Leksingen som blev en av Sveriges första collegespelare

I dag kryllar det av svenska spelare i den amerikanska collegehockeyn. Det gjorde det inte på 1970-talet. En av de allra första svenskarna som flyttade över till USA för att kombinera hockey och studier var Leksandsforwarden Per Åke Bois. I Old School Hockey berättar den 66-årige pionjären om hur han valde en annorlunda väg och hamnade på Michigan Technological University.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE) 

I dag reser många av våra unga spelare över till USA för att gå på college och representera olika skollag. Om vi backar bandet till mitten av 1970-talet var det ytterst ovanligt att någon svensk spelare gjorde en sådan resa. 

En av våra första collegespelare kom från Hedemora. Då hette han Per Åke Johansson, men numera heter han Bois, bor på Lidingö och driver en egen revisionsfirma. 

– Min far heter Johansson och gifte sig med Alva. Anledningen till att han, som kom från Stjärnsund utanför Hedemora, hittade Alva var att han blev föreståndare för Konsumbutiken i Lima som ligger i Västerdalarna, berättar Per Åke Bois då hockeysverige.se träffar honom på hans kontor i centrala Stockholm. Samma gata som ESMG (hockeysverige.se) har sitt kontor, men också där AIK-ikonen Mats Ulander en gång i tiden sålde tajta jeans.
– Alva bodde på Bois-gården. Där av namnet. Dom gifte sig, fick sex flickor och en pojke så jag hade ett helvete, skrattar den tidigare collegesvensken och fortsätter:
– Jag har varit gift en gång tidigare med Katharine som jag träffade på skolan i USA. Efter den skilsmässan och inför nya giftermålet tittade jag lite på familjens historia. Namnet Bois är inte så vanligt och jag ville gärna ta med mig det framåt.

Per Åke Bois hockeykarriär inleddes i Hedemora SK, alltså samma klubb som Leksandslegendaren Rune Mases har sina rötter i. 

– Hedemora Sportklubb har under vissa perioder legat ganska högt upp i seriesystemet. Jag tror att dom låg i andra divisionen när jag var en liten grabb, så det var ett stort hockeyintresse där.
– Jag hade ganska mycket energi, vill jag nog minnas, och var med i dom flesta aktiviteterna som fanns där då. På vintern var det väldigt mycket hockey, men även skidor. Jag var även med och tävlade på längdskidor, men inte slalom.
– På sommaren var det såklart även fotboll, men vintertid var det även brottning (IFK Hedemora). Vi hade Matti Poikala som tävlat både i både OS och VM (brons), men även några andra duktiga brottare. Jag var till och med i en seriematch i brottning i elitserien som ung grabb.

Hur gammal var du då?
– Han som brottades i 48-kilosklassen blev sjuk. Jag hade varit med och tränat brottning, men hade större fokus på hockeyn. Dom ringde mig, jag minns inte hur gammal jag var, men det var i nedre tonåren. ”Du måste ställa upp och du får tio kronor”. ”Ja, jag kommer”, skrattar Per Åke Bois och fortsätter:
– Dagen efter stod jag uppe i Folkets Park. Dom kallade upp mig ”här är Per Åke Johansson som ska tävla i 48-kilosklassen”. Vi skulle brottas mot Köping och den jag skulle möta hade ett finskt namn och var förra årets finska mästaren den klassen. Jag stod ungefär 30 sekunder.

Var Classe Westholm en inspirationskälla för dig, eller vilka var det du såg upp till inom hockeyn hemma i Hedemora?
– Jag kommer ihåg Classe väl och han hade tidigare varit i Leksand och spelat. Även om jag inte tänkte på det direkt då så var han nog indirekt en inspiration för mig.
– Klubben var, som sagt var, ganska framgångsrik, men det jag kommer ihåg mest är han som spolade isen eftersom han alltid var där. Rinken låg då i en dalgång mellan Åsgatan och Hedemora Kyrka. Där har dom idag gjort en jättefin idrottsplats.
– Omklädningsrummet vid rinken var en gammal förfallen kåk som vi kallade ”hönshuset”. Där uppe började allt. Jag hängde mycket där och tittade på matcher vilket helt klart blev en stor inspiration för mig.

