Isländske VM-spelaren kliver in i AIK-båset: "Ska ta tag i det här"

JOHANNESHOV (HOCKEYSVERIGE.SE)
AIK har inte, så här långt, uppfyllt förväntningarna och ligger sist i Hockeyallsvenskan. Förra säsongen var det klassiska laget bara några mål ifrån att utmana om en plats i SHL. Rockader har hänt i truppen under sommaren, men även under veckan som gått. 

Anders Gozzi lät meddela att han kliver åt sidan som assisterande tränare och lägger all sin fokus på jobbet som sportchef. In som assisterande tränare till Jussi Salo kommer relativt okände Emil Alengård. Han lyfts upp från klubbens juniorverksamhet. 

Antagligen är han den första, eller en av dom första, elittränare i Sverige som faktiskt spelat VM för Island.
– Jag har dubbla medborgarskap i och med att jag har en mamma som kommer från Island. Där är själva kopplingen, berättar AIK-tränaren då hockeysverige.se träffar honom för en intervju inne i AIK:s klubbrum på Hovet i Stockholm.
– Däremot har jag aldrig bott på Island. Jag har under hela mitt liv bott och spelat i Sverige. Kopplingen har ändå varit stark eftersom jag känner många på Island. Eftersom min mor är därifrån känner jag även en stark koppling dit. Jag känner mig mer som isländsk hockeyspelare än som människa.

Anders Gozzi lämnade uppdraget som assisterande tränare i AIK.Foto: Jesper Zerman/Bildbyrån

FOSTRADES I LINKÖPING

Sverige mot Island i fotboll, vart har du sympatierna då?
– Jag är neutral, skrattar Alengård som fostrades som hockeyspelare i Linköping.
– Jag har fått hela min skolning därifrån. Efter J20 i Linköping hamnade jag i Division 1, men klamrade mig aldrig upp ovanför där. När jag var i J18-åldern fick jag frågan från Island. Samtidigt kände jag att jag hade ganska bra förutsättningar för att komma in i svenska juniorlandslaget. Det hade jag som dröm, att som junior kunna gå hela vägen i Sverige.
– Det var alltså då jag fick frågan från Island. Det första jag fick höra var att vi skulle åka till Australien och spela VM. Första säsongen spelade jag tre VM, J18, J20 och A-landslaget.
– När jag en gång hade spelat i det isländska landslaget kunde jag inte återvända och spela i ett svenskt landslag. På den vägen var det. 

Det fanns också en del utmaningar med att spela i det isländska landslaget för en spelare som var skolad i den svenska skolan.
– Ishockeyn på Island är extremt speciell eftersom killarna där har helt andra förutsättningar jämfört med svenska spelarna.
– A-landslaget skulle jag säga att nivå håller ungefär mitten eller botten av Division 2 i Sverige. 

GIVET INSLAG I LANDSLAGET

Emil Alengård var ett givet inslag i Islands VM-lag mellan 2005 och 2016.
– Nu har jag inte exakt koll, men jag spelade tolv A-VM. Första två säsongerna gjorde jag sex VM i och med att jag spelade i A, J20 och J18-landslaget. Exakt hur många turneringar totalt det blev får ni nog kolla upp, skrattar AIK-tränaren. 

Vad ser du själv som det mest minnesvärda från alla dina VM-turneringar?
– Jag kände Tim Brithén sedan tidigare och rekommenderade vårt förbund att ta kontakt med honom eftersom han själv var ganska intresserad. När det var hemma-VM i Stockholm träffade jag Islands förbund rekommenderade jag Tim och på den vägen kom han in som förbundskapten.
– Han kom in med en väldig ambition om att lyfta vårt förbund, landslag och utvecklingen i isländsk hockey. Det tog jag mycket lärdom av. Jag och Tim blev dessutom ganska tajta. Där någonstans började hända något med oss som landslag, men även med hockeyn på Island. Den lyfte sig och det blev en annan seriositet.
– Även om inte kunnandet riktigt fanns där så var det en väldig passion för sporten. Den tog oss ganska långt. Vi hade ett VM i Serbien där vi spelade i en ganska tuff grupp. Där tog vi ett silver vilket var långt över våra förväntningar. Resan med grabbarna i det laget var minnesvärt även om det inte ledde till ett guld. Att vi ens tog silver var stort i sig. 

