Old School Hockey – Robin Figren

I dagens Old School Hockey får vi möta Robin Figren, en av svensk hockeys stora profiler, som nyligen avslutade karriären. Han berättar då om vänskaperna som har bildats och karriärens höjd- och lågpunkter.
– Det var verkligen ”vem bryr sig?” Ingen skulle ändå komma ihåg om Bridgeport slutade åtta eller nia.

STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Efter säsongen 2021/22 valde en av svensk hockeys starkaste profiler, Robin Figren, att lägga ”rören” på hyllan. Han kan se tillbaka på nio säsonger i elitserien/SHL, proffsspel i Schweiz, spel i Tre Kronor och två säsonger i AHL. Han har dessutom vunnit både SM-guld och TV-pucken, men hans hockeyresa började på en grusplan ute på Stora Essingen. 
– Essinge IP. Det var en frusen grusfotbollsplan bakom några hus där jag växte upp. Där tog jag första skären, berättar Robin Figren för OLD SCHOOL HOCKEY och hockeysverige.se då vi ses inne i Westermalmsgallerian på Kungsholmen i Stockholm. 
– Det första seriösa, min brorsa Alexander spelade i IK Göta och min farsa (Robert Figren) coachade deras lag. Jag var med där från start. Då kan jag inte varit mer än två ”bast”. Det sjuka är att jag hade egna hockeybrallor och handskar. Jag vet inte hur dom fick ihop det där, men jag har sett bilder och jag såg ut som en liten pygmé. Sedan togs det där vidare till Stora Mossen.

Där blev det dock inte spel med samma klubb som brorsan spelade för, IK Göta. 
– Nej det blev inte så eftersom dom inte hade något lag åt mig då jag bara var fem år. I stället blev det Huddinges hockeyskola. Jag vet inte varför det blev så, men jag var bara där något år eller två. Jag tror det kan ha varit farsans gamla hockeypolare som satte sönerna i samma gäng eller liknande. Det var Tommy Boustedt, Roffe Ridderwall, Stefan Jalkerud… 
– Det har varit kul att få träffa dom här gubbarna senare i livet, Robin Jalkerud, Stefan Ridderwall och så vidare. 
– Där var det bara hockeyskolan och att åka runt pyloner. Vi var några som kanske var lite för bra just då för det där, men sedan blev det ganska tidigt att jag flyttade över till Bajen. 

Där kom det också att bli helt andra förutsättningar för Robin Figren. 
– I Bajen blev det helt andra träningstider. Att gnugga ute i Björkängshallen (Huddinge) klockan 16, det var inte jättelätt för morsan och farsan att köra ut dit. Nu blev det lite bättre tider plus att det var närmare till ”Zinken” (Zinkensdamms IP). 

Under uppväxten blev det även en hel del fotboll på grusplanen nära där Robin Figren växte upp. 
– Jajamän, i Essinge IK. Vi hade ett skönt gäng. Bland lagen här i innerstan var vi ett väldigt bra och torskade inte många matcher mot Marieberg, Aspudden och dom här gängen. 
– När vi sedan skulle börja tampas med Fisksätra, alla hundra lagen AIK hade eller Bajen hade vi inte en chans. Det var ändå väldigt roligt att spela med det här laget. 
– Allt var så gemytligt. Vi gick i plugget på Essingeskolan. Några av oss höll på med hockey, men sedan var det fotboll och parkleken där det var disco och ungdomsgård som gällde. På så vis var vi där ganska slutna och skyddade. Uppväxten var fantastisk. 
– Vi befann oss på en ö och tog oss inte utanför den speciellt ofta. Det var mer då vi kom upp i högstadiet och var tvungna att flytta till Rålambshovsskolan. Först då vågade jag ta 56:an över bron.
– Det är sjukt när jag tänker tillbaka på tiden då jag spelade fotboll. Vissa planer hade inte ens grus utan det var sten. Att man accepterade det där, men det var aldrig några konstigheter. Nu är det konstmatta med gummikulor överallt. Då jag spelade var det bara ”Zinken” och Stadshagen som hade filtmatta vilka var som riktigt dåliga dörrmattor, skrattar Robin Figren.

Spelade med damikonen i Hammarby

Robin Figrens pappa Robert spelade under sin karriär för bland annat Hammarby, tillsammans med bland andra Gabriel Landeskogs pappa Tony, IFK Lidingö där Curre Lindström var tränare och bland andra Hans Jax spelade, men också i Nacka där Torgny Bendelin var coach och en viss Johan Garpenlöv började blomma ut. 
– Jag hade farsan som tränare i hockeyskolan, men efter det har jag inte haft honom. Jag skulle gissa att Farsan nog som spelare hade lite porslinpsyke och lite dåliga knän, men han har varit ett jättestort stöd för mig redan från början. 
– Han är ganska hockeytokig och väldigt intresserad. Jag skulle absolut inte säga att han levde ut sin hockey genom mig, men han har ett genuint intresse. Det här med att köpa ny klubba, vinkla om bladet och allt sådant, slipa skridskor… 
– Lite lika var det med fotbollen, att han var väldigt intresserad. Han hade ett sug kvar hela tiden. När jag kom upp lite i åren blev han mer ett bollplank för mig, vilket var nog så viktigt. Speciellt när jag skulle tag ett steg och försöka bli någonting samtidigt som jag var i puberteten och allt det där. 
– Jag har alltid haft svårt att ta emot kritik hemifrån oavsett om det varit positivt eller negativt. Det har varit att jag velat ventilera, men jag ville inte höra det positiva för då exploderade jag. Samma sak har det varit med det negativa.
– Han hade ändå en större erfarenhet och koll på sporten. Då blev det nästan lite jobbigt att lyssna eftersom jag visste att det kanske låg något i det han sa. Sedan kom det som en vändning när jag hade tagit mig förbi honom i hockeykarriärstegen. Feedbacken och stödet blev på ett annat sätt. 
– Det var inte många av mina matcher han missade och på nätterna satt han uppe och såg då jag spelade i juniorligan i Kanada. Det har varit kul att ha med sig honom hela vägen. 

