Här har de svenska klubbarna, som tar sex-sju veckor på sig för samma process, en del att lära tycker jag. 

Philip Holm, Chicago Blackhawks

Nu är Holm tillbaka för att slå sig in i NHL, och även om Chicago Blackhawks fyllt på med så mycket backar att uppdraget på förhand ser tufft ut så tycker jag mig ändå se en lucka.  

27-åringen från Stockholm har varit lysande i de två träningsmatcher han spelat den här veckan och gjorde mål och assist i debuten. Han har en jättefin skridskoåkning, spelar med stort självförtroende och ett behagligt lugn med pucken. Dessutom har han inte varit rädd för att spela fysiskt i egen zon. Han har fått mycket beröm både från tränare och tyckare på sociala medier. 

Calvin de Haan går fortfarande skadad och jag skulle inte bli förvånad om Holm nyper den sjunde backplatsen i premiären. Det betyder i så fall troligen att Carl Dahlström och superläckre tonåringen Adam Boqvist inleder i AHL, men under en lång säsong om 82 matcher tror jag att alla tre kommer att göra solida framträdanden i NHL. 

Joel Persson, Edmonton Oilers  

Persson har tillhört Oilers sedan förra sommaren, men i veckan såg vi honom för första gången i klubbens tröja. Det började med en riktigt vass insats mot ett förvisso mycket AHL-betonat Winnipeg Jets, där Persson fick visa prov på sitt fina spelsinne, sitt fina förstapass och även fick gott om tillfällen att avlossa sitt luriga skott från blålinjen. 

Härom natten mötte Oilers ett mer NHL-meriterat Vancouver Canucks och dessutom inför den kräsna hemmapubliken i världens mest svältfödda hockey-Mecka. Då blev det tyvärr lite darrigare. Bland annat slarvade Persson bort pucken i ett uppspel, varpå Bo Horvat straffade honom direkt och gjorde mål. Svensken såg också lite mer tveksam och ängslig ut när han sattes under press av högoktaniga NHL-spelare som Sven Bärtschi och J.T. Miller. 

Oilers lagbygge må vara tunt på sina håll, men på backsidan saknas inte konkurrens. Bortsett från de givna pjäserna Klefbom, Larsson, Nurse och Russell så lär de knappast ställa Matt Benning utanför truppen. Därtill har både Evan Bouchard och William Lagesson sett hyggliga ut.

Men å andra sidan: Persson har gjort två matcher på liten rink i hela karriären, tajmingen i egen zon och positionsspelet borde sätta sig under de närmaste veckorna och han besitter en spetskompetens och ett spelsinne som jag inte riktigt ser hos de andra spelarna. McDavid och Draisaitl lär nog vilja ha en puckskicklig rightare som både kan passa och skjuta på blålinjen, så mitt tips är ändå att 25-åringen från Kristianstad spelar i premiären. 

Emil Bemström, Columbus Blue Jackets

Förra säsongen var en enda lång framgångssaga för Bemström, åtminstone på det individuella planet. Han slog sig inte bara in i SHL, han dominerade och sköt 23 mål och följde upp med ett mycket starkt slutspel när Djurgården gick till final. Han var Juniorkronornas största hot i JVM. Han debuterade i Tre Kronor och sköt tre mål på tre matcher. 

Men räcker det för att övertyga John Tortorella? En tränare som alltid kräver det absolut yttersta av alla sina spelare i alla tre zonerna och kanske inte gjort sig känd för att släppa fram unga européer med utpräglat offensiva instinkter. Den kommande säsongen lär vi få se ett mer stjärnfattigt och antagligen väldigt defensivt och målsnålt inriktat Columbus Blue Jackets som förlitar sig på hårt arbete och att inte ge motståndarna något utrymme. 

Men att Bemström är en NHL-spelare från offensiv blålinje och framåt råder det ingen tvekan om. Han tog inte ens en minuts istid på sig för att skjuta sitt första mål i power play i första träningsmatchen. Dessutom kommer han till Blue Jackets i helt rätt läge: Panarin och Dzingel är borta och det finns absolut ett par platser att slåss om. Frågan är om Blue Jackets har någon spelare med ett bättre skott än Bemström?

Han lär få sina NHL-matcher och antagligen är han med i premiären.

Foto: Rich Graessle/Icon Sportswire

Jesper Boqvist, New Jersey Devils   

Egentligen har jag i alla tider tyckt att New Jersey Devils är ett sånt där lag som är bäst på text-TV. Men även om de alltid har spelat en rätt halvtrist hockey så var de förr om åren åtminstone riktigt, riktigt bra.  

Sedan finalförlusten mot Los Angeles 2012 har Devils vunnit en av fem spelade slutspelsmatcher, på sju säsonger. Det slutspelsframträdandet var en megaöverraskning. Så på sistone har de inte ens varit särskilt bra heller.

Men se på fasen, nu är de ju helt plötsligt ett av de mest sevärda lagen i Eastern Conference? P.K. Subban, Jack Hughes, Nikita Gusev, Taylor Hall, Jesper Bratt – det vimlar ju av sköna lirare. 

Det här är riktigt kul, eftersom det sammanfaller med en renässans för New York Rangers. Äntligen är hockey på tapeten igen i Metropolis. Och det gillar vi.

Mitt i all denna nyvunna stjärnglans ska alltså Jesper Boqvist försöka slå sig in, och av det jag sett hittills i veckan så tror jag att han har en god chans. Han var lysande i Brynäs förra säsongen och tog stora steg i sin mognad som tvåvägsspelare utan att tappa sina härliga offensiva instinkter och fina teknik. Faktum är att han inte påminner så lite om Marcus Johansson, och det är inget dåligt betyg för en rookie. 

Det finns öppningar för den typen av spelare på kanterna i Devils och kan Jesper Bratt så kan kompisen Boqvist. 

Rasmus Sandin, Toronto Maple Leafs   

Toronto Maple Leafs är inte kända för att kasta in sina unga spelare i hetluften allt för tidigt, i synnerhet inte européer. Deras utvecklingsverksamhet i Toronto Marlies håller hög klass, liksom laget. Spelare som Andreas Borgman och Calle Rosén fick till exempel inte särskilt många chanser i Leafs, även om jag tycker de båda är NHL-mässiga. Men att även på AHL-nivå matcha spelskickliga backar som är på väg framåt i karriären men ändå har mycket rutin är en medveten strategi för Leafs. Modellen är att låta talangerna växa långsamt under noga övervakning av kloka hockeyhuvuden, i en omgivning där de både sporras och utmanas och lär sig något varje dag. I Leafs får de spela när alla är överens om att de klarat examen och att ingen annan är bättre.

Men hur länge kan Leafs hålla Sandin utanför laget? 

Väldigt få spelare kliver in i AHL som 18-åringar och ännu färre levererar en så orädd hockey som Rasmus Sandin gjorde under förra säsongen. När jag såg honom på isen i Leafs match mot Ottawa i onsdags såg jag en spelare som sticker ut och syns på vilken nivå han än hamnar på. Leafs hade flera av sina bästa spelare på isen och Sandin var inte det minsta rädd för att ge sig i samspråk med spelare som Matthews och Nylander om hur han ville ha det på isen. Han osar av självförtroende och det känns som om han också har klivit förbi Timothy Liljegren i hierarkin som klubbens mest spännande prospect på backsidan.

Det finns många spelare som står i vägen, men fortsätter Rasmus Sandin med den här swaggern spelar han snart i NHL på heltid. Jag hoppas det blir redan om ett par veckor.