Old School Hockey – en äkta järnkamin

Han inledde sin karriär i Djurgården redan som knatte och stannade sedan i klubben karriären ut, bortsett från en kort avstickare till Huddinge. En mer äkta Järnkamin än Kristofer Ottosson är svår att hitta och i dag möter vi honom i Old School Hockey.

Kristofer Ottosson gick den långa vägen inom Djurgården fram till det att han slutade spela efter säsongen 2012/13. Det var inte bara en karriär som gick på räls. Under två och en halv säsong blev det spel i gamla Division 1 med Huddinge innan karriären tog fart på riktigt.

Hockeysverige.se/OLD SCHOOL HOCKEY stämde träff med Ottosson på ett fik invid Globen i Stockholm och vi började vårt samtal i Gubbängen.
– Jag började spela hockey i Djurgårdens hockeyskola på Hagsätra IP. Vi bodde i Gubbängen som ligger i närheten av Hagsätra så Djurgården låg bra till. Sedan flyttade man verksamheten till Östermalms IP. Då vart det lite längre att åka, men vi fortsatte ändå.
– Vi var tre killar från samma område som började i Djurgården, så våra föräldrar kunde turas om att skjutsa. Dom andra två killarna slutade runt det att dom var 13, 14 eller 15 år.

Trots att Kristofer Ottosson spelade i Djurgården, som hade en mycket bra ungdomsutbildning, kom han aldrig med i TV-pucken.
– När jag inte blev uttagen grät jag floder och det var jättetungt för mig. Jag minns aldrig att jag var på väg att ge upp eller något. Snarare var det tvärtom, att jag ville jobba hårdare.
– Jag förstod också varför jag inte blev uttagen eftersom jag växte sent och var då ganska liten. Spelsinnet fanns där, men farten och skottet fanns inte där. Det var som att tävla vuxna mot barn.

Kan det rent av varit bra för dig att inte spela TV-pucken med tanke på att du kanske krigade ännu hårdare för att lyckas?
– Kanske. Jag var med i den turneringen som var innan och som hette OK-pucken. Efter det kom Flygvapnet cupen och dom turneringarna var jag med i, men det var i just TV-pucken som jag inte kom med.

JUNIORLANDSLAGSMAN

Två säsonger efter att Kristofer Ottosson blivit ratad i TV-pucken kommer han med till Junior-EM. Redan i sin juniorlandskampsdebut innan JEM, mot Tyskland, svarar han för fyra mål när Sverige vinner med 12-2.
– Stefan Bergqvist var coach då. Där tog min karriär ganska snabba kliv. Från det att jag spelade i pojklaget med spelare födda 1976 hoppade jag nästan över B-J för att gå direkt till A-J. Där hade vi Janne Järlefeldt som tränare.
– I den vevan kom jag också med i juniorlandslaget. Så klart var det väldigt roligt, men att det gick fort då berodde på att jag började växa och träna i kapp. Inte för att jag har en fysisk spelstil, men det går att hålla emot tacklingar, skridskoåkningen går fortare och skotten blir lite hårdare. Det var främst dom bitarna som började falla på plats och gjorde så att jag blev en bättre hockeyspelare snabbt.

Turneringen, som spelades i Finland, vanns av Sverige före Ryssland och Tjeckien.
– Jag minns den där turneringen väldigt väl och vi hade jättekul tillsammans. Johan Davidsson tillsammans med Anders Burström och Marcus Eriksson var vår förstakedja. Mattias Öhlund var också med i den femman. Jag spelade med Nisse Ekman, Peter Nylander, Kim Johnsson och Daniel Tjärnqvist. Vi spelade bra och hade ett härligt go i laget.
– Det var inte uppmärksammat alls och jag minns att vi spelade i Finland (Jyväskylä), men vi såg nästan bara ishallsområdet.

Kristofer Ottosson spelade två JVM. I turneringen 1995 slutar Sverige trea efter Kanada och Ryssland. Året efter tar sig Sverige till final mot Kanada som hade ett lag med bland andra José Théodore, Jarome Iginla och Chris Phillips.
– Vi var underdogs, men när vi kom till semifinal blev Röglebackarna Daniel Tjärnqvist och Johan Finnström hemkallade för att spela i elitserien. Annars var det samma sak där att vi hade himla kul tillsammans.
– Nu räckte vi inte till för seger mot Kanada. Vi hade kanske lite för stor respekt för dom på deras mer eller mindre hemmaplan. Turneringen spelades i USA.