FICK EN BIL – FÖR ATT SPELA I DIVISION 2  

Per Åke Bois var 14 år då han fick chansen i A-laget första gången. 

– Det stämmer säkert, men jag minns inte A-lagsdebuten. Under den säsongen spelade jag A-laget, B-laget, juniorlaget och A-pojkarna.
– Vi pratade om inspiration och en som inspirerade mig var Kurt Josefsson. I hockeykretsar i Hedemora var han en av dom mest betydelsefulla. Han var tränare för hela ungdomsverksamheten, såg till att vi blev duktiga, skötte kontakterna med olika serierna och lagen runt om.
– Kurt skapade även en lokal serie med Hedemora, Nås, Garpenberg och så vidare. En jätteengagerad och duktig kille. Han var viktig för mig och hockeyn i Hedemora.

 

Inför säsongen 1972/73 lämnade Per Åke Bois Hedemora för att spela i division 2 med Säter. 

– Säter låg då i division 2 och Hedemora var i trean. För mig som ville framåt och uppåt var det ingen stor fråga. Säter ringde och frågade om jag kunde tänka mig att spela för dom och det var ingenting att ens fundera på.
– Säter gav mig dessutom en bil för att jag skulle kunna ta mig mellan Hedemora och Säter, så jag måste ha varit 18 år då. Det var en gammal Saab, ingen superbil, men den funkade att köra fram och tillbaka med. Jag trivdes bra i Säter, bra killar och bra organiserat.

Du måste ha utvecklats mycket under tiden i Säter eftersom Leksands värvade dig två säsonger senare?
– Jag tyckte studier var kul och jag gick fyraårig teknisk på gymnasiet i Hedemora. Efter två år sökte man specialinriktning för trean och fyran. Jag gillar kemi så jag sökte det, men närmsta platsen där den linjen fanns var i Uppsala.
– Jag kom in, men under mitt första år på gymnasiet startades Leksands hockeygymnasium för att dra igång hösten därpå. Jag sökte förstås dit och kom in där också. Leksand kunde inte erbjuda kemilinjer. Det dom kunde erbjuda var elkraft, vilket jag tog.
– Min andra säsong i Säter gick jag på hockeygymnasiet i Leksand, vilket var Sveriges första idrottsgymnasium. Även Bengt Lundholm, ”Pirro” (Per-Arne Alexandersson) och målvakten Lars Stenvall gick där.
– Efter ett år på hockeygymnasiet ville Leksand att jag skulle spela i deras juniorlag. Så blev det. Vi tränade i princip varje morgon med ”Nubben” (Lars Andersson) som var rektor på hockeyskolan. Första året åkte jag ner till Säter på kvällarna för att träna eller spela matcher och jag tycker att det fungerade bra.

Det juniorlag Per Åke Bois kom till i Leksand innehöll en rad blivande elitseriespelare så som Johnny Hansson, Jan-Ove Viberg, Bengt Lundholm, Hans Alexandersson, Peter Gudmundsson, Anders Hansson, Sven Olsson, Stefan Olsson, Hans Eriksson och inte minst VM-domaren Sven-Erik Sold. 

– Jag kände dom här grabbarna från året innan så man kan säga att jag redan var inne i det här laget. Vi sågs på byn och var tillsammans nere på daladansen under fredag- och lördagkvällar.

Ni hade Vilgot Larsson som jag antar drev på er ganska hårt, hur var det att komma in hockeymässigt i Leksand?
– Det är upplevde jag inte som något stort problem. Snarare tvärsom. Vilgot är nummer ett eller två bland tränarna jag haft. Han tog hand om dom här unga grabbarna inklusive jag. På något vis visste han hur man skulle coacha folk för att få dom att utvecklas. Han kanske gillade mig, vilket inte är omöjligt, och troligen utvecklades jag enormt den säsongen. Det var hans förtjänst.
– Vilgot placerade mig bredvid Johnny Hansson. Det var en hit, helt galet. Dels fungerade vi bra rent personkemiskt. Spelmässigt fungerade vi ännu bättre. För mig var det bara att åka in och ställa mig bredvid mål och vänta, nu var det kanske inte bara så hoppas jag, skrattar Bois och fortsätter:
– Han brukade finta ett par spelare, passade mig som kunde lägga in pucken. Jag öste verkligen in mål den säsongen.
– Johnny är borta nu, men jag brukar jämföra honom med spelare som (Hans) Jax, (Kjell) Brus och (Wayne) Gretzky. Han hade den typen av spelsinne. En enormt duktig kille.

