Världsstjärnan: ”Fakta är att vi helt enkelt har bättre förutsättningar”

Hon har en meritlista som räcker längre än de flestas och är en av världens bästa spelare på damsidan. I en lång intervju med hockeysverige.se berättar 29-åringen om hur hon upplevde den första tiden i Luleå, den snöpliga finalförlusten mot USA och vad Finland gör bättre än Sverige på damsidan.
— Alla i finska landslaget plus dom som är på väg upp får ersättning och inte bara några stycken, berättar hon.

HÄGERSTEN/STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Att Michelle Karvinen är en av världens bästa spelare genom alla tider råder det inget tvivel om. Meritlistan är hur lång som helst. Finsk mästare, svensk mästare, OS-brons, VM-silver, VM:s All Star team, OS bästa forward, SDHL:s mest värdefulla spelare, SDHL:s bästa forward, SDHL:s poängligavinnare… Som ni förstår kan listan göras egentligen hur lång som helst. Några av ovan nämnda framgångar har hon dessutom varit med och vunnit mer än en gång.

FÖDD OCH UPPVUXEN I DANMARK

Född och uppvuxen i danska Rödovre, bott tre år i USA, spelar i finska landslaget, men senaste fyra åren varit norrbottning.
– Min uppväxt och den kultur jag har inom mig är dansk. Sedan är min pappa finsk så jag känner mig nästan lite adopterad till Finland. Det är också mitt hemland då vi kommer till hockey. USA var ett äventyr och jättekul. Självklart trivdes jag under min uppväxt i Rödovre, men under min professionella karriär har jag känt mig mest hemma i Luleå. Det är min hemklubb, berättar Michelle Karvinen då vi ses på ett café i Midsommarkransen i södra Stockholm.

Idag är du en av världens bästa spelare, hur har du nått dit?
– För det första tycker jag att det är svårt att prata om mig själv, säger Luleå-forwarden med ett leende och fortsätter:
– Jag tror det viktigaste är att man förstår att hockey är en lagsport där man blir utvecklad av andra hela tiden. Du måste låta dina medspelare utveckla dig på samma sätt som du är med och utvecklar dom. Det tror jag har varit viktigt för mig, att jag haft bra medspelare under hela min uppväxt, även med killar. Jag spelade bland annat med Mikkel Bødker och Lars Eller till det jag var 14-15 år. Vi spelade till och med i samma kedja. Båda blev draftade i första rundan i NHL.
– Det är inte så konstigt att det gått bra för mig då jag haft så bra spelare runtomkring mig som har pushat samtidigt som jag har kunnat lära mig mycket av dom. Det har varit otroligt viktigt. Sedan tror jag också det är viktigt att vara nyfiken som spelare och hela tiden vilja utvecklas.
– Jag har alltid haft en stor kärlek till tekniken i hockey, detaljer. Det är något som kommer från min pappa (Heikki). Han har såklart gett mig alla plus, men det har även min mamma gjort. Henne får vi inte glömma (skratt), men pappa är den som lärt mig allt jag kan inom ishockeyn, åka skridskor, hantera puck och så vidare. Jag har ju gått i hans skola.

När du ser dina kompisar, Mikkel Bødker i Ottawa och Lars Eller i Washington, lyckas ta sig hela vägen till NHL kan det även ge dig ett starkare självförtroende eftersom dom faktiskt varit dina kedjekamrater?
– Absolut. Man måste ha ett självförtroende och våga. Jag tror det ligger mycket i att våga misslyckas för att lyckas. Det är ingen som är expert på en gång.
– Det här är något jag alltid har försökt ta med mig, att hela tiden utveckla mig själv. Då måste jag också utmana mig själv, men allt det här är en process. Jag tror det är många som håller sig inom sin komfort zon. Då blir det också lätt att man står still.

PRESSEN HAR ÖKAT

Hennes framgångar och fina spel har också gjort att förväntningarna och pressen ökat på henne både i Luleå och landslaget.
– Jag tar det lite som motivation. För fyra, fem år sedan kunde jag tycka det var jobbigt, men nu är jag mer medveten om att jag att ibland inte kommer kunna göra det som förväntas av mig.
– Samtidigt går inte andras förväntningar att jämföra med dom jag själv har på mig. Idag hanterar jag bättre när det går dåligt och använder det till något bra istället.

