"Inte många spelare som gått till AIK och sedan bytt klubb igen"

JOHANNESHOV (HOCKEYSVERIGE.SE)

AIK:s Lisa Johansson och HV71:s Anna Kjellbins pappor spelade båda hockey i småländska Nybro. Det var också där AIK-snipern växte upp. Sedan den tiden är också dom båda SDHL-spelarna bra vänner.
– På något sätt blev vi ihop-tvingade via våra familjer, men det är jag glad för. Vi har en stark relation även om vi inte ses så ofta, säger Lisa Johansson med ett leende då hockeysverige.se träffar henne för en intervju om resan som tagit henne till att bli en av ligans giftigaste målskyttar. 

Lisa Johansson fortsätter:
– Hon har haft en bra karriär och jag tycker att hon har utvecklats extremt mycket den här säsongen efter att hon äntligen, om jag får säga så, gått från Linköping för att testa något nytt. Jag tror det var dags för hennes och det märks att det går uppåt för henne. Jag tycker det är jättekul. 

Lisa Johansson, som så här långt svarat för elva mål och totalt 23 poäng på 29 matcher den här säsongen, var väldigt ung då hennes pappa Lasse ställde henne på is första gången.
– Jag minns inte när jag var i ishallen första gången, men jag var tre, fyra år då hockeypapporna i Nybro tog med oss ner för att vi första gången skulle få stå på ett par skridskor. Sedan började jag inte lira innan jag var sex, sju år. 

DRÖMDE OM NHL

Det var inte helt givet inledningsvis att det skulle bli hockey för henne.
– Nej, det var inte givet, men jag kommer från en liten stad, pappa spelade och jag började umgås med pappas lagkompisars söner. Det blev automatiskt att när dom kompisarna började spela ville jag också börja så jag kunde umgås med dom.
– Parallellt, hela vägen upp till det jag fyllde 16 år och var tvungen att välja, spelade jag även fotboll. 

Alla dina grabbpolare siktade säker på NHL, fanns även dom tankarna hos dig som barn?
– När jag var liten fattade jag nog inte att NHL inte var möjligt. Klart att jag kollade mot det, men det var inte så att jag hade mål på det sättet. Jag spelade för att det var riktigt roligt och hela tiden ville bli bättre.
– Jag tror jag alltid haft målet att bli så bra jag kan oavsett vart jag når. Hela tiden har jag vetat att jag gjort det jag kan för att bli mitt bästa jag. 

Foto: Ronnie Rönnkvist

"VÄLDIGT GLAD ÖVER ATT FÅ CHANSET ATT FLYTTA HIT"

Lisa Johansson har snart bott tio år i Stockholm. Även om hon har mycket småländska kvar i dialekten så har hon snart bott lika länge i huvudstaden som i Nybro.
– När jag kommer hit efter jag varit hemma år jag höra att jag bytt tillbaka till småländska. När jag kommer hem tycks jag inte ha någon småländska kvar då det gäller min dialekt, säger AIK–forwarden med ett leende och fortsätter:
– För mig är Stockholm hemma nu, men Nybro kommer också alltid vara… Det är inte så att jag åker hem till mina föräldrar. Jag säger alltid att jag åker hem när jag åker till Nybro. Det är 50/50 och så kommer det nog alltid vara här. 

Det var under säsongen 2010/11 Lisa Johansson klev in på Ritorp första gången som AIK:are. Säsongen hade hon då inlett i Leksand, men lämnade klubben redan efter tolv matcher.
– Första dagarna här kände jag mig väldigt ensam. Jag kommer från Nybro där det bor 10 000 i stan och 20 000 i kommunen. Jag flyttade till Leksand som var ännu mindre och efter det flyttade till Stockholm.
– Även om jag kände mig ensam var det ett nytt äventyr. Jag var väldigt glad över att få chansen att flytta hit, få fortsätta spela hockey samtidigt som jag trivdes bra med många i laget. 

Hur ofta var du vilse i Stockholm första tiden?
– Inte så ofta faktiskt. Utan att skryta så har jag ett väldigt bra lokalsinne, skrattar Lisa Johansson som saknar en speciell delikatess från Nybro.
– Farmors kroppkakor. Dom är väldigt goda. Sedan saknar jag familjen, absolut. Annars har jag inte så mycket kvar där nere. Det är mest för att träffa släkten som jag åker dit. 

"KAN INTE PÅSTÅ ATT JAG HADE NÅGON KLUBBKÄNSLA I VÄXJÖ"

Har du aldrig haft tankarna på att spela hemma i Småland igen?
– Nej, faktiskt inte. Det var när jag flyttade från Växjö till Leksand som jag hoppades att Växjö skulle ändrade åsikt och jobba på att få upp laget i Riksserien, som det hette då, för då kanske jag kunde flytta hem igen.
– Efter det att jag kommit till Stockholm har jag aldrig haft den känslan. Jag har hela tiden känt att Stockholm är rätt för mig och jag vill vara kvar här. 

