Senaste nytt
Spelarövergångar
Helene Martinsen – Old School Hockey
Helene Martinsen lämnade Norge som tonåring och hamnade då i Sverige, där flera av hennes nya lagkamrater tog henne under vingarna. Redan första året i Sverige vann hon SM-guld och det var första, men långt i från sista gången en guldhjälm skulle sitta på hennes huvud. I Old School Hockey summerar Martinsen nu den långa karriären som uppfyllt hennes drömmar, bjudit på skratt, tårar och vänner för livet.
– Från Norge till Sverige, det var en helt annan hockeyvärld. Dom var förebilder som jag bara hade kunnat drömma om att ha, säger hon till Hockeysverige.se om lagkamraterna under hennes första år i Sverige.
Norsk hockey har fostrad många stora hockeynamn. På herrsidan har vi bland andra Espen Knutsen, Mats Zuccarello och Patrick Thoresen. Vi har även haft många på damsidan som spelat i Sverige. En av dom största är en idag 36-årig ”jente” från Trondheim, Helene Martinsen.
- Sportintresset finns egentligen i hela min familj. Pappa (Ådne) spelade hockey i ungdomsåren. Sedan har jag en storebror, Ketil, som spelade upp till att han var runt 20 år. Jag tror till och med att han spelade i U18-landslaget, berättar Helene Martinsen och fortsätter:
- Jag växte upp i hallen. Mamma stod i cafeterian och det var lite som Bullerbyn hemma i Trondheim.
Var det flera tjejer med i lagen under din tid i Norge?
- Lite både och. Jag började spela hockey då jag var sex år och under uppväxten spelade jag alltid med killar. Då var det jag och en eller två tjejer till som var med, men dom flesta hoppade av. Från min ålder, jag är född 1985, var det egentligen bara jag, som var kvar hela tiden.
- Jag spelade även fotboll, men valde hockeyn. Det var så att jag hade problem med ett knä. Jag älskar att prova på nya grejer och det var en vinter där jag provade på lite snowboard. Då vred jag till knäet.
- När jag efter det spelade fotboll kände jag att det var något som inte var bra medan jag inte kände något av det där då jag spelade hockey. Då jag fyllde 15 år var det träning varje dag, två tre, träningar om dagen och det gick inte.
- Jag valde då att satsa på hockey och när jag gick ur nian började jag på hockeygymnasiet i Trondheim.
“DE STÄLLDE UPP FÖR MIG”
Helene Martinsen var inte ensam tjej på hockeygymnasiet i Trondheim.
- När man går idrottsgym i Trondheim, som jag gjorde under fyra år, så gör man det såklart för att satsa på sin idrott. Det var hockey, skidor… Alla vintersporter, men även handboll och så vidare. Alla gick på samma skola.
- Då var det en tjej till som gick där, en hockeymålvakt som heter Line Kuvås och som jag senare spelade med i landslaget. Hon är tre år äldre än jag och gick sista år då jag började i ettan. Annars var det inga flera, så under hela min tid på gymnasiet var jag den enda hockeytjejen. Det har alltid varit så för mig.
När förstod du första gången att det faktiskt fanns damhockey?
- Det var på gymnasiet. Killarna blev ganska stora när vi fyllde 15-16 år. Jag spelade med killar, U16, och det fungerade bra. Klart att jag fick lära mig att spela på ett annat sätt, vara lite mer smart, släppa pucken en sekund tidigare och ta emot en tackling.
- Då var det ett Norge-mästerskap som spelades varje år på damsidan. Trondheims-laget ville ha med mig där. Vi var få tjejer i Trondheim så laget spelade tillsammans med en annan stad i Norge, Bergen. Vi bildade ett lag och vann faktiskt det året.
- Det är mitt första och enda NM-guld och så introducerades jag i damhockeyn. Jag spelade kill-hockey och var med på NM. Jag upptäckte att det var ganska roligt att vara i samma omklädningsrum. Byta om och ha det här omklädningsrumssnacket som jag inte var van vid.
- Oftast sattes jag att byta om i ett domarrum eller en skrubb. Sedan gick jag såklart in till killarna inför matchsnacket.
Du är relativt lång (171 cm) hade du nytta av det då du spelade med killarna?