Det här Hammarby-gänget med Christopher From-Björk, Jonas Höög, Richard Gynge, Robin Jalkerud och så vidare, hur skulle du beskriva den här gruppen.
– Daniel Bång var också där. Det var ett skönt gäng. Jag ska inte måla upp oss som ”vi som kom från ingenstans och hade det så tufft” för det var inte fallet. Däremot på det sättet vi förde oss på ”Zinken” var lite annorlunda. 
– Vi var innerstadsungar, betong och det spartanska ”Zinken”. Det var hela tiden väldigt roligt och för oss var det någonstans där vi kunde hänga. Vi hade något som hette hockeyfritids. Nu vet jag att det fanns hos andra klubbar också, men jag gick i plugget här (Kungsholmen), hoppade på ”Snöret” (Tunnelbanan) och helt plötsligt var jag på ”Zinken”. Sedan kunde jag gå ut på isen, nöta, nöta, nöta samtidigt som vi alla som var där lärde känna varandra. 
– Vi hängde i olika ålderskullar och det kunde vara en ”diff” på sju år mellan varandra då vi spelade smålagsspel. 

En spelare det Hammarby-lag Robin Figren tillhörde var Kim Martin Hasson. 
– Hon var löjligt bra. Det var verkligen löjligt. Kim var den bästa målvakten från 86-kullen i Sverige på den tiden. Hon är så jäkla skön och jag har alltid älskat Kim. Hon har varit en med grabbarna hela tiden och det var aldrig några konstigheter. 
– Jag uppfattade henne som en i gänget och vad jag tror kände hon sig som det också. Dessutom var hon så jäkla bra.  

Inför säsongen 2004/05 valde talangen från Stora Essingen att flytta till Göteborg och spela för Västra Frölundas J18 och J20. 
– Det var mestadels för att Hammarby som klubb då inte sträckte sig så mycket längre än till J18. J20 fanns där också, men det var aldrig något vinnande lag. 
– Fick du ett erbjudande från Frölunda, som hade en maktposition som var nästan löjligt stark just då, gällde det att ta chansen. Jag har alltid varit hemmakär och livrädd för saker som var nytt. När jag fick chansen och efter att jag och min farsa varit ner dit och hälsat på vände det ”Jag måste göra det här”.

”Jag älskar den staden”

Hur var det att bo och leva i Göteborg som ung?
– Magiskt. Helt perfekt. Jag bodde uppe i Lunden på Karlavägen 15 D. Jag var 15 ”bast”. På andra hockeygym var det internat och sådant. I Göteborg bodde jag i en ganska bra lägenhet centralt i en storstad samtidigt som sex, sju killar ytterligare i samma ålder. Dessutom var killar som var något år äldre som bodde i närheten.
– Vi kunde alltid hjälpas åt och jag kände en väldig frihet. Jag var nere och hälsade på i Göteborg nyligen. Då tog jag en sparkcykel, åkte ner för avenyn och bara njöt. Jag älskar den staden. 

Vad betyder staden Göteborg för dig?
– Den kommer alltid vara mitt andra hem. Så fort jag lämnat Göteborg vill jag tillbaka dit på ett eller annat sätt. Så känner jag även nu då jag slutat. 
– Stockholm är hemma och min bas, men det är ändå någonting som drar mig tillbaka dit ner. När jag får vara med om en Håkan Helllström-helg kittlar Göteborg lite till.

Redan under sin första säsong i Västra Frölunda var Robin Figren med om att vinna J18 SM-guld. 
– Jag vet inte om det betydde speciellt mycket för mig. Det var mer en självklarhet, något som Frölunda bara skulle vinna. 
– Givetvis var det stort att vinna SM-guld, men samtidigt något jag räknade med från första träningsdagen. Så var det för alla i föreningen, J18, J20, A-lag… Det var där klubben hade satt ribban och för mig var det bara att haka på. 
– Vi lyckades vinna det där guldet på Hovet här i Stockholm. Det var många vänner och familj och såg den matchen så det var speciellt på det sättet. Gubbarna vi hade, det J18-laget och något år senare J20-laget var löjligt bra. 

I laget spelade bland andra Patrik Carlsson, Patrik Zackrisson, Fredrik Pettersson, Joel Gistedt och när det sedan blev J20 fylldes laget på med spelare så som Viktor Stålberg, Mikkel Bödker, Jonas Ahnelöv, Lars Eller med flera. 
– Killarna som gick igenom hela den här gymnasietiden med Mattias Ritola, Morten Madsen, Kirill Starkov, Anton Axelsson, ”Sebbe” Karlsson, alltså den listan… Kirill Starkov hade lagt ut en lista på det J20-laget, vad som sedan har hänt i våra karriärer. Siffrorna han tog fram var otroliga. Antalet som hade spelat i NHL, VM, landslag och så vidare. 
– Göteborg är dessutom en så pass gemytlig stad att man är tajt med alla. Det blev såklart lite speciellt för oss som var inflyttade dit, 86, 87 och 88-kullarna. Där lutade vi oss mot varandra hela tiden och jag åt nästan aldrig middag eller tog en öl själv. Vi hade jäkligt roligt.