Emil Alengård (höger) återförenas med Jussi Salo (vänster).Foto: Ronnie Rönnkvist

VANN MED 50-0

Ett annat minne Emil Alengård delar med sig av är från Junior-VM 2006 i Litauen.
– Det här var då serien var ganska ojämn. Vi mötte Armenien och vann med 50-0. Klart att det är minnesvärt men…, säger förra isländska VM-spelaren och skakar på huvudet lite.

31-åringen från Linköping har även haft tränaruppdrag i isländska juniorlandslaget.
– Jag har en annan skolning än dom flesta där borta i och med att jag kommer från Linköpings system. Jag hade ganska bra pejl och var intresserad av det taktiska i spelet. Där fick jag också ta ett ganska stort ansvar mot spelare och tyckte det var kul att få vara en del av den processen.
– Under mina tolv år jag hade som spelare i landslaget tyckte jag också hela tiden att det var kul att försöka få mina lagkamrater att synka, att vi skulle tänka och snacka samma språk. På den vägen hittade jag glöden och kände att jag ville fortsätta.
– Först fick jag förfrågan från förbundet att hoppa på J20-landslaget. Där jobbade jag tillsammans med Magnus Blårand som idag är i Mora (J20-tränare). Han hade hand om Islands landslag under två säsonger. Bland annat hade vi då ett VM på Nya Zeeland med vårt J20-landslag. Säsongen efter fick jag ta huvudansvaret för J18-landslaget. När jag sedan började här i AIK fanns det inte tid för landslaget längre.

Du var även två säsonger i New England, hur har det påverkat ditt ledarskap?
– Jag gick på college där. Det är ett annat ledarskap där. Jag skulle säga att jag fick en förståelse för det här individuella ansvaret, det ställdes på sin spets. Alla spelare måste bidra med sin del för att det ska funka.
– Ett exempel på det är att man på college är väldigt hårda med det akademiska och inte bara det sportsliga. Om man inte håller ett visst betygsnitt får man inte heller spela hockey för skolan. Min idé med att komma dit var att spela och studera på samma ställe. Rent praktiskt var det jättebra för mig, plus att det var ett äventyr att bara få komma dit.
– En stor del som jag känner att jag fick med mig därifrån var att se till att spelarna känner en delaktighet och ett disciplinerat ansvar, att sköta sig själva, säger Emil Alengård samtidigt som AIK:s målvaktstränare, Christopher Heino Lindberg, kommer fram och hälsar. Samtidigt ramlar spelare efter spelare in genom dörren för att byta om till träning. Alla lägger sina mobiltelefoner i låda vid entrén och tar en kopp kaffe innan dom går in i omklädningsrummet. 

VIKTIG STÖTTNING HEMIFRÅN

Förra säsongen coachade Alengård AIK:s J20 tillsammans med nuvarande A-lagstränaren, Jussi Salo. 
– Vår kommunikation är väldigt förstående och rak. Till slut kommer vi alltid överens. Även om vi inte alltid har samma syn från början så hittar vi ett sätt tillsammans. Framförallt där känner jag att vi fungerar ihop. 
– Jussi är bra på att se människan och då även mig, att jag får känna ett ansvar tillsammans med honom. Det är också en stor del till att jag ville ta det här jobbet. 

Hur reagerade du då frågan kom upp?
– Först pratade jag med familjen. Jag har fru och en sjukmånaders pojke där hemma. Jag ville förankra det så jag inte skulle jobba i motvind hemifrån. Nu kände jag stöttningen därifrån så då var det bara att gasa.