- Jag var kortare, en av dom mista eftersom jag var sen in i puberteten. Det var nog ganska bra också för jag fick lära mig att spela på ett annat sätt. Mycket tekniskt, taktiskt och se spelet. Jag har alltid tittat mycket på hockey och är nördig då det kommer till all sport. Av det lärde jag mig ganska mycket också, att där måste man släppa puck och där kan man vinna en yta.
- Jag kom ändå i kapp, men inte muskelmässigt. Killarna var minst 1.80 och vägde 20 kilo mer än vad jag gjorde. Då blev det såklart en annan tyngd i deras fysiska spel. Jag har ändå haft det ganska bra eftersom killarna i mitt lag var väldigt måna och tog hand om mig. Fick jag en smäll var det alltid en kille från mitt lag som smällde på killen som smällt på mig. Dom ställde upp för mig och jag har aldrig varit allvarligt skadad eller fått några hjärnskakningar.
UTTAGEN I LANDSLAGET – STOPPADES
Klubben Helene Martinsen inledningsvis spelade för heter Astor, men har idag ingen seniorverksamhet.
- Som junior fick jag byta till Trondheims Ishockeyklubb, TIK. Det var också killar, vilket jag spelade med under hela tiden i Norge förutom vid NM.
När Martinsen var 17 år gjorde hon VM-debut, men hade redan flera år tidigare debuterat i norska landslaget.
- Jag kunde faktiskt ha varit 15 år då jag gjorde min VM-debut. Jag var lite ledsen på min pappa då. En av få gånger för jag har en fantastiskt bra pappa. Jag var, som sagt var, sen in i puberteten, fyller år i oktober.
- Min VM-debut blev 2003, men det här VM:et var 2001. Det var ett B-VM som landslagstränaren ville ha med mig på. Då var det min pappa som sa ”Det är vuxna damer så jag tror att du ska vänta”. Just då var jag väldigt besviken, men så här i efterhand förstår jag att det nog var ett bra beslut av honom. Det blev i stället 2003 vid VM i Italien som jag fick göra min debut.
Hur minns du den turneringen?
- Vi gick upp från C-VM till B-VM. Jag tror, om jag minns rätt, att jag gjorde ett rätt bra VM (fyra mål och totalt sex poäng på fem matcher). Det var ett roligt VM. Två år innan hade Norge åkt ur, så det var kanske bra på flera sätt att jag inte fick vara med då.
SKULLE TILL COLLEGE – HAMNADE PÅ SÄTRAS IP
Inför säsongen 2005/06 valde Helene Martinsen och hennes norska vän, Line Bialik, att flytta till Sverige och spela för Mälarhöjden/Bredäng.
- Line hade gjort en liknande resa som jag, spelat med killar i Lörenskog. Vi hade träffats på ett NM. I Norge har vi något som heter punktsamling. Jag skulle jämföra det med svenska russinläger. Jag och Line träffades även där. Sedan var vi med i landslaget tillsammans från det att jag var 13 år.
- Jag var på en hockeycamp i Sverige med Christian Yngve och Mia Larsson som instruktörer. Då var inte Line med. Det här var i samband med att jag gick på gymnasiet. Jag ville fortsätta med hockeyn och var bestämd med att jag ville till college. Det var den vägen jag skulle gå.
- Sedan träffade jag Mia där och bra hockeytjejer på campen och tyckte att det var jätteroligt. Efter att jag kommit hem hade jag lite dialog med Mia och Christian Yngve. Mia spelade i Mälarhöjden/Bredäng, men jag hade som jag sa bestämt mig för college.
Vid den här tiden hade hon också fått ett erbjudande om att gå på college.
- Jag hade fått erbjudande från ett collegelag och skulle åka över på våren 2004 och hälsa på. Vi hade haft kontakt och hade gjort det här testet. Allt var klart. Sedan spelade vi NM veckan innan och då drog jag av mitt korsband.
- Det blev inte något VM det året. Jag kände i augusti ”Ska jag verkligen åka till college då?”. Jag hade opererats i mars eller april och man sa att det skulle ta mellan sex och tolv månader innan jag var tillbaka.