Lämnade Frölunda – för spel i Kanada

Säsong två i Västra Frölunda fick han så göra elitseriedebut. 
– Den 29:e december. Jag fick ett samtal kvällen innan av ”Lillis” (Stephan Lund). Tidigare under säsongen hade jag bara gjort någon träning med A-laget. Jag trodde inte att jag var särskilt nära, men några av A-lagsspelarna var i väg på JVM samtidigt som vi hade lite skador. 
– I normala fall brukar man vara med på träningen dagen innan, men nu ringde ”Lillis” på kvällen och sa att jag skulle åka med till Gävle dagen efter. Matchdagen skiter Frölunda i att ha värmning så jag fick ingen is då heller eller vara med på något möte. Jag kom direkt ner till omklädningsrummet där vi samlades för att sedan ta bussen ut till det chartrade planet som dessutom är försenat. 
– Då fanns det inga regler på att du måste få antalet minuter för uppvärmning. Antingen var du i tid eller inte. Jag tror vi var på isen och värmde upp under max fem minuter sedan var det match. 
– I den matchen hade vi en juniorkedja med mig, ”Zacke” (Patrik Zackrisson) och Morten Madsen. Vi satt mest på bänken, men fick ett byta. Vi ställde upp i ett styrspel. Det här var i gamla Gavlerinken och det kom upp en stabbig back som skulle slå en passning genom mig, men den tog på benskyddet och studsade bort. Backen åkte och hämtade pucken för att göra samma sak igen, men lägger den då till icing. Då hade jag varit inne i 15 sekunder och då var det att ta in ”första lajnen” eftersom det var tekning i anfallszonen. Då var det bara att gå och sätta sig igen. Vi var klara för dagen, men jag fick ändå en pucktouch, skrattar Robin Figren. 

Säsongen 2006/07 valde Robin Figren att åka över till Kanada för att spela i WHL för Calgary Hitmen. 
– Jag fick inget A-lagskontrakt i Frölunda. Det var alldeles för bra gubbar där. Vi ska då ha med oss att killar som Ahnelöv och Zackrisson fick sajna lärlingskontrakt. Jag var under dom i hierarkin.
– Innan hade jag blivit kompis med ”Freddan” Pettersson som nu var i Calgary. Vi hade åkt i väg med U16-landslaget och spelat Max Tournament tidigare så bitarna var lite på plats redan. Jag visste vilken värdfamilj jag skulle hamna hos och att ”Freddan” var där. 
– Jag var livrädd i början men kom in i allt mer och mer. Vi fick mixtra lite med importdraften för att jag skulle hamna hos ”Freddan”. Jag fick anmäla mig i absolut sista stund samtidigt som min agent, Don Baizley, fick säga åt andra klubbarna ”Ta inte Robin för han kommer inte åka”. Vi fick göra en riktig fuling och det löste sig. 

Du draftades 2006 av New York Islanders, var dom också inblandade i det här?
– Nej, det var dom inte. Jag draftades den sommaren och Islanders visste att jag hade kontakt med Calgary Hitmen. Dom såg jättegärna att jag skulle åka, men hade inget finger med i just det spelet. 

Hur upplevde du Calgary som stad?
– Staden var skitcool. Jag hade inte sett något liknande innan. Det är en cowboystad och är verkligen västern. Samtidigt har Calgary sin stadskärna och det är vackert runt om där. 
– Hockeyintresset var sjukt stort. Det var också en anledning till att jag ville åka över dit. Hemma hade jag spelat i J20 mot exempelvis Mörrum borta i förserien. Att sedan jämföra det med att spela ett derby mot Red Deer inför 15 000…
– Vi spelade i Saddledome och hade samma katakomber som NHL-spelarna. Man parkerade bilen bredvid (Jarome) Iginla och vara så nära allt det där hela tiden. Då kändes helt plötsligt gapet från där jag var till att bli NHL-spelare lite mindre. 
– Jag var mycket för allt det här runt sporten och har så alltid varit. Att tänka på fansen, line-upen, nationalsången… Det var mycket sådant som gjorde att det kittlade extra hos mig. Självklart var hockeydelen ändå det största.

Nära relationen med Fredrik Pettersson

Varför valde du att åka just då i stället för att spela kvar i Sverige?
– Jag hamnade lite mitt emellan. Möjligtvis hade jag kunnat få ett allsvenskt kontrakt någonstans, men hur mycket hade jag fått spela? Jag visste direkt då jag kom till Calgary att jag skulle få spela. 
Samtidigt hade jag inte lagt så mycket energi på plugget.

Du och Fredrik Pettersson är givetvis seriösa idrottsmän, men samtidigt två verbala och glada killar, hur fungerade ni vid sidan av isen i Calgary?
– Där är nog ”Freddan” och jag lite olika. Jag kom från att ha bott själv och kanske värderade det här sociala livet mer än honom. ”Freddan” var mer fokuserad på sin idrott och visste vad han skulle bli. Det var ”big line” rakt mot hans mål. 
– Jag var lite mer ”brudar på den sidan, bira på den andra och sedan lite hockey”. Klart att jag också ville bli hockeyspelare, men jag såg också andra saker. Där fick vi lära oss lite av varandra och jag har sagt 100 gånger att jag fick lära mycket mig av ”Freddan”, hur man zomar in och sätter fokus när det kommer till att sova i tid, käka i tid, hej och hå… 
– Jag tog mycket från ”Freddan” och jag vill tro att han tog lite från mig i det här med att se världen lite större än bara lilla hockeytunneln, men framför allt hade vi svinkul ihop.

