””Boorken” ställde massa frågor – förstod inte vad han ville”

Anders Weiderstål, ”Pudding” kallad, är kanske svensk hockeys mest omtalade materialförvaltare. Han började sin resa med skridskosnören, hjälmar och blöta matchtröjor i Huddinge. Där kom senare Bengt ”Nicke” Nilsson som tog vara på hans kunskap och entusiasm. Nu pratar vi alltså tidigt 1970-tal.

Resan har varit lång och i samband med Sweden Cup i Karlstad i april 1984 fick Anders Weiderstål debutera i Tre Kronor som materialförvaltare.

– ”Boorken” (Leif Boork) ringde till mig och ställde en massa frågor. Han jobbade då i Djurgården fortfarande och han ställde en massa frågor om allt möjligt, Börje Salming, Tommy Albelin, vad jag tyckte om det och det. Jag förstod inte vad han egentligen ville.
– Sedan hörde han av sig igen och sa att han hade intervjuat lite folk. Jag tänkte att Tre Kronor, det vore hur häftigt som helst. Då var jag mer ängslig för Dick (Hellströmmer) som hade tagit över efter Bertil Åsbrink, ”Boorken” skulle ju ta bort honom. Det kändes lite kymigt mot honom eftersom han hade haft Vikingarna (B-landslaget) under så många år och nu just fått det här jobbet.
– Men nu ville ”Boorken” ta in sina killar, Ronny (Lorentzon) läkaren från Umeå, ”Tompa” (Pietilä) och så vidare. Då hade vi förrådet ute i Bromma och Bertil Åsbrink, som hade haft det här jobbet i 40 år, var ett enormt bra bollplank och stöd.
– Självklart var jag spänd och jag mer eller mindre tältade i omklädningsrummet för att det skulle bli bra. Framförallt kände jag så då vi åkte till Canada Cup 1984 och fick stryk i första matchen med 7-1 mot USA. Jag minns hur snabbt jag tyckte det gick och vilken tuff hockey USA spelade. Det var en enorm upplevelse.

Vilken var den första miss du gjorde som materialförvaltare i Tre Kronor?
– Det är en grej som etsat sig kvar ganska länge och det var i början av karriären. Har man glömt ett skridskosnöre eller kaffe så finns ju det i alla länder. Det jag alltid varit noga med är kläderna, att alla killar får matchtröjor med namn på, hockeybyxor, damasker och sådant. Det går inte att ersätta utan det måste med.
– Jag gjorde i ordning allting veckan före. ”Pekka” Lindmark skulle vara målvakt. Jag lastade bara på grejerna och åker. När vi sedan skulle ta ett lag-foto var inte ”Pekka” Lindmarks tröja med. Då hade jag en laglista, vilket jag har än idag, där jag hela tiden stryker med överstrykningspenna, tröjorna är med plus två extra. Det kan inte felas. Då var det en på hockeyförbundet som lånat ”Pekkas” tröja för någon fotografering och glömt att lämna tillbaka den, så det var inte jag som hade missat, säger Weiderstål med ett lätt leende och fortsätter:
– Visst händer det annars att jag glömmer grejer, men inte något som jag kan minnas så här efteråt

MINNS FÖRSTA MÖTET MED ”FOPPA” 

Ett möte som Anders Weiderstål minns med ett leende var första mötet med Peter Forsberg.

– Det var under Sweden Hockey Games här i Stockholm. Han var nog bara 18 år då. Jag vet att jag ringde till ”Lonken” (Ulf Lundqvist) som varit materialare i Modo under många år och sa ”vad är det för jäkla grejer Peter har?” Grejerna hängde inte ihop.
– Grejerna låg bara i en hög och efter att han hade duschat klädde han på sig utan att torka sig. Det bara rann från håret och ryggen medan han krängde på sig någon tröja. Det var hål i handskarna, skridskorna var trasiga och allt var bara dynga.
– Jag minns att jag sa till Peter att han inte kunde ha det här när vi skulle åka i väg. Han fick ha det den här veckan, men skulle han ha med sig det till VM… Till slut fick jag genom KOHO ett par blå/gula handskar så han slapp ha Modo-handskarna. Sedan fick jag även byta lite andra grejer, men benskydden fick jag laga.
– Däremot kom han med samma skridskor, så när finalen i VM 1992 spelades gick skridskorna sönder i tredje perioden. Skridskorna var helt uppbrutna och ruttna, men han vägrade att bryta. Då fick jag sätta brickor och kopparnitar runt om och laga skridskorna inför tredje perioden. Alla andra hade två par skridskor med sig, men inte han (skratt). Ibland kunde han ha olika längd på klubborna. Peter var ingen materiallirare direkt. I alla fall inte i början och kanske inte senare heller, men han var noggrannare med andra saker och en jättehärlig kille att jobba med.

