I dag är det exakt en vecka tills NHL-klubbarna drar igång sina träningsläger. Här nere i Tampa tog ju hockeysäsongen slut redan i mitten av april, så det har varit en sjukt seg väntan. Det har gått så långt att jag numera är stormförtjust i baseball. Vi pratar inte mer om det... 

Eftersom jag ägnade två år som redaktör för Pro Hockey åt att bara skriva texter om superstjärnor, så tänkte jag publikfriande nog bjuda på en lista i två delar som inte innehåller en enda regelrätt NHL-stjärna. Vill ni läsa om superspännande rookies som Jack Hughes eller Kaapo Kakko så uppmanar jag er helt enkelt att söka klarhet på annat håll.

I stället tittar jag närmare på tio spelare som ingen annan i Sverige lär skriva särskilt mycket om. Rubriken hade faktiskt kunnat vara just det. 

Detta är ingen ranking. Det finns inga som helst vettiga kriterier för urvalet. Jag har bara plockat fram ett gäng spelare som fångat mitt intresse men inte så många andras, men vars framsteg och vedermödor ska bli intressanta att följa under den här säsongen.

Foto: Christopher Hanewinckel-USA TODAY Sports

Rocco Grimaldi, Nashville Predators

Ja, det är kanske så att det fortfarande är jätteroligt för oss gubbar i 40-årsåldern när någon heter Rocco. Men när jag blev fascinerad av Grimaldi redan under JVM 2013 var det av rakt motsatta skäl: han var så himla liten.

Den typen av spelare har jag alltid älskat att titta på. På alla nivåer. Från Joakim ”Myggan” Andersson i Boro/Vetlanda till Anders Söderberg i SHL och Theo Fleury i NHL. Små män sägs ibland uppvisa irriterande komplex i det civila livet, men som motpart till tvåmetersmonster på skridskor är de alltid ett himla käckt inslag.  

Nashville nämns som ett topplag i år igen, men det finns ändå frågetecken i närminnet. De vann sin division i kraft av en mycket, mycket stark höst. Under andra halvan av säsongen var de ofta ett väldigt blekt och skadedrabbat lag som kombinerade blött krut i bössorna med en del märkliga defensiva sammanbrott. Deras powerplay var en enda lång plåga att titta på. Att de vann divisionen berodde mest på att Winnipeg föll ihop på liknande vis, och att de sedan rök ut i slutspelet i första rundan var ingen jätteöverraskning. 

Men det var överraskande att den kanske bästa forwarden i de matcherna var Rocco Grimaldi.

Nu har Nashville stärkt upp den offensiva stjärnglansen i truppen, men kul detalj: de är likväl ligans kortaste lag i år igen. Eftersom storleken inte tycks ha någon betydelse hoppas jag Grimaldi kan få chansen i en tredjekedja med typ Nick Bonino och Craig Smith. 

Han lär nog inte ösa in poäng, men hans speed och kreativitet är fantastiskt underhållande och han tycker det är så sjukt kul att spela hockey! Därför tror jag han kan bli mycket nyttig.

Filip Hronek, Detroit Red Wings

Den 21-årige tjecken flög till Nordamerika så snart han draftats 2016, men det dröjde till i vintras innan han slog sig in i NHL. Efter två fina JVM och imponerande säsonger i både OHL och AHL är han ingen doldis för de som gillar talanger och juniorhockey, men i ett hav av unga superbackar födda 1997 till 2000 är han knappast särskilt omskriven utanför Tjeckien och Detroit. 

Red Wings lär inte få så mycket nationella rubriker i år. Och eftersom Hronek inte heller är rookie får han ju inte vara med i Uffes kommande ranking över dessa. Så någonstans måste ju pojken få ett omnämnande.

Jag började lägga märke till honom runt jul, ungefär när jag flyttade till USA och mer frekvent började följa Detroit eftersom de ofta var motståndare till andra lag jag verkligen ville se. Hronek blev omedelbart en stor favorit, eftersom jag tyckte det var så otroligt roligt att höra kommentatorerna gång på gång utbrista ”Roenick” i en TV-sändning igen.

Det slog mig också att här har vi en riktigt, riktigt läcker back i vardande. 

Hronek snittade en halv poäng per match och klockade ofta en bra bit över 20 minuter under sina första 46 NHL-matcher. När nu Niklas Kronwall lagt skridskorna på hyllan borde det finnas en solklar plats för honom i toppfyran hos Red Wings. Jag skulle bli förvånad och besviken om inte Yzerman och Blashill fortsätter ge honom en massa förtroende, för vad har Detroit mer än framtiden att fokusera på just nu?