Hur tajta var du, Nisse Ekman och Marcus Nilson redan vid den här tiden?
– Vi var inte så tajta då. Jag vet att jag och Nisse delade rum ibland i turneringarna innan JEM och JVM. Den jag umgicks mest med då var Peter Nylander. ”Mackan” är två år yngre än oss. Han kom upp och var väldigt duktig minns jag.

”INGEN VÄLKOMNANDE MILJÖ”

Säsongen 1994/95 plockar Djurgårdens coach, Tommy Boustedt, upp Kristofer Ottosson i A-truppen.
– Det var stort och första träningen måste jag säga var överväldigande. Jag var fruktansvärt nervös och hade mest fokus på att inte göra bort mig. Det hade nog varit bättre att vara lite mer kaxig för jag hade ändå spelkvalitéer.
– Jag hade lite för stor respekt för spelarna och inte heller det självförtroendet för att visa vad jag kunde.  Dessutom var steget stort från junior- till seniorhockey, lite större då än nu. Framförallt när det gällde strukturen i lagen. Det var en så sammansvetsad grupp och här kom vi några nya och några från Djurgårdens juniorlag. Det var svårt att ta sig in socialt och rent hierarkiskt.
– Isen är alltid isen och där är det rättvist, men vid sidan om var det en jäkligt tajt grupp redan innan jag kom upp i A-laget. Det var mest så jag kände, att det var tufft att slå sig in och inte en så välkomnande miljö.

Det Djurgården Kristofer Ottosson kom upp till innehöll idel storspelare och starka profiler som bland andra Thomas Östlund, Robert Nordmark, Christian Due-Boje, Thomas Johansson, Marcus Ragnarsson, ”Challe” Berglund, Espen Knutsen, Jens Öhling, Peter Nilsson, Erik och Anders Huusko och så vidare. Ottosson, som är född 1976, var yngst i truppen.
– Vi som var lite yngre hängde mest som jag kommer ihåg det. Jag, Stefan Björk, Jonas Borgar, alltså vi som var yngst, blev en gruppering, vilket inte är så bra.
– Det var ingen som var otrevlig i laget utan att det var mer en hård och inte så välkomnande miljö. Respekten var stor för Djurgårdens ikoner som jag hade tittat på sedan jag var tio år.

Redan första säsongen kom Mats Sundin hem och spelade tolv matcher eftersom det var lockout i NHL.
– Jag tror att jag hade ett byte tillsammans med honom uppe i Luleå under den lilla speltid som jag hade. Det var också mycket respekt och beundran.

Tog Mats Sundin mycket plats i gruppen under den här korta tiden som han var med innan lockouten tog slut?
– Nej, det kan jag inte säga. Han är en lagspelare och en schysst kille, men han hade respekten med sig i alla fall från mig. Samtidigt är det bara att lägga det åt sidan för han är trots allt bara en lagkamrat.

Efter två säsonger lite i skymundan lånas Kristofer Ottosson ut först till Arlanda och sedan till Huddinge.
– Under tredje säsongen i Djurgården, kanske lite för sent, började jag känna att jag inte utvecklades, jag kände inget förtroende och jag tog ingen stor plats. Först blev det en utlåning till Arlanda (där Roger Melin var tränare). Där trivdes jag jättebra och det handlade egentligen om att jag fick spela ishockey och att få en annan roll i laget efter att ha spelat i fjärdekedjan.
– Sedan kom jag tillbaka till Djurgården och höll på att hamna i samma fälla igen. Runt jul tog jag upp frågan själv om jag skulle kunna bli utlånad igen mer permanent eller att byta lag. Då hade Djurgården haft samma tankar. Jag pratade med Stephan ”Lillis” Lundh ute på Bosön och han berättade att man hade inlett ett samtal med Huddinge och att det var bra att jag lyfte frågan själv.
– Då fick jag komma till Huddinge och allsvenskan efter jul där Lars-Gunnar Jansson var tränare. Det var en lite lägre nivå, men man trodde på mig och jag fick spela mycket.

