Åtta matcher, sju segrar och Connor McDavid på poängligans tron med Leon Draisaitl i släptåg. Det har onekligen varit en smakstart på säsongen för en klubb vars fans tillhör de mest passionerade i världen, men i tre decennier och snart två generationer mestadels svetsats samman av gråt och tandagnisslan. 

Jag har en kompis i Edmonton, vi kan kalla honom The Nation Dan, som under de senaste säsongerna haft ett stående löfte om att promenera tio kilometer för varje match Oilers ligger under .500 i vinstprocent. Låt oss även föra till protokollet att Dan alltid går klädd i shorts och att en långpromenad i Edmonton i januari inte är att leka med ens i full stridsmundering. 

Dan har promenerat en del på sistone. Och frusit.

EN LITEN HISTORIALEKTION

Mina barn påminner mig ofta om att alla inte var med på 90-talet, även kallat Stenåldern. Historiska referenser landar inte alltid väl. Så vi drar en snabb recap, inklusive videolänkar för de allra yngsta kidsen.

Efter Stanley Cup-segern 1990, den femte på sju år, var Edmonton Oilers NHL:s främsta dynasti. Men när den gyllene generationen splittrades i spåren av Wayne Gretzky-affären tvingades klubben ta ett steg tillbaka och hamnade utanför slutspelet i flera säsonger. Under sena 90-talet vädrades ny morgonluft med spelare som Ryan Smyth och Doug Weight i spetsen, men de räckte aldrig till för att leda laget ända fram till riktig utmanarstatus. 2006 tog sig Oilers mycket överraskande till Stanley Cup-final, men förlorade den naturligtvis på allra mest hjärtskärande vis i en sjunde och avgörande match. 

Sedan väntade en lång, lång ökenvandring som en av ligans slagpåsar. Under de här åren lyckades de dessutom förvalta sina många draftval på sämsta sätt och misslyckades i princip med alla försök till ombyggnad. I vintras skrev jag en längre pjäs om det på engelska för EP Rinkside. För fyra år sedan draftade de den här generationens bästa spelare och även om det förvisso resulterade i klubbens första slutspel på elva år så har de också missat slutspelet tre av de fyra säsonger som Connor McDavid spelat i klubben. Trots att han vunnit två Art Ross, två Ted Lindsay och en Hart Trophy längs vägen.

Flera sparkade tränare. En sparkad GM. Klubbikonen Gretzkys lillebrorsa som tillfällig GM. Märkliga trejder och knepiga kontrakt. Ordförande som hänger ut spelare i fjärdekedjan. Ja, vanskötseln har förefallit mer eller mindre cementerad i väggarna i nya, flashiga Rogers Place. 

Wayne Gretzky och Jari Kurri när det begav sig.Foto: Arkiv

ALLA FRÅGETECKEN KVARSTOD

Inför den här säsongen kvarstod nästan alla frågetecken och de flesta tips jag läst, inklusive mitt eget, placerade Edmonton utanför slutspel i år igen. Klubben ställde upp utan namnkunniga nyförvärv, en ny GM som ärligt talat inte har lyckats särskilt väl på sistone och en tränare som inte varit i slutspel sedan 2012. Jag har till och med hört poddar och läst krönikor som handlat om hur klubben eventuellt skulle kunna bära sig åt för att göra en Quebec Nordiques och bygga en slagkraftig utmanare genom att använda McDavid som lockbete för en massiv tillbakakaka. Här erbjuder jag ingen länk, utan ber yngre läsare googla ”Eric Lindros trade”.

Så här långt sju matcher, sex segrar och McDavid i beast mode. Visst, det är en liten sample size och laget har också fått det perfekta spelschemat. Två inledande segrar mot förväntade bottenkonkurrenter, en framgångsrik road trip med tre vinster på fyra försök mot lag som mestadels tippats utanför slutspel och även om 6-3 mot Philadelphia imponerar så har de ännu inte mött ett enda lag som förväntas tillhöra ligans övre tredjedel. Faktum är att de under oktober månad bara möter ett förväntat topplag: Washington Capitals. 