VANN JSM-GULD  

Säsongen 1974/75 fick Per Åke Bois vara med och vinna JSM-guld efter att ha besegrat Tingsryd i finalen med 8-3. Bois svarade för två mål i finalen

– Det var helt fantastiskt. Vi spelade i två serier, Allsvenska Juniorserien och en mer lokal serie. Vi hade ett fantastiskt lag och vann båda serierna. Slutspelet gick i Södertälje och det var en härlig resa både på planen och i bussen hem.

 
Säsongen 1975/76 var det dags för den då 20-årige Hedemorasonen att göra elitseriedebut för Leksand. 

– Säsongen som sådan var rolig. Jag spelade 18 matcher och om jag uttrycker det milt så var det inget dåligt lag jag fick spela i. Leksand hade vunnit SM-guld säsongen innan och mer än halva laget var landslagsmän.
– Det var en väldigt spännande säsong. Jag kunde sitta på träningarna och njuta av att se en kille som Kjell Brus eftersom han var så enormt skicklig med klubban.
– Seriespelet var kul, men kanske var det lite extra roligt kring jul och nyår eftersom vi ungdomar fick komma in och spela mot ryssarna och tjeckerna. Det var vårt fönster utåt under säsongen. Min bästa match gjorde jag senare på säsongen då jag spelade med Roland Eriksson och Per-Olov Brasar.

Det var i den 31:a omgången då Leksand och AIK möttes på gamla Leksands Isstadion. Matchen vanns med 9–3 av Leksand. Per Åke Bois svarade för tre av målen på Gunnar Lejdborg. Roland Eriksson stod för två av assist och Hans ”Lill-Mele” Eriksson för en. 

– Precis som jag sa med Johnny (Hansson), det var bara för mig och åka in och ställa mig vid målet och vänta på att pucken skulle komma. Jag gjorde ett hattrick och det glömmer jag förstås aldrig. Det passade mig jättebra att spela med dom två.
– Annars gjorde jag mest inhopp i lite olika formationer, men jag spelade nog aldrig med (Mats) Åhlberg och (Dan) Söderström.

Hur hanterade du den enorma uppmärksamheten du fick efter den här matchen?
– Jag tyckte det var helt okej, men jag jobbade på som vanligt även efter den matchen.

Hur skulle du personifiera drivet som det här laget hade?
– Det är lätt att ha en referens där, Brynäs. Det var Leksand och Brynäs som var storlagen under dom här åren. Även om Brynäs var väldigt spelskickliga var just lagspelet och spelskickligheten nummer ett hos Leksand.
– Brynäskillarna, vilket jag tolkat det som, hade det som ryssar och kanadensare har, lite mer tuffheten. Det var inte accentuerat i det här gänget som jag kommer ihåg det. Man skulle spela hockey och göra det jättebra. Det gjorde vi också.

BÖRJADE BLICKA MOT USA  

Per Åke Bois spelade endast fem matcher under andra säsongen i elitserien med Leksand. Pär-Agne ”Pära” Karlström hade lämnat över tränaruppdraget till Bengt ”Fisken” Ohlson och Roger ”Sotarn” Lindqvist. 

