"Blev startskottet för ett mycket hårdare klimat på läktarna"

Mats Waltin var en av landets främsta backar när det begav sig. Här minns hockeyfotograften Stickan Kenne tillbaka på backprofilen, samtidigt som Waltin själv minns tillbaka på finalserien 1983 som slutade med guld, men ändå lämnade en lite bitter eftersmak i munnen.
– Jag vill inte ens nämna vad publiken skrek, men det kom att bli startskottet för ett mycket hårdare klimat på läktarna, säger Waltin.

I serien med ”Stickan” Kennes bilder möter vi idag en Sveriges bästa backar genom alla tider, Mats Waltin. Numera har han lämnat Enhörna där han bott under många år för att flytta upp till Leksand. Han växte upp i Farsta och spelade under åren seniorhockey för Göta, Södertälje, Djurgården, Lugano och Zug innan han fortsatte sin karriär som tränare.

”Jag har alltid gillat Waltin och person är han väldigt trevlig. Han var dessutom en grym hockeyspelare, vilken skridskoåkare. Waltin hade den här vinnarskallen och hade verkligen att förlora.

På den tiden plåtade jag honom mycket med reklamgrejer för Djurgården. Det här var då jag hade firman på Polhemsgatan. Han har en sådan skäggväxt. Rakade han sig innan fotograferingen så såg han ändå orakad ut efter. Waltin var även en väldigt duktig fotbollsspelare. Han spelade för Brommapojkarna i fotboll och var med i Juniorlandslaget”.

Mats Waltin minns tillbaka till då han återvände till sin moderklubb, Djurgården, efter att ha varit på utflykt till Göta och SSK. Det var även då han placerades som back ”för gott”. 

– Som ung spelare i Göta spelade jag back i juniorlaget och forward i A-laget. Så det var ingen nyhet för mig att spela back. Om man ska lyfta fram någon ledare som placerade mig som back för gott så var det i så fall ”Tjalle” Mild.

Hur lockades du till Djurgården inför säsongen 1978/79?
– Djurgården, liksom Södertälje, hade haft några instabila år och bland annat varit nere och vänt i division 1. Nu hade politikern Ulf Adelsohn tagit över som ordförande och Djurgården skulle göra en storsatsning där vi i miljonkedjan ingick. I den var det förutom jag även Tord Nänsén, "Bosse" Berglund, Håkan Dahllöf och Anders Kallur.
– Det var ”Benke” Broberg och Hans Svedberg som kontaktade mig när Södertälje åkte ur elitserien och jag tyckte att det lät inspirerande att få vara med på den här resan.

"STOCKHOLMARNA ÄR LITE SVÅRTFLIRTADE"  

Mats Waltin kom in i ett Djurgården som redan under hans första säsong i klubben gick till SM-final mot Modo. Waltin själv hyllades stort i media och får smeknamnet ”Super-Mats”.

– Det var ju väldigt stort att få vara med om att gå till final direkt även om vi förlorade i den tredje och avgörande matchen. Vi hade ett väldigt bra lag men tyvärr fick Anders Kallur en revbensskada redan i den första finalen vilket givetvis försämrade våra möjligheter till att vinna SM-guld.

Hur minns du tillbaka på det enorma intresse som det var kring Djurgårdens hockey vid den här tiden?
– Som en väldigt rolig tid givetvis. Vi hade ett enormt starkt stöd vilket det ofta blir i Stockholm då ett lag går till final. När det närmade sig finalen började folk i stan röra på sig och de blåa, gula och röda halsdukarna började komma fram.
– Stockholmarna är lite svårflirtade till en viss nivå vad det gäller hockey, men då allt kopplas på och Hovet eller Globen är utsålt så finns det inget häftigare att uppleva som spelare.

Och guldåret 1983?
– Vi var väldigt nära att åka ur året innan då "Leffe" Boork hade kommit in och förändrat hela lagets sätt att träna. Det starkaste minnet är annars när vi vinner den femte och avgörande finalen mot Färjestad i Scandinavium med 6-2. Det var ju ett SM-guld som jag hade trånat efter så lång tid och nu hade vi vunnit. En häftig känsla som är svår att beskriva.
– Ett vidrigt minne från finalerna är hur fansen hånade Håkan Loob. Tidigare hade det funnits ganska oskyldiga ramsor från läktarna om att någon var en sopa och så vidare, men nu var det något helt annat. Jag vill inte ens nämna vad publiken skrek, men det kom att bli startskottet för ett mycket hårdare klimat på läktarna. Hela grejen var i mina ögon jävligt olustig.

KASTADES IN KNIV I BÅSET  

Håkan Loob:

– Att spela finalerna var kul. Det andra kan man väl inte säga att det var så festligt. Hela säsongen var annars väldigt bra för mig och jag gjorde 42 mål på 36 matcher och femman med mig, brorsan Peter, Tommy Samuelsson, Janne Ingman och Thomas Rundqvist var kanske den bästa jag spelat i.
– Men i finalserien upplevde jag ibland situationen som otäck, speciellt på Hovet, och jag kan erkänna att jag tappade koncentrationen på matchen. Det var ramsor som ”Håkan Loob är homosexuell” och att jag skulle dö.

Håkan Loob.Foto: Stig Kenne

Det sägs att du utsattes för en knivattack när du låg skadad i båset på Hovet?
– Jag hade knockats av Thomas Erikssons knä, inget oschysst, och när jag låg i båset omtöcknad av en hjärnskakning kom det in en fickkniv i båset som någon kastat med fullkraft. Det var inte särskilt svårt att gissa att kniven var avsedd för mig. Tack och lov träffades ingen av kniven.

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes mästerverk Svenska Hockeyadeln.