TRIVDES MED LASSE FALK

Det blev två och en halv säsong i Huddinge, en tid som betydde mycket för hans utveckling som hockeyspelare.
– Det var en extremt viktig tid. Dels mådde jag bra av att det var jag själv som tagit det här initiativet att väcka den här frågan, en fråga som Djurgården delade. Det kändes väldigt skönt.
– Att sedan få förtroende av L-G under första säsongen då jag var utlånad var även det väldigt skönt. När säsongen var slut gick kontraktet med Djurgården ut och då skrev jag i stället på för Huddinge. Då handlade det längre inte om någon utlåning.
– Det var viktigt för mig att komma till en grupp med en annan åldersstruktur och hierarki i förningen. Dessutom hade jag turen att Lasse Falk kom säsongen därpå, när jag var i den här utvecklingsbara åldern. Jag vet inte om jag hade pallat hans träning som 35-åring, men som 20-åring var den helt perfekt. Jag tyckte om att träna och hade inga problem med hans ledarstil. Jag köpte det han sa samtidigt som han gillade mig och jag tyckte om honom. Utvecklingen gick väldigt snabbt den säsongen.

Hur upplevde ni spelare Lasse Falk vid sidan av hockeyn?
– Butter, men det är hans tränarroll som han håller i det sociala spelet med spelarna. Det gör han skickligt. Han håller distansen och blir väldigt auktoritär. Skulle man träffa honom vid sidan av så är det en helt annan människa.
– Jag tycker att det är bra som tränare att du håller en distans till dina spelare så att rollerna blir tydliga.

Blev det mycket skratt kring Lasse Falks ledarskap bland er i laget när han själv inte var i omklädningsrummet?
– Jo, vi blev sammansvetsade mot honom på ett sätt. Jag gillade hans ledarstil och förstod att den ledde till framgång. Sedan var han humoristisk på sitt sätt. Det finns många citat och anekdoter som han har myntat…

Då får du bjuda läsarna på en.  
– Om du som hockeyspelare tar ett beslut på blålinjen att du ska dribbla men du märker att du misslyckas varje gång. Bör du inte ändra på någonting då? Nästa gång kanske du kan lägga ner pucken och jobba på den. Då kunde han säga till någon i laget: ”Som du Jonas, om du varje dag på väg till ishallen kör av i den här högerkurvan, ändrar du inte på någonting då? Du kanske saktar ner farten eller växlar ner eller fortsätter du att köra av vägen?
– Sådana saker och paralleller kunde man få höra. På så sätt var han rolig.

Huddinge har ett bra lag och går också till det som då hette allsvenskan två säsonger i rad, men väl där misslyckades man båda säsongerna.
– Jag tror inte att vi hade ett så jättebra lag. Vi hade bara ett okej lag. Det var i den här vevan som klubbarna ute i landet möjliggjorde andra ekonomiska resurser och kunde locka spelare till sig. Jag tror att det fanns svarta pengar och lokala företag som hittade på lösningar etcetera. Då blev det svårt för Huddinge som ville ha ordning och reda. Man hade ordning och kunde heller inte erbjuda högre löner än upp till en viss nivå. Då kommer heller inte vissa typer av spelare.
– Vi hade ett hårt jobbande kollektiv dom här två säsongerna som vi lyckades ta oss till allsvenskan. Jag tror inte att vi kunde gjort det så mycket bättre faktiskt.

Första hela säsongen Kristofer Ottosson gör i Huddinge svarar han för 17 mål och totalt 37 poäng på 30 matcher. Andra säsongen står han för 15 mål och totalt 34 poäng på 41 matcher.
– Efter dom säsongerna då jag kom tillbaka till Djurgården hade jag ett annat självförtroende. Sedan hade jag blivit starkare och bättre på allt. Dessutom hade jag gått upp fem eller sex kilo muskler.
– Jag hade möjligheten att gå tillbaka till Djurgården redan säsongen innan. Men min upplevelse då var att man hade samma tränare och väldigt mycket samma spelare. Det här gjorde att det hade känts som att jag skulle gått tillbaka till samma situation som jag lämnat. Det ville jag inte. Jag ville inte hamna i samma fack. Då valde jag att vänta.
– Sedan förändrade Djurgården i sin organisation. Bland annat kom Hardy Nilsson och Mats Waltin in samtidigt som det kom in ganska många nya spelare. Då kändes det rätt att gå tillbaka.