Är just Peter Forsberg den som varit slarvigast med sin utrustning av spelarna du haft i landslaget?
– Det finns många som haft dåliga grejer, men Peter brydde sig liksom inte. Sedan fanns det spelare som hade dålig utrustning för att det var i slutet av säsongen och man inte ville byta.
– En spelare som Mats Sundin han kunde hoppa in i ett par nya skridskor och körde med dem på match redan efter bara en träning. ”Kenta” Nilsson hade olika handskar beroende på olika avtal. Han satte bara på sig grejerna och körde. Det var så olika, men det är fortfarande lite så att det ska lagas och lagas för killarna gärna vill ha inkörda grejer.

MYCKET PRACTICAL JOKES  

Många av spelarna som varit med i Tre Kronor genom åren ratar om alla practical jokes du råkat ut för, vilket minns du starkast idag?
– När jag började i Tre Kronor var killarna födda på 1950 och 60-talet. Nu är vi snart inne på killar födda på 2000-talet. Det är killarna födda på just 50 och 60-talets söner som jag börjar ha nu.
– Det var mycket mer practical jokes förr med Håkan Södergren, Lasse Molin, Tomas Sandström, ”Masken” (Anders Carlsson) och ”Uffe” Samuelsson. Det var någonting hela tiden. Busade jag och fyllde deras strumpor med raklödder, killarna gjorde inte det på varandra så då förstod de att det var jag, så när jag kom tillbaka var det rakvatten på tandborsten så det höll på att brinna upp i munnen, skrattar ”Pudding”.
– Vid Canada Cup 1987 låg vi i Calgary på träningsläger. Turneringen hette Labbat (öl) Blue Cup eller liknande. I mitt och ”Spindelns” rum stod det alltid sex kalla öl. Vi kanske drack en eller två öl, käkade lite chips och kollade på boxning vissa nätter. Det kanske vart, precis som det brukar när vi var på turné, att det kunde bli någon hamburgare eller lite vingar. Jag sa till ”Spindeln” att det kändes som jag började gå upp och att mina jobbarbrallor började sitta åt.
– ”Spindeln” och jag började då jogga fram och tillbaka till och från ishallen och käka sallad. När bussen åkte förbi oss på väg till hallen jublade killarna när vi joggade där längs vägen. Trots att vi sprang kändes det ”fan, vad tajt det kändes i byxorna ändå”.
– Sedan sitter jag i mitt rum och därifrån ser jag ut i omklädningsrummet. Då ser jag Thomas Rundqvist, ”Looben” (Håkan Loob) och ”Masken” ligga på golvet och vrålgarva. ”Är det tajt ”Pudding”?” Då visade sig att killarna släppt på spännet och klippt av skärpet lite varje dag. Det där brukar gärna ”Masken” berätta om.

DOLDA KAMERAN  

”Pudding” råkade även ut för ett minnesvärt skämt under en turnering i Norge.

– Jag skulle gå och klippa mig klockan två så jag gick dit och träffade en tjej som skulle fixa till mig. Hon schamponerade mig och grejade. Det var först jättevarmt vatten och sedan hade hon kallt vatten. Det rann ner på skjortan och jag frågade vad de höll på med. Det hör till saken att den tjejen pratade engelska men var fransyska. Jag tyckte att det här verkade helskumt.
– I alla fall satte man mig närmast fönstret. Då kom hon med en handduk och ”gnussa” på öronen och håret stod rakt upp. Jag frågade om det var dolda kameran eller vad håller ni på med? Då svarade hon att nu kommer Monsieur Simon, vi har en fransk frisör här en här veckan som är gästklippare. Jag sa att det inte behövdes, klipp mig så jag kommer härifrån eftersom jag var hyfsat less då.
– Utanför sitter TV 3 och gör en inspelning via en kamera som man stoppat in i ett hål i väggen. Då kommer frisören in med basker och värsta lösmustaschen. Han körde lite franska fraser, kammade mig och höll på att klippa mig i örat. ”Take it easy”. Till slut, när jag sitter och tittar i spegeln tänker jag: ”vad gör karln, han klipper ju bort allting”. Till slut säger jag: ””Hovan” (Lennart Hovelius, doktor) för helvete”, och då var det han.
– Det var mycket mer sådant och hur mycket som helst att berätta. När man öppnade dörren till toan fick man en ishink över sig, man gömde sladden när jag skulle slipa och så vidare, avslutar Anders Weiderstål med ett skratt. 

Stig Kenne med boken ”Den svenska hockeyadeln”. Foto: Ronnie Rönnkvist