Jussi Salo och Emil Alengård.Foto: Ronnie Rönnkvist

Har det varit en lång process?
– Jag fick frågan under förra veckan. Sedan dess har det gått väldigt fort och jag har haft många tankar i huvudet. Självklart var det så att fick jag bara med mig familjen så ville jag köra.
– Jag och Jussi jobbade på J20 förra säsongen. När vi fick vår grabb innan sommaren var det en ganska brokig förlossning. Då ville jag kliva ner på J18 eftersom jag ville ge mer support där hemma. Den delen var ganska känslig i framförallt början. Jag ville inte riskera att fastna i en massa resor just då eftersom det var lite tufft hemma då. Idag når vår son bra och det är inga problem.
– J18 har gått jättebra och har bara tappat två poäng på hela säsongen. Där har vi legat i toppen så nu byter jag toppen mot botten, skrattar förra J18-tränaren och fortsätter:
– Jag känner att jag kommer in med en bra känsla i och med att vi har gått bra under hela säsongen. Det kommer ge energi även till det här laget. 

"SKA VARA MIG SJÄLV SÅ MYCKET DET BARA GÅR"

Hur ser du på din roll i det här gänget?
– Först och främst kommer jag jobba med backarna och lite med våra defensiva delar, men även vårt boxplay. Det var exakt så jag och Jussi hade det förra säsongen, det vi känner oss bekväma med.
– Sedan har vi tillsammans en helhetssyn och pratar om alla delar. I slutändan är det Jussi som bestämmer. Jag har varit lojal med Jussi sedan vi träffades så vi förstår varandra på det sättet. 

Har du ambitionen att i framtiden kliva in som headcoach i något lag?
– Självklart. Min roll nu då jag kommer in efter att det gått 16 matcher är egentligen att först lära känna grabbarna, bygga relationer och komma in i allt.
– För min del är det bra att vi har match först om några dagar så jag får grotta ner mig i vårt spel och våra grabbar. Det viktigast för min del är att hitta min roll i det här. Jag ska vara mig själv så mycket det bara går och inte gå upp hit och gömma mig på något sätt. Jag ska ta tag i det här för att hjälpa Jussi och grabbarna. 

"DET ÄR EN PRESS, VILKET JAG ÄR MEDVETEN OM"  

Hur var det första dagen att kliva in i det här omklädningsrummet och möta ditt nya lag?

– Juniorerna har jag koll på sedan tidigare, men det hade jag inte med alla spelare. Vi hade individuella samtal med spelarna innan jag träffade hela laget.
– Det var speciellt och stort. Det här stort här inne, stort på Hovet eftersom jag kom från Ritorp, men jag har kommit in i det väldigt snabbt.
– Som jag sa är det viktigaste att jag är mig själv och det verkar ha fungerat tidigare. Jag ser inte varför det inte skulle fungera nu.

Det är en viss press att träna AIK…
– Det är en press, vilket jag är medveten om. Jag är inte ensam i det här. Jag känner att det jag gör har jag backning i, det Jussi gör har han backning i och det spelarna gör har dom backning i. I slutändan är det mitt och Jussis ansvar att få ut det här i en prestation och resultat. Det är viktigast.
– Jag har varit i den här världen och jobbat i sådan här press ganska länge. Dessutom har jag satt press på mig själv hela livet. Även om det varit på juniornivå är den pressen inte ny på något sätt. Självklart är det nu på en annan nivå, så är det.
– Jag är medveten om den här pressen och jag kommer älska den. Att få utmaningen att vända skeppet är en något som driver mig. Det är därför jag är här, avslutar Emil Alengård samtidigt som gotlänningen Kim Tallberg kommer fram och hälsar och Jussi Salo dyker upp med ett leende på läpparna redo för fotografering tillsammans med sin nygamle träningskollega.