Du har spelat i Växjö, Leksand och AIK, men när och hur får man en klubbkänsla?
– Jag kan inte påstå att jag hade någon klubbkänsla i Växjö. Jag var där under en kort tid, två år. Självklart spelade jag alltid för att vinna, men det var inte för Växjö utan för oss spelare i laget.
– Leksand är så pass litet och där blev det snabbt klubbkänsla eftersom det var hockey hela tiden. Jag levde i det och då blev jag lite leksing så att säga, säger Lisa Johansson med glimten i ögat innan hon fortsätter med att hylla sin nuvarande klubb.
– Ska jag vara helt ärlig har jag aldrig känt så som jag känner då jag spelar i AIK. Det är någonting extra. Jag vet inte riktigt, men det går faktiskt inte att beskriva. Det är en familjär känsla i AIK där det inte är vi och fansen utan det är vi allihop i AIK tillsammans på något sätt. Det är mäktigt. 

Sedan Lisa Johansson kom till AIK har klubben utvecklats på damsidan även om det finns mycket kvar att göra även där ännu.
– Jag tycket det går framåt och det följer lite damhockeyn i stort, framåt sakta men säkert. Jag önskar självklart att det skulle gå fortare, men så länge kurvan pekar uppåt är det något positivt. 

"ETT STEG I RÄTT RIKTNING"

När du ser Luleå, HV71, Brynäs eller Djurgården och deras ganska offensiva satsning, kan du då känna att AIK kommit lite på efterkälke?
– Lite så blir det. Även om man inte önskar det så hänger allt ihop lite grann med herrhockeyn. Vi har ett Hockeyallsvenskt lag på herrsidan medan andra klubbarna du nämner har lag i SHL. Pengarna spelar roll oavsett om du vill det eller inte.
– Nu när Jared (Cipparone) förlängde med två säsonger, som man skrev, så har han redan skapat något bra. Lite det tycker jag speglar AIK i stort. Det finns inte så stora medel inom klubben, men vi skapar ändå en uppåtgående kurva på damsidan. 

Ser du Jared Cipparone som en positiv injektion och utvecklare för AIK?
– Ja, absolut. Han kom hit och blev AIK:s första heltidsanställda damtränare. Bara det är ett steg i rätt riktning. Det känns väldigt bra.
– Dessutom kommer han in med ett transatlantiskt tänk och det blir ett annat synsätt på hockeyn. Plus att jag som en teknisk spelare gillar att han kommer och pekar på dom små detaljerna hela tiden, vilket utmanar mig till att utvecklas. 

Jared Cipparone.Foto Ronnie Rönnkvist

Ritorp…
– (Skratt) Det är ingen bra ishall, men isen är en av dom bästa jag spelat på, men ishallen går att förändra till det positivare. 

Hur tänker du kring statusen i SDHL när ni får spela i en så pass liten hall?
– Exempelvis, skulle någon få ett erbjudande från AIK att komma och spela på Ritorp eller från Luleå ”kom och spela med oss inför halvfulla läktare varje match”, klart att vi då kanske inte har den högsta statusen.
– Jag tror också att när vi får en spelare till AIK så märker man, vilket jag sa tidigare, att det är den här familjära känslan. Det är inte många spelare som gått till AIK och sedan bytt klubb igen.

På något vis blir det som hemma att komma till AIK.
– Resurserna är inte det vi ska skylta med om vi ska värva spelare. Sedan beror det såklart också på vad man vill ha som spelare. 

Lisa Johansson.Foto: Andreas Sandström/Bildbyrån

TAGGAD PÅ VM-SPEL

Lisa Johansson har spelat nio säsonger i AIK och givetvis betyder det mycket för både hennes utveckling och motivation att få spela internationell hockey också.
– Klart att den viktig. Utvecklingsmässigt för att det är en annan typ av hockey internationellt. Även om jag hela tiden försöker spela mitt spel oavsett vart jag spelar så blir det att jag måste anpassa mig lite.
– Om vi åker över till USA eller Kanada är det små rinkar och allt går lite fortare. Där måste man ta snabbare beslut både med och utan puck.
– Motivationsmässigt, så länge jag tycker det är kul kommer jag fortsätta satsa för att kunna spela för Sverige. 

Sverige åkte ur A-VM i våras, men Lisa Johansson är trots spel i B-gruppen motiverad för VM-spel.
– Jag är en spelare som tänker att jag ska gå ut och göra mitt bästa i varje match. Jag tänker inte att den där matchen måste vi vinna, att vi måste vinna alla matcher i B-VM bara för att vi kommer uppifrån.
– Att sätta den pressen på oss själva är inte det vi ska göra. Vi ska åka dit för att spela en så bra hockey vi kan, njuta och ha kul. Det är en utmaning och den har vi inte haft tidigare. Dessutom är det lag vi inte spelat mot tidigare som vi ska möta
– Målet är självklart att ta oss tillbaka till A-VM eftersom det är där vi som spelare känner att vi hör hemma. Att samtidigt kunna njuta av den här utmaningen tror jag är viktigast.