Inför säsongen 2007/08 flyttade Robin Figren från Calgary till Edmonton. 
– Jag var på studentskiva mitt i sommaren här på Fleminggatan. Då ringde Calgarys GM och coach, Kelly Kisio. Han berättade att man startat ett nytt lag i Edmonton och Calgary valt att  inteskydda mig i expansionsdraften, vilket många tyckte var konstigt. Även fast jag inte hade haft världens bästa år var jag ändå en tredjerundare, vilket Calgary inte var bortskämda med. 
– Jag blev bortbytt och fick suga på den karamellen. ”Ska jag åka över igen, nytt lag, ny stad…?”  Vi skulle spela i samma liga, var ett sämre lag, jag skulle få mer istid. Jag kände att jag ville testa igen och det skulle visa sig att jag nästan skulle komma att ha ännu roligare i Edmonton. 
– Det var väldigt bra att vara där som ensam svensk. Även om jag tycker att både jag och ”Freddan” var ganska sociala och en del av laget så fick jag en helt annan känsla då jag var där själv. Då hade jag lärt mig lite av det här med att fixa telefon och allt sådant. Engelskan var på plats och helt plötsligt var det bara jag. 

Var det ett galet hockeyintresse även i Edmonton?
– Ja, ja, ja… Det var ett nytt lag så det var lite tungstartat, men jag kände hela tiden att intresset och framför allt ”kulorna” (pengarna) fanns.

JVM – tillslut: “Två dagar fick jag käbbla om det”

Vid jul under säsongen i Edmonton tog Förbundskaptenen, Pär Mårts, ut Robin Figren till Junior-VM. 
– Två eller tre veckor innan hade jag brutit båtbenet i en match mot Calgary. Först hittade dom inte vad det var för fel. Det började med att handen var stukad till att den var av. Då lade sig Islanders i och ville ha ”saying” i allting. 
– Det slutliga vi gjorde var en skiktröntgen. Man sprutade in någon radioaktivitet för att se hur blodet strömmade. Då såg man toksvart på vitt vad det var för fel. Det här var två dagar innan JVM. Både Islanders och Edmonton sa ”Du kan inte åka”, men jag svarade bara ”Jag ska åka”. 
– Jag hade ändå lirat med handen och det var inga konstigheter. I två dagar fick jag käbbla om det. Sista samtalet, när jag under en mellanlandning satt i Seattle eftersom jag redan åkt, ringde Islanders och ”clearade” mig. Det var en lättnad. 
– JVM gick väldigt bra för mig. När jag kom tillbaka gick ryktet att jag blivit bortbytt till Calgary som tidigare inte hade skyddat mig. Jag visste att min säsong var över och nekade den här trejden. Jag sa ”nej, jag vill inte”. Det var så jäkla skönt att kunna säga nej och att jag trivdes väldigt bra i Edmonton. Efter det gjorde jag operationen i Edmonton och var gipsad resten av säsongen.

Efter sina två säsonger i WHL återvände Robin Figren till Sverige för spel med Djurgården under Mikael Johansson och Tomas Monténs ledning. Det blev endast tre mål och totalt nio poäng på 49 matcher. 
– Jag tillsammans med Islanders pratade om Djurgården. Då kändes det som jag hade varit borta från Sverige en ganska lång tid även om det bara var två år. Samtidigt hade jag sett att exempelvis ”Bäckis” (Niklas Bäckström) hade stannat i Brynäs och det började bli vanligare med utlåningar. Då ville jag också bli det och jag visste att Djurgården var väldigt ”på”. Då såg jag också det här med att bo hemma och Stockholm igen.  

Hur blev det?
– Inget bra, inte alls bra… Jag mådde nog ganska bra som människa med att bo hemma. Det var inte bara hockey och här har jag polare utanför, nära till familjen och det var jättekul att dom kom och kollade på matcherna. 
– Jag fattar idag att allt det här runt om gav mig mycket press. Det kunde vara lite jobbigt efter att jag haft en tio matchers måltorka och sedan var i ett socialt sammanhang där jag kanske behövde försvara det. Där och då fungerade det, men det där lades på mig och blev inget bra. 
– Vi hade Tomas Montén och Micke Johansson. Jag var lite naiv och sökte mer istid, men Montén och Micke… Det hade inte kommit på samma sätt som idag att man vill släppa fram juniorer. Dom var kvar i det andra. 
– Jag fick nästan ingen speltid och levererade inte heller så jag skulle nog inte ha mer istid, så det blev inte alls bra. 

I slutet av säsongen åkte han i stället över till New York Islanders farmarlag Bridgeport Sound Tigers. 
– Det var i slutet av den Djurgårdssäsongen då vi hade klarat oss utan kval. Vi blev klara väldigt tidigt medan dom där borta hade 18 matcher kvar. Då fick jag åka över för att se och lära. Jag spelade några matcher med Bridgeport. Sedan var det hem och sommarträna. Då hade jag två år kvar på kontraktet med Islanders så det var bara att åka över och testa. 

Tröttnade på AHL

Det blev två säsonger i farmarlaget Bridgeport, men aldrig några NHL-matcher med New York Islanders. 
– Jag var egentligen besviken på det mesta rent hockeymässigt. Där kan jag ärligt säga att jag inte fick någon chans från sekund ett. Dom var benhårda, hade bestämt sig och fått för sig att det här med Djurgården var bara min tanke och inte utvecklade sig till något bra. 
– Vid den här tiden bytte Islanders ”GM” lika ofta som en annan bytte fillingar (kalsonger). Det var inte samma GM kvar som hade draftat mig och allt var en röra. Det var bara fjärdelina och läktaren hela första säsongen för mig. Jag fick spela med tungviktsfajters om jag ens fick spela. 
– Jag blev deppig, men samtidigt var det jättekul att bo i New York, roliga lagpolare, mycket garv och allting. Det var ju också hockeyspelare jag ville bli hela tiden. Säsong två tänkte jag ge det ett år till. Skulle det skita sig kunde jag ändå åka hem. 
– Den säsongen fick jag i alla fall spela alla matcher, men det var tredjelina och powerplay någon match här och där. 