Har du jobbat med någon mental coach genom åren?
– Lite i USA, men egentligen har jag inte haft någon mental coach. Jag är lite min egen mentala coach plus att jag har mina medspelare och vågar prata med dom om hur jag mår för dagen.

Är det högt till tak i Luleås omklädningsrum?
– Ja, det tycker jag. Så är det. Man måste förstå att det är människor vi har att göra med och som ska behandlas som just människor. Det kommer att gå upp och ner. Då är det viktigt att man har en bra kommunikation kring hur man mår. Ibland har man bra dagar och andra gånger lite sämre.
– Jag tror också att man anpassar spelet utefter hur man mår, om man är sliten och så vidare. Det här har jag pratat en del med Jenni (Hiirikoski) om, men även Emma Nordin. Vi har alltid frågat varandra hur vi mår den dagen vi spelar. Då förstår vi bättre hur vi kanske måste spela just den dagen.

Kan du känna att det är lika kul att spela borta mot ett bottenlag en onsdagskväll i november som att möta ett topplag en lördag inför en entusiastisk hemmapublik?
– Det kommer aldrig helt vara samma känsla. Det är två helt olika matcher och det finns olika grejer man kan utveckla från båda matcherna. Jag tror att det är så man måste se det, att man hela tiden pushar sig själv.
– Det kan inte bara komma utifrån utan du väljer själv vilken inställning du vill ha till en match. Vissa matcher kanske du inte ger ditt max bara för att du inte behöver. Det är också vad som är lite farligt, kan du så ska du göra det bra och det blir vad du själv gör det till.

MINNS FÖRSTA TIDEN I LULEÅ

Michelle Karvinen flyttade till Sverige inför säsongen 2015/16 och hon minns första tiden i sin nya hemstad väl.
– Det var fantastiskt kul och jag är tacksam över att jag har fått vara med om första tiden i Luleå Hockey. Dom flesta spelarna kom från Munksund samtidigt som jag inte visste vad jag hade att förvänta mig.
– Första veckan, vi hade inte riktigt något lag eller omklädningsrum utan det var mycket som skulle på plats. Redan i första matchen, jag minns att jag tittade upp på läktaren och tänkte ”fans? Luleå-fans?” Jag hade aldrig varit på en dammatch när det var fans där och inte bara min familj (skratt). ”Jaha, det kanske kan bli något av det här”. Sedan har det bara växt för varje år.

Michelle Karvinen kysser pokalen efter senaste SM-guldet. 
Foto: Simon Eliasson / BILDBYRÅN

Just intresset för laget är också en av anledningarna som driver Michelle Karvinen att fortsätta spela för Luleå.
– Ja, det är en fantastisk stad på det sättet med herrarna och damerna, men även med basketen. Det finns en otrolig värme där man visar ett engagemang och stöttar varandra på alla sätt och vis.
– Det kommer folk till matcherna som kanske inte är jättestora hockeyentusiaster, men som vill stötta upp det här tjejlaget. Inte minst såg vi det på rekordmatchen. Av alla som var där så var det nog många som aldrig hade varit på en dammatch tidigare och utan kom till matchen för det känndes rätt att göra så. Det här tycker jag är väldigt fint.

När du går på Coop eller ICA och handlar kommer det fram folk som vill snacka hockey med dig?
– Ja, absolut. Jag träffar folk hela tiden som vill prata hockey. Det spelar ingen roll vart jag går. Än så längre har det bara varit positivt och kul att folk är engagerade.
– Jag vet att när jag drar på mig Luleå-tröjan är det inte bara för mig själv utan för hela staden, men framförallt för alla småtjejer som ser våra matcher. Det skulle varit en dröm om jag var en liten hockeytjej och få känt att ”där vill jag spela en dag”.
– När jag var liten var NHL drömmen, men det var något som aldrig skulle kunde bli aktuellt samtidigt som jag inte hade något annat att drömma om. Nu kan våra småtjejer få drömma om något som kan bli verklighet.