Det bäddar för en bra start. Och en sådan start kan räcka långt, särskilt för en klubb med kroniskt uselt självförtroende. 

OFFENSIVA STJÄRNOR - MEN BACKARNA ÄR NYCKELN

Connor McDavid är fortsatt ligans bästa spelare och Leon Draisaitl manifesterar sin plats i det skikt av superstjärnor som finns just under honom. Men det är inget nytt och i fjol räckte det till en sjundeplats i ligans svagaste division. Det som istället gör att jag får en känsla av hopp för Oilers är hur deras spelidé anpassats till materialet och hur ett par små, oansenliga pusselbitar kan bli mer än summan av dess delar.

Backuppsättningen är nyckeln. Dess avsaknad av djup och färg har varit ett sänke i flera säsonger, men den är betydligt mer vital i år och bjuder på en helt annan konkurrens. Oilers tar sig ur egen zon med fart och fantasi på ett helt annat sätt i de fyra matcher jag hittills sett i år. Adam Larsson har gått skadad sedan första matchen, och under normala omständigheter hade det kunnat sänka Oilers hela säsong. Men inte nu. Det har aldrig varit något fel på trion Klefbom, Nurse och Larsson när de varit friska, men bakom dem slåss nu flera spelare med kreativ uppsida och spelskicklighet som främsta egenskap om istid. 

Joel Persson har haft otur med skador och går just nu igenom hjärnskakningsprotokoll, men han har ändå visat vad han på sikt kan bidra med i Oilers. I hans ställe kallas nu William Lagesson upp, och även han ser ut att vara redo för NHL. Ethan Bear har varit en frisk fläkt efter en fin försäsong, han har tagit för sig och gjort mål och ser mogen ut i egen zon. 

Matt Benning är en pålitlig pjäs i en defensiv roll och Kris Russell ser äntligen ut att få mer begränsade uppgifter, där det inte krävs för mycket av honom i offensiven. Caleb Jones är en annan som knackar på dörren. I Bakersfield får Evan Bouchard stå på tillväxt ytterligare ett tag, men även han finns med i den ekvation som gör att konkurrensen om platserna är på topp. 

Oscar Klefbom sprudlade av energi från första nedsläpp på försäsongen och är tillbaka på den höga nivå där vi hittade honom under våren 2017. Skulle jag ta ut ett svenskt World Cup-lag idag hade Klefbom utan tvekan varit med på sex backar med Hedman, Karlsson, Klingberg, Ekman Larsson och Ekholm. 

Oscar Klefbom har inlett säsongen strålande.Foto: Tim Spyers/Icon Sportswire

HAR DET VÄNT? LÅT OSS HOPPAS DET

Framåt har det egentligen inte hänt särskilt mycket under sommaren, men när McDavid och Draisaitl finns på isen uppemot halva matcherna behöver man inte ha fyra kedjor med offensiv spets. Dave Tippetts spelidé verkar så här långt få ut det bästa av materialet. James Neal har pangat in fler mål på sju matcher än han gjorde på 63 i Calgary ifjol och ser ut att vara den renodlade målskytt med lagom svinaktig uppsyn i offensiv zon som Connor McDavid gått och suktat efter. Klossen Zack Kassian används på rätt sätt och det ska bli spännande att se vad Joakim Nygård kan uträtta när han blir frisk. Jag blir inte förvånad om Ryan Nugent-Hopkins putsar fjolårets fina produktion och gör sin bästa NHL-säsong. 

I natt, svensk tid, mötte Oilers ett Detroit som kom till matchen med tre raka storförluster efter en stark start. Och det är normalt sett en rätt grå post i kalendern, men det är precis sådana matcher Edmonton alltid lyckats hitta ett sätt att förlora under de senaste säsongerna. Just när man tror de fått upp farten så kommer en skräpförlust och skickar dem i en nedåtgående spiral.

I natt vann man den matchen med 2–1.

Kanske har det äntligen vänt? Låt oss hoppas det, för när Oilers och Connor McDavid går bra är hela NHL lite roligare.