– Jag vet inte riktigt vad det berodde på att den säsongen inte blev lika framgångsrik, men jag hade hela tiden inställningen att jag skulle plugga i USA och hade kontakt med Anders Carlsson, som var nummer ett på college, och hans far. Det var då vi gjorde allt förarbete vilket säkert var en bit i att det inte gick lika bra som säsongen innan.
– Efter säsongen ringde jag runt till några klubbar i Stockholm och Göteborg, bland annat till Bäcken, eftersom jag ville till en större stad med ett universitet. Möjligen var det så att jag hade kontakt med Björklöven också. Det fanns inget annat för mig än att gå vidare med studierna även om hockeyn gått bra.
– Dessutom låg jag i lumpen i Falun under mitt andra år i A-laget. Var det möjligen någonting som påverkade så att det gick sämre så var det dom två externa faktorerna. Hur mycket vet jag inte.
– Roger (Lindqvist), som kom in andra säsongen, stöttade mig ganska mycket. Tränarna betydde såklart jättemycket och hur dom såg på att utveckla spelare.

Den som Per Åke Bois skulle komma att åka över till Michigan Tech var Dennis Hjelmqvist. Han hade några säsonger innan kommit upp till Leksand från Värnamo och var med i det lag som vann Junior-SM 1975. 

– Vi var väldigt tajta och min bästa kompis där uppe. Den tändande gnistan för att vi skulle åka över var då vi spelade i Leksands juniorlag säsongen 1974/75. Över jul och nyår den säsongen kom Yale Universitys collegelag till Sverige och spelade mot oss i Leksand och vi slog dom. Jag förstått så här efteråt att det inte var så dåligt. Collegehockeyn höll då och även nu en ganska hög nivå.
– Coachen (Paul Lufkin) i Yale var väldigt intresserad av att få över europeiska spelare dit. Han tog kontakt med Anders (Carlsson) som säkert hade gjort en bra match. Anders förberedde sig sedan för att åka över året efter.
– Så fort han började dialogen började jag och Dennis att diskutera om vi också skulle åka. Jag ville plugga till varje pris, vilket även Dennis var intresserad av. I och med matchen mot Yale öppnades den dörren för oss. Jag hade inte ens tänkt på det tidigare.

Anders Carlsson åkte över till Yale University inför säsongen 1975/76 och gjorde bra ifrån sig på isen i NCAA.

– Vi såg att det fungerade så vi började kartlägga olika universitet. I och med att Anders far hade en väldigt bra dialog och relation till coachen i Yale… Hockeyn där är som här, en stor sammanslutning där alla känner alla.
– Det fanns många bra lag i Western Collegiate Hockey Association. Då fanns det University of Michigans ”powerhouse”. Där gick det säkert 100 000 studenter och man hade ett hockeyprogram som var väl finansierat och hade en bra tradition.
– Sedan fanns det ett lag som hette Michigan State University. Den skolan hade 80 000 studenter och ett mycket bra hockeyprogram. Dessutom fanns Michigan Technological University där det gick runt 10–15000 studenter. Även dom var lite av ett ”powerhouse” inom hockeyn, men framför allt hade Tech den mest ansedda coachen då, John MacInnes. Han blev scoutad att coacha NHL-lag, men sa alltid nej.
– Han tog Michigan Tech till många vinster genom åren och fostrade även målvakten Tony Esposito som spelade på Tech innan han gick till NHL. John MacInnes hade själv varit målvakt och kom från Kanada. Tre fjärdedelar av laget var också kanadensare.

PRATADE ENGELSKA DYNGET RUNT  

Valet föll också på Michigan Technological University för Per Åke Bois och Dennis Hjelmqvist. 

– ”Vill ni ha bästa coachen när ni kommer över så ska ni gå till Tech”. Det visade sig att Michigan Technological var en av dom tio bästa ingenjörsskolorna i USA. Till saken hör att i USA finns det hur många universitet som helst. 
– Vi kom till en högt rankad akademisk skola, vilket jag var mån om att göra. Jag hade gått fyraårig teknisk och kände att det här skulle bli perfekt. Jag började försiktigt och körde ekonomi första året. 
– När jag drog igång fick jag toppbetyg direkt så det fanns ingen anledning att sluta med ekonomi. Jag började tycka om redovisningar och revision väldigt tidigt. Vi hade en kuf till lärare där, Tidwell, men jag gillade honom. På den vägen var det och idag driver jag den här revisionsbyrån. Dennis gick samma linje.

