Han har gått en lång väg för att slutligen, vid 27 års ålder, kunna kalla sig SHL-spelare. Robin Johansson har hunnit fylla 28 år och leksingen ser fram mot sin andra raka SHL-säsong – i Mora.
— Vi ska klara av att vara ett stabilt SHL-lag, berättar han för hockeysverige.se.

LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)
Moras center Robin Johansson får sällan dom här riktigt stora rubrikerna. Trots det är han säsong efter säsong en av lagets viktigaste spelare. Han kliver sällan undan om det hettar till, är ytterst sällan på minus i plus/minus-statistiken och är omtalad för att alltid stå upp för laget. Med andra ord är 28-åringen lite av en tränares drömspelare.

VAR LAGKAPTEN NÄR GULDET BÄRGADES

Sin kanske största framgång, vid sidan av avancemanget med Mora till SHL, vann han 2010, inte med Mora utan med Leksand, då han var lagkapten för det J20-lag som vann Junior-SM guld i Globen efter att ha finalbesegrat Brynäs med en viss Jacob Markström i målet. Men han fick trots sina ledaregenskaper och skicklighet som hockeyspelare inte kliva upp i A-laget. Ny klubbadress blev istället Gislaved i Division 1.
– Jag fick en möjlighet att komma dit och spela seniorhockey där. Det kändes bra att gå den vägen helt enkelt, berättar Robin Johansson då vi ses i hans brors lägenhet i centrala Leksand när han är på genomresa på väg hem till Mora.

Robin Johansson och Joakim Lilliehöök jublar i kvalet mot Leksand. Foto: Daniel Eriksson / BILDBYRÅN

I dag är han alltså en SHL-spelare men under flera säsonger tillhörde han Division 1. Förutom Gislaved blev det spel i både Enköping och Tranås. Det blev även en sväng till norska Manglerud. Trots att han klev ner från yttersta eliten så fanns hela tiden drivet att bli bättre.
– Jag tycker att jag hade så mycket mer att ge inom sporten som jag inte fick chansen att visa efter juniortiden. Samtidigt var det bra för mig att komma ut i Division 1 för att spela mycket, få den utvecklingen och spela seniorhockey. I stället för att hamna i ett allsvenskt lag, spela få minuter och inte få den här utvecklingen.

Hade du möjlighet att gå till ett lag från Hockeyallsvenskan direkt efter Leksand?
– Nej, inte direkt. Det fanns några möjligheter som var öppna, men inget konkret.

Du var en av J20-lagets drivande spelare, lagkapten och så vidare. Vart det en stor besvikelse när Patrik Norén, Martin Karlsson, Erik Hanses, Martin Janolhs, Victor Rask, Filip Forsberg, Jon Knuts, Alen Bibic, Jonas Knutsson, Henric Andersén, Fredrik Händemark och så vidare fick chansen i A-laget men inte du?
– Ja, självklart vart jag besviken. Det var jag absolut…

Hur hanterade du det?
– Det fanns inte så mycket att göra. Hockeyn ser ut så här med tuff konkurrens samtidigt som alla inte kan gå upp i ett A-lag.
– Ledningen i Leksand valde ut spelarna dom ville satsa på. Då fick jag ta en annan väg för att nå målen jag har. Alla vägar ser olika ut för olika spelare. Kommer man inte upp direkt så är det långt ifrån kört. Jag var fortfarande ung och utvecklingsbar. Det gällde bara att komma till ett ställe där jag fick förtroende och kunde växa som individ och hockeyspelare. Då faller oftast det mesta på plats.

TVEKADE ALDRIG

Många i samma situation hade säkert börjat fundera på att sluta spela, men några sådana tankar har aldrig funnits hos Robin Johansson.
– Nej. Jag har ägnat hela mitt liv åt hockeyn, sedan jag var fem, sex år, och tränat varje dag. Jag tvekade aldrig att fortsätta på den här vägen oavsett vart den bar mig och nu vart det att jag startade i Gislaved.

Robin Johansson är uppväxt i Västanvik och fostrad i Leksands IF, men det fanns aldrig någon tvekan hos honom när chansen dök upp till spel i Mora.
– Det var givet att tacka ja. Jag fick chansen att kliva upp ett pinnhål och det var Mora som erbjöd mig den möjligheten. Mora tog emot mig med öppna armar och lät mig utvecklas där som hockeyspelare och person, vilket jag är glad för.