- Mia sa då ”Kom till Sverige. Det är inte så långt hemifrån om det inte skulle fungera med ditt knä och vi har ett jättebra rehab-team.” Då valde jag att åka till Sverige i ställer för college.
Hur fick du med dig Line Bialik till Sätra Idrottsplats och Mälarhöjden/Bredäng?
- Jag pratade med Mia som är en helt fantastiskt bra person. Hon sa att dom behövde fler spelare. ”Jag har en kompis som är jätteduktig” för det var och är Line. Dom litade på mig att Line var en bra spelare och jag tyckte det var kul att vi båda kunde flytta till Sverige tillsammans. Vi blev dom första från Norge som flyttade till Sverige för att spela hockey.
KÖPTE BIL – HÖLL I FYRA VECKOR
Line Bialik går också som en röd tråd genom Helene Martinsens hockeyliv.
- Line har betytt extremt mycket. Hon är en av mina absolut bästa kompisar. Vi har även tävlat mycket och utmanat varandra hela tiden. När det gick bra för Line ville jag tävla och bli ännu bättre, men vi gjorde det på ett bra sätt.
- Vi har ofta spelat i samma kedja, även i olika, men framför allt har vi pushat varandra. Line är ett fys-monster, vilket jag sett upp till. Idag är hon Naprapat och personlig tränare så hon har alltid haft det där i sig. Vi har haft många roliga stunder tillsammans. Hon har alltid stöttat mig och jag henne. Vi har följt varandra genom våra karriärer.
När norskorna kom till Mälarhöjden/Bredäng hamnade dom båda i ett lag tillsammans med svenska stjärnor som Maria Rooth, Mia Larsson, Gunilla Andersson Stampes, Erika Holst, Ylva Martinsen, Ann-Louise Edstrand, Alexandra Cipparone med flera.
- Dom var fantastiska på att ta hand om oss, professionella och väldigt ödmjuka. Vi var såklart ”norskorna”. Det fick vi höra från dag ett, säger Helene Martinsen med ett leende och fortsätter:
- Vi visste såklart vilka dom här tjejerna var och extremt mycket vem Maria Rooth var. Henne hade vi koll på. Hon var en av mina idoler under senare åren av min uppväxt.
- Bara en sådan sak, hur dom tog emot oss med öppna armar... Från Norge till Sverige, det var en helt annan hockeyvärld. Dom var förebilder som jag bara hade kunnat drömma om att ha.
Fick du ta in mycket lärdom första säsong?
- Ja, jättemycket. Vi vann SM-guld. Det var såklart mitt första SM-guld men också ett av mina bästa. Det var ett OS-år för Sverige. Ylva, ”Gunsan”, Holst och Rooth körde extra fys inför OS klockan sju nästan varje morgon.
- Då frågade dom oss om vi ville vara med. Jag och Line ville såklart träna extra. Det var med öppna armar hela tiden.
- När dom lyckades ta sitt OS-guld 2006, alltså första året vi var i Sverige, jag ville verkligen att dom skulle lyckas eftersom jag sett vilket jobb dom hade laget ner.
Hur var det socialt att flytta till Sverige?
- Vi bodde först ute på Lidingö där vi gick en ettårig idrottsfolkhögskola på Bosön. Vi pendlade från Bosön till Sätra IP. Det var en lång resa, men vi flyttade till Sverige för hockeyns skulle och det här var vår dröm.
- Jag hade körkort och vi köpte gammal Toyota Corolla. Den höll fyra veckor. Corollan stoppade på motorvägen med kokande motor och vi, jag och Line, har massor med historier om den bilen. Vi hade en bil, men nej, det var ingen bra bil vi hade köpt.
- Dessutom gick det ganska smidigt med tunnelbanan. Man satt där hela tiden och kunde plugga lite. När vi kom fram till Sätra var det alltid någon av våra fantastiska lagkamrater som kom och hämtade upp oss.
- Ibland fick vi skjuts hela vägen hem också. Vi ska inte glömma Monica Palmqvist som var vår manager. En fantastisk person. Hon kunde säga ”Nu är det så sen träning, Helene och Line, så jag skjutsar hem er.”. Hon körde oss till Bosön och sedan åkte hon tillbaka hem.