Under säsongen började en svensk klubb visa intresse för Figren.
– Johan Hemlin kom redan vid jul den säsongen och sa att han ville ha mig till Linköping. Då var jag inte sen på att sajna. Efter att jag skrivit på var tiden i Bridgeport bara en transportsträcka. Det var verkligen ”vem bryr sig?” Ingen skulle ändå komma ihåg om Bridgeport slutade åtta eller nia. 

Var det att komma ”hem” till Linköping?
– Ja, då var det så. AIK var också intresserade och jag velade mellan dom två klubbarna. Då hade det varit samma sak igen, komma hem till Stockholm plus att det här var då AIK precis hade tagit sig upp och allt där var lite skakigt medan Linköping hade etablerat sig som favoriter, hade en bra organisation och allt var väldigt proffsigt. 
– Jag trivdes bra i Linköping. Det blåste lite första säsongen och vi var nära på att åka ur. Det var ändå kul att känna sig som en etablerad elitseriespelare. Där och då började jag känna         ”Fan, jag lyckades ändå och kom dit jag ville”.  
– Jag var tveksam till tiden i Djurgården, om jag hörde hemma i den serien, AHL, stryk mentalt. Skulle jag bli hockeyspelare? Det hade varit många tankar innan. 
– Jag gjorde ändå 55 matcher första säsongen i Linköping och fick ha lite puck. Visserligen gick vi dåligt som lag, men där kände jag att jag hade tagit mig in med båda fötterna. 

Andra säsongen kom Roger Melin in som coach i Linköping. 
– Det var magiskt. Han kom med ett helt annat ledarskap än alla andra jag hade haft då. Första säsongen kändes det som vi blåstes upp som ballong i hela stan.

Blev uttagen till Tre Kronor: ”Vad fan Pelle?” 

Hela östgötaslätten var som en uppfylld ballong. 
– Då kom ”Rogge” in. Han knöt upp det där och man kände lugnet, harmonin… Han tog in spelare som han ville ha i laget. Bland annat Johannes Salomonsson som är en glädjespridare. Han ville ha mönsterbrytare och allt bara sattes på plats. Det var en helt annan känsla. 
– Roger var också snål med istid till mig och jag spelade nog inte mer än tio minuter per match den säsongen. Han fick mig ändå att känna att mina tio minuter var väldigt viktiga. Så här var det med alla i laget. Alla var nöjda med sin situation. Eller någon kanske inte var det, men som sedan försvann. 
– Vi dammade av HV71 ganska lätt i kvarten. Det är en av dom roligaste slutspelsserier jag spelat. Vi hade 1-0 mot Skellefteå i semin och ledde med ett mål i match två då det var någon minut kvar. Hade vi gått upp till 2-0 ledning matcher så, men Skellefteå var lite för starka. 

Under sin tid i Linköping kom också chansen till spel i Tre Kronor. 
– Det där var väldigt konstigt. Bilen blev påkörd i Linköping och jag vara nere och bytte den i ”Sumpan” (Sundbyberg). Då ringde Pär Mårts mig. Jag och ”Pelle” funkade svinbra ihop i Juniorlandslaget. Han var starten på det här lite mer offensiva och glada hockeyn. 
– Första mötet vi hade inför JVM, jag hade inte kunnat vara med på förturneringarna och aldrig träffat Pelle mer än kort i Edmonton, då satte vi oss ner och han målade upp deras powerplay. Hur dom ställer upp i burskydd bakom mål. Då började Pelle rita upp med pilar hur vi skulle åka i press spelet i boxplay. Jag kände ”i spelet fyra mot fem, skönt”. 
– Jag slängde upp ”vofflan” (handen) ”Pelle, jag måste fråga, menar du att det är vi som ska komma ut och pressa?” Han tittade på mig som jag var helt dum i huvudet. ”Ja, varför skulle du inte kunna göra det för?” Jag hade inget riktigt svar, men det var öppningen för mig när det gäller Pelles ledarskap. 
– Sedan föll sig allting naturligt. Han trodde på mig och gav mig ett stort förtroende. Då visste jag inte var jag stod i truppen, men det var in direkt, styra powerplay och allt var hur kul som helst. 

Så kom det oväntade samtalet från Förbundskaptenen för Tre Kronor.  
– Han ringde och sa att jag skulle med till Oslo. Jag tänkte ”vad fan, Pelle?” Jag stod och gäspade på 19 poäng och var på väg att åka ur med Linköping. Han såg något, vilket jag är väldigt tacksam för. Det var as-häftigT och jag vet att jag hängde två mot dom gamla norrbaggarna. Det blev inte så mycket mer än någon turnering till i Vitryssland. 

Är du besviken att det inte blev spel i VM eller OS?
– Nej, men ett VM, om jag hade kunnat träffa in någon bra säsong, hade varit skitkul att ha på meritlistan idag. Med handen på hjärtat så var jag inte ”jag ska kämpa för att få en VM-plats”, för mig var det mera att få göra min debut, känna på landslagsspel under några fajter ytterligare. Det räckte för mig.