Hur var det att kliva in i dom små hockeyrinkarna i USA med tanke på att väldigt få svenskar hade varit över och spelat tidigare och inte direkt kunde ge tips om hur spelet var där då?
– Det var absolut en viss omställning. Samtidigt är det ingenting som jag kommer ihåg som något jättestort även om det var betydligt mer kroppskontakt. Jag tyckte nog det var ganska enkelt att komma in i det. 
– Jag var ingen extremt fysisk spelare eftersom jag var skolad i Dalarna och Leksand. För oss gick inte hockeyn ut på att slå på varandra, men eftersom jag fick smällar fick jag även ge smällar. Det var en del av den typen av hockey som spelades där. 
– Man ska också veta att collegespelarna då generellt var mycket bättre skridskoåkare än spelarna i NHL. Vår coach var i slutet av sin karriär och gick tyvärr bort två år efter mitt sista år där. Hans älskade svensk, rysk och tjeckisk hockey. Att åka skridskor och att man skulle spela pucken gillade han.
– Samtidigt, att gör man mål så vinner man matcher (skratt) så det var uppenbart att åka och pass pucken i anfallszonen för mycket fanns inte. Pucken skulle på mål. Det var väldigt intressant att vara med i den miljön.

John MacInnes gick bort 1983

Redan tidigt förstod också Per Åke Bois och Dennis Hjelmqvist att språket närmsta fyra åren skulle bli engelska så det var lika bra att börja träna på det tidigt. 

– Jag och Dennis satt och snackade på flyget över. Vi ville komma in i studierna rätt, vilket vi såg som en utmaning. Det skulle bli engelska dygnet runt både i tal och bokform. Vi sa också att vi måste komma in i gänget snabbt om vi skulle ta en plats i laget. 
– Någonstans mitt över Atlanten började vi då prata engelska med varandra för att öva på språket. Det var såklart lite konstigt, men vi höll på det stenhårt.
– Första året bodde vi på Campus . Där delade vi även rum och det var såklart engelska från det vi gick upp på morgonen, i skolan, lunch, middag och på träningen. Så var det hela första året fram till det att vi träffade Roland Eriksson och Per-Olov Brasar med fruar nere i Minneapolis. Då hade det varit lite larvigt att sitta och prata engelska. 
– Vissa svenska ord kom inte fram helt enkelt och det kändes lite konstigt att gå rakt in i svenskan igen även om det funkade.

BLEV GOD VÄN MED NHL-BACKEN

I Michigan Tech spelade även blivande NHL-spelaren Tim Watters som kom att bli en bra vän till Per Åke Bois. 

– Vi kom in som ”freshmen”, vilket det kallas första året man går på skolan. Sedan spelade vi tillsammans 1977/78 och 1978/79. 1980 var det olympiad i Lake Placid. Han var med i Kanadas lag där och ensam från vårt lag att spela i OS. 
– Däremot var det väldigt många från laget University of Minnesota i Minneapolis med i det amerikanska laget som vann guldet. Dom killarna spelade ingenting i vår liga den säsongen. Herb Brooks, som hade varit coach på det universitetet, tog sitt OS-lag och körde det ett helt år. 
– När den turneringen var över kom Tim tillbaka till Tech. Han var en viktig del i att vi under mitt sista år på Tech var väldigt framgångsrika som lag. Vi hade placerat oss mitt i ligan under tre säsonger, men sista säsongen var vi i topp. Första halvåret den säsongen var jag ganska framgångsrik och var vår ledande målgörare, men jag nådde inte fram hela vägen.
– Tim var back och vi gick till NCAA-slutspelet. Det är fyra lag i USA som går dit. Vi förlorade första 
matchen mot Wisconsin, men vann andra mot UMD (University of Minnesota-Duluth). Turneringen spelades dessutom i norra Minnesota. Vi kom trea i hela USA medan Herb Brooks och hans grabbar inte vann, vilket var överraskande.
– Det var Wisconsin som till slut vann finalen det året. Att få vara med om det här var verkligen en stor upplevelse.

