Sedan inledningen av förra veckans uppehåll har det hänt en hel del hos lagen i Hockeyallsvenskan, både vad gäller spelar- och ledarsidan.

Vi har fått se inte mindre än tre huvudtränare som lämnat sina respektive klubbar;Ulf Lundberg (SSK), Jussi Salo (AIK) och senast i raden Jeff Jakobs (Mora).

Den 2 oktober skrev jag en text där jag fabulerade om vilka tränare som riskerade att få sparken först. I den texten är alla tre nämnda lag och dess tränare inkluderade. Jag trodde dock att Moras ledning skulle ha ett större tålamod då man enligt egen utsago ser sin återkomst i Hockeyallsvenskan som ett längre projekt. Där måste jag erkänna att jag är något överraskad över Moras agerande.

Foto: Bildbyrån.

Medan SSK valt att ersätta sin före detta huvudtränare med sina tidigare assisterande tränare har både AIK och Mora valt en annan väg. Nygammal tränare i AIK är Bobo Simensen och i Mora plockar man in den finska duon Tomek Valtonen och Kasper Vuorinen som, tillsammans med Örjan Lindmark  ska styra skeppet framledes. 

Något som varit en uppenbar brist hos dalalaget är offensiven där man lyckats med den mindre smickrande bedriften att producera färre än två mål per match. Med endast tre forwards som bidrar med poäng i den utsträckning som är önskvärd var eventuella nytillskott i form av kreativa och skickliga forwards bara en tidsfråga.

Förutom värvningen av den återvändande målvakten Dan Bakala har man värvat två poängstarka forwards vid namn Brant Harris och Dustin Gazley. Utan att sitta inne på någon som helst ytterligare information än vad som går att utläsa på den, för oss hockeyälskare, grymt fräna sajten Eliteprospects är jag beredd att tro att båda värvningarna kommer att leverera. Jag ska förklara varför.

Dan Bakala gör comeback i Moratröjan. Foto: Bildbyrån

Båda spelarna huserade i österrikiska Salzburg föregående säsong, men det är inte siffrorna därifrån som jag baserar mina hyllningar på. Istället ser jag ett STORT plus att båda spelarna är odraftade.

En del kanske tycker jag är helt dum i huvudet som hävdar att odraftade, nordamerikanska spelare är bättre värvningar än draftade diton. Nu pratar jag om, som ni kanske förstår, spelare som jag aldrig sett spela hockey. Om man jämför två poängspelares siffror med varandra där den ena är draftad och den andra är odraftad skulle jag utan att blinka välja den odraftade spelaren. Varför då?

På andra sidan Atlanten är det mycket mer politik inom hockeyn än vad det är på svensk mark. Om exempelvis en spelare har gått någorlunda högt upp i draften kommer den spelaren få massor med istid, chanser, offensiva minuter, kanske till och med flera säsonger på sig innan NHL-klubben väljer att släppa den starka tron man en gång hade på sin spelare.

Den odraftade spelaren måste över tid leverera bättre än spelare högre upp i den politiska hierarkin för att få samma möjligheter. Med andra ord blir siffrorna på Eliteprospects mer värda för den odraftade spelaren än den som, genom påtryckningar via NHL-organisationen, kunnat glida på en räkmacka med mängder av chanser och bra förutsättningar för att lyckas.

Det går inte att blunda för att det även i svensk hockey ges ett visst förtroende baserat på lönekuvert, status och meriter, men tack och lov premieras spelarna främst efter sina insatser på isen.

Det återstår att se om de nya nordamerikanerna är spelklara till onsdagens hetaste möte när Mora gästar Hovet och AIK för ett riktigt ångestladdat bottenmöte.