Vann SM-guld med Frölunda

Efter två säsonger i Linköping vände Robin Figren åter till Frölunda. 
– Frölunda hörde av sig innan slutspelet. Då var det Roger (Rönnberg) som ringde. Han lade upp en plan och jag hade mina aningar om hur det skulle bli. Han kom från juniorleden och jag kände honom lite sedan tidigare, att han var lite gapig och kom från den skolan. 
– Samtidigt längtade jag tillbaka till Göteborg och det kittlade att få åka in på Scandinavium, vara en etablerad spelare, helt plötsligt få spela varje match och kanske få vara med att värma upp innan matcherna i stället, skrattar Robin Figren och fortsätter:
– När jag kom dit klaffade allt på en gång. Fick bostad, hade kompisar och ett liv utanför hockeyn. Stan, människorna… Allt föll på plats.
– Träningen Roger hade gjorde att man gick runt som ett sjö-lik. Det var ingen lek och jag mådde inte så himla bra av den, men det gav frukt till slut. 
– Säsong ett hade vi ett väldigt roligt år med ”Dicken” (Dick Axelsson), Ahnelöv, Pierre Johnsson, John Klingberg, Erik Gustafsson… Det var många snackpåsar. Jag vill tro att det här gav Roger lite gråa hårstrån ibland (skratt) för jag tror inte det var riktigt så han ville ha det. 

Det hände också mycket vid sidan om hockeyn när det här gänget var ute på stan i Göteborg. 
– Jag kommer ihåg då jag, ”Dicken”, Pierre Johnsson och någon till var ute och åt. Det slutade med att vi fick lite ”feeling” och en halv utgång. Dagen efter hade vi brottningsträning. 
– ”Dicken” kunde tydligen inte vara med eftersom han hade ont i knäet. Pierre Johnsson hade också något strul och kunde inte heller vara med. Jag var den av oss som varit ute kvällen innan och nu skulle ha brottningsträning. Just den här gången var det bara kroppskontroll. Vi körde bara hjulningar, kullerbyttor och rullade runt i en timme. Då mådde jag inte bra, skrattar Robin Figren. 
– Vi var, som sagt var, ett kul och gjorde det bra, men åkte ut i kvarten efter sju matcher mot Linköping. Det var lite dåligt av oss.

Inför säsong två lämnade bland andra Dick Axelsson och Pierre Johnsson Frölunda. 
– Det kändes som jag blev lite ensam kvar ”nu stack all mina polare samtidigt”. Jag har lite separationsångest och det blev att jag skulle hitta en ny klick och min roll igen. Då tog ”Rogge” mig lite åt sidan faktiskt. Vi pratade om just det här och jag berättade för honom att jag kände mig lite ”lost”. Vi hade ett väldigt bra snack och det gick också lika snabbt för mig att hitta en ny klick igen. 
– Efter det gjorde jag min kanske bästa säsong. Jag fick bra hjälp av (Mattias) Janmark som drog mig mycket. (Ryan) Lasch kom in mot slutet. I slutet av den grundserien fick jag en gaffelsprängning i foten. Då var slutspelet förstört. Jag fick spela på sprutor, men det gick inte och blev inget bra. 

Tredje säsongen i klubben slutade med att Robin Figren fick vara med om att hyllas på Götaplatsen som svensk mästare. 
– Den säsongen gick så där för mig. Från att gått från min bästa till att ta två steg bakåt igen. Det var tungt, men samtidigt gick laget bra så det var svårt att vädra min frustration. Vi knallade vidare och vann den säsongen, vilket var ganska behagligt. 

Bytte Frölunda mot HV71

Går det att klä ord på den känslan?
– Nej, egentligen inte. Det som etsades fast mest hos mig då var pressen som var från semifinalen och framåt. Jag hade tittat på youtube-klipp från folk som vunnit innan. ”Vad säger dom, vad förmedlar dom för känslor?”
– Emil Kåberg sa öppet i en intervju efter att han vunnit med Färjestad 2011 ”Folk säger att man njuter, men så är det inte. Man mår konstant dåligt”. Så var det verkligen eftersom det var en så lång period som jag tyckte var jättejobbig. Det kanske var därför jag hade svårt att komma till i slutspelet. Jag gjorde dåliga slutspel rakt igenom förutom det i Linköping. 
– Återigen, ett livsmål var att vara bäst i Sverige och vinna SM-guld. Sedan stod jag där ”Jaha, vad ska kittla mig nu?” Det skönaste var att kunna bocka av det här, att det är något dom aldrig kan ta ifrån mig mer än vad jag kände den genuina glädjen. Den kom senare på Götaplatsen. 

Alla pratar om Joel Lundqvist driv, vad betydde han för det här laget?
– Han är en motor. Det ska också sägas att första året jag kom in tillsammans med Roger hade Joel det tufft. Det var ganska mycket fjärdelina på Joel. Han var den som fick ta mest stryk av förändringen Roger kom in med. 
– Det här var något alla såg i hans spel, men inget du såg i omklädningsrummet eller i hans roll som kapten. Enligt mig är det så man växer som kapten. Det var skittungt för Joel, men ändå exakt samma tugg i omklädningsrummet. Joel kanske kände att han inte hade mandat att skälla på ”Dicken” då han själv stod på två poäng och var ganska dålig, men han lade det åt sidan. ”Det är min del och det måste jag jobba på”, men kaptenen, drivet och motorn höll han kvar och alla andra kände det. Det var heller aldrig någon som pekade på Joel och sa ”du är skitdålig så du ska inte…”. Den status och respekten hade han. 