Ryan Strome, New York Rangers

Miljöombyte förnöjer, sägs det. Ofta stämmer det inte i NHL. Men kanske för familjen Strome? 

Ryan Strome blev ingen hit i Edmonton, i synnerhet inte sett i ljuset av att Jordan Eberle som han trejdades mot genast gick in och hade en fin säsong för Islanders. Trots det förlängde klubben kontraktet med honom förra sommaren. Klang och jubel och miljoner på kontot. Men resten av tiden i Alberta blev en mardröm rakt igenom. 

Jag såg Strome i tre matcher på plats i Edmonton i höstas, och det var en spelare helt utan gnista, totalt utan kreativ glans. Ingenting fungerade och han såg inte ut som en NHL-forward alls. Det började nästan lukta Schweiz. Hans första poäng för säsongen kom inte förrän den 6 november och en dryg vecka senare var den forna supertalangen bortbytt till New York Rangers. 

Ryan fick kanske inte samma omedelbara boost i Rangers som lillebror Dylan fick i Chicago, men framförallt efter trading deadline klev han fram som en av lagets bästa forwards och såg ut att vara en betydligt gladare människa. Under sin tid i New York hade han faktiskt ett bättre poängsnitt än vad Jordan Eberle hade ute i Brooklyn. 

Nu ser Strome ut att få en spännande omgivning med spelare som Kaapo Kakko eller Pavel Butjnevitj på en av sina kanter. Dessutom går han in på sista säsongen av sitt kontrakt, och det borde vara motivation nog för att på allvar återuppväcka karriären och visa att han hör hemma i den Topp 6-roll i NHL han spelade sig till som rookie i Islanders. 

HELT omöjligt att säga hur det går, för jag blir inte klok på Ryan Strome. Till sommaren kan han sitta på Broadway med 60 poäng och ett nytt, fett kontrakt. Eller på en flygplats på väg till Ryssland.

Foto: Ron Chenoy-USA TODAY Sports

Carl Söderberg, Arizona Coyotes

OK, det är nog lite skevt att kalla en 35-åring med nästan 500 NHL-matcher på meritlistan och ett kontrakt värt nära fem miljoner dollar för en doldis. Alla i Sverige känner till honom. Han kanske inte alls ska vara med på den här listan. 

Men jag tycker han är värd ett hedersomnämnande. Här borta i Nordamerika får Söderberg otroligt lite uppmärksamhet, särskilt i förhållande till många spelare av snarlik kaliber men mer blixtrande personlighet. 

Våren 2017 kom han till VM i Köln helt utan självförtroende med en mardrömssäsong i bagaget. Två år senare gör han vid 33 års ålder sin bästa säsong i karriären och skjuter 23 mål för samma klubb. Colorado liksom Söderberg har genomgått en imponerande metamorfos.

Söderberg har på karriärens höst återupprättat sitt rykte som en utmärkt tvåvägsspelare och en åtråvärd tredjecenter i nästan vilket NHL-lag som helst. Men under tio proffsår utanför NHL var han sitt lags stora anfallsstjärna. Därför ska det bli intressant att se vilken position han tar i ett lurigt Arizona. Nick Schmaltz såg spännande ut när han kom till klubben i fjol, men Derek Stepan rosade inte marknaden och för första gången i NHL-karriären är Söderberg i en position där har inte alls har en eller två givna centerstjärnor framför sig i hierarkin.

Roope Hintz, Dallas Stars

Här har vi ju i viss mån en elva år yngre och mer valpig, men aningen snabbare variant av Carl Söderberg. En storvuxen leftare med bra spelsinne som kan göra mål på egen hand eller hålla i pucken och spela fram lagkamrater. 

När jag såg Hintz i Dallas i höstas var han inte alls särskilt imponerande och försvann snart ner i AHL. Jag tror inte jag såg honom spela en enda hockeymatch mellan november och slutet av februari. Men under den så sjukt tighta slutspurten inför slutspelet var Dallas högintressanta att följa, och den förut lite bortkomne finländaren var plötsligt överallt på isen. På ett bra sätt. Bortsett från Oskar Sundqvist var han av vårens allra kaxigaste doldisar att titta på. Dallas var en hårsmån ifrån att gå till konferensfinal, Hintz var lagets bästa spelare utanför förstafemman och fick floder av beröm.

Dallas som lag ser intressant ut i år igen. Hintz ser ut att kunna få en roll som forward bredvid Joe Pavelski. Det luktar glass och ballonger, det.

IMORGON: Fler doldisar!