Är den här rivaliteten mellan Mora och Leksand något som supportrarna håller hårt på eller är det även en viss ”hatkärlek” mellan er spelare?
– Ja, jag tror det är mer mellan fansen. Visst finns det mycket rivalitet mellan spelarna när man möter polarna i Leksand under kvalet och så vidare. Det blir kul fighter på det sättet. Jag tror ändå att det är lite mer åt fans-hållet nuförtiden.

Ni har spelat två kvalserier mot Leksand efter varandra, hur upplevde du allt runt dom här matcherna?
– Inramningen har varit fantastisk och det har varit häftiga matcher att spela. Det blir ett jäkla drag och det har varit fullsatt i båda hallarna. Det är bara att njuta av den stunden samtidigt som det är en härlig utmaning, säger Robin Johansson som alltså spelat två direkt-kval efter varandra mot sina gamla polare.
– Lite snack blir det mellan varandra under matcherna. Alla vi vill vinna till vilket pris som helst och är otroligt fokuserade. Det blir någon tjuvsmäll på isen, men det är bara kul och vi är kompisar efteråt. Jag tycker det är kul att det har gått bra för dom killarna.

Många spelare pratar om att just njuta i stunden, men går det verkligen att njuta när man spelar under en sådan press i så pass viktiga matcher?
– Det är svårt. Man är så otroligt fokuserad på uppgiften och vad man ska göra. Det är först när man lyckats uppnå målet som allt släpper och det sjunker in allteftersom.

Var det samma känsla det här kvalet då ni kom från SHL jämfört med det säsongen innan då det var Leksand som kom från den högre serien?
– Det absolut blir en annan press. Nu blir det dessutom lite nya ekonomiska avtal i SHL till nästa säsong som gör det ännu viktigare så klubben får mer resurser och en ännu bättre chans att kunna etablera sig som ett SHL-lag.
– Första kvalet tänkte vi inte så mycket. Det var mycket entusiasm och unga killar. Vi gick bara in och spelade det spelet vi skulle göra och tro på det fullt ut. Jeremy (Colliton) printade verkligen in att kommer vi spela det spelet så kommer vi vinna över Leksand och ta steget upp. Det här var en bit han var otroligt duktig på. Han såg möjligheter hela tiden hos varje individ.
– I år, det blev lite som att vi hade något att försvara samtidigt som det skulle spelas om det. Däremot är känslan att vinna likadan. Den är otroligt skön, säger Moraspelaren med ett leende.

Jeremy Colliton. Foto: Ronnie Rönnkvist

Vad har Jeremy Colliton kommit att betyda för dig?
– Jag hade Patric Wener när jag kom till Mora och under några månader. Sedan tog Jeremy över och jag hade honom som coach totalt fyra säsonger. Han är absolut den som format mig till den hockeyspelare jag är idag.

Blev det en stor kontrast då Wener klev av och Colliton kom in?
– Jag var ny då och hade inte tagit en speciellt stor plats. Jag följde mest med allt som hände för att se och lära under första säsongen. Jag försökte etablera mig i Mora, hålla mig kvar där och få ett nytt kontrakt.
– Första säsongen tycker jag föll ganska väl ut och det gick bra. Sedan har det rullat på och Jeremy har fått jobba på med en stomme under flera år och kryddat den med spelare som har kommit in och unga spelare som fått en enorm skjuts i sina karriärer.
– Det har faktiskt varit en rolig och häftig resa att fått vara med om när jag varit så tätt intill den under så många år med samma tränare.

Har du kontakt med Jeremy Colliton fortfarande?
– Ja, jag pratade med honom några gånger i vintras. Vad jag har förstått har det gått bra för honom där borta.