VANN SM-GULD – LA NER DAMVERKSAMHETEN
Redan efter en säsong i Mälarhöjden/Bredäng och trots SM-guldet lades damhockeyn ner i klubben. Helene Martinsen och flera av hennes lagkamrater bytte då klubb till Segeltorp.
- Segeltorp var inte en förening som Mälarhöjden/Bredäng, men vi vara glada att dom ville ta emot oss när dom valde att lägga ner M/B. Det var såklart jättetråkigt.
- Vi hade spelat mot Segeltorp med M/B säsongen innan och vunnit med 20-1 eller liknande. Segeltorp tog också emot oss med öppna armar. Spelarna i det laget fick såklart en väldig konkurrens eftersom vi var många som kom dit från M/B.
- Det här gjorde också att laget gick från ett ganska dåligt riksserielag till att bli ett lag som verkligen kämpade om SM-guldet. Tjejerna från Segeltorp som blev kvar, jag har kontakt med många av dom fortfarande, vara glada att vi kom eftersom dom då fick se en helt annan hockeyvärld. Dom som inte ville satsa lika mycket spelade i stället i Segeltorps Division 1-lag. Det blev en bra mix.
Det var väldigt få lag som slogs om att vinna SM-guld vid den här tiden, hur skulle du säga att maktbalansen i svensk damhockey var då?
- Som jag minns det var AIK dominanten tillsammans med M/B. Sedan var det även MoDo. Egentligen var det tre lag som kämpade om det år efter år. Det var inga andra som var uppe där och nosade.
- Den maktbalansen försvann inte när M/B blev Segeltorp, men det var oftast Stockholmslagen som var med där uppe. Jag var själv i SM-final många gånger i rad efter att jag flyttat hit.
Hur var det mediala intresset för damhockeyn då du kom hit och under åren i Segeltorp?
- Det var inte jättemycket just då jag flyttat hit. Sedan blev det extremt mycket medialt kring Damkronorna när dom tog sitt OS-silver, men såklart inte om oss från Norge.
- Jag och Rooth hängde en del på fritiden och bodde nära varandra på Söder. Då stannade dom Rooth på gatan. Hon är ganska blyg och blev jättegenerad. Då hade dom sett henne på OS. Det här gladde mig också eftersom vi då visste att folk hade tittat på Damkronorna när dom tog ett OS-silver. Detta trots att Tre Kronor tog guld i det OS:et. ”Dom vet vem Maria Rooth är, vad coolt”.
Vad ser du idag som bästa minnet från tiden i Segeltorp?
- Jag har tre SM-guld med Segeltorp. När vi vann första guldet spelade vi final mot AIK på Hovet. AIK hade vunnit fyra raka matcher mot oss i serien så vi var verkligen ”underdogs”. Vi förstod att det skulle bli tufft, men allt skulle avgöras i en final.
- AIK hade Rooth, ”Dani” (Danijela Rundqvist), ”Girra” (Gizela Ahlgren Bloom) och en del stora namn. Vi hade Ylva, ”Gunsan” och Holst, men AIK var snäppet bättre. Just den matchen peakade vår topp och vi vann den matchen.
- Line gjorde ett mål i den finalen som var så himla vackert. Att vi vann den finalen (5-2) är nog mitt bästa minne med Segeltorp eftersom ingen förväntade sig att vi skulle vinna.
“JAG FICK LITE SKIT FÖR DET”
Inför säsongen 2012/13 valde Helene Martinsen att lämna Segeltorp för spel hos rivalen AIK.
- Det här var en ganska jobbig period för mig personligen. Jag hade spelat i Segeltorp under sex säsonger. Jag trivdes där, men ibland känns det som att man står still. Då stod jag i valet om jag skulle flytta från Stockholm.
- Samtidigt pluggade jag här till socionom. Skulle jag flytta då och pausa studierna? Jag har alltid varit väldigt mån om att jag måste ha en utbildning. Det har varit jätteviktigt för mig eftersom jag aldrig kunnat leva på hockeyn.
- Jag fick lite erbjudanden från olika klubbar, men det var inte från någon i Stockholm. Sedan hörde AIK av sig. Det hade dom gjort även några år tidigare, men då var det inte aktuellt. Dessutom var Segeltorp och AIK rivaler.
