"Är vi på väg att förlora den underbara plattformen till både lek och fostran, som spontanidrott faktiskt är, på grund av ekonomiska indragningar?". Joakim Englund om vikten av spontanidrott för att det svenska idrottslivet ska fortsätta finnas.

För ett par veckor sedan läste jag en twittertråd, skapad av Robin Lindgren från Bureå, som bland annat handlade om föreningsdöden. Han skriver vidare att möjligheterna till spontanidrott inför den här vintern är högst begränsade och beroende av vädrets makter då beslut har tagits att bygdens enda aggregat inte kommer nyttjas i år.

Den tråden är upprinnelsen till den här texten där jag reflekterar och återger minnen från min egen barndom och hur det var när jag växte upp i Domsjö under 80- och framförallt 90-talet.

Här kommer en LÅNG hockeytråd om vad som verkligen skrämmer mig i svensk ishockey och föreningslivet. Läs gärna, och kom med era åsikter. #twittpuck

Föreningsdöden är det enskilt största hotet mot svensk ishockey. Ta mitt älskade Bureå IF till exempel...

— Robin Lindgren (@robinlindgreen) November 5, 2019

Är man uppväxt i Domsjö, bara några drives från gamla Kempehallen, överförs hockeyintresset i princip med modersmjölken. Detta gällde inte bara mig utan genomsyrade nästan hela Ö-viks kommun.

"FEM ISHALLAR OCH TVÅ KONSTFRUSNA RINKAR"

Inom tre mils radie från Ö-vik fanns det under min uppväxt hela fem ishallar och två konstfrusna rinkar. Utöver det ombesörjde kommunen även uterinkar på varje skola och dessutom fanns det isytor i olika kvarter så länge det var minusgrader ute. Det fanns både målbur, belysning och isskrapor för att forsla bort snö i ”periodpauserna”. Inte sällan fick snövallarna, som bildades av bortforslandet av snö från isen, agera sarg.

En av alla dessa isytor låg bara ett par hundra meter från huset jag växte upp i, och under en normal vinter var det is från början av december till långt in på mars. Hur många dylika uteisar det fanns runt om i kommunen är svårt att svara på då känslan och minnet säger att nästan varje större kvarter eller område hade en egen isyta. Alla dessa isytor borgade för en fantastisk samlingsplats och bjöd in till en stor portion spontanidrottande.

Hur ser det ut med spontanidrott där du bor idag? Finns det möjlighet att under vintermånaderna bara snöra på sig skridskorna och ge sig ut på isen eller måste man anpassa sitt idrottande till de få tillfällen kommunen/klubben erbjuder allmänhetens åkning i ishallen?

Nu börjar det bli ganska många år sedan jag flyttade från Ö-vik och jag vet inte hur det ser ut idag. Jag har bott större delen av mitt vuxna liv i södra Sverige och inser hur priviligierad min uppväxt har varit.

"DET BÄSTA JAG VISSTE SOM GRABB"

Med stjärnor som Peter Forsberg, Niklas Sundström och Andreas Salomonsson uppväxta i området fick hockeyboomen ett rejält uppsving när 73:orna började skörda framgångar i dåvarande Elitserien under tidigt 90-tal. Jag bodde i ett område som verkligen andades hockey. Det kändes som att alla spelade hockey under vinterhalvåret.

Jag har massor minnen från olika ”VM-turneringar” och viktiga matcher som utspelades på den lokala hockeyplanen under uppväxten. Det bästa jag visste var att som liten grabb vara där sent på kvällarna när de äldre grabbarna i området också var där. Inte sällan var det blodigt allvar. Jag har två minnen som etsat sig fast lite mer än övriga.

Som jag nämnde tidigare var det många hockeyspelare som bodde i området och det var även populärt för MoDos nyförvärv att bosätta sig där. Den tjeckiske storbacken Miloslav Horava var en av de nyinflyttade hockeyspelarna som gjorde just det. Med sig hade han sina två söner, Miloslav född 82 och lillebrorsan Petr född 85.

Pappa Miloslav var en mycket skicklig och pålitlig back vars karriär var lång, framgångsrik och innehöll såväl VM, OS, NHL-spel samt tre säsonger i MoDo. Under tiden i MoDo var hans barn minst lika mycket på ”vår” lokala isyta som jag var. Trots språkförbistringen blev vi goda vänner och jag blev lika glad varje gång vi träffades på hockeyplanen. Det var bara där vi hängde, på hockeyplanen. Det blev alltid tuffa matcher med de tjeckiska barnen som, precis som jag, inte direkt älskade att förlora.