TUFF SÄSONG

Säsongen 2017/18 var tuff för Mora. Tränarteamet Mattias Karlin och Mikael Johansson fick lämna över sitt jobb till Johan Rosén och Daniel Hermansson. Det slutade trots allt med kvalspel mot Leksand, men där visade laget klass och städade av den serien ganska lätt och vann med 4-1 i matcher.
– Jag tyckte att vi hade material för att få ihop det redan från början. Stundtals tycker jag att vi har spelat en bra ishockey, men vi har varit alldeles för ojämna i prestationerna. Jag tycker inte att vi varit ödmjuka nog i framförallt matchspelet. Det har funnits så mycket mer men vi har inte fått ut det.
– Polletten trillade inte ner i början då det handlade om vad krävdes för att vinna flera hockeymatcher i rad i SHL. Vi kunde vinna en match. Sedan gick det två, tre matcher innan vi vann igen.

Karlin och Johansson fick lämna, men hur stor roll hade ni spelare i det här?
– Jag tycker att det var en balansgång. Vi spelare hade ett jättestort ansvar också och det var absolut inte bara Karlin och Mickes fel. Som jag ser det hade dom bra idéer och så vidare.
– Vi var nya i ligan och många av oss hade inte spelat på den här nivån tidigare. Det tar tid att lära. Alla vill få fram resultat så himla snabbt, men det tar lite tid. Då gäller det att man är noggrann i arbetet och hela tiden lär för att bli framgångsrika i SHL.

Hur reagerade ni spelare när det känt att Mora skulle göra ett tränarbyte under säsongen?
– Jag kan bara prata för mig själv, hur jag reagerade. Vi fick in en ny röst, som man brukar kalla det, och det var lite andra direktiv på vad som gällde.

Blev det ett ”wake up call” för er spelare?
– Ja, så blev det. När det kommer in nya tänker man att dom nya inte kommer köra lika som Micke och Karlin. Då blir det, som du säger, ett ”wake up call” och man driver på lite extra automatiskt.

LUSTH KOM IN

Moras spel fortsatte svaja fram till kvalet. Då jagar klubbdirektören Peter Hermodsson rätt på Mats Lusth från grannbyn Orsa som då kliver in som headcoach för laget.
– Mats bidrog enormt mycket med disciplinen, hur vi skulle spela och vad han krävde av varje individ. Det var inga fingrar emellan där utan raka puckar. Det var bara rätta in sig och spela utefter vad han krävde, att jobba stenhårt, göra noggranna förberedelser och vara ödmjuk.

Mats Lusth. Foto: Ronnie Rönnkvist

Ni tycktes få tillbaka den här farten i spelet som ni haft under Jeremy Collitons ledning.
– Vi hade inte haft Mats i någon seriematch innan kvalet. Han printade in att det var dom är sju matcherna som gällde nu. Han hade tillsammans med övriga ledare satt upp en bra plan för dom här matcherna. Det här tycker jag Mats verkligen fick in i varje spelare.

TYCKER MAN SKA HA HÖGA FÖRVÄNTNINGAR

Nu blir Mats Lusth kvar i Mora och ska ha en plan för 52 omgångar, något som Robin Johansson tror kommer bli bra.
– Jag tycker det är kul att Mats blir kvar. Han känner mycket för Mora och har ett enormt engagemang på träningarna. Han driver på spelarna redan nu.
– I veckan var vi nere i Ronneby hos Jocke (Dettner) på STAC. Det är han vi jobbar med fysträningen tillsammans med. Mats och andra ledarna var med och han var hela tiden där och drev på. Det här tycker jag skickar bra signaler.

Vilka förväntningar ska vi ha på Mora nästa säsong och vilka krav har du på dig själv?
– Jag tycker att vi ska ha höga förväntningar på laget. Vi ska klara av att vara ett stabilt SHL-lag. Nu har vi inte satt upp några mål, men jag tror allt i föreningen från A-lagsverksamheten till junior och kansli ska skruvas till lite. Jag tycker att vi ska fortsätta sträva efter att bli ännu mer professionella.
– Personligen har det varit en bra säsong för mig. Jag fick mycket förtroende och fick spela i många olika situationer vilket gjorde att jag på det sättet kunde utveckla mitt offensiva spel. Jag har gjort en hel del bra saker som gett resultat. Nu handlar det om att fortsätta där, vara ödmjuk, inte ta något för givet och spela mitt spel, avslutar Robin Johansson samtidigt som regnet piskar ner på Leksandsbron utanför fönstret.