- Inför den säsongen kände jag att det kanske var dags för mig att prova något nytt. Då var vi faktiskt några spelare som gick från Segeltorp till AIK. Dessutom tog AIK Ylva som tränare. Även Line och Linnéa Hedin gick dit.
- Det var inte jättepopulärt, men vi hade inga kontrakt, varit ärliga och spelat med öppna kort. Klart att det sved för Segeltorp och det har jag förståelse för, men ibland måste man även tänka på sin egen utveckling och karriär.
Fick du skit för ditt val?
- Ja, jag fick lite skit för det. Mest av klubben. Några sa ”Hur mycket får det här?” och så vidare. Vad många inte visste var att vi hade det ganska bra i Segeltorp. Jag fick lite utrustning från CCM och så vidare medan vi i AIK fick betala för att spela. Jag gick till det sämre.
- Folk pratade lite skit och hade ingen aning om vad dom pratade om. Jag fick inte en krona för att spela i AIK. Sedan blev det bättre där med åren, men när jag gick dit var det ingen glamour i AIK. För min utveckling och för att få lite nytt var det här perfekt.
“IMPONERAD AV AIK – GRÄT”
I AIK fick Helene Martinsen spela och stifta bekantskap med många av nästa generations spelare så som Lisa Johansson, Michelle Löwenhielm, Fanny Rask, Lisa Hedengren, Emmy Alasalmi, Sabina Küller, Minatsu Murase, Linnéa Bäckman med flera.
- Vi hade också ”Girra” (Gizela Ahlgren Bloom) och ”Empa” (Emelie Berggren) som ledare för det här laget. Sedan var det den här yngre generationen som piskade oss framåt. Det här inspirerade mig och jag fick steppa upp lite.
- Jag är en sådan som älskar att tävla och självklart var det ingen yngre som skulle få komma och peta mig. Men jag ville också hjälpa våra yngre spelare att ta det här steget. Det var en jättebra mix av spelare.
- Vi vann SM-guld det året, vilket var superhäftigt. I finalen mötte vi Brynäs som också var bra under några år i slutet av min karriär. Brynäs nådde inte riktigt fram och kom ofta tvåa. Jag tyckte lite synd om dom. Emma Eliasson spelade där, Henriette Sletbak som jag spelade med i norska landslaget, Sara Grahn, Lina Bäcklin… Dom hade en del bra spelare, men vi hade den här rutinen som inte Brynäs saknade då.
Under säsongen 2021/22 hissade AIK Emelie Berggrens tröja i taket på Hovet. Något som gjorde Helene Martinsen både glad och rörd.
- Då var jag imponerad av AIK och jag grät faktiskt. Jag var hemma i Norge och firade jul med familjen. Vi satte på C More och såg det där. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka, säger Helene Martinsen samtidigt som hon blir blank på ögonen.
- Jag tycker att det var fantastiskt fint och att just dom hyllade ”Empa”. Hon är en AIK-ikon. Helt rätt spelare att hylla. Här gick AIK lite i bräschen för damhockeyn.
Du var även en flitig gäst i utvisningsbåset…
- Ja, det var jag faktiskt, skrattar den norska forwarden.
Hur skulle du beskriva din spelstil?
- Jag har alltid varit en ganska tuff spelare. Det kommer nog från min bakgrund där jag spelat kill-hockey under hela mitt liv innan jag kom hit. Man måste då ha sin styrka och balans, vilket jag är ganska bra på efter allt träning med killarna.
- När jag fick spela damhockey var det såklart att jag hamnade i utvisningsbåset. Vissa spelare kunde jag spela väldigt tufft emot. Två spelare som jag kommer på direkt är Danijela Rundqvist och Jenni Asserholt. Båda är lite samma typ av spelare, sådana som gillar det fysiska.
- Vissa kan man köra axel mot axel, vilket man inte får i damhockeyn. Jag tyckte att det där vara ganska svårt eftersom det bedömdes olika från domare till domare. I alla fall var det så då jag spelade. Ena domaren fick man trycka till för medan man inte fick det för den andra. Då var det svårt att hitta den här balansen, men just fysiskt spel är något jag alltid har gillat.