Både Miloslav jr och Petr var skickliga spelare redan då men jag kände att de inte riktigt var som oss andra barn i området. Språket var självfallet en del i det hela men även sättet de spelade hockey på. De var nämligen mycket mer puckkära än oss andra. Att passa var liksom bara i nödfall när det inte fanns någon annan väg ut ur situationen. 

Det som dock etsat sig fast på minnet var när lillebrorsan Petr hade fått nya skridskor. Jag märkte att han inte åkte med samma flyt i åkningen som tidigare men tänkte inte mer på det då det inte är en ovanlig företeelse med nya skridskor. Efter två timmars spel tog han av sig skridskorna där stora blodfläckar tornade upp sig på hans vita strumpor. Han hade plågats av skavsår som hade fått en annan att kasta in handduken för länge sedan. Efter att ha haft en diskussion med honom där vi kanske inte riktigt förstod varandra särskilt bra fick jag honom ändå att gå hem för att ta hand om såren på fötterna.

Fem minuter senare kom han tillbaka med gråten i halsen och skridskorna fortfarande fastsnörade på fötterna. Skavsåret skulle tydligen ”åkas” bort varpå han stannade ytterligare två timmar innan det var dags för de båda bröderna att lomma hemåt. Uppskattningsvis tog det en vecka innan jag såg lillebror Horava på hockeyplanen nästa gång.

Där och då förstod jag att det var ett annorlunda tänk inom den forna tjeckoslovakiska andan än hur det såg ut i Sverige.

"DÅ DÖK MAGNUS WERNBLOM UPP"

Jag skulle gissa att nästa minne är ett par år senare i tiden. Jag var omkring elva år gammal när jag sent en krispig fredags- eller lördagskväll ensam åkte omkring på hockeyplanen och lattjade med pucken.

Från ingenstans dök självaste Magnus Wernblom upp med en kompis som jag inte kände igen. Trots att det var ganska kallt den kvällen kom båda i typ jeans och skjorta. Det märktes tydligt att det var feststämning i luften. De hade puck och klubba men hade inte skridskor på sig utan sprang istället på isen med sina skor. Med partyhumör och en stor dos vinnarinstinkt lade de knappast märke till mig utan började spela en mot en. 

Magnus Wernblom. Foto: Bildbyrån.

Såhär i efterhand är det väl inte långsökt att tro att det skett någon slags vadslagning där på kvällskvisten ungefär som ”jag slår vad om att jag kan vinna mot dig i hockey”. Då Wernblom bodde bara ett par hus ifrån hockeyplanen gick det snabbt att ta sig till rinken för att avgöra vem som var bäst på hockey.

Matchen var på fullaste allvar där båda ville vinna. Det fysiska spelet eskalerade mer och mer ju längre matchen pågick. Det hela slutade med att Wernblom, som är känd för att inte lägga några fingrar emellan, tacklade sin kompis ut över snövallen (som fungerade som sarg) nedför en slänt. Magnus skrockade gott när han sedan gjorde ett enkelt mål när motståndaren var satt ur spel. Det var ganska kallt och krispigt den kvällen och dessutom skare på isen. Upp från slänten kommer kompisen med trasig, nedblodad skjorta samt skrapsår i ansiktet efter att ha tacklats framstupa nedför slänten där ansiktet förmodligen skrapats upp av skaren.

Efter den incidenten kastade kompisen in handduken och erkände sig besegrad. De lommade tillbaka för att förmodligen fortsätta festen som bara fått sig ett litet avbrott i och med den prestigefulla hockeymatchen.

Andemeningen är någonstans att spontanidrott alltid bör finnas tillgänglig.

Min uppväxt handlade väldigt mycket om spontanidrott, och som ni läste i början av texten fanns det mängder med isytor i Ö-vik under 90-talet. Det är inte särskilt svårt att se ett visst samband med att alla duktiga hockeyspelare från kommunen redan i tidig ålder lade grunden till sina proffskarriärer på den spontana idrottsplatsen. 

Är vi på väg att förlora den underbara plattformen till både lek och fostran, som spontanidrott faktiskt är, på grund av ekonomiska indragningar? Hur ser det ut där just du bor? Finns det bra eller dåliga möjligheter till spontanidrott i allmänhet och ishockey i synnerhet?