Inför säsongen 2017/18 gick Robin Figrens flyttlass till Jönköping där spel med HV71 väntade. 
– HV71 säsong ett var tungt. Någonstans kändes jag och Frölunda klara med varandra. När jag kom till HV71 kändes det nytt igen. Läskigt att lämna någonting samtidigt som det var kittlande att få spela i Kinnarps med draget som är där. 
– Den enorma träningsmängden och allt det där som ibland kändes överdriven i Frölunda hade inte HV71. Här hittade man andra vägar. Jag ville testa på det eftersom jag var ganska trött på att ha just den här överdrivna träningen. Nu hade jag ändå börjat närma min 30 bast och kände att det räckte. 

Var det en stor kontrast att komma dit?
– HV71 tränade hårt så det var inte så att vi gick en ”promenix” i parken, men det var på ett annat sätt och inte den här mängden i allting. Det var lite mer kontrollerat och specificerat. 
– Sedan gick säsongen som den gjorde. Vi var jättedåliga, jag var dålig. Jag tror jag kände en press att komma till en klubb som precis vunnit SM-guld samtidigt som jag förknippades väldigt hårt med Frölunda som ändå får ses som rival till HV71. Mycket lades på mina axlar och jag fick stort förtroende i början. När det inte fungerade var det spiralen raka vägen ner till botten. 
– Efter det visste jag inte om jag skulle fortsätta spela. ”jag har inget kul”. 

Var på väg att lägga av

Hur upplevde du den tiden socialt?
– Jag hade inga problem med gubbarna så det var tvärlugnt, men du blir speglad av hockeyn. Går det dåligt på isen blir det lätt att du stänger in dig i stället för att gå ut och käka middag med någon polare. Jag blev lite mer avvaktande. 
– Jag älskade kontoret och gubbarna så det låg inte där. Mycket låg hos mig och jag började känna ”är jag klar med det här nu, jag kanske inte har så mycket mer att bidra med?”
– När jag satt på Teater brasseriet på Kungsgatan här i Stockholm med farsan sa jag till honom ”Jag tror inte jag pallar och kommer nog skita i det här.”  Det kanske var där pendeln hade gått över hos honom och vi pratade lite om hur jag kände. ”Är det så att du inte känner för det här är det klart att du ska göra något annat.”
– Sommaren gick och jag började känna ”Äh, jag kan lika gärna få dojjan i så fall”. Då tog jag bort all den här skit-träningen som jag inte tyckte var kul. Alltså den här överdrivet jobbiga träningen som man ska göra för att bli stark mentalt och allt det där, fettmätningar och småsaker som läggs som kaka på kaka och gör att det blir väldigt jobbigt. 

Hur vände du trenden med tanke på att du kom att göra en ganska bra andrasäsong i HV71?
– I stället kunde jag ta en hel träning där jag nötte skott eller stod och dribblade. Hittade vägar som gjorde att jag tyckte det var kul. När jag gick in i den säsongen kändes det lite annorlunda och jag hade inte ens riktigt en plats i truppen, men jag njöt som människa i stället. ”Det är kanske är sista jag gör så jag får passa på att njuta”. 
– Jag tog en plats i en fjärdefemma och gjorde det bra. Sedan sa det ”swoch” så jag spelade powerplay och med (Markus) Ljungh och (Mattias) Tedenby. Allt bara vändes. Den känslan var något jag skulle ta med mig under resten av min karriär och något jag vill sprida ut till varenda yngling där ute, att man ibland kan må bra av att inte lyssna på andra, att våga lyssna på sig själv, att det är sjukt läskigt. För den där säsongen var helt fantastisk. 

Efter Robin Figrens andra säsong i HV71 blev det ånyo klubbyte. 
– Det kom en ny sommar och då var jag tillbaka i dom här banorna ”kommer det gå ett år till att leva och jobba på det här sättet eller kommer det skita sig totalt?” Den sommaren var det mycket mingel här i stan, men jag tränade fortfarande varje måndag till fredag mellan åtta och tio. Samtidigt tränade jag på det sättet jag ville. 
– Där någonstans ringde Pelle Hånberg. Han ringde inte en gång utan säkert 12 000 gånger. Det var ”Wiken” (Niklas Wikegård) som gett Pelle numret. Jag berättade om mitt läge för Pelle ”Jag vet inte om jag ska fortsätta lira. Jag suger på det fortfarande.” Han ringde, ringde och ringde. Till slut fick jag samma känsla igen. Jag kunde inte lägga av utan att ha testat utomlands. Då kunde jag lika gärna testa och kanske få ”dojjan” där. 
– Givetvis var Schweiz lockande. Jag såg sköna alptoppar, att få se världen och lära mig något nytt. Då sajnade jag på för kloten och det visade sig bli mitt bästa steg någonsin. 

Blev det en kick för dig både som person och hockeyspelare?
– Ja, ja. Återigen kändes det lite läskigt. ”Hur ska det här gå, vart ska jag?” Jag kom in i gängorna grymt fort. Jag hade det väldigt bra i Frölunda, men jag har aldrig varit så harmonisk och lycklig som jag var under mina tre år i Schweiz. 
– Jag hade också lärt mig hur jag skulle leva i nya städer, skaffa nya polare, se och göra saker utanför hockeyn.

“Bara för mig att hålla käften och hantera det”

Det blev inga hotellnätter på bortaplan utan du fick komma hem till din säng varje natt, vad kom det att betyda för dig?
– Under mina år var den längsta resan till Visp i Valais nära Zermatt. Dit tog det kanske tre och en halv timme. Förra säsongen mötte vi Zürich farmarlag GCK. Dom hade renoverat sin arena så vi fick spela i en annan. Vi bytte om till fys-kläder hemma i vår hall. Satt i bussen sex minuter för att spela en bortamatch och sedan sex minuter hem igen.
– Många av matcherna var under 40 minuter bort. Det var helt fantastiskt. Sedan närheten till allt. Frankrike låg en timme bort med bil. Till Italien tog det tre timmar med tåg. Tyskland… Allt var skitsmidigt. 