Michelle Karvinen är också ute en del och träffar unga blivande hockeytjejer.
– Ja, vi försöker ge så mycket vi kan…

Är det även småkillar som kommer fram och vill spela och prata hockey?
– Ja, absolut. Det var nästan fler killar som var med ute på isen då vi vann guld. Det är också otroligt många småkillar som jag träffar och pratar med nere på hallen. Att träffa oss eller herrlaget har inte varit någon skillnad. Vi träffar dessutom ofta herrlaget nere på gymmet.

Har dam och herrlaget en bra kontakt mellan varandra?
– Ja, verkligen. Det handlar om hela inställningen från början i klubben. Några av herrspelarna tog till sig det på en gång och gick ut med det offentligt, Joel Lassinantti, Johan Forsberg, (Jan) Sandström och så vidare.

INTE BITTER ÖVER BORTDÖMDA MÅLET

Den finska landslagsspelaren fick också vara med om något märkligt tidigare i våras. Finland tog sig sensationellt hela vägen till VM-final mot USA. Finland hade också en puck inne och under några glädjerusiga sekunder trodde Finland att de skrivit ishockeyhistoria. Att de hade lyckats med ett nytt Miracle on Ice, men så blev det som bekant inte. Målet som först såg ut att ha gett finskorna guldet dömdes bort. VM-finalen gick i stället till straffar där USA vann guld och fick fira inför ett minst sagt upprört finskt lag, och inför en chockad hemmapublik.

Michelle Karvinen måljublar under OS. Foto: Bildbyrån

När Michelle Karvinen ser tillbaka på finalen väljer hon att se allt positivt som den innebar.
– Jag är otroligt stolt och jag tror inte man ska tänka på om det var mål eller inte. Efter matchen, när vi var besvikna över att det inte blev guld, kände jag ändå en stolthet i laget.

Vann ni ett silver eller förlorade ni ett guld med tanke på det dramatiska slutet?
– Jag tror vi vann mycket mer än en medalj och det hade nog inte så mycket att göra med om det en silver eller guldmedalj. Vi vann något stort för finsk damhockeys framtid.
– Dessutom för oss själva, det har så länge varit bronsmedalj, bronsmedalj, bronsmedalj… Nu tog vi det ett steg vidare.

Var det viktigt för finsk hockey att ta det här steget?
– Ja, verkligen. Vi har fått mer stöttning från finska olympiska kommittén och finska ishockeyförbundet senaste åren. Då var det viktigt att visa att vi var värda det och att dom har tagit rätt beslut.

Hur tänker du kring att Sverige åkte ur A-VM?
– Jag har väldigt många bra kompisar i svenska laget och jag tycker att dom är värda mycket mer. Det är något fel med systemet just nu. Exempelvis vann inte Schweiz någon match i VM, men bara för att dom började turneringen i A-gruppen så spelade det ingen roll att dom förlorade. Att sedan man har två lag som åker ner, vilket Sverige var ett av dom, är inte bra för damhockeyn.
– Sedan går allt väldigt snabbt i ett VM. Jag tycker att Sverige var bättre i första matchen mot Tyskland, men kunde inte göra mål. Jag hoppas det här kan bli en vändning, men det är en svår diskussion ha utifrån och jag läste vad Ronja (Savolainen) sa.
– Egentligen är det ganska enkelt. Alla i finska landslaget plus dom som är på väg upp får ersättning och inte bara några stycken. I svenska laget måste alla tjejerna jobba för att kunna betala för hyra och det ena och det andra. Det handlar inte om att bli rik utan att kunna lägga ner mer tid för att bli en bättre hockeyspelare.
– Alla frågar varför det går bättre för Finland. Fakta är att vi helt enkelt har bättre förutsättningar och då blir det ett bättre resultat. Nu vet jag att Ronja var ganska hård i diskussionen, men det är faktiskt sanningen, avslutar Michelle Karvinen som också hyllar finska förbundet för sitt engagemang för landslaget.