Har du fortfarande kontakt med Tim Watters?
– Oh ja. Det är också vad som är roligt med universitet. Oavsett vad du gör där är dom extremt duktiga på att samla in folk som gått på skolorna. Jag har varit tillbaka, om inte på varje ”reunionen” för hockeylaget så har jag i alla fall varit med på i princip alla sedan jag slutade där 1981. Senaste jag var där är bara för ett par år sedan.
– I år firar skolans hockeyprogram 100 år. Vi får hoppas att Covid lugnar ned sig för då tar jag med mig familjen och åker över dit i augusti. Det ska bli riktigt kul. 
– I dag går också min dotter (Stephanie) på skolan, men pluggar i vår stuga på västkusten just nu Jag har tagit med mig barnen till Michigan Tech, ett i taget, så dom har lärt känna skolan och tycker den är trevlig. Min son (Alexander) gick sommarskola där med en kompis från Lidingö och dom tyckte det var väldigt kul. 

Thomas Steen i Jetströjan.

Tim Watters kom efter tiden på Michigan Tech spela för Winnipeg och Los Angeles. 

– I Kings spelade även Wayne Gretzky då. Gretzky var kapten och Tim var assisterande kapten. Tim var uppenbarligen väldigt duktig och framgångsrik NHL-spelare. Efter karriären i NHL coachade han på skolan under några år. Det blev inte så jättebra resultat, men då var jag dit och träffade honom. 
– I Winnipeg Jets spelade han även med Bengt Lundholm under några säsonger. En av mina bättre kamrater under Leksandsåren var Thomas Steen och även han spelade med Tim Winnipeg. 
– Jag kommer ihåg att jag och Thomas var ute och festade en del i Leksand, skrattar Per Åke Bois och fortsätter:
– Vi har haft lite kontakt genom åren. Bland annat tog jag med mig ungarna och åkte ner till Göteborg en sväng och pratade lite med honom då han var tränare där. Sedan flyttade han tillbaka till Winnipeg. 
– En annan superkille jag kommer ihåg är Anders Kallur. Jag hade förmånen att jobba med honom på Leksands Hockeyskola. Sedan stötte vi på varandra på en flygplats i USA när han var ute med Islanders och jag med Tech. Vi bytte några ord då, vilket var kul.

FICK EN BLÄNKARE I EXPRESSEN

Under tiden som instruktör på Leksands Hockeyskola fick Per Åke Bois stifta bekantskap med en nu bortgången legendar. 

– Jag jobbade då Pelle Lindbergh var där. Det var han och Linda Haglunds bror Jimmy som var upp till hockeyskolan. Pelle var en väldigt trevlig kille. 

Uppmärksammades det här i Sverige när ni skulle åka över för att spela collegehockey?
– Det har jag inget minne av, men det kan i så fall inte varit mycket. Däremot under sista året, jag vet inte om det var på vårt initiativ, fick vi kontakt med Expressen. Vi var väldigt positiva till det eftersom vi kikade lite grann på att göra en säsong i Sverige hockeymässigt. Då ville vi gärna ha lite publicitet. 
– Det kom en reporter och en fotograf till skolan, dom gjorde säkert andra reportage också, och tog bild och gjorde en intervju. Så vi fick en liten blänkare i Expressen sista våren vi spelade där. 

Efter fyra år på Michigan Tech återvände Bois till Sverige, men det blev inte spel för Leksand trots att intresse fanns därifrån. I stället skrev han på för Almtuna i division 1. 

– Jag hade skaffat mig en flickvän i USA och tagit examen med inrikting redovisning och revision. Det fanns tankar på att jobba vidare, bo, gifta mig och få en relativt bra start inom det yrket där. 
– Jag tänkte att ett år i Sverige vore ändå väldigt trevligt när jag nu hade varit borta fyra år, även om jag var hem varje sommar utom en då jag stannade och pluggade. Vi åkte hem och då spelade jag i Almtuna. Sedan blev det bara att jag stannade kvar.