Pratade man fortfarande om Anders Eldebrink och Mikael Johansson där nere?
– Ja man pratade mycket om dom här killarna. Båda hänger i taket. Jag fick också höra mycket om ”Kenta” (Nilsson). 
– Jag sneglade lite i poängtabeller och allt sådant efter säsong ett. ”Jag har blivit en poängspelare, kan jag börja jaga lite här nu”. Jag närmade mig i alla fall, skrattar Robin Figren.

Pelle Hånberg kom att vara kvar två av Robin Figrens tre säsonger i Kloten. 
– Han fick inte vara kvar tredje säsongen. Pelle har ett speciellt ledarskap. Många tränare säger att dom bryr sig om människan och Pelle är en som verkligen gör det. 
– Sedan är Pelle väldigt metaforisk och ser sig själv som en motivator. Han gillar att tala. Lite som Roger Melin också kunde vara, men dom gjorde det på olika sätt. Det ledarskap Pelle hade var något nytt för schweizarna. Jag uppfattade det som att vissa inte var vana vid det och tyckte att det var obekvämt. Andra utnyttjade Pelles ledarskap lite, men min känsla var att alla inte kom ombord som spelare. 
– Dom flesta gillade ändå Pelle och såg att han var väldigt bra, men det är inte spelarna som styr utan det är någon annan. Hans kontrakt gick ut och det var inte så att han fick sparken. Vi gick inte upp så klubben ville göra en förändring. 

In kom Jeff Tomlinson som närmast kom från Rapperswil-Jona, men har en lång bakgrund som toppcoach i olika europeiska ligor. 
– Han var Pelles motsats. Nu blev det raka rör, hierarki och att peka med hela handen. Jag kände ganska tidigt att det här var vad gruppen behövde. Vi traskade igenom serien och det blev bra. Innan gjorde jag det här ungefär som lite vid sidan av skidåkningen. Jag spelade hockey för att ha råd med nya skidor. 
– Tredje säsongen kände jag en annan press. Vi var bara två importer och jag började känna av det mediala och förväntningarna uppifrån styrelsen. Andra halvan och framåt började jag känna den här pressen och försökte så gott jag kunde. Sedan kom slutspelet och då var det bara för mig att hålla käften och hantera det. När vi lyckades… Det var en sådan lättnad, säger Figren samtidigt som han spricker upp i ett stort leende.

Valde att hänga grillorna

Varför har du nu valt att avsluta karriären?
– Jag orkade inte ladda om för en sommarträning. Jag hade nog inte haft några problem att ladda om för en hockeysäsong. Om någon sa till mig ”Här ”Figge”, du kommer vara fit, ha alla förutsättningar för att hålla under en hel säsong och göra din första match i oktober” Då hade jag kört. 
– Någon gång i maj, då hade jag nästan bestämt mig men inte helt, gick jag ner till gymmet, satte mig på cykeln och kände ”orkar jag det här, kan jag göra det här en veva till?” Jag kom fram till att nej, jag kommer inte orka. ”Gör jag inte den här träningen riskerar jag min hälsa varje match och träning. Dessutom riskerar jag att bli ett ankare för gubbarna jag ska spela med.”
– Då kändes det bättre att kliva av nu än att bli pajasen och avsluta med att få en doja. Där ville jag inte hamna. 

Är du nöjd med beslutet?
– Ja, jag är nöjd med beslutet. Jag har pratat mycket med Stefan Ridderwall och Micke Ahlén eftersom jag varit nyfiken på känslan efter, hur mår ni, hur hanterar ni… Dom brukar säga att det är i slutspelet man kan känna suget och lite nu då serien drar i gång. 
– Jag har inte kommit dit ännu och har svårt att få tillbaka suget då jag på Youtube ser att Djurgården löper 15/15 kontra om du frågar mig i slutspelet och snackar om ett fullsatt Scandinavium en lördag. Då kan det såklart börja rycka, men just nu känner jag mig jättetillfreds med beslutet. 

Framtiden?
– Jag har fått en anställning på Hockeyallsvenskan som mediakoordinator. Tanken är att jag tillsammans med spelarna och klubbarna ska få i gång våra sociala kanaler. Det här har funnits i min bakgrund hela tiden och är också därför jag hållit på med Instagram, Twitter och hela den grejen. Jag gillar att synas och höras för att i framtiden kunna få ett jobb på det. 
– Nu sitter jag lite i den sitsen och är upp till mig att förvalta det. Som tjänsten kräver ska jag få vara kreativ, komma på idéer som förhoppningsvis slår i kanaler och skapar intresse. Jag är livrädd. Tjänsten i sig är ny, men som jag format ut i mitt huvud, jag tror kontoret är på samma sida, är det här den typ av mediala saker jag vill göra. 
– Det här kommer jag göra till 100 procent samtidigt som lite andra saker vid sidan av som exempelvis ”podden”, tv-uppdrag och så vidare. Jag tror att man ska vara ödmjuk i det här. Ska jag gå in i en tjänst till 100 procent måste jag ta det lite försiktigt. Det blir lite att i det här jobbet sitta bakom kameran, men jag vill inte tappa det här framför heller eftersom jag inte riktigt vet vem jag är som människa, vad jag gillar, så jag vill ha andra bollar i luften också, vilket jag kommer att ha, avslutar Robin Figren innan han ska traska vidare genom ett blåsigt Kungsholmen för att ta en matbit med sin kompis Dick Axelsson.  

---

TV: Richard Gynge om saknaden av Robert Rosén