Hur upplevde du att komma in i det ganska udda spelsystemet som Hardy och Mats förespråkade?
– Det passade mig jättebra. Framförallt gillade jag den ledarstilen dom hade. Man var tydlig redan från början med att man ville slå bort hierarkierna och strukturerna som fanns i laget. För att få ut något av laget måste alla spelare känna att dom är lika mycket värda. Ingen spelare behandlades olika beroende på vilken status du hade eller hur duktig du varit säsongen innan.
– Vem som helst kunde få en utskällning eller bli bänkad om du inte följde instruktionerna. Jag trivdes väldigt bra med det och även med spelsystemet. Det fanns också väldigt mycket bra spelare i Djurgården under den här säsongen. Systemet var också egentligen skräddarsytt utefter spelarna som fanns där.
– Det var jag, Mathias Tjärnqvist, Niklas Kronwall och Jocke Eriksson som kom till Djurgården den här säsongen. Niklas Kronwall blev libero, jag och Jocke blev centrar och Mathias en torped, som det hette. Sedan hade vi Micke Magnusson, Ronnie Pettersson och Daniel Tjärnqvist som också kunde spela libero. Dessutom hade vi många centertyper som Micke Johansson och Espen (Knutsen). Till det hade vi också en del skickliga forwards och en del rena powerforwards som skulle göra livet surt för motståndarna.

”KÄNDE ALDRIG SUGET FÖR NHL”

Säsongen 1999/2000 vinner Djurgården SM-guld efter att ha besegrat Modo med 3-0 i matcher.
– Det var egentligen en vinnarkultur redan från start. Oavsett om vi spelade träningsmatcher eller elitseriematcher skulle vårt lag alltid vinna. Jag kommer ihåg att vi åkte med ett ganska dåligt lag till en turnering i Finland. Det var landslagsuppehåll och dessutom hade vi skador så vi fick låna in spelare, men fortfarande var det så att vi skulle vinna turneringen, vilket vi också gjorde.
– Det präglade en sorts mentalitet som vi hade hela säsongen. Vi ska vinna, vi ska spela som vi gör och motståndarna får rätta sig efter oss. Det gav alla en tro på vad vi gjorde, vilket var viktigt. Nu hade det här inte behövt bära hela vägen, men vi hade i alla fall vägen utstakad.

Djurgården vinner även 2000/01 och många talar om vikten av det mentala spelet som gjorde laget till så pass svårslagna.
– Andra säsongen var det så att vi kör på. Det här fungerade och det finns ingen anledning att ändra på någonting. Jag tror att Djurgården försökte värva in spelare för att ersätta dom som hade flyttat. Även om det var bra spelare som lämnat laget ville man han in spelare som passade in i själva spelsystemet.

När finalserien mot Färjestad inleds säsongen 2000/01 finns inte Kristofer Ottosson med inledningsvis.
– Jag var sjuk i början, jag hade feber så jag inte kunde vara med och spela. I den sista finalen gör jag 1-0, Färjestad kvitterar till 1-1 (Christian Berglund), men sedan avgör Daniel Tjärnqvist i förlängningen. Det var tajta matcher och mitt mål var mer ett slumpskott som gick in.

Djurgården fortsätter att prestera bra säsonger och framförallt går man till semifinal säsongerna 2002/03 och 2004/05. Säsongen 2009/10 tar man sig till och med till final. Men efter guldet säsongen 2000/01 har man inte lyckats gå hela vägen och vinna guld.
– Visst är det bra att vinna två säsonger i rad, men på ett visst sätt kanske det gjorde föreningen bekväm medan andra klubbar började jobba stenhårt på längre sikt.
– Det var ingen problematik att få spelare hit till Djurgården. Man var ett storstadslag, det var många intressenter, lägenheter kunde lånas ut och så vidare. Jag tror att spelare gärna kom till Djurgården inte bara utav ekonomiska orsaker utan det handlade om andra saker också.
– Men nu började det förändras. Klubbarna ute i landet började jobba på ett annat sätt och jag tror att Djurgården hamnade lite efter där och frångår, vad jag har förstått, lite av sin rekryteringspolicy som innebar att man försökte hålla det lokalt och bara ta in någon utifrån. Man tappade lite av sin identitet.
– Skellefteå, Växjö, Örebro och så vidare jobbade säkert hårdare för att komma ikapp Djurgården i det här läget.

Kristofer, du draftades av New York Islanders redan år 2000, var det aldrig aktuellt att åka över för att prova på NHL-spel?
– Det var väldigt nära, men jag kände aldrig det här riktiga suget. Det står ofta att alla vill väl till NHL, men jag ville inte det. Jag trivdes väldigt bra här samtidigt som förtroende och trygghet var viktigt för mig. Äventyret som NHL skulle innebära lockade inte så jättemycket.
– Ska jag vara ärlig så skrämde det lite grann att åka över på vinst och förlust. Vi hade ett nyfött barn och jag trivdes inte med tanken att ena dagen kunde jag vara där och sedan skickas jag till ett annat ställe.

