"Missade tåget med flit för att slippa träningen med landslaget"

–  Då passade vi på att sitta kvar på en restaurang där och missade tåget till Alfta med flit för att slippa första träningen med landslaget. Något som jag aldrig tror förbundskaptenen "Sura-Pelle” Pettersson förstått, skrattar Leksandsikonen.

Dan Söderström från Horndal var Leksand trogen som spelare mellan åren 1966 och 1983. Under den resan var han med om att vinna fyra SM-guld med klubben, men också ha en lång karriär med Tre Kronor. Han saknade inte anbud från NHL och WHA då Cincinnati Stingers och Minnesota North Stars visade intresse. Även tyska Düsseldorfer EG ville ha Söderström i klubben.
– Det stämmer, men samtidigt som jag valde Leksand 1966 hade jag anbud från Avesta och Brynäs. Avesta kändes inte tillräckligt bra som nykomling och dessutom hade man förlorat ”Matta” Åhlberg upp till Leksand.
– Brynäs hade ett alldeles för bra lag så Leksand var väl då någon form av medelväg att gå. Jag var ju faktiskt djurgårdare som grabb, men det har gått över nu. Någonstans fanns väl drömmen som barn att någon gång få spela i samma klubb som storlirare så som ”Tjalle” Mild, Sven Tumba och ”Rolle” Stoltz.

Du vann fyra SM-guld med Leksand, 1969, 1973, 1974 och 1975. Vilka är dina starkaste minnen från dom här gulden?
– Från guldet 1969 är det när vi åker runt i ”Kempis” (Kempehallen, Örnsköldsvik) och väntar på att det skulle plinga till på resultattavlan efter att vår match mot Modo (1–1) var slut. Om jag inte minns fel så stod det 4–3 till Frölunda mot Brynäs som var tvingade att vinna i fall dom ska ta hem guldet.
– Det tog en bra stund mellan att det plingat och att resultatet kom upp och de här sekunderna var en lång jäkla plåga. Frölunda vann till slut med 6–3 och omklädningsrummet efter matchen var en enda stor röra där bland annat Nisse Nilsson slängde sin utrustning i papperskorgen. Nu hade han spelat klart.
– Guldet 1973 var det kanske roligaste för mig personligen. Vi spelade den avgörande matchen i Gävle mot Brynäs. Brynäs själva var inte inblandade i guldstriden utan det stod mellan oss och Timrå. Vi vann med 5-4 och ”Matta” gjorde dom första två målen och jag dom tre sista, ett tungt och fint minne.
– Guldet 1974 var väl det mest givna guldet då vi ganska tidigt i SM-slutspelet avgjorde. SM spelades som en serie då och slutspelet var i 21 omgångar och jag tror det var fyra eller fem omgångar kvar när det stod klart att Leksand var svenska mästare.
– Däremot var det mer dramatiskt då vi vann guldet 1975. Då var det playoff som gällde och själva finalerna spelades i bäst av tre matcher. Vi skulle bara defilera hem guldet hemma i Leksand efter att vi vunnit första matchen mot Brynäs i Gävle. Men vi förlorade och guldfesten, som redan var dukad på Furuliden, var bara att ställa in. I stället fick vi bege oss ner till Göteborg för en tredje och avgörande final som vi vann efter sudden då Roland Eriksson avgjorde.

Firandet fick Söderström och några av lagkamraterna sköta på egen hand.
– Vi var ju några stycken som inte fick åka med hem till Leksand och fira efteråt eftersom vi skulle på landslagsläger i Alfta, av alla ställen. Trots det hann vi ju med lite ”baluns” i Göteborg under kvällen så vi var ett gäng ganska trötta spelare som skulle byta tåg i Gävle.
– Då passade vi på att sitta kvar på en restaurang där och missade tåget till Alfta med flit för att slippa första träningen med landslaget. Något som jag aldrig tror förbundskaptenen ”Sura-Pelle” Pettersson förstått, avslutar Söderström med ett skratt. 

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln"

Stig Kenne med boken "Den svenska hockeyadeln". Foto: Ronnie Rönnkvist