Jag är inte speciellt troende. Jag är faktiskt inte troende alls. Men för den sakens skull kallar jag inte mig själv för ateist. Eftersom många inte kan se i annat än i svarta och vita färger så är det väl på sin plats att jag även tillägger att jag INTE heller är satanist och jag brukar inte offra kattungar och dricka grisblod.

Jag tror helt enkelt inte på något. Det är inget aktivt val jag gjort, utan det har bara blivit så.

Med detta sagt så ser jag ändå kyrkan som en viktig plats i vårat samhälle. Främst beroende på att den skänker folk ett sammanhang, en tillhörighet och känslan över att få vara en del av något. Jag har faktiskt tänkt enormt mycket på kyrkan de senaste dagarna. I torsdags utspelade det sig nämligen en tragedi i trakten där jag bor då en liten pojke drunknade i badsjön jag brukar ta mina egna barn till. 

Igår störtade ett flygplan med fallskärmshoppare utanför Umeå och plötsligt var nio människor borta. Nio familjer kastades in i en bottenlös sorg. Alla de här nio människorna hade egna nätverk där det nu står kvar vänner och bekanta med mängder av frågor.

I såna här krissituationer är kyrkan ett ofantligt stöd. Tycker jag. Människor har en plats att gå till för att prata och umgås. En plats att gå till för att slippa hantera sorgen själv.

Som jag skriver ovan så har jag själv aldrig varit troende, eller ens nära. Men även jag har funnit trygghet i kyrkan genom livet. Dels genom nära vänner i barndomen som jag följt med på diverse aktiviteter i kyrkliga sammanhang. Men också i tonåren. Jag hade en del minst sagt tuffa motgångar under min barndom och tonårstid. När jag tänker tillbaka så var de som jobbade inom kyrkan där jag bodde en stor trygghet. Folk man kunde prata med. Folk som förstod.

Förra sommaren skakades vi i svensk ishockey av ett par dödsfall orsakade av psykisk ohälsa och minns jag debatten rätt nu så handlade mycket av den om vilket ansvar klubbarna egentligen tar för sina spelare utanför ishallen. 

Jag tror nämligen att det är väldigt lätt, oavsett idrott, att man bara ser prestationen och inte människan bakom resultaten. Snackar vi hockey så har vi de senaste åren en rad spelare som berättat om psykisk ohälsa. Dessvärre tror jag mörkertalet är stort. Fortfarande.

Idag gick hockeyklubben Vännäs ut med att de inleder ett samarbete med missionskyrkan på orten. Dessutom kommer pastorn Johan Wikström fungera som en mental coach. 
-- När vi utvärderade förra säsongen med truppen för att kunna fortsätta förbättra oss, kom det på tal om att försöka hitta en lösningen där spelarna kunde ha någon att prata med. Det är lätt hänt att vi föreningar ser våra spelare som enbart spelare och kräver att de ska prestera varje dag. Men det är ju personer som har ett livspussel de måste lösa innan de kan lägga sin fulla energi på isen. Med Johans erfarenheter i samtal och psykologi kommer vi ha rätt verktyg för att hjälpa våra spelare att utvecklas ännu mer, säger klubbdirektören Erik Åström till klubbens hemsida.

Man skriver vidare på sin hemsida:
"När myndigheter beskriver hälsa så gör man det utifrån fyra perspektiv; fysiskt, psykiskt, socialt och existentiellt. Vännäs HC kommer hjälpa till med kontakter, föreläsningar och aktiviteter inom de tre första områdena, medan kyrkan har han om de existensiella frågorna".

De berättar också att Wikström kommer finnas med som anordnare i klubbens krisgrupp och när jag pratade med HV71:s mentale tränare Magnus Carlsson för ett år sedan om just det här tryckte han på vikten av en fungerande krisberedskap i en klubb som drabbas av en tragedi. Carlsson är före detta pastor och tog ett stort ansvar för sorgearbetet när Stefan Liv förolyckades 2011.
-- Jag tycker att det första viktiga man ska göra är att samla alla. Att mötas är alltid bra. Att kontakta människor som kan, ofta är det ju inte de stora orden som är det avgörande i de här fallen utan det som är avgörande är att man faktiskt ser och möter varandra. Tar i varandra och kramas, berättade han då om vad som är viktigt att tänka på i en krissituation.
— Men även att man har information som är korrekt. Att man får ut rätt information vid rätt tillfälle.

Jag gillar det Vännäs gör skarpt måste jag säga. Jag tror att de allra flesta av oss mer eller mindre brottas med existensiella frågor dagligen, även fast vi kanske inte alltid tänker på det. Speciellt i detta tidevarv där sociala medier av någon skruvad anledning utgör någon slags måttstock över framgång. Tempot rent generellt i livet har skruvats upp och vi ska hinna med hur mycket som helst på så kort tid som möjligt.

I många många fall är våra elitsatsande hockeyspelande ungdomar långt hemifrån. Ett hem de lämnat i unga år för att söka lyckan i någon elitklubbs juniorverksamhet innan karriären gått vidare på annat håll. Jag tror många famlar efter trygghet. Vännäs har nu tagit ett gigantiskt kliv till att ge sina spelare just det.

Bra jobbat Vännäs.