Var du över på någon camp?
– Nej, det var jag inte. Jag hade ett bra envägskontraktsförslag, en god kommunikation och dom fick mig att förstå att man trodde på mig som spelare. Jag fick ändå inte rätta känslan och jag tror inte att jag hade den rätta viljan av skälen jag nämnde

FANSEN RÄDDADE KVAR OTTOSSON I KLUBBEN

Vi skruvar fram klockan till april 2012 och en säsong som avslutades på värsta tänkbara sätt för Djurgården och Kristofer Ottosson när man åker ur elitserien.
– Vi har ett bra lag på förhand, men det är många pusselbitar i det här. Givetvis var det många som underpresterade och man kan fråga sig varför det var så. Jag är aldrig för tränarbyten, att sparka tränare och på det sättet ändra något. Det tycker jag inte skapar något lugn alls.

Blev det en disharmoni i gruppen när Hardy Nilsson fick gå?
– Det är alltid så att när det går dåligt att många har åsikter och så även spelare vad det gäller istid och så vidare. Det var inte lugnt i gruppen kan man säga.

Det var många av er rutinerade killar som underpresterade, varför tror du att det blev så?
– Alla har ett eget intresse av att prestera bra. Det är både en individuell bit och en lagidrott. Men det återkommer alltid att lag underpresterar och finns något lag som klappar ihop.
– Frågan är svår. Vi var i SM-final två säsonger innan, vilket kanske var lite konstgjord andning med tanke på vad vi pratade om innan som hände med Djurgården. Helt plötsligt fick vi upp en hel del bra spelare från juniorleden på en gång som Marcus Krüger, Jacob Josefson och Andreas Engqvist. Helt plötsligt faller bitarna på plats utan att man har gjort sig riktigt förtjänt av det.
– Vi kanske hade för stor tror på oss själva inför den här säsongen och satte målsättningen för högt. När det gick nedåt var det svårt att ställa om då det istället handlade om att kämpa för att hålla oss kvar. Ambitionen var hela tiden att vi skulle gå så långt som möjligt och att det kommer vända, men det gjorde aldrig det.

Kan du klä ord på känslan då det står klart att ni åker ur elitserien för första gången sedan 1976?
– Vad ska man säga? Såklart att det är en enorm besvikelse. Man förstår hur många man gjort besvikna samtidigt som vi själva kände – vad händer nu? Det var väldigt mycket tankar, funderingar, ansvar och allt möjligt jobbigt.

Sedan ville fansen ha dig kvar och samlade in pengar för det, men det ville inte Djurgården i första läget, eller hur var det egentligen?
– Det finns säkert två olika versioner, men det får vara något mellan mig och Djurgården. Att sedan få fansens stöd på det här viset var fantastiskt. Allt handlade om en del missförstånd. Jag hade ett kontrakt, men ingen visste om det gällde eller inte i en serie lägre. Djurgården förändrade sin organisation och det blev rörigt med mycket att göra samtidigt som man hade för få antal personer inom klubben.
– Det positiva var att jag blev kvar till slut. Fansen gick in och hittade en lösning. När förhandlingarna drog ut så mycket på tiden var budgeten satt för Djurgården och då fanns det ingen plats för mig. Jag är otroligt tacksam för den här lösningen. Det hade blivit ett snöpligt slut och jag tror inte att jag hade valt att spela i någon annan förening. Då hade jag slutat.

AIK var inte så aktuellt med andra ord?
– Nej, AIK var inte aktuellt, säger Kristofer Ottosson med ett leende.

NÄTADE NÄR TRE KRONOR TOG VM-BRONS

Kristofer Ottosson debuterar i Tre Kronor säsongen 1999/00 i Sweden Hockey Games. Där spelar han i en kedja med Nichlas Falk och Anders Burström. Sverige möter Kanada i en match som slutar 2-2.
– Jag blev inkallad när någon hade lämnat återbud. Då fick jag frågan om jag kunde komma och spela, vilket jag kunde såklart.
– Jag var mitt uppe i en flytt så tankarna blev lite mixade även om det aldrig var någon tvekan över att jag skulle åka och spela. Det var en stark känsla, men inte lika som A-lagsdebuten i Djurgården. Jag och Burström är jämngamla och hade spelat med varandra tidigare så det var en bra miljö. Det blev ingen succé, men det var kul att få prova på i alla fall. För mig tar det tid att göra mig rättvisa i nya miljöer.