Varför blev det just Almtuna?
– Min flickvän hade en utbildning som civilingenjör. Vi ville hitta en plats som hade en hygglig arbetsmarknad. Det var Göteborg och Stockholm vi tänkte på direkt. 
– Jag hade faktiskt även en dialog med Rune Mases i Leksand. När vi träffades i somras på 100-årsmatchen hälsade bara Rune på mig och inget mer. Jag vet inte om det sitter kvar något där bak att jag dissade honom. Rune kanske tog det personligt eftersom han ville att jag skulle hem. Jag hade fått en bra utbildning hockeymässigt och det kunde ha blivit en väldigt bra resa. Han är trots allt den starkaste rekryteraren i Leksand genom alla år. Han tog bland annat dit Mats Åhlberg och Dan Söderström.
– Sett ur det perspektivet att jag sade nej var han kanske inte jätteglad även om han inte var ledsen heller, skrattar Per Åke Bois och fortsätter:
– Jag hade kontakt med Bäcken igen och någon klubb i Stockholm när jag kom hem. Men jag hade kompisar från Hedemora som drev en verksamhet där dom köpte och sålde hockeyutrustning. Dom var även agenter för Sinisalo som försökte etablera sig i Sverige.
– Sinisalo skydd såldes rätt bra här, var etablerade i Uppsala och kände förstås Almtuna som klubb väl. Min kompis såg då till att klubben blev intresserade av mig.

Under första säsongen i Almtuna blev Per Åke Bois klubbens bästa poängplockare. Andra säsongen kom han tvåa i interna poängligan efter Thomas Helander. 

– Så var det kanske. Statistiken är inte min starka sida. Det var ingen tvekan om att det gick bra för mig, men att jag var nummer ett har jag förträngt.
– Kvalitén på hockeyn i den ligan i USA där jag spelade var hög. Dom flesta grabbarna som vann olympiaden i Lake Placid kom, som sagt var, från den ligan. Det gjorde såklart att jag fick en kanonutbildning där inom hockeyn.
– Sista året på Tech gick bra för mig och laget så jag seglade väl på den vågen. Almtuna spelade i division 1 så jag kom från en liga, skulle jag påstå, som var lite bättre än den ligan jag kom till så för mig var det inte så svårt att göra en bra prestation.

LA AV FÖR ATT SATSA PÅ CIVILA KARRIÄREN  

Första säsongen i Almtuna var Hans Brunk tränare. Andra säsongen inledde klubben med Christer Westerlund i båset, men mot slutet av säsongen klev även tidigare AIK-spelaren Håkan Lindgren ner för att hjälpa till med coachningen. Efter Bois andra säsong i Almtuna valde han att sluta spela helt. 

– Dom tjatade, men då hade jag börjat med min civila karriär. Första året jobbade jag på en liten redovisningsbyrå lokalt i Uppsala som sedan kopplades ihop sig med ett större revisionsnätverk i Sverige.
- Jag tyckte att det var kul att jobba med dom här frågorna så jag tog beslutet att jag var klar med hockeyn och ville istället satsa på det här. Så enkelt var det.

Med tanke på dom fina säsonger du gjort i Almtuna, fanns det anbud från andra elitserieklubbar förutom Leksand?
– Nej, det var ingen som frågade.

Hur mycket har du följt hockeyn efter det att du slutade i Almtuna?
– Lite på distans. Intresse – ja, men ibland har jag inte ens följt upp Leksands resultat på en månad. Leksand är också det lag i Sverige som ligger mig närmast om hjärtat. Hockeylaget i USA följer jag ungefär på samma sätt.

Hur ser Per Åke Bois liv ut idag?
– Rent definitionsmässigt är jag pensionär. Däremot startade jag den här firman med två personer 1977 och jag har hela tiden tyckt det varit väldigt kul.
– Nu har jag ett par yngre delägare som kommer ta det här vidare. Jag säger att jag varvar ner, vilket jag också gör, och gör inte så mycket av så att säga grovjobbet längre.
– Sedan bor jag på Lidingö. Vi, jag och Ingela, köpte en tomt där och byggde vid sekelskiftet. Barnen är så pass stora att dom flyttat ut, avslutar Per Åke Bois, en av våra första collegespelare i USA.