varit viktiga för dansk hockey är Heinz Eheles och Jens Nielsen som lyft det danska landslaget ett par nivåer. 
– Jag tror båda har betytt jättemycket. Dom har skapat riktigt bra resultat, men var även själva bra spelare. Heinz och Jensa vet vad som gäller och får ut det bästa ur alla när vi spelar i landslaget. Dom har också ett spelsystem som alla köper in sig på och som gör att vi vinner matcher, avslutar Patrick Russell. 

Karlkvist: "Känns som jag får spela hockeyn jag är bra på"