Förlorade nära vänner - Daniel Tjärnqvist berättar om dödsolyckan

Han hade precis lämnat Lokomotiv Jaroslavl för spel i Djurgården. Då inträffade den hemska flygolyckan som eliminerade hela hans tidigare lag. Nu, tio år efter dödsolyckan i Ryssland, berättar Daniel Tjärnqvist om minnena och de starka känslorna.
– Jag tänker egentligen väldigt sällan på att jag hade kunnat gå bort, men saknaden… Att se den som fanns hos dom som var kvar hade dödat mig mer än olyckan i sig, säger han till hockeysverige.se.

Säsongen 2010/11 blev Daniel Tjärnqvists tredje och sista säsong i Lokomotiv Yaroslavl. För hans del skulle nu hockeykarriären fortsätta i Djurgården. Efter tre säsonger i klubben hade han givetvis nära vänskapsband med flera både spelare och ledare där. Hösten efter, närmare bestämt den 7:e september 2011, fick han och hela världen ett chockbesked. Planet som skulle ta hans gamla lag till en bortamatch hade störtat strax efter att det lämnat flygplatsen. Samtliga spelare i laget, där bland annat Stefan Liv spelade, omkom vid kraschen 

I en intervju med Daniel Tjärnqvist som kommer nästa söndag på hockeysverige.se berättar han med starka känslor om hur han minns tillbaka på beskedet som skakade om en hel hockeyvärld och tog många av hans vänners liv.
- Jag fick reda på olyckan när jag hämtade vår son på dagis. Jag tänkte först ”okej, en olycka. Det kan gå bra ändå”. Sedan gick det ett tag till och då förstod jag att det inte var någon liten olycka utan en stor olycka. Då stängde jag av telefonen och tänkte ”Det här är inget roligt”. 
- Jag ville inte prata om det och egentligen inte heller veta vad som hade hänt. Jag ville vara absolut så långt ifrån det som möjligt eftersom det var så overkligt. 
- Nu var även Stefan med i olyckan, men också en jättegod vän till mig, Ruslan Salei. Jag hade spelat med honom året innan i Colorado. Vi hade pratats vid om att han skulle gå dit. Han frågade mig om hur klubben var och jag svarade att den är jättehärlig, perfekt, fin och dom tar hand om dig jättebra. Jag rekommenderade verkligen honom att gå dit.

Ruslan Salei i duell med Henrik Zetterberg. Foto: Bildbyrån.

“JOBBIGAST ATT TÄNKA PÅ DERAS ANHÖRIGA”

Ruslan Salei skrev också på för Lokomotiv och var med på planet. 
- Det här påverkade mig sjukt mycket, men det blev mer som en avstängning från allt, säger Daniel Tjärnqvist som tystnar en stund innan vi kommer in på att det var just många av hans vänner som var med på olycksplanet. 
- Precis. Jag hade varit där tre år och lärt känna folket i laget och klubben. Det mest jobbiga är att tänka på deras anhöriga som är kvar, deras barn… 
- Jag tog kontakt med Erina som jobbade på klubbens kontor. ”Jag vill komma över”. Hon planerade för att alla skulle kunna vara i hallen tre dagar efteråt, men hon svarade ”Jag kan inte, jag kommer inte hinna ta över dig hit med visum och grejer”.
- Att sedan sitta och titta på då det där på TV:n gjorde ganska ont och är ett jättestarkt minne. 

Daniel Tjärnqvist skulle ändå få möjligheten något senare att åka över till Yaroslavl. 
- Dom har en ortodox religion i Ryssland och Erina hörde av sig och sa "Jag lovar att bjuda hit dig 30 dagar efter”. Då skulle alla dom döda hyllas. 
- Det här var jag jättetacksam för. Jag åkte över och innan avresan hade jag fått lite information om vad vi skulle göra. När vi landat och kommit till hotellet var det en mamma som har hyrt restaurangsalen för hennes vänner och hedra bortgången av hennes barn. 
- Jag går förbi det där rummet… Det blev bara… (Tjärnqvist stannar upp i meningen och tittar rakt fram som att han ser in i rummet på nytt). Jag bara ryser och sedan går jag vidare. Min fru, Louise, var med då, men hon hade inte varit med när jag var i Ryssland. När vi kom upp på rummet undrade hon vad det var. Jag berättade att det var en spelares mamma som var där. 
- Då byter vi om och sedan går vi ner.
- Jag klarar det inte.
Allt hon sa då var ”Det är en process”.