“EN AV DE TUFFASTE TIDERNA I VÅRT LIV”
Du är gift med förra Förbundskaptenen, Ylva Martinsen, hur hanterade du det när det blåste som värst kring henne då Damkronorna åkte ur A-VM?
- Det var nog en av dom tuffaste tiderna i våra liv. Jag och barnen, Liam, Loui, och mina föräldrar åkte till Finland för att titta på Ylva och Damkronornas VM.
- Innan hon åkte tänkte jag, vilket jag inte sa till henne, att man nog ska se till att försöka överleva det här VM:et. Hade det bara varit ett lag som fått lämna så tror jag Sverige hade klarat sig.
Hur mådde hon efter degraderingen?
- Jättedåligt. Ylva är en person som lägger ner hela sin själ i det hon gör. Hon hade jobbat stenhårt, men hade inte ens jobbat med gruppen ett år.
- Hon rannsakade sig själv ”Vad kunde jag gjort annorlunda?” Det är ändå så att en tränare ska få ett lag att lyckas så hon mådde inte bra. Hon var ändå positiv efter ett tag. Självklart behövde hon först bearbeta och knyta näven, men det blev inget VM året därpå så hon fick inte möjligheten att ta upp laget igen.
- Det var också vad hon fokuserade på. Hon sa till mig ”Jag fick ner dom i skiten, nu ska jag också få upp dom ur skiten för där hör vi inte hemma”.
Bara några år tidigare hade Ylva Martinsen blivit historisk då hon lotsade Sverige till ett överraskande silver i U18-VM.
- Ylva är fortfarande delaktig i hockey och älskar den sporten. Hon är hängiven, älskar att utveckla spelare och jobba med ett lag.
- Det här silvret betydde väldigt mycket. Sverige var lite ”underdogs”. Ylva sa inför semifinalen ”Helene, vi har allt att vinna och den här gruppen känns så himla bra”.
- Efter att dom vunnit semifinalen ringde hon ”vi klarade det”. Jag såg matchen på TV och det var verkligen ingen slump. Allt var detaljerat till minsta nivå. Det var verkligen häftigt.
JOBBA, SPELA OCH VARA MAMMA
Du själv återkom till hockeyn som nybliven mamma 2016, i vad låg utmaningen?
- Ja du… (skratt). Jag lade av efter säsongen 2014/15. Då var jag väldigt redo för att bli mamma. Jag var 29 år, älskade hockey och gör så fortfarande. Däremot hade jag inte nått OS med Norge, vilket var en stor besvikelse.
- Jag älskar Sverige och att spela här, men jag ville också skaffa barn. Jag blev gravid och fick Liam i mars 2016. Samtidigt kände jag mig inte riktigt klar med hockeyn. ”Empa” hade AIK vid den här tiden och vi hade en jättebra dialog. ”Jag kanske ska göra en comeback på ett år för att känna hur jag känner”.
- Jag slutade amma, gjorde mig redo för en comeback och kände mig pigg, men jag tyckte inte att den sanna glädjen fanns hos mig längre. Att åka upp till exempelvis Leksand en söndagsmorgon och vara borta hela dagen från familjen… Det var faktiskt inte värt det, men jag är glad att jag ändå gjorde en comeback och då kände att jag var klar.
Vad tror du krävs om spelare ska återvända till hockeyn efter graviditeten, vilket är på sikt väldigt viktigt för både bredd och topp?
- På killsidan är det en helt annan sak. Jag tyckte att AIK lade upp det bra som ställde upp med barnvakt och allt sådant, men jag skulle jobba, spela hockey och vara mamma. Nu ser det annorlunda ut. Jag tycker att flera klubbar i Sverige gett spelare möjligheten att inte behöva jobba 100 procent även om dom ännu inte kan leva enbart på hockeyn.
- Jag jobbade 100 procent under hela min hockeykarriär och har aldrig gått ner och jobbat mindre eftersom det inte har fungerat för mig.
- Vill man ha barn och även spela hockey måste klubben ställa upp och hjälpa till så mycket man kan. Det går inte att jobba samtidigt för man måste få tid för sitt barn.
- Jag tycker det ”Musse” (Minatsu Murase) gör, att som tvåbarnsmamma göra comeback, är häftigt. Där vet jag att hennes föräldrar ställer upp väldigt mycket eftersom dom bor nära. Den möjligheten hade tillexempel inte jag.
“SPELA FÖR MITT LAND HAR BETYTT ALLT”
Helene Martinsen har spelat inte mindre än åtta VM-turneringar och just landslagsspel har varit en viktig del i hennes hockeykarriär.
- Det har betytt jättemycket för mig eftersom det är då jag fått gå ut och representerat mitt land. Klart att det varit en jättestor faktor för mig att spela i landslaget. Att spela VM har också varit jätteroligt även om jag aldrig fått spela något A-VM.
- Att få vara med och nosa på dom bästa spelarna och lagen, men framför allt spela för mitt land har betytt allt. Spela med den här isbjörnen, som vi har på vår tröja, är stort.
Vilken ser du idag som din bästa turnering?
- Jag har nog mitt bästa och sämsta minne i samma veva. Det var ett OS-kval. Vi förlorade mot Japan med 4-3 i sista matchen trots att vi ledde med 3-2 inför tredje perioden.
- På ett sätt var det ett bra minne eftersom jag aldrig känt att vi varit så nära samtidigt som vi hade en så bra grupp av spelare. Samtidigt var det kanske min värsta dag i hockeykarriären eftersom som vi var så nära.
- Jag var så långt nere efter den matchen, men just gruppen, hur mycket vi hade tränat tillsammans och ställt upp för varandra. Dessutom hade jag och Line tränat tillsammans på sommaren. Vi var mycket i Spanien och körde fys varje morgon och kväll. Jag var så förberedd, men Japan var nog snäppet bättre. Dom tjejerna var heltidsanställda för att spela hockey, men vi var ändå väldigt nära.
- Det var såklart roligt även då jag var yngre att spela i landslaget, men det är svårt att plocka ut just det bästa minnen. Alla mina minnen med landslaget… Jag ångrar ingenting där.
UTSÅGS TILL LANDETS BÄSTA SPELARE
Vad har hockeyn gett dig under åren?
- Klart att den gett mig jättemycket och format mig som person, att vara en lagspelare, hur man ska anpassa sig efter andra och hur dom ska anpassa sig efter mig själv. Jag tycker att jag lärt mig mycket om mig själv och andra. Tävlandet är det jag brinner för och jag hatar att förlora.
Saknar du idag tävlandet?
- Ja, det gör jag faktiskt. Just dom här täta matcherna som betyder något, där varje centimeter på isen är viktig, vart du skjuter, när passar du, den här närkampen måste du vinna och det står så mycket på spel. Det saknar jag.
2011 vann Helene Martinsen den norska guldpucken som ett bevis på at hon var landets bästa hockeyspelare.
- Det betydde såklart också jättemycket. Det var också då jag kanske hade min peak i karriären. Då hade jag bott och etablerat mig i Sverige under sex, sju år och fick spela jättemycket. Både boxplay, powerplay…
- Att norska ishockeyförbundet uppmärksammade mig då jag spelade här i Sverige var häftigt.
Hur ser Helene Martinsens liv ut idag?
- Jag lever tillsammans med Ylva och har gjort så i 15 år. Vi har två barn ihop, en tvååring och en femåring. Sedan jobbar jag som skolkurator här i Stuvsta och älskar det jobbet. Älskar fortfarande att träna och lever ett väldigt aktivt liv.
- Nu börjar vår femåring komma upp i den åldern att han vill ha lite aktiviteter. Han spelar hockey i Huddinge och jag är fotbollstränare i Stuvsta. Man får engagera sig lite som förälder, vilket jag tycker är jätteroligt.
- Jag sitter i Norska ishockeyförbundets styrelse och har gjort det under två år snart. Dom ville ha in en tjej som har mycket erfarenhet. Det verkade spännande och jag sitter med och tycker till om hockeyfrågor. Jag kan erkänna att jag sitter mycket där för att ta upp damhockeyfrågor. Det är nog också därför dom ville ha med mig där. Jag tycker att det är ett spännande uppdrag, avslutar Helene Martinsen.