Hardy Nilsson plockade sedan med Kristofer Ottosson till VM 2001. Där svarar han för fyra mål och totalt åtta poäng på nio matcher. På det blir han tvåa i Tre Kronors poängliga efter ”Pebben” Axelsson.
– Jag var lite oförstående över hur bra det gick egentligen. När jag lirade flöt det på bra, men det var först i efterhand som jag förstod att det hade gått väldigt, väldigt bra.
– Det var inte samma mediala bevakning då. Det fanns ju inte internet i telefonerna på samma sätt då utan det vi kunde läsa var om någon hade printat ut en kopia på en artikel ur en tidning.

Mats Sundin, Henrik Zetterberg, Henrik Sedin, Daniel Sedin, Tommy Salo, Daniel Alfredsson och så vidare. Ni vinner ett brons, men varför lyckas ni inte hela vägen med det här fina laget?
– Vi hade en strafförlust i semifinalen mot Tjeckien, som också hade ett bra lag. När det bara är en match så är det ovisst och lagen är ganska lika bra. Vi föll på den matchen.

Hur viktigt var det att vinna bronsmatchen mot USA?
– För mig betydde den jättemycket, att få spela om ett VM-brons var en väldigt viktig match. Jag tyckte att alla hade den uppfattningen. Vinner vi den så får vi en härlig avslutning på en turnering som vi gjort väldigt bra.
– Det var full fart och även spelare med skavanker ville gärna ville gärna spela den matchen.

Hur minns du ditt 2-1-mål i bronsmatchen?
– Jag minns det här målet väldigt väl. Jag bryter ett pass i mittzonen, går över blå och skjuter ett slagskott i mål. Jag var väldigt pigg den här matchen och tyckte att det var riktigt kul.
– Jag tror också att jag var lite både fysiskt och mentalt trött efter en lång säsong och det var väldigt skönt att få spela sista matchen och sedan få pusta ut.

I dag hör vi Kristofer Ottosson ofta i Radiosportens sändningar då det är hockey på gång.
– Efter att jag lagt ner visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag mailade på skoj till Lasse Persson som jag träffat några gånger här nere på Hovet. Jag gillar honom och jag hade inte en riktig plan eller tankar på vad jag skulle göra.
– Jag undrade om han hade några projekt på våren? Han brukar ju dela ut cykelhjälmar och så vidare. Jag kunde haka på någonting bara för kul eftersom jag inte hade något att göra. Då skickade han tillbaka att man hade suttit och snackat om mig som expertkommentator och han frågade om jag hade lust att komma och träffa Radiosporten-gänget. Jag fick prova några gånger och sedan har vi fortsatt.
– Det var jackpott verkligen. Jag trivs hur bra som helst samtidigt som det är fantastiskt kul att hålla kontakten med hockeyn.
– I dag tränar jag också ett lag i Farsta med killar födda -02 där min son spelar. Jag hjälper till i mån av tid. Det blir några kvällar i veckan. 

Kristofer Ottosson uppmärksammades även mycket då han mitt under en säsong, 2005/06, tog ledigt från hockeyn för att vara hemma med sina barn då hans fru hade blivit sjuk.
– Jag tog ut pappaledighet, men det handlade mest om att få en ekonomisk ersättning. Min fru var sjuk, utbrändhet helt enkelt, under en tid. Då hade vi en fyraåring och tolv månaders bebis. Vad skulle vi göra?
– Vi pratade först om att vi kunde ringa farmor eller mormor som kan hjälpa till, men jag tyckte att det var självklart att jag kunde vara borta från hockeyn en stund när det är en akut situation som vi inte kan lösa på något annat sätt.
– Jag sa till Djurgården att jag inte kunde komma beroende på dom här orsakerna.

Hur länge var du borta?
– En månad och det var ganska många matcher då, runt 15 stycken. Mest för den ekonomiska lösningen tog jag ut pappadagar. Djurgården hade inte lust att ersätta någon som inte spelade eller tränade.

Tränade du någonting under den här tiden?
– Ingenting. Jag sprang två gånger under en månad. Det var fullt upp med annat. Två små barn och sedan en fru som var sjuk.

Hur reagerade Hans Särkijärvi, som var Djurgårdens coach då, på det här?
– Först var han frågande eftersom jag inte riktigt kunde beskriva situationen. Jag ringde mest och sa att jag måste vara hemma, men när han sedan kände till det så var det en stor förståelse från honom och hela Djurgården, avslutar Kristofer Ottosson.

---

TV: Djurgårdens utvecklingschef berättar om sitt jobb