Daniel och Louise Tjärnqvist gick ner till restaurangen där den avlidna spelarens mamma och vänner befann sig. 
- Vi gick ner och den blicken jag fick av mamman vid det tillfället… Det var ungefär som ”Jaha, du var inte med, eller var du med men ändå är här?” Hon kände igen mig, men kunde inte koppla att jag stod där. 
- Vi hade flugit många timmar och jag ville knappt vara där, men min fru sa ”okej, vi måste göra det här”, vilket såklart var rätt. Det första som kom fram var naturligtvis Vodka. Dom började hälla upp och vi hade nästan inte ätit någonting. Sedan saluterade vi barnet, en jätteung kille, som hade gått bort. Det här var en jättestark känsla. 
- Dagen efter var vi och tittade på kistorna, men dom planterade även minnesträd på deras idrottsanläggning, vilket också var tuff att se, säger Tjärnqvist som tystnar en kort stund innan han fortsätter:
- Jag har jättesvårt att hålla tillbaka, men jag känner saknaden och ledsamheten även om jag kan berätta om det, säger förra Lokomotiv-spelaren samtidigt som han blir glansig på ögonen. 
- Egentligen var det bara föräldrar och vänner som fick vara där. Vid den anläggningen där dom planterat träden hade man slagit upp ett stort militärtält. Dit gick bara alla föräldrar. Då kom general managern till mig "Kom nu så går vi in”. Vi ställde oss inne i tältet. Det var firande, eller vad man ska kalla det för, av dom bortgångna, men också flaska på flaska som stod där. Jag var inte van vid det, men samtidigt kändes det som en jättehedring även fast det var alkohol med. Det var en gammal tradition och så man gjorde där. 
- Det här var elva på morgonen. På varje tal var det en hutt, men efter några stycken började jag känna av det och tänkte ”ska det här fortsätta?”.

“EN SÅDAN SORG”

För Daniel Tjärnqvist infann sig då nästan en overklighetskänsla. 
- Så var det för mig i alla fall och jag förstod egentligen inte vad som hände. En sådan sorg, men ändå… Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det blev en sådan kontrast. Stämningen i tältet… Det var tufft att vara med där, men jag är supertacksam över att jag åkte dit. 
- Det här gjorde att jag kunnat bearbetat det lite bättre och idag kan sitta och prata om det utan att bryta ihop, men samtidigt känna en jättesaknad av dom som var med på planet. 

Minnesceremoni i Yaroslavl efter olyckan. Foto: IMAGO.

Kan du även tänka att du kunde varit med på planet om du stannat ytterligare en säsong i klubben?
- Absolut, men då tänker jag inte på mig själv utan mer på min fru och barn. Jag tänker egentligen väldigt sällan på att jag hade kunnat gå bort, men saknaden… Att se den som fanns hos dom som var kvar hade dödat mig mer än olyckan i sig.
- Jag är jättetacksam att frugan var med där. Hon hade lite distans till det. Det här var tvunget att göras för att kunna gå igenom det på ett okej sätt. En bearbetning av det hela. 
- Även om jag blir jätteberörd av att prata om det och blir en jättesaknad kan jag ändå berätta om det. Hela grejen är såklart fortfarande ett jättestarkt minne som alltid kommer att vara med mig och inte ska försvinna heller. Jag förväntar mig inte heller att det ska göra det heller. 
- Den klubben betyder också jättemycket för mig. Efter att ha varit i en klubb under tre år början man sakta men säker komma in i det. Ryssar är, jämfört med amerikanare, väldigt mycket ”Du har inte här att göra” till du bevisar att du är bra för folket och laget där och inte bara för att tjäna pengar. Dom släpper knappt in dig, men när dom gör det tar dom i princip en kula för dig.

Hela intervjun med Daniel Tjärnqvist kommer som OLD SCHOOL